Senaste inläggen

Av Magnus Månsson - Torsdag 29 juni 15:54

På lördag är det dags för nystart i den allsvenska fotbollen.

För min del efterlängtat, den internationella landslagsfotbollen, som visats under uppehållet, till trots. Det är igenkänningsfaktorn som är så viktig. Plus att mitt fotbollshjärta rymmer mer än ett favoritlag.  Jag kan uppskatta spelare från alla lag och att följa utvecklingen på alla de duktiga unga spelare som finns i serien gör de flesta matcher intressanta.

Jag har erkänt att jag är lite nördig och faktiskt noterat alla de allsvenska matcher jag sett 2017 live eller via tv. Det är 54 plus ett antal i Svenska cupen.

12 gånger har jag sett Malmö FF.

11 matcher: Häcken och Norrköping

9 matcher: AIK

8 matcher: Djurgården och Kalmar

7 matcher: Hammarby, IFK Göteborg och Örebro

6 matcher: Elfsborg och Östersund

4 matcher: Eskilstuna, Sundsvall, Halmstad och J-Södra

2 matcher: Sirius

***

Med detta som underlag borde det som på ”den gamla goda tiden” gå att någorlunda förutse utvecklingen på serien. Det är nu en omöjlighet. Det är få som vet hur trupperna ser ut efter att transferfönstret öppnar den 15 juli. Då återstår 15 omgångar. Hälften.

Jag menar att lite av charmen försvunnit med denna instabilitet i trupperna under ett och samma spelår.

***

Spelet i Europacuperna inverkar naturligtvis också på Allsvenskan. Utmanarna AIK, Norrköping och Östersund, med betydligt tunnare trupper än Malmö FF, kan ju faktiskt få fler Europamatcher än MFF.

***

Återkommer de närmaste dagarna med några amatörfunderingar om den fortsatta Allsvenskan.

***

Slutligen kan man inte undgå att förundra sig över hur mycket pengar det finns inom den internationella fotbollen. Jag tänker inte bara på Marcus Bergs ofattbara lön (det talas om 60 miljoner på två år) i Förenade Arabemiraten utan kanske än mer om de rykten om unga svenska spelare som är intressanta för klubbar i ganska högt rankade ligor. I många fall rör det sig om spelare som inte ens är ordinarie i sitt lag. Jag kan förstå en ung grabb som blir miljonär (?) över en dag och dessutom lär få en ganska acceptabel månadslön. Och att de svenska föreningarna vill ha miljontillskott till sina ofta tunna kassor, det förstår jag också.

Men köparna! Hur många misslyckade värvningar tål deras ekonomi? Sverige är givetvis inte den enda exportmarknaden. Det är ju bara att se sig omkring och upptäcka hur många unga svenska talanger utan speltid i något A-lag det finns runt om i världen.

Och titta på hur några knappt 20-åriga spelare återkommer till Allsvenskan utan att göra några avgörande intryck här. Det är många spekulationsköp.

Men det är klart, några miljoner på ett konto är inte att förakta.

 

ANNONS
Av Magnus Månsson - Tisdag 27 juni 12:39

Jag saknar ”Wachen”!

Den legendariske sportredaktören på (bland annat) Radio Malmöhus Torsten von Wachenfeldt (1927—2011).

Jag tänkte spontant på honom i morse, när just Radio Malmöhus (det heter numera P 4 Malmöhus) 07.30 rapporterade om måndagskvällens idrottshändelser. Man nämnde naturligtvis resultatet i Malmöderbyt i damfotboll mellan FC Rosengård och LB 07. Och om att HIF fått 1—1 i Superettan borta mot Värnamo. Men inte ett ord om att Trelleborgs FF i samma serie vann med 3—1 över serieledarna BP.

Det visar på nonchalans och okunskap, som inte är värdigt en yrkesman.

Något sådant hade inte kunnat ske på Wachens tid. Tidiga morgnar och helger var han igång och informerade om vad som hänt i idrottens värld, stort som smått. Torsten värnade om idrotten i det dåvarande länet. De flesta idrotter, stora som små, fick sin beskärda del av en väl tilltagen sändningstid.

Det är en tid som aldrig lär återkomma. Lika lite som det i tidningarna (utanför lokalpressen) ges plats för resultat och regelbundna reportage om den djupa idrotten, inte minst på ungdomssidan.

Men det känns i alla fall härligt att på grund av ett dåligt journalistiskt arbete bli påmind om en duktig, hårt jobbande yrkesman och en sympatisk vän, Torsten von Wachenfeldt.

***

Det är numera inte mycket sport i P 4 Malmöhus. Gunnar Brink har dock på torsdagar klockan 12.30 ett inslag med ibland intressanta funderingar.

Mitt eget lyssnande på Malmöhus är annars minimalt. För mycket privat snack och ibland flams är liksom inte min smak.

Kalle Lindhs underfundighet i morgonprogrammen kan dock vara underhållande.

***

Ser gärna TFF live och på tv. Laget har stor Malmöprägel. Det känns därför lite torftigt att deras matcher i stort bevakas per telefon genom en tränarintervju, dessutom av samma person. Jag är väl medveten om problematiken men att någon gång höja ambitionsnivån hade uppskattats av läsarna. Att själv se någon match ger ovärderlig kunskap.

Jag tror faktiskt att TFF inte är chanslöst att nå en tredjeplats, den som ger en kvalchans till Allsvenskan.

 

ANNONS
Av Magnus Månsson - Måndag 26 juni 11:29

Det dystra midsommarvädret hade i alla fall en fördel, tv­-sändningarna från lag-EM i friidrott slapp konkurrens från sol och bad.

Tävlingsdagarna var långdragna. 40 grenar tar sin tid. Det blev segt. Mycket intressant kom inte med i sändningen. Som tittare var man beroende av producenten. Hans val var inte alltid mitt.  På plats kan man samtidigt som ett lopp pågår se vad som händer i teknikgrenarna. Nu uteblev helhetsintrycket.

***

Min generation såg Finland som en stor friidrottsnation med ett gediget intresse och stor publik vid de viktigare tävlingarna. Så är det inte längre. Vädret i Vasa var kanske till och med sämre än i Malmö men de i stort tomma läktarna visar på att friidrotten tappar mark i Finland. Finnkampen, eller som det heter i Finland Sverigekampen, har visat samma tendens. Även i Sverige.

Publiktillströmningen vid de nordiska Diamond League-galorna i Oslo och Stockholm har också visat en neråtgående trend.

Rent allmänt har arenafriidrotten tappat sin position.

***

Det märktes i helgens EM. Resultatnivån i vissa grenar var förbluffande låg. Speciellt som det gällde ”enmanslandslag”. Det syntes tydligt att bredden i många länder undergrävts.

Sverige hade förvisso också sina dippar men tillsammans med Finland och Schweiz, trion som avancerade till högsta ligan, betydligt färre än de flesta av konkurrenterna, där många var förvånansvärt ihåliga. Nu kan man bara jämföra sig med dem man tävlar mot och i det perspektivet var EM en framgång för svensk friidrott, Samtidigt som man inte får bortse från bristerna.

***

Den svenska statistiken är breddmässigt avslöjande. För att nu inte tala om den skånska.

Jag skall inte trötta med siffror, men den skånska friidrottsframtiden är inte ljus. I synnerhet inte på pojksidan. Högt räknat finns det totalt i åldersklasserna 19, 17 och 15 endast cirka 15 aktiva pojkar. Och kanske än värre, det är färre i P 14 och P 13.

***

Vart är friidrotten på väg? Att döma av lag-EM är problemet inte bara skånskt.

 ***

Jag upprepar vad jag skrivit tidigare: Stjärnglansen döljer bristerna.

Ett starkt Skåne med ungdomsbredd är ett måste för en positiv utveckling.

 

 

Av Magnus Månsson - Lördag 24 juni 19:42

”Kingsley Sarfo en av seriens intressantaste debutanter.”

Så skrev jag på den här platsen före den allsvenska premiären. Det var väl inte alldeles fel. Även en blind höna

Nåväl, Sarfos övergång från Sirius till Malmö FF finns det många aspekter på.

När man läste om övergången både före och efter den slutliga överenskommelsen kunde artiklarna lika väl ha placerats på en ekonomisida. Även om kontraktet är skrivit på fyra och ett halvt år är det uppenbart att det i MFF:s -- och Sarfos –- planer ingår att gästspelet i MFF inte skall bli långvarigt. MFF vill naturligtvis ha tillbaka på sina stora utlägg (till Sirius, bonusen till Sarfo och förmodligen en hög personlig lön). När Sarfos får sitt svenska medborgarskap och klassas som EU-spelare lär hans tid i Malmö vara slut. Men samtidigt är det en chansning. Hans utveckling måste fortsätta och kanske, inte minst, måste Sarfo och laget lyckas i det ovissa kvalet till Champions League.

Det känns som en Örn Kjartansson-investering. Dock kanske under längre tid än den halva säsong islänningen spelade i himmelsblått.

De stora pengarna till och med i Sverige – i alla fall i Malmö FF:s fall – har verkligen förändrat fotbollens värld. Snabba cash.

***

Jag blir alltid lite beklämd spelare, när som nu Kingsley Sarfo, vid en övergång säger att just den klubb han blivit klar för är föreningens i hans hjärta. Jag är ganska säker på att Sarfo sagt detsamma om han hamnat någon annanstans.

Vid ett frukostmöte med Idrottsmuseets Vänner menade en MFF-tränare – minns ej vem – att det numera inte fanns någon klubbkänsla. Tränanas uppgift är att skapa en lag- gruppkänsla.

Det är nog så att många journalister har en större klubbkänsla än flertalet spelare.

***

Såg i en kommentar att det var bra att MFF:s spelarköpspengar hamnar i Sverige, som nu hos Sirius. För säljaren är det förstås likgiltigt. En miljon ytterligare från en utländsk klubb hade man nog inte sagt nej till.

Ibland kan man utläsa en viss indignation från MFF-håll att de allsvenska konkurrenterna begär högre priser av MFF än av andra presumtiva köpare. Är det så underligt att viljan hos de svenska topplagen att se sina spelare i MFF inte är hög? Givetvis vill de också komma i närheten av de ekonomiska köttgrytorna ute i Europa. Ett sådant mål blir avlägset om MFF värvar de bästa spelarna. För att nå de pengar ett bra MFF – med rätt marginaler – nått, behövs en bra trupp. Då kan man inte sälja av sina bästa till värste konkurrenten. Då har man gett upp sin egen målsättning.

Och är det mer än MFF-anhängarna, som ser en framtida Allsvenska med MFF som ständig vinnare, som något önskvärt?

***

Vilka signaler sänder för övrigt köpet av Kingsley Sarpo och ryktena om ytterligare nytillskott ner i ungdomsleden, både till tränare/ledare och spelare?

Det sägs – och skrivs – att Mattias Svanberg är en osedvanlig talang. Jag vet inte, har bara sett honom göra ett mål mot ett HIF, som då helt övergett det defensiva tänkandet, och ett efter en strålande soloprestation mot Falkenberg. Men hur bra är Mattias?

MFF:s trupp är förvisso kanske den bredaste i landet och det därför är långt till startelvan. Samtidigt har jag sett nästan alla de andra lagen i en betydligt sämre omgivning gett sina unga talanger lång och utvecklande speltid.

Det dyra köpet av Kingsley Sarfo har inte gjort dörren större.

 

 

 

 

Av Magnus Månsson - Onsdag 21 juni 16:07

Sydsvenskan publicerar i dag en lista över de grundskolor i Malmö, vars elever är behöriga till gymnasiet.

En enda skola ståtar med siffran 100, Malmö idrottsgrundskola.

Det är naturligtvis ett fint erkännande till rektorn Richard Ohlqvist och hans lärarkår. Skolans måtto har alltid varit: Skolarbetet först. Det är kanske inte alltid så lätt att genomföra med elitinriktade elever med en Zlatankarriär som den idrottsliga målsättningen.

Om några år, 2020, skall skolan få utökade lokaler och därmed möjlighet att ta in fler elever.

Men står inte samtidigt detta i kontrast till det som idrottsrörelsen nu debatterar, och delvis försöker förändra?

Det vill säga den tidiga utslagningen och den tidiga specialiseringen.

Nu väljer idrotten ut de 13-åringar som får tillgång till de ganska få men attraktiva platserna. Är det rätt att en verksamhet, som bekostas av stat och kommun, skall selektera 13-åriga idrottsungdomar? Samtidigt som Riksidrottsförbundet, organ för den samlade svenska idrotten, inriktar sig på att höja medelåldern på de föreningsanslutna ungdomarna. Som jag påpekat många gånger tidigare, efter 11,5 år sjunker antalet idrottande ungdomar.

De stora bollsporterna har, efter stort missnöje från många, beslutar att inte räkna tabeller förrän efter 12 år. Några förbund sänder inga ungdomar till de så kallade elitlägren, och då talar vi om 15-åringar. Andra förbund låter alla som vill komma till sina träningsläger utan krav på uttagningar upp i ungefär samma ålder.

Så går tankarna i Idrottssverige.

I Malmö tänker man annorlunda.

Jag tror säkert att eleverna på Malmö Idrottsgrundskola utvecklas positivt i sina idrotter. Samtidigt som de sköter sitt skolarbete utomordentligt.

Men har man bland sina elever de med störst potential, de som kan bli elit (av någon grad)? Det är ju en omöjlighet att se utvecklingen på en 13-åring. Det visar all forskning. Hur många misströstar och tappar intresset när de innan de fyllt 14 år får ett första besked om att de inte duger?

***

Det totala idrottsliga värdet av en idrottsgrundskola tål verkligen att diskuteras.

Av Magnus Månsson - Måndag 19 juni 13:28

I helgen tillbringade jag en dag i en av de nordvästliga städerna utanför Köpenhamn som åskådare till en landslagslagsturnering i basket för 15-åriga pojkar.

Återigen fick jag en påminnelse hur svårt det är att hitta den korrekta linjen – om nu en sådan finns – i hur man skall bedriva ungdomsidrott. Även om det slutliga målet, som i detta fall, är elitinriktat.

Sverige deltog, liksom några andra av de nordiska länderna, med två jämnstarka (förmodar jag) lag. Sympatiskt.

Den 25 man stora truppen var inte uttagen efter spelarnas fysiska utveckling. Basketförmågan var avgörande. Sympatiskt.

Svenska Basketbollförbundet hade tydligen beslutat att man inte prioriterade vinster utan i stället stimulans till många grabbar och deras utveckling. Sympatiskt.

Men sen brast det. De 200 matchminuterna (fem matcher) fördelades väldigt olika. Självfallet har jag ingen kunskap om de olika spelarnas inbördes skicklighet men coachningen var inriktad på vinster.

Just på landslagsnivån i den här åldern är det känsligt. I sina klubbar får de mycken speltid, de är ju de bästa. Nu hamnade många långt ner i hierarkin. Den ovana situationen märktes på kroppsspråket på bänken ju längre matcherna fortskred utan att få spela. Och väl inne på plan var viljan att visa sin skicklighet så stor att allt lagtänkande försvann. Det blev alldeles för individuellt.

Över huvud taget präglades matcherna av individualism. Ok, det är i unga år man måste våga för att vinna men samtidigt är basket en systematiserad lagbollsport. Det måste man inse även i 15-årsåldern.

Jaget gick före laget på allt för många händer.

Samtidigt som individualismen tog över vid det här tillfället, förundrade jag mig över att det alltid var samme spelare som skulle ”föra upp bollen”, oftast efter samma mönster. Kreativiteten hämmades.

Precis som i Malbas herrlag i Ligan den senaste säsongen.

Så borde det absolut inte vara på ungdomsnivån.

Rätt utförd ungdomsidrott än en balansgång, en svår sådan.

 

Av Magnus Månsson - Torsdag 15 juni 15:48

I går var det Internationella blodgivaredagen.

Det celebrerades i Malmö med Lilla Blodomloppet. Heleneholms IF stod för arrangemanget och inbjöd barn och ungdomar att springa en runda i Magistratparken. Cirka 150 kom till start. Jag frapperades över den glädje som ”ungarna” visade under de 600 meterna. De allra flesta sprang med ett leende trots att tröttheten satte sina spår. Det var ingen tidtagning, inga placeringar noterades. Löpglädjen kom fram. Barn som fanns på den angränsande lekplatsen ville spontant vara med och mormor fick snällt ta fram 60 kronor för att barnbarnet skulle få vara med i gemenskapen.

Jag tänkte spontant på den debatt som finns om tävlingshetsen som finns inom barn- och ungdomsidrotten. Nu var de flesta av deltagarna i Lilla Blodomloppet yngre än dem som debatten kretsar kring. Men jag tror att idrotten i sig själv är så rolig och stimulerande att det inte behövs resultatlistor och tabeller för att idrotta för 12-åringar.

***

Det är naturligtvis inga dumhuvuden som bestämt att man i lagbollsporterna inte skall räkna tabeller och kora segrare i nationella cupturneringar för ungdomar under 12 år. I Skåne har denna regel funnits en del år i basket, handboll och innebandy. Utvärderingarna har varit positiva. Men givetvis finns det olika meningar om besluten. Handbollen och basketen, sporter jag följt lite närmare, har numera fler 13-årslag än tidigare. I den åldern kommer in ett nytt moment, man får räkna tabeller. Det ger extra stimulans.

Debatten har ökat i intensitet i och med att den stora fotbollen på riksplanet följt efter. Sett ur en Malmösynvinkel är det självklart. 2015 fullföljde 50 11-årslag sina serier, ett år senare hade 21 lag försvunnit.

2016 seriespelade två Malmölag i flickornas 15-årsklass.

Det finns åtskilliga andra exempel på hur stort tappet är i de lägre tonåren. Mitt kära Skurups AIF hade 2016 ett A-lag på herrsidan och så ett glapp ner till två 13-årspojklag.

Det säger sig självt att fotbollen inte stillatigande kan se på en sådan utveckling,

Jag tror att senare stimulans är ett sätt för ett längre förhållande till fotbollen. Samma gäller även andra idrotter.

***

Vad är en framgång värd – och hur utvecklande – för ett lag med en försvarare som kan slå långa bollar på snabbe Bengt som är lagets ende målskytt?

Och glöm inte den fysiska och psykiska skillnaden på barn födda samma år. Och även om de är samma vid ett tillfälle kan man aldrig förutse utvecklingen.

 

I min idrottsvärld är det en välsignelse att de stora lagsporterna tar tag i problematiken. För ingen vill väl ha en svensk idrott som åldersmässigt är störst vid 11,5 år. För så är det.

Sen att det finns bromsklotsar bland klubbar, ledare/tränare och inte minst kanske bland föräldrar och mor- och farföräldrar är nästa problem att försöka lösa.

***

Snacket om att man inte får vinna en match i en tabellös serie eller cup är också löjligt. Det är klart man får – och skall. Men inte i ett ”toppat” 10-årslag, där klubbens övriga lag är slagpåsar eller med ”värvade” spelare från andra föreningar som i dessa låga åldrar spelar socialt, det vill säga ett par tre lag som fördelar speltiden jämnt.  

På sikt vinner den förening som har möjlighet att spela med många, jämnstarka lag upp i mellantonåren.

Det är min absoluta uppfattning.

 

Av Magnus Månsson - Söndag 11 juni 19:34

Det blir inget Malmö Games i friidrott den 18 augusti.

Budskapet var inte förvånande.

Det var ju inte många år sedan samma besked kom om det arrangören MAI, dock under namnet Stiftelsen MAI, då kallade Bolt-galan.

Jag sörjer inte. Förhoppningsvis kan nu MAI lösgöra resurser för tävlingar av mera bestående betydelse för Malmös och Skånes arenafriidrott.

I samband med Malmö Games skulle för övrigt Malmö Games Youth avgöras. Denna ungdomstävling ströks tidigt från agendan. Tyvärr.

Max Wiman på Sydsvenskan, tyvärr bara på nätet, och Ola Törner på Skanesport.se har på ett utmärkt sätt kommenterat turerna kring MAI:s agerande både vad gäller galorna och friidrottens och anläggningarnas

ställning i Malmö.

Man kan till och med tro att de läst min anspråkslösa blogg i dessa ärenden.

***

Förlusten av Malmö Games är alltså inget att oroa sig över. Det är det däremot om de kommande inomhussäsongerna i Atleticum, Skånes enda fullskaliga inomhusarena-

Förr arrangerade de tre Malmöklubbarna, Heleneholms IF, MAI och IK Pallas, var sin tävling. Dessutom lierade sig Heleneholm och IK Finish från Vellinge i en decembertävling, Sista chansen.

MAI slutade för en hel del år sedan med sin inomhustävling, de andra fortsatte. Pallasspelen, en av landets deltagarmässigt största, arrangerades under några år av Öresund FK (Heleneholm, Finish, Pallas). De senaste åren har MAI varit medarrangör.

Min förening, Heleneholm, med en minimal ungdomssektion har varit ansvarig för 7 12-delar, Finish för 3 och Pallas och MAI för vardera 1 12-del. Lite hårdragit, det medger jag. Pallas med sin erfarenhet och spetskompetens har gjort mer än en fjärdedel av Pallasspelsarbetet.

Givetvis har Heleneholms huvudstyrelse haft synpunkter på friidrottens engagemang i tre inomhustävlingar med tanke på de få egna deltagarna. Det har funnits tankar på att helt dra sig ur denna tävlingsverksamhet.

Finish, som under den senaste tiden tappat många såväl ledare som aktiva, har tackat nej till att vara medarrangör till Sista chansen och är tveksamt till att ha kraft att hjälpa till vid Pallasspelen. Finish har även ställt in årets Finish Games.

Pallas har över huvud taget ingen ungdomsverksamhet alls.

Då dessutom Pallas, som på politikerspråk äger Pallasspelen, inte alls var nöjt med MAI:s insats, nu sagt upp kontraktet med MAI, stod tre klubbar med en högst begränsad friidrottsverksamhet inför valet att lägga ner de tre enda årliga inomhustävlingarna i Atleticum.

En livslång kärlek till friidrott hos några pensionärer och några andra i nästan samma ålder ville undvika detta Malmöfriidrottens fiasko och sökte kontakt med IFK Lund. Det blev napp och det blir tre tävlingar i Malmö även inomhus säsongen 2016/17.

Nog är denna räddningsaktion betydligt viktigare för regionens friidrott än inställda Malmö Games.

Men vad händer nästa säsong?

***

Friidrotten i Malmö har generellt svårt att få fram sina budskap. Kvarten efter, klockan 20.11, att Heleneholms Mattias Ohlsson kom i mål i lördag sände jag följande pressrelease till Malmös tidningar (jag tror mig ha kvar förmågan att skriva en ”kortis”):

 

Heleneholms IF:s båda 800 meterslöpare Sara Ericsson och Mattias Ohlsson visar en stigande formkurva. Vid två olika tävlingar i Göteborg satte båda nya personbästa. Sara, den förra elitspelaren i badminton, som började löpträna först i höstas, vann ett lopp i Sävedalen på tiden 2.10.73, personbästa med två sekunder. Tiden är den åttonde bästa i Sverige i år.,

Mattias hade i en GP-tävling på Slottsskogsvallen 1.50,29, cirka halvsekunden bättre än hans tidigare bästa. På den aktuella Sverigebästalistan ger tiden plats fyra.

 

Skanesport.se tog in den, ingen annan. Det var inte första gången Heleneholm saknar den megafon in den största tidningen som Malmö Games haft.

 

Presentation

Fråga mig

17 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ manssonsport med Blogkeen
Följ manssonsport med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se