Jag såg dokumentären om Gunde Svan i går.

Det väckte ett speciellt minne.  Jag har nämligen fått ett pris av honom. Nej, nej, inte i skidåkning. Men i att tippa skidåkning.

Det var i Val di Fiemme i Italien och VM där 1991. Det var på den tiden Sydsvenskan hade resurser att ha utsända medarbetare på VM och EM av alla de slag. Bland de svenska journalisterna – vi var många, varje liten tidning i distrikt med skidåkare var representerad – hade man utlyst en tävling där man skulle tippa rangordningen på de tio främsta på inledningssträckan tremilen. Med den tur som alla nybörjare lär ha, vann jag tipset. Den svenska presskonferensen inleddes med att guldmedaljören Gunde Svan delade ut tipsvinsten.

Han stod framför den samlade, för honom välkända, presskåren, tittade upp, skrattade lite ironiskt och sa:

-         Jag känner er alla från många år utom en och så kommer det en okänd skåning och kan mer om skidor än ni.

Så räckte han fram vinsten, cirka 800 kronor, till en stolt medarbetare från Sydsvenskan.

Det var ett kärt minne som dök i tv-fåtöljen går.

***

Torgny Mogren var en annan person i dokumentären. Honom gjorde jag en intervju med i Val di Fiemme. Fick faktiskt en pratstund ensam med honom, en av de mest sympatiska världsstjärnor jag mött. Vi sågs också i OS i Les Saisies 1992, men jag har aldrig inbillat mig att jag gjort något bestående intryck på honom.

Men inför VM i Falun 1993 var jag ute i det nästan snöfria Lugnet för att försöka få lite miljöskildring, kom Torgny Mogren skidandes på det minimala spåret, stannade till och utbrast:

-         Fy fan va trist. Vill Sydsvenskan ha en specialintervju?

Jag tackade inte nej.

Cirka två veckor senare vann han inför cirka 100 000 dånade åskådare  femmilen. Den upplevelsen är en av de största jag varit med om, idrottsligt.

Min historia med Torgny Mogren och Falun slutar inte här. Efter all uppståndelse efter guldet och allt som måste skrivas tvingades jag stanna en natt till på Grand i Falun. Bad om att få samma rum som jag bott i under 14 dagar. Men det gick inte. Det var inbokat till världsmästare Mogren.

Han var mer värd än jag att vila i den sköna sängen. Han hade jobbat hårdare än jag.

***

Även Thomas Wassberg har jag mött och sett en helt annan sida av än den vi kanske lärt oss.

Det var vid SM-veckan 1993 i Ö-vik. Snöbrist I Borås hade gjort att tävlingarna flyttats. Men det hindrade inte Sydsvenskan att sända upp en reporter så långt norrut för att förbereda sig inför kommande VM.

Jag måste ha varit den ende sportjournalist från SDS som bevakat en SM-vecka så långt norrut.

Jag fick till och med stanna en dag extra för att rapportera om Modo—Rögle i hockey.

Nåväl, Wassberg, då? Jo, Thommy Nyhlén från Bildbyrån och jag skulle göra ett reportage om den förhoppningsvis kommande stjärnan Henrik Forsberg, Magdalena Wallins blivande man. Av någon anledning fanns Thomas Wassberg i samma förläggning och efter en fika skulle Thommy ta några foton av Henrik. Då sprang Wassberg runt i placerade ut mer eller mindre lämpliga attribut bakom Forsberg, pojkaktigt kluckande av skratt. Så ”glyttigt” kunde en då 37-årig före detta världsstjärna uppträda.

Jag har skrivit det tidigare, danska friidrottare räddar inomhustävlingarna i Malmö.

I helgen Pallasspel accentuerades det tydligare än någonsin. I ett inlägg för fyra år sedan uppskattade den förre tävlingsledaren och initiativtagaren Lennart Samuelsson (salig i åminnelse) att de danska föreningarna i seniorklasserna stod för cirka 40 procent av starterna. Med hjälp av några norrmän, en italienare och en trupp från Färöarna svarade danskarna i år för 60 procent av starterna, 164 av 276. Det visar att Pallasspelen genom många års utmärkta arrangemang (de senaste åren i samarbete mellan IK Pallas, IK Finish, IFK Lund och Heleneholms IF) är en attraktiv tävling.

För de danska klubbarna. Det måste understrykas. Skåne och Malmö ställer inte upp på sin egen största inomhustävling. Malmöföreningarna gjorde totalt 36 seniorstarter, övriga Skåne 48.

***

I och med tillkomsten av nya hallar runt om i landet har tävlingsutbudet blivit större, konkurrensen har hårdnat. Förr kom många deltagare från Göteborgsregion och Stockholmsklubbar var ständiga gäster. Svenska klubbar utanför Skåne bidrog nu med ynka 28 seniorstarter.

Pallasspelen var, förutom den breddtävling den fortfarande är med cirka 2 000 starter, en elittävling. Det är den tyvärr inte längre. De skånska elitfriidrottare, som bevisligen finns, föredrar andra tävlingar och då lockas inte heller andra elitkonkurrenter till Atleticum. Det berömda ekorrhjulet har satts igång.

Jag har tidigare skrivit att skånsk friidrott är trängd. Nu är en av de årliga ljuspunkterna, Pallasspelen, på väg att mista sin glans.

En eloge dock till arrangörskvartetten som strävar på. Pallasspelen behövs mer än väl. Och då inte enbart för de danska vännerna.

***

Hur såg det då ut i de yngre klasserna? I 19-åringarnas var det också mycket danskt om än inte i samma utsträckning som bland seniorerna. Det fanns dock även här grenar med endast danska deltagare.

I de än yngre årgångarna var av naturliga skäl den skånska representationen större. Om än mycket klen här och var.

***

Ett Pallaspelsrekord för seniorer satte. Det var MAI:s Wictor Petersson som stötte kulan 20.35 Han vann före svenske mästaren Jesper Arbinge, 19,59.

Welwin Lycke-Holm hoppade 2.11 i höjd.

Så visst fanns det elit även i årets Pallasspel.

Från EM till USM kan steget tyckas långt.

Men i handboll finns det alltid en gemensam nämnare: Ystad.

Denna fantastiska handbollsstad. Det kan inte finnas någon stad i hela världen av Ystads storlek som fostrat så många världsspelare. I själva stan bor cirka 20 000 innevånare, i hela kommunen 32 000.

I årets EM-silverlag fanns förvisso endast en ”äkta” Ystadpåg med, Jim Gottfridsson. Eslövsgrabben Lukas Sandell har också ett förflutet i Ystads IF, men fick stå i skuggan av världsstjärnan Kim Andersson, innan Lukas via Norge, Danmark och nu Tyskland fått ett internationellt genombrott.

Konkurrens inspirerar. I stan finns YIF och IFK och över tid har många av de blivande landslagsspelarna tillbringat säsonger i båda klubbarna.

***

IFK Ystads ungdomsavdelning har haft några tunga år, men är på gång igen. Klubbens 18-åringar skall kommande helg spela i Steg 3 i USM (liksom YIF:s) och  i den senaste helgen kvalificerade sig 16-årspojkarna till Steg 4.

Men det verkliga beviset på handbollens status och styrka i stan är att Ystads IF hade två lag med på detta steg och att båda vann sin grupp klart.

20 lag återstår, tre av dem kommer från Ystad. Imponerande!

I Helsingborg har OV fått lokal konkurrens av IK Sund, som nu vann sin grupp. OV avancerade som två efter att ha förlorat med 21—19 mot IFK Kristianstad. Det lär väl knappast ha hänt tidigare att Helsingborg haft två lag i samma ålder kvar så långt in i turneringen.

Ett sjunde Skånelag i steg 4 blev ett överlägset Lugi.

***

Den oerhört duktiga ungdomsklubben Lödde Vikings, som de senaste säsongerna haft enorma framgångar i USM, hade alla marginaler mot sig, när man blev trea i sin pool. Lödde vann med sju bollar mot ettan Sävehof, förlorade med en mot tvåan Skånela och spelade 27—27 mot fyran Önnered.

Onekligen lite bittert.

***

I basketen USM avgjordes också Steg 3 i 15- och 16-årsklasserna.

Av klubbarna från Skåne lyckades Malbas bäst. Deras båda lag i U 16 var överlägsna och är nu klara för Steg 4, där åtta lag, skall bli fyra inför finalerna i Uppsala i maj, samtidigt som handbollen har sitt slutspel i en annan hall i samma stad.

I Steg 4 i U 16 pojkar finns en Trelleborg, klar gruppetta.

Lobas pojkar 15 är också kvalificerade till nästa omgång.

Måndag eftermiddag och man känner en viss abstinens, ingen EM-handboll.

Samtidigt känns det skönt, det blev lite väl mycket, 51 matcher totalt för min del.

Jag har förstått att jag inte är ensam om denna (över-)konsumtion. Handboll på landslagsnivå – det gäller båda könen – och då speciellt de internationella mästerskapen fascinerar den stora idrottsallmänheten.

Och det är väl bara att medge att det varit sällsynt många dramatiska avgöranden. Men tyvärr också med diskussion om domarstandaren. Eller om svårigheterna att hitta rätt i alla gränsfall. Jag har alltid hävdat att handboll är den svåraste bollsporten att döma. Årets EM har inte fått mig att ändra uppfattning.

Det svenska domarparet Mattias Wetterwik och Mirza Kurtgagic gjorde, när jag såg dem, två mycket bra insatser. Varför de inte fick fler matcher förstår jag inte.

***

Under Sveriges bronsmatch mot Tyskland var jag irriterad. Det spel svenskarna visade upp, speciellt före paus, var av högsta finalklass med Andreas Palickas målvaktsspel som en extra krydda. Sverige var värt att vara en part i EM-avslutningen.

Jag hoppas verkligen att få slippa se det makedonska paret i en viktig match i framtiden. Dessa två arroganta herrar förhindrade en svensk finalplats genom sitt agerande i mötet mot Frankrike

***

Sverige visade än en gång att vi åter har ett stabilt lag i topp-6 i världen. De sex stora sett över en femårsperiod är Frankrike, Danmark, Sverige, Spanien, Kroatien och Norge. Nu fallerade främst Spanien och delvis mer eller mindre Norge och Kroatien.

Var det en tillfällighet eller ett bevis på en ökad europeisk bredd? Tyskland borde kunna etablera sig som en stabil medaljaspirant. Från och till har Nederländerna, Slovenien, Portugal, Serbien och Ungern varit uppe och nosat i toppen men ännu inte lyckats nå bra placeringar några mästerskap i följd. I år sällade sig Österrike till sällskapet.

Island, deras prestationer måste man alltid beundra, tillhör alltid skiktet kring position 10.

Och jag ser gärna det unga Färöarna i fler EM-slutspel.

***

I förhandsspekulationerna såg vi väl alla Sveriges toppbredd som en favör i medaljakten. Bedömningen var korrekt. Frankrike och Sverige använde sina trupper bredast över de nio matcher som slutspelslagen hade. Glenn Solberg, Michael Apelgren och Tomas Svensson skall ha all cred för hur de matchade truppen. Den viktiga fingertoppskänslan visade de prov på.

***

Redan på onsdag har Handbollsligan återstart med full omgång. Kommer PR från EM att ge önskad publikeffekt?  Tyvärr tror jag inte det. EM-stjärnorna finns inte på hemmaplan. Men de blivande kan ju alltid vara intressanta att följa i sina första steg mot den internationella scenen.

Hur överlever en sport med så många tveksamma domslut?

Jag tänker naturligtvis på handboll.

Sådana tankar har jag haft många gånger och framfört dem i denna anspråkslösa blogg. Samma funderingar har faktiskt framskymtat några gånger de senaste veckorna under det pågående EM-slutspelet. Och hur många gånger har tv—kommentatorer och experter, med ett betydligt mer handbollsvant öga än mitt, använt just ordet tveksam vid de otaliga avblåsningar som förekommer i match.

I går nåddes förstås kulmen i mötet mellan Sverige och Frankrike med tre tveksamma/felaktiga domslut inom 15 sekunder. Alla mot svenskarna. Det är osannolikt. Detta i en värld, där man skärpt reglerna den sista halvminuten och tillåter videogranskning för alla oklara situationer.

Efter vad jag förstått av kommentarerna efter den avslagna svenska protesten är det domarna som själva skall avgöra när de behöver videohjälp. Ja, du …

Det finns ju matchdelegater, som gärna hoppar in och vill synas. Kan inte dessa kostymklädd herrar (det finns även några damer i kjol) få ett ord med i laget?

Tre avgörande domslut på 15 sekunder visar förstås även på den extremt hårda arbetsbelastningen på de två domarna. Det finns matcher, då de tar över 100  beslut. Dags för fler domare?

***

Sen är det förstås inte vältajmat av mig – och andra – att fundera över handbollens överlevnad med tanke på publiksuccén i Tyskland och det stora tv-intresset här hemma.

För dramatik bjuder verkligen handboll på.

***

Och mitt ilskna fredagsbeslut: Nu skiter jag i resten, har jag skippat.

Så i morgon sätter jag mig i tv-fåtöljen och hejar fram en svenskt brons. Och sent ett franskt guld. För det var den chansen Sverige var förtjänat att ta.

Så återstår fyra lag i handbollens EM.

Tre av de främsta favoriterna, Danmark, Frankrike, Sverige, kanske just i den ordningen, och så hemmanationen Tyskland.

Det sista intrycket brukar vara det bestående. Och det var ju inte speciellt imponerande för de tre förstnämnda. Speciellt inte för Sverige, vars insats mot Norge var direkt pinsam. Nu betydde förstås resultatet inte något, det är en förklaring. Gång efter gång poängterar vi viljans betydelse i handboll. Är den inte på topp blir det inte bra. Men Norgeinsatsen var under skamgränsen.

Men sådana här genomklappningar är vanliga i den här sporten, till och med i de stora mästerskapsfinalerna.  För att ta de senaste. 2013 vann Spanien VM-finalen över Danmark med 35—19, året efter var våra danska vänner ute i samma orkan i EM-finalen mot Frankrike, 32—41.

Förvisso ingen tröst, men så ser det stundtals ut i handbollsvärlden även när stornationerna möts.

Exemplen kan mångfaldigas.

Därför ser jag med optimism fram mot fredagsmötet mot Frankrike. Visst fransoserna har imponerat med sin spets och bredd, styrka och snabbhet. Men i den sista segermatchen mot Ungern, 35—32, såg man lagets svaghet. Man vilade sin förstemålvakt Samir Bellahcene och de alternerade ersättarna övertygade inte alls. Bellahcene har stundtals varit riktigt bra i EM, men som det sagts i förhandsdiskussionerna: Målvaktsposten är Frankrikes svaga punkt.

Låt vara stark, men ändå.

Med andra ord det gäller att vinna målvaktsmatchen. Och trots alla Tobias Thulins belackare tycker jag vi har ett bra målvaktspar. Med en utvilad Andreas Palicka som klar etta.

***

Så jag ser fram emot en EM-final på söndag mot Danmark. Med svensk revansch från huvudrundan. Inte förlorar Sverige två matcher på raken mot danskarna.

Debaclet mot Norge ändrar inte mitt utgångstips.

Det är mycket handboll nu.

Nästan för mycket – jo, faktiskt.

Men med alla ovissa, spännande matcher i EM vågar man inte hoppa över några. Någon har jag missat, men inte många. Men det känns skönt att det nu blir några EM-fria dagar före finalsöndagen.

Men den vardagliga handbollen går på högfart. Bland annat har USM för Flickor   klarat av steg 3. 20 lag återstår, fem av dem är skånska: Lödde, H 65 Höör, Ystads IF, Eslövs IK och IFK Malmö.

När den svenska startuppställningen presenteras i EM är det tydligt vad en klubbredd betyder. Många av spelarna har mindre kända klubbar som sin moderklubb. Här nere i Skåne är det välkända handbollsorter som har lag kvar i F 16-gruppen. Men hur viktigt är det inte att Lödde, Höör och Eslöv år efter år producerar talanger. Glädjande är förstås också att Ystad nu även har topplag på dam- och flicksidan.

Malmö är över tid inte känt för någon stabil damverksamhet. Nu har både IFK och HK Malmö flicklag. H 65, YIF och EIK har elitlag. Lödde i division 2 och IFK Malmö i division 4 lär dock få se de främsta talangerna försvinna till höge nivåer. Men att driva en bred sektion, där ungdomarna då och då får tävla mot den svenska eliten, är väl så gott som något.

Så ser stora delar av svensk idrott ut. Den jag älskar.

Jag hade i ett tidigare inlägg mitt önskescenario klart, knapp förlust, 27—28, mot Danmark i går och så revansch i finalen söndagen den 28 januari.

Okej, jag medger att hindren är många före EM-handbollens önskefinal, Sverige—Danmark. Önskefinal, ja, ur nordisk synvinkel. Övriga ser nog att Frankrike blir danskarnas motståndare i avslutningsmatchen.

Portugal i morgon kan nog bli svårt att besegra. Portugiserna har visat klass på många positioner. Sen skall vi inte bortse från Norge. De här hindren tror jag svenskarna klarar.

Jag tycker att Sverige som lag har övertygat. Det finns kvalitet och bredd. Och inte minst moral. Hur lätt är det inte att ge upp med fyra minus mot de regerande världsmästarna?

***

Ett slutspel är tufft, nio matcher, förhoppningsvis, på 19 dagar kräver att lagledningen har koll på slitaget. Inte minst på målvaktspositionen. Ingen målvakt klarar av en belastning 9x60 minuter. Målvakterna måste alternera.

Läste på en facebookstråd att Tobias Thulin fick tuff kritik för sin insats under den första halvleken. Han var inte bara dålig just i går utan hans sätt att jobba inte är av världsklass. Var och en har sin personlighet, det finns olika sätt att bli en toppmålvakt. Du blir inte målvakt i Bundesliga i Magdeburg och Stuttgart eller dansk mästare i GOG och med strålande insatser och guld i de europeiska klubbturneringarna utan att hålla hög klass. Om än inte i alla matcher, så oftast.

Jag har inga band med Tobias Thulin men känner olust inför känslomässig kritik, grundad på okunnighet. Två av världens bästa målvaktare Niklas Landin och Andreas Palicka var i går inte ett dugg bättre. Landin till och med betydligt sämre.

Kritik skall vara relevant. Inte känslomässig

***

Matchen visade på ”omöjligheten” att rättvist döma en tuff handbollsmatch på denna nivå.

Jag har försökt ta reda på när domarna får ta videohjälp. Har inte hittat de exakta reglerna. Mål eller mål och om ett slag i ansiktet skall ge två minuter eller rött kort direkt. Det har jag lärt mig tidigare. Och i går att man även kan kolla om lagen använder sig mer än fyra passningar efter en passivitetsvarning.

Vad mer?

Jag förstår att man måste begränsa möjligheterna. Skulle alla tveksamma – ett ofta använt ord av tv-kommentatorerna – domslut granskas hade matcherna dragit ut i det oändliga.

Men visst skulle man vilja se danske världsstjärnan Mathias Gidsels stegisättningar i slow motion. För visst luktar det stegfel då och då.

***

EM-fortsättning följer om några timmar.