Ungdomsidrotten får en alltmer undanskymd plats i pappersmedia, i alla fall i de regionala.

Lokalpressen är mera generös. Tja, nu skriver jag utan att ha riktigt under fötterna. Det är bara Ystads Allehanda jag har koll på.

Tidigare kunde man ta del av resultaten från de stora jul- och nyårsturneringarna i Malmö och Lund i fotboll, handboll och basket. De två sistnämnda i Lund höll, och håller, en hög klass med bra internationellt deltagande. Fotbollens Skånecupen har tenderat till att bli en ren Malmöangelägenhet. Runt om i Skåne arrangeras samtidigt en massa konkurrerande turneringar.

***

Ett junior- och ungdomsmästerskap som dock uppmärksammas rejält är det pågående JVM-et i ishockey. I vissa media och hos många journalister lite hysteriskt. Om jag får säga min mening.

Jag förstår att anhängare av andra idrotter känner sig förfördelade. Liknande prestationer, som nu Småkronornas finalplats, i globalt betydligt konkurrenskraftigare idrotter omnämnts ibland inte ens i resultatbörsen.

Men man kan naturligtvis inte bortse från hockeyns attraktionsvärde. Det är imponerande att ett juniorlag kan fylla, över 11 000 åskådare, Scandinavium vid varje match.

***

Nu lite om ungdomsidrott på en lägre nivå. USM i handboll skall nu på det nya året spela Steg 3, som skall kulminera i maj med Steg 5, Final 8.

Dessa riksmästerskap, eller om man vill kalla det SM, är, oavsett idrott, ger en indikation om hälsotillståndet och kanske viktigare om framtiden.

Min bedömning är: Skånsk handboll mår alldeles utmärkt.

Att 29 klubbar anser sig ha 100 tillräckligt bra lag i sex klasser för att deltaga i dessa sammanhang tyder på bra bredd. När den första grova gallringen är gjord har 19 klubbar 65 lag kvar. I steg 3 sker förvisso den stora elimineringen men i min värld är det betydelsefullt att ha många spelare i tonåren. Det har skånsk handboll.

Men det finns stora luckor i rekryteringen. Skånsk ungdomshandboll är koncentrerad till några få regioner, Lund med kranskommuner, Mellanskåne, och Kristianstadstrakten. Ystad med sin två klubbar är stabilt. De två största städerna, Helsingborg och Malmö, strävar på men det lyfter inte riktigt.

Lugi med 13 lag och Ystads IF med 8, har lag kvar i alla sex grupperna, liksom Lödde Vikings, vars ungdomsverksamhet år efter år är imponerande. Klubben levererar ständigt talanger till elitlagen.

***

I Lund har H 43 numera svårt att hävda sig på ungdomssidan. Konkursen 2014 sätter ännu sina spår. Nu leder herrarna division 2 och ett avancemang kan måhända vända trenden så att de talanger som bevisligen finns stannar kvar i H 43. I längden räcker det nog inte att glädja sig åt alla de före detta 43-ungdomar som spelar på hög nivå, både internationellt och nationellt.

IFK Malmö är i en liknande situation på flicksidan, fast från ett sämre utgångsläge. A-laget är ett mellanlag i division 4, nivå 6. Varje säsong har IFK flicklag långt framme i USM. Det här spelåret är två 16-lag och ett 14-års kvar i Steg 3. Talangunderlag finns men, också konkurrens från många klubbar i regionen med A-lag på en högre nivå.

IFK Ystad, som i sina led, under ett längre tidsperspektiv, fostrat väl så många internationella spelare som Ystads IF, har haft en djup svacka i sin ungdomsavdelning, har nu ett pojklag i såväl 18- som 16-årsklassen. För oss som har åsikten att lokal konkurrens stimulera, lär detta betyda att Ystadhandbollen blir än starkare.

***

Det finns fler intressanta detaljer att plocka fram inför steg 3. Men det får vi ta  när USM går vidare.

2003 fanns 53 Malmöföreningar i fotboll i seriesystemet, allt från seniorer (och oldboys) till 9-åriga knattelag.

Malmö FF och Husie IF fullföljde 30 serier, tio klubbar nöjde sig med ett lag.

I en samlingsbox har jag sparat lite Malmöstatistik för min tid som ansvarig för Sydsvenskans avdelning Malmösport, som publicerades varje onsdag.

Av dessa har på 20 år 33 försvunnit, om än i inte helt, så i ett annat namn eller i en sammanslagning.

Vi börjar här:

Sammanslagningar

Bunkeflo IF slogs 2007 tillsammans med Limhamns IF till IF LB 07.

Limhamns IF slogs 2007 tillsammans med Bunkeflo IF till IF LB 07.

Kirseberg IF slogs 2009 tillsammans med Rörsjöstadens till Malmö City FC.

Rörsjöstadens IF slogs 2009 tillsammans med Kirseberg IF till Malmö City FC.

BK Vången slogs 2013 tillsammans med Oxie IF till Oxie SK.

Oxie IF slogs 2013 tillsammans med BK Vången till Oxie SK.

Malmö Anadolu BI är sedan 2008 en del FC Rosengård 1917.

IF Allians ingår sedan 2006 i Lilla Torg FF.

Palestinska lierade sig 2019 med nybildade Saba till Saba/Palestinska KIF.

Sundets IF blev 2007 Öresund IF/Öresunds Innebandyförening som 2009 blev Limhamns FF.

Min kommentar:

Sammanslagningar har två syften, ett är att bli en elitklubb, det andra att två klubbar i större eller mindre kris skall överleva.

LB 07 mål var att bli en elitklubb på herrsidan. Bunkeflo IF låg i Superettan, Limhamns IF i division 3. Första LB 07-året föll klubben ur Superettan.

Klubben satsade på sina damer och från grunden byggdes ett lag som spelat tre säsonger i högsta serien.

LB 07 är nu en av Skånes bredaste fotbollsföreningar, vars herrlag 2023 spelade i division 3. Det fanns inget damlag.

Malmö City hade också ambitionen att avancera i seriepyramiden, grunden fanns i två stora, framgångsrika ungdomsavdelningar. Man lyckades inte få ihop det och herrlaget spelar i division 3. Att byta ut namnet Kirseberg IF var nog inte helt genomtänkt.

Bytt namn

Erikfälts FF till Lindeborgs FF 2014.

Vintrie IK till Hyllie IK 2008.

BKF Sarajevo till Bosna Hercegovina SK 2010.

Min kommentar:

Eriksfälts och Vintries namnbyten är naturliga, klubbnamnen uppger den stadsdel i vilken de nu har sin huvudsakliga verksamhet.

Nerlagda eller vilande

2003: Vuk Karadzic, Somaliska

2004: Ariana FF

2005: Shkendia IF, Bulltofta IF, Irak FF

2007: Interamerica, Malmö Södra, IF Bolivia, Jenin IF

2008: FC Malmö, Café Vinyl

2009: GIF Parthenon

2013 SK Hakoah

2014: Håkanstorps BK

2015: Nydala IF, Valby Västra Klagstorp, Sorgenfri Boys

2016: BK Kick

2021: IF Liria

2023: Prespa Birlik

Min kommentar:

Nytt och gammalt. Visst känns det lite vemodigt att även Håkanstorp och Kick, två av de klassiska småklubbarna, är borta.

Kanske borde även Malmö BI, stans genom tiderna tredje bästa herrklubb, finnas med. Sista säsongen som MBI fanns i eget namn var 2000, sen fanns man med i Mabi till och med 2007. Numera finns 1917, MBI:s födelseår, med som ett extra erkännande åt en av Malmös historiskt sett främsta bollallroundklubbar i FC Rosengårds officiella namn.

 Nya klubbar sedan 2003, som hade verksamhet 2023

2005: Backarnas FF

2008: Bunkeflo FF (sedan 1999 farmarklubb till Bunkeflo IF), Malmö IKF

2009: Limhamns FF

2010: Tygelsjö IK (i olika namn), FC Bellevue

2014: Kvarnby AC

2015: FC Ariana, FC Möjligheten,

2019: Malmö IK, Limhamns FC

2020: Atletcio FF

2023: Malmö FK

Min kommentar:

Hur många överlever 20 år?

Nya klubbar bildade efter 2003 utan verksamhet 2023

2004: FC Panamericano

2007: LdB FC Malmö

2009: Kurdiska Student och Ungdoms FF

2010: Amerindia FF, Korpföreningen Malmö Fotboll

2012: Malmö Boys IF

2013: Afro FK, Rosengårds FF

2014: FC Törnrosen

2015: FF Turkisk Center, FF Ungdoms Respekt

2017: Holma-Kroksbäcks IF, KSF Mardin

2018: Las Presidentas, Champions FF, Malmögäris

2019: Rumänska FF, FC Sandzak, Kingfishers IF

2020: FF Atletiko

2021: Öresunds FF

Min kommentar:

Historian visar att nybildade klubbar har korta livsperioder. Den här listan är ett tydligt bevis.

LdB FC Malmö var lösningen på att Malmö FF ”kastade ut” sin damsektion. Klubben spelade alla sina sju säsonger i högsta serien och vann den tre gånger.

Någon gång i början av 2000-talet lär jag ha skrivit att jag inte trodde att de många klubbar som grundades kring milleniumskiftet skulle överleva speciellt länge. I princip fick jag rätt. Men vid mina besök på Annebergsgårdens restaurang påminns jag då och då av FC Möllans ordförande Ewert Mårtensson om att mina ord sporrat hans klubb att kämpa vidare. Möllan gjorde debut 2003, 2023 vann man för första gången en serie och spelar 2024 i femman.

Grattis, Ewert!

***

Slutsummering:

I en blogg före nyår föreslog jag att man inom Idrottsmuseets Vänner skulle undersöka möjligheten att inrätta ett digitalt arkiv för skånsk idrottshistoria.

Lider jag av för stor egoistisk hybris, när jag menar att ovanstående inlägg borde finnas mer än i mitt arkiv, som lär försvinna tillsammans med mig?

Ganska nyss hemkommen från årets sista ideella engagemang.

Var åter flaggvakt vid Sylvesterloppet, ett av min klubb Heleneholms IF:s många årliga tävlingsarrangemang. Loppet är det mest anspråkslösa. Kom till Pildammarna, betala 150 kronor, och bestäm dig för ett eller två varv, 2 800 meter eller 5 600. På min tid som aktiv och tränare sa vi att yttervarvet var 2 och 7. Den nya generationen skall då alltid ta i.

Nåväl, jag gillar det enkla, inga dyra chips med exakt tidtagning utan bara en manuellt klockad tid för de tio främsta per klass. Och inga åldersklasser, tioåringar sprang eller joggade med damer och herrar 80+, hela familjer tog sig runt, några passade på att motionera hunden och andra, de lite mindre barnen, fick sig en tur i friska (?) luften i en sulky eller barnvagn, ja, allt i en salig blandning. Jodå, det fanns även någon skånsk elitlöpare.

Och allt i en gemytlig stämning. Eftersläntarna, det fanns några sådana som behövde 50 minuter för att ta sig runt de två varven, tackade för att jag stod kvar och väntade (och hejade) några hundratals meter före mål.

Tyvärr kom bara cirka 200 löpare till start. Några år har det varit över 400.

Detta till trots är Sylvesterloppet i Malmö en del av idrottsåret i Malmö, värt att notera.

Så om inte något oförutsett inträffar står jag där i korsningen Margaretavägen/Roskildevägen/Själlandstorg även nyårsafton 2024 med min röda flagga och stoppar några bilar och cyklister så att löparna har fri lejd.

***

Varje år under de 12 år bloggen har funnits har jag haft några nyårsförhoppningar. Mestadels om friidrott och journalistik.

Men när världen nu ser ut som den gör, känns det lite futtigt att ta upp dessa ämnen detta på årets sista dag nådens år 2023.

Jag önskar i alla fall mina vänner och läsare

Ett Gott Nytt År!

Handbollsliga för herrar gör en paus på cirka en månad, EM väntar runt hörnet.

Jag har sett 33 matcher, de flesta helt, några bara en halvlek. Det nya tv -sändningsavtalet har varit omdiskuterat. Det märks att det en lågkostnadsproduktion med färre kameror och sämre repriser. I min värld är sändningarna helt okej. Att jag sen är så oteknisk att jag inte kan casta över matcherna från min stationära dator till en större tv-skärm, det går att leva med.

Referenterna är, oftast, för mig okända. De flesta håller acceptabel kvalité, några direkt undermåliga, snackesaliga herrar. Jag saknar Patrik Westbergs sakkunniga entusiasm. Extra nöjd blir jag när Charlie Sjöstrand, alltför sällan, dyker upp som expertkommentator.

***

Skövde, serietvåan, är den positiva överraskningen, mästarna Kristianstad den negativa. Tio omgångar, elva för just Kristianstad och HK Malmö.

Malmös höst är också bättre än förväntat. Frågetecknen var många. Nye Truls Grötta blev ett av seriens främsta utropstecken och då Magnus Persson fortsätter att leverera har HK en förstauppställning av toppklass. Bänkspelarna har fått mer och mer speltid och utnyttjat den bra. Mitt tips att HK skulle missa  slutspelet tar jag tillbaka.

Liksom att Lugi, trots sitt prekära läge som näst sist, kommer att direktelmineras. Dels är Aranäs för svagt (trots stundtals bra insatser med oflyt) och dels är det unga Lugilaget under stark utveckling anfört av stortalangen Axel Månsson. Att han redan den här säsongen var mogen att ta ett så stort ansvar, och lyckas med det, det trodde jag inte. Några andra talanger i laget har också tagit stora steg i sin utveckling.

Ystads IF och IFK Kristianstad blir man inte riktigt klok på. Lagen har verkligen blandat och gett. Lag med så mycket erfarenhet, och kvalitet, borde ha presterat bättre. Kristianstad är mycket beroende av Marcus Olsson (ej med i gårdagsförlusten mot Önnered, som inte heller fått det att fungera).

Och visst är det förvånansvärt att YIF är så beroende av veteranen Kim Andersson?

***

Vilka lag har då i sina bästa stunder imponerat mest? I min värld tveklöst Sävehof och Hammarby, även om det finns några plumpar.

***

Vem går då till slutspel? Av de åtta lag, som nu finns över strecket (Sävehof, Skövde, Hammarby, HK Malmö, Alingsås, YIF, Guif och Kristianstad) kommer ojämna Guif (stundtals verkligt bra men lika ofta stundtals snudd på usla) att lämna plats åt Önnered. Guif tar plats i ingenmansland tillsammans med. Ja, vem? Det blir ovisst mellan Karlskrona, Amo, Hallby och Lugi.

Hösten har visat att alla dessa lag haft förmåga att lura topplagen på poäng.

Det lär bli en intressant fortsättning att följa via datorn. Och någon gång i Baltiskan.

***

Slutspel är förstås något annat än serielunk. Hemma/borta-tabellerna visar dock klart på betydelsen av hemmaplan. Så visst är varje placering av vikt.

 I går hade jag en fundering om att samla små skånska idrottshistoriska berättelser i ett digitalt arkiv inom ramen av Idrottsmuseets Vänner i Malmö. 

Jag har sett och läst många och åtskilliga av dessa är värda mer än att bli glömda i en privat dator.

Kanske är jag för egoistisk när jag menar att min nyfikenhet att undersöka vad Bokebo var, med förgreningar lite hit och dit, gav en läsvärd artikel, som borde bevaras mer än i mitt privata arkiv.

För dem som vill: Håll till godo!

***

I mitt arbete med IK Finishs blivande 100-årsjubileum 2024 stötte jag ofta på namnet Bokebo. Jag började undersöka efter att ha läst Friska fläktar, en gemensam månadstidning 1941 för Frisksportklubben Stålgänget och IK Finish. Stålgänget hyrde ”delvis” – så står det i en av nuvarande Malmö FK:s klubbtidningar (1/2014) – stugan av familjen Thott på Skabersjö. Bokebo låg på den södra sidan av sjön Yddingen, lite öster om badplatsen på vägen mellan Roslätt och Bökeberg. Där samlades medlemmarna för sina träningsrundor till fots och på skidor i närliggande Bokskogen eller för kanotturer på Yddingen. På Bokebo fanns omklädningsutrymmen, samlingssal, och inte minst bastu.

Stugan var flyttad från Baltiska utställningen 1914.

Något år in på 1940-talet sades kontraktet upp. En familj Janmo hade förhandskontraktet och ville ha Bokebo för sig själv.

Numera finns inga spår av Bokebo.

När Bokebo försvann blev först ”Grusgropen” med sin lite halvruggiga barack i   Skabersjödelen av Bokskogen utgångspunkten för tränade idrottsmän och motionärer, innan Torups fritidsanläggning blev klar och det huvudsakliga samlingsstället för löprundor av olika längd och i varierade hastigheter.

Malmö stad köpte området kring Torup 1970.

***

Stålgänget bilades i januari 1935 inte alls långt från Bokebo, vid den västra stranden av Yddingen mellan hussamlingarna Stockebro och Kråkenäs, där klubben hade en provisorisk byggnad.

Samma år i februari grundades Malmö Frisksportklubb. Lokalfrågan, kombinerad med svag ekonomi i båda klubbarna, gjorde att de 1939 slogs  sammans under namnet Malmö Frisksportklubb Stålgänget. Tydligen profilerade man sig som Stålgänget av namnet på klubbtidningen att döma.

Under denna period fanns också Malmö Frisksportförening, som 1949 lierade sig med MFK/Stålgänget. Man enades om det nuvarande namnet Malmö Frisksportklubb, som räknar 1935 som födelseår.

***

MFK sökte efter förlusten av Bokebo ett nytt klubbhus. 1945 hyrde klubben ett ödetorp i Dörröd, en by mellan Skurup och Veberöd, renoverade det och 1951 köpte man stugan och en del mark kring huset och anlade till och med en fotbollsplan på området. 2016 sålde klubben klubbstugan.

Dörröd har en plats i Malmös friidrottshistoria. Klubbhuset var målet för Frisksportlunken, det 38 kilometer långa loppet med start vid Oxelgatan i Rosengårdsstaden. Det avgjordes första gången 1959 och var förmodligen det första långlopp som arrangerades i Skåne, innan det blev en hausse för lopp från milen och uppåt med början kring 1970.

Sista året ”Lunken” avgjordes var 1969. Men även därefter var MFK en av Skånes flitigaste arrangörer av långlopp som Malmö marathon och halvmarathon med olika sträckningar, Festivallopp (tillsammans med Heleneholms IF) och inte minst Bokskogsrundan 38 gånger den 1 maj.

I de allra flesta loppen var Ingvar Carlsson tävlingsledare. Det är samme Ingvar, som under decennier såg till att skidentusiaster kunnat åka skidor på välpreparerade spår på Bulltofta och på Romeleåsen, när tillfälle givits. För att inte tala om alla Barnens Vasalopp han var ansvarig för runt om i Skåne.

Ingvar Carlsson var en av Idrottsmalmös främsta idealister och det är han som hjälpte mig att få fram uppgifter till denna artikel.

Ingvar Carlsson dog 2022.

***

Hjälp att rätt lokalisera Bokebo har jag fått av Kjell och Barbro Wihlborg, två av de främsta kännarna av områdena i Bokskogen och kring Yddingen. Kjell, tillsammans med klubbkamraten i Heleneholms IF Bengt Grönvall, har även han ett namn inskrivit i Malmös friidrottshistoria. Dessa herrar var 1966 nämligen initiativtagare till långloppet Yddingen runt, numera Yddingeloppet. Det är tillsammans med Skanneloppet i Åstorp, också från 1966, Skånes äldsta nu ”levande” långlopp.

***

Vid ”forskningen” till detta inlägg fann jag uppgiften att Malmö FK:s förste ordförande 1935 var Skotte Jakobsson (1888—1964). Han var under de första åren av 1910-talet en av Malmös mest kända idrottsmän, friidrottare tävlande för IFK Malmö. 1910 blev han svensk mästare i tiokamp, 1911 SM-trea i tresteg och 1912 fick han samma placering på 200 meter.

I OS i Stockholm 1912 bröt Skotte Jakobsson tiokampen, kom på 16:e plats i tresteg och blev utslagen i första omgången på såväl 100 som 200 meter.

***

Så mycket malmöitisk idrottshistoria kan man snubbla över bara för man vill veta vad Bokebo var.

Detta är blogg 1 610 sedan starten den 16 september 2012.

Några stunder under helgen har ägnats åt funderingar om en fortsättning. Det man gör tar av åldersmässiga orsaker längre tid nu än för bara några år sedan, och har man då många aktiviteter i gång, tryter tiden ibland. Statistiken visar att vid några dagars uppehåll sjunker antalet besök väsentligt. Det krävs med andra ord kontinuitet för att bibehålla intresset. Och det i en värld där bloggkonkurrensen ständigt ökar.

För att hålla oss till idrottens värld ”tvingas” de allmänt intresserade alltmer ut på nätet för att få den information man önskar i och med att tidningarna i allt högre grad koncentrerar artiklar och resultatredovisning till färre idrotter. Det djup som tidigare försvunnit är borta. Det gäller inte bara Malmö med sin tragiska tidningsdöd utan även hela landet, allt enligt tillförlitliga källor.

Det är i denna konkurrens en liten privat bloggare utan kommersiell uppbackning befinner sig.

Det är klart man vill bli läst, men det är en inbiten glädje i att skriva och få framföra sina åsikter som gjort att jag beslutat mig för att fortsätta blogga. Jag sätter ingen tidsram.

I fjor var det trots allt cirka 1 400 enskilda besökare som gjorde mellan 6- och 8 000 besök i månaden. I år är siffrorna något lägre. Jag skyller på den tuffare konkurrensen om den skärmtid som trots allt är begränsad.

Har inför 2024 hoppat av två uppdrag för att koncentrera mig på bloggskrivandet och IK Finishs 100-årsbok.

***

En trogen läsare och god vän har vid olika tillfällen kommenterat att något av inläggen haft ett idrottshistorisk betydelse. Dessa vänliga ord har naturligtvis glatt mig. Och inspirerat- Dessa artiklar har givetvis större värde än en enkel personlig åsikt om exempelvis handbollslandslagets insats i den senaste VM-turneringen.

Men nu hamnar dessa historiska betraktelser i en historisk fil bland 1 610 på Manssonsport.bloggplatsen.se, dit få eller ingen söker sig.

Bosse Hultén gör som webbansvarig i Idrottsmuseets Vänner ett strålande arbete med föreningens hemsida och skriver också intressanta historiska händelser utanför IMV, värda att läsas även av kommande generationer.

Jag vet vänner som i sina gömmor har artiklar som är värda att bevara av just idrottshistoriskt värde. Själv har jag utkast, nästan klara, om Sydvästra Skånes Idrottskrets och om en mera utförlig version om friidrotten i Skurups kommun än den som fanns i senaste versionen av Skånsk Idrotts Historia.

När Idrottsmuseet fanns i Baltiska hallen var biblioteket med dess arkiv av absolut toppklass. Bäst i Sverige?

Är det möjligt att bygga upp ett digitalt kartotek, Bosse Hultén, med dina småtexter, kanske mina och många andras? Du har ju redan inlett med serien om idrottsanläggningar. Det som sker i dag är historia i morgon.

Kanske en ny nisch för Idrottsmuseets Vänner?

Det spekuleras mycket i dessa tider, inte minst inom den svenska fotbollsvärlden.

Läste för en tid sedan en krönika i Sydsvenskan, signerad Fredrik Lindstrand, med rubriken: Hur länge får MFF behålla Henrik Rydström?

i en underrubrik konstaterar krönikören: Att Henrik Rydström målas upp som en av Europas mest spännande tränare lär få en och annan klubbledare på kontinenten att hicka till.

Jag betvivlar inte en sekund på att Henrik Rydström är en duktig tränare, men på vilka meriter grundas ett epitet som En av Europas mest spännande tränare?

Visst han lotsade Malmö FF till ett allsvenskt guld.

Men han gjorde det med minsta möjliga marginal, en målskillnad på två mål, i en liga som rankas som 24:a i Europa, och med en spelartrupp som av alla inhemska experter rankades som Allsvenskans bästa, även efter utlandsflykt och sjukdomar/skador.

I vågskålen skall också läggas svårigheterna att vinna över de tre övriga medaljlagen, en vinst på sex matcher.

Är detta årsfacit tillräckligt för att vara attraktiv på den internationella marknaden i en toppliga?

Lindstrand och hans kolleger var under senare delen av säsongen dessutom kritiska till lagets långsamma bollinnehav i ofarliga områden, en stark kontrast till det jag förknippar med modern, internationell toppfotboll: Tempo.

Så mitt svar på frågan i huvudrubriken blir: MFF riskerar inte att förlora Henrik Rydström.

Det lär behövas mer övertygande MFF-insatser över tid för att Henrik Rydström skall bli attraktiv för en internationell scen.

I juletider skall man vara snäll, kanske till och med lite extra snäll.

Men jag sparar snällheten några dagar.

I morse läste jag nämligen en intervju i min tidning med Joel Kjetselberg. Det är han som är tränare för FC Rosengårds damlag, som senare i kväll borta skall möta Barcelona i fotbollens Champions League. Givetvis kommer BK Häckens framgångar i samma turnering på tal. Joel Kjetselberg gratulerar pliktskyldigast Häcken till framgångarna men påpekar, inte en utan flera gånger, att Göteborgslaget haft marginalerna med sig, medan hans stackars Rosengård haft just marginalerna mot sig. Han menar att hans lag gjort minst lika starka insatser som Häcken i CL-spelet.

Jag har sett de flesta matcherna för båda lagen i CL. Joel Kjetselbergs analys må stå för honom men att på allvar mena att de spelmässiga insatserna varit jämbördiga liknar mest en dåres försvarstal.

Häckens väg till möjligheten att nå slutspelet har skett via ett bra kvalspel mot bra motstånd och fyra utmärkta gruppspelsmatcher med hög kvalitet. Visst har det funnits gynnsamma marginaler för Häcken, men även det motsatta. Som i går mot Chelsea, 1—3. Två ribbträffar, en vid 0—0 och en vid 1—1, hade med några decimeter kunnat ge en annan, förändrad matchbild. I slutminuterna fick Häcken dessutom ett mål, helt felaktigt, underkänt för offside.

Nej, Joel Kjetselberg, Rosengårds kvaliteter 2023 är inte på samma nivå som Häckens, varken i Europa i eller i Allsvenskan, 14 poängs skillnad.

Det hade varit mer klädsamt att erkänna detta än komma med krystade bortförklaringar.

FC Rosengård har haft strålande framgångar på fotbollsplanerna. Det kan ingen ärligt förneka. Men med en oftast okritisk omgivning har självkritik inte varit klubbens bästa gren.

Intervjun med Joel Kjetselberg är ett av många bevis.