Senaste inläggen

Av Magnus Månsson - Tisdag 10 april 18:35

Skånsk handboll har aldrig mått bättre.

Toppen på både dam- och herrsidan imponerar, det syns inte minst i SM-slutspelstider. Aldrig förr ha så många ungdomslag deltagit i seriespel.

Men det finns, över tid, en oroande tendens: Antalet klubbar/lag minskar på seniorsidan. Med det växande antal ungdomslag borde det finnas utrymmen för fler seniorlag. Tyvärr verkar handbollen ha samma problem som så många andra idrotter. Det är alltför få som fortsätter som seniorer. Jag har självfallet inte koll på alla idrotter, men några. Vi pratar Skåne.

Friidrotten har få seniorer, brottningen kanske än färre, antalet fotbollsklubbar med seniorlag minskar. De generösa representationsreglerna gör att det fortfarande finns ett hyggligt seriesystem för reservlag. Annars hade det varit kris.

Hur ser det ut inom bordtennisen?  Man kan ställa fler frågor.

***

Åter till handbollen.

Är det bra att det endast finns 28 skånska klubbar med herrseniorlag (40 totalt)? Siffrorna på damsidan är 19 klubbar, 32 lag. Intressant, och positivt, är att handbollen är på väg att få lika många damlag som herrlag på seniorsidan. Denna tendens syns även på juniorsidan. Nio föreningar har damjuniorlag, tolv på herrsidan. Kanske lite oroande låga siffror. Men många juniorer seriespelar förstås i reserv- och farmarlag.

***

Konkurrens stimulerar på lokalplanet.

Att det i Malmö endast finns en klubb, HK Malmö/Dalhem, med herrseniorlag med totalt tre lag är inte imponerande. Vi lite äldre minns IFK Malmö, Malmö FF, Malmö BI, Dalhems IF, Limhamns IF, Malmö HP, IFK Oxie, Malmö GIF, KFUM Malmö, Hemgården, FBK Rapax, IK Scania, Malmöpolisen, Folkskollärarna, Örnarna, Sorgenfri. Detta är Malmöklubbar jag själv i någon form kommit i kontakt med. Förmodligen finns det fler.

Det fanns en tid då de större städerna som Malmö, Helsingborg, Kristianstad, Lund och Ystad hade lokala seriesystem med deltagande klubbar som hade andra idrotter som huvudintresse, oftast fotboll. Min förening, friidrottsklubben Heleneholms IF, hade åren kring 1950 två lag i den lokala Malmöserien.

I Ystad fanns seriehandboll för lagen i områdets småorter. I IK Brame från den lilla orten Bromma mellan Ystad och Sövestad spelade Karl-Oskar Olsson, som  upptäcktes av en av klubbarna i Ystad och sen hamnade i H 43 Lund och också i landslaget.

Det finns talanger överallt. En förutsättning är att det finns en klubb i närområdet. I Skåne finns det 33 kommuner. I endast 21 av dessa spelas det seniorhandboll. Det kan förbundet inte vara nöjt med.

Det finns ytterligare områden för skånsk handboll att utvecklas i.

.


ANNONS
Av Magnus Månsson - Lördag 7 april 13:38

I dag startar division 2-fotbollen för herrar.

I en av sex grupper finns fem Malmölag, fem klubbar som vill bli tvåa i stan. Några har ambitionen att täta det lite genanta glappet på två serier till Malmö FF. Division 2 är numera nivå 4.
Det finns 64 lag i Sverige som är bättre rankade än näst bästa Malmölag. Vill man vara positiv – och varför inte? – så motsvarar nuvarande division 2 gamla tiders trea, då fotbollen inte körde med falsk varudeklaration.

Nåväl. Med fem Malmöklubbar i en och samma serie på pass hög nivå (trots allt) tycker jag nog att någon liten förhandsinformation vore på sin plats. Även i Sydsvenskan. Skånskan och Skånesport.se har haft.

Kvarnby IK, BK Olympic, Prespa-Birlik, FC Rosengård och IFK Malmö har alla sina anhängare och även om publikintresset vid matcherna är klent, tror jag att ”läsintresset” om lagen/klubbarna är större än vad de ansvariga har en aning om. I alla fall med information inför en säsong med 20 Malmöderbyn.

***

Det fanns en tid, på 20 år, då jag var ansvarig för ett uppslag lokalsport/Malmösport en gång per vecka. Min kollega Stefan Eckerström hade sin Lundasport och Omkretsensporten. Av kommentarerna då –  och även långt senare – var dessa sidor populära.

I en förändrad tidningsvärld har jag full förståelse att det inte finns resurser för en så djup bevakning. Men man har gått för långt i sin koncentration på några få elitklubbar och vissa idrotter. Många bra idrottsprestationer får inte de utrymmen de förtjänar.

Jag har sagt det förut.

Division 2-fotboll är givetvis inte speciellt elitmässigt, men i stora delar av Fotbollsmalmö tilldrar sig den Sydvästra Götalandsgruppen i år extra uppmärksamhet.

Det ligger i en tidnings uppgift att tillgodose läsarnas intressen.

***

Tidningsvärlden må ha ändrats. Men jag är inte säker på att tidningsläsaren ändrats i samma utsträckning. Det är ju de unga som sviker, inte vi gamla, trogna.


ANNONS
Av Magnus Månsson - Fredag 6 april 16:44

Visst lekte tanken: Enbart skånska lag i SM-finalerna i handboll i Göteborg den 10 maj.

Nu blir det inte så. H 65:s mästartränare Ola Månsson ”fegade ut” och valde Lugi före Sävehof i semifinalen. Respekten för Partillelaget är stor i Handbollssverige. Med rätta. Gediget uppbyggda föreningar kan man aldrig räkna bort.

Olas val garanterar ett skånskt damlag i Scandinavium. H 65 eller Lugi? I min värld svårtippat. Lugi har en förmåga att överraska.

Trolig final? Fjorårsrepris: H 65—Sävehof.

***

Herrsidan då? Förhoppningarna pekar mot helskånskt. Men alla inblandade har nog vid det här laget lärt sig: Räkna aldrig bort Alingsås!

Jag tror inte Alingsås tappar 2—1-försprpånget i matcher mot ett Ystads IF, som under nye tränaren Jerry Hallbäck inte hittat helt rätt. Och då är det upp till IFK Kristianstad/Ola Lindgren att bestämma om det redan efter valet är klart att det blir en helskånsk SM-final. Jag har svårt att tänka mig att mästarna inte klarar Guif. Och att man sedan väljer Alingsås. Då är det klart att HK Malmö eller Lugi får planera en resa till Göteborg.

Men det kan ju förstås bli så att YIF fixar avancemang och då blir det garanterat tre Skånelag av fyra i SM-finalspel i Göteborg.

***

Men innan dess är det dags för USM-finalerna i Malmö, 20—22 april, 48 lag i sex klasser. 15 är skånska, Lugi, H 43 Lund, IFK Kristianstad har tre vardera, YIF två och Åhus, IFK Malmö, Lödde och HK Kristianstad ett.

Sammanlagt har 29 klubbar finalkvalificerade lag. Bra, naturligtvis. Men det finns en geografisk koncentration som man kan fundera över. Åtta av dem kommer alltså från Skåne, sju från Göteborgs- och nio från Stockholmsregionen. Endast fem klubbar utanför de tre stora handbollsfästena har lag med i Malmöfinalspelet. Av dessa har Västergötland tre (Skövde med sin könsuppdelning två och Alingsås en), Sörmland och Östergötland en Guif respektive RP.

Handboll är inte hela Sveriges sport.

***

Och hur ser det ut i Skåne?

19 föreningar har den här säsongen spelat med 32 lag i damseniorserier.

28 med 40 lag på herrsidan.

Är detta ur breddsynpunkt okej för landets elitmässigt särklassiga distrikt?

Jag återkommer med funderingar.


Av Magnus Månsson - Tisdag 3 april 18:47

Det börjar bli tunt på favorithyllan.

Först Jerry Williams och i dag Lill-Babs.

Det är fortfarande ett klart minne, en sommarkväll i Surbrunnsparken i Ystad i mitten av 1950-talet. Lill-Babs besökte Ystad. Det var fullt kring scenen. En blyg tonåring beundrade mer än hennes sång. Hon hade utstrålning.

Precis som Jerry Williams, som jag bland annat såg och hörde när han besökte Malmö arena för något år sedan.

Tänk vilken vitalitet de båda hade ända fram till slutet! Den var beundransvärd.

Härliga minnen av två personligheter.

***

Vädret förhindrade tyvärr en tur på den skånska konstrundan. Det gav tid till en del timmar – för många faktiskt – med sport i tv.

Såg bland annat första semifinalen i hockey mellan Växjö och Malmö. Spännande visst, jämnt i målprotokollet, och då vet man aldrig vilken väg en puck tar. Har tidigare sett några andra slutspelsmatcher. Och då kommer avarterna fram, de löjliga slagsmålen utan något straff. Men var drar man gränserna? Växjös Daniel Rahimi knockade Malmös Fredrik Händemark med en klockren träff. Rahimi riskerar nu avstängning. Mitt allmänna idrottsrättsligatänkande säger: Givetvis. Samtidigt, skall han straffas för att han får in en fullträff som ”alla andra” hoppats att de fått? Negligerar man alla de löjliga klungslagsmålen utan någon åtgärd alls, kan man inte ge någon eller några matchers avstängning för att någon är en ”bättre boxare”.

Stämma i bäcken framför i ån. Gammal moralist, okej, det pallar jag för. Det som är röda kort och avstängningar i andra idrotter får inte bli en straffri bagatell i ishockey.

En ishockeymatch blir inte intressantare för att den innehåller regelvidriga slagsmål.

För en sann idrottsvän höjs värdet om man håller sig till reglerna.

***

De båda kvällstidningarna utnämnde honom till Bäst på plan. CMores kunnige expert Anders Andersson berömde honom. Men Sydsvenskans betygsjury tyckte att Alexander Jeremejeff var högst medelmåttig i mötet Elfsborg—Malmö FF och gav honom en ”mesig” tvåa på femgradig skala.

Nu såg jag matchen och har min uppfattning klar. Och vem jag skall lita på i framtiden. Men det visste jag förresten redan.


Av Magnus Månsson - Måndag 2 april 22:24

Såg TFF—IFK Göteborg, 1—3, på plats.

Det var kallt.

Och inget spel som värmde. Premiär med allt vad det innebär och dessutom ett naturgräsunderlag som såg ut som det vanligtvis gör vid den här årstiden.  Med allt vad det innebär.

TFF såg ut som väntat. Mina åsikter om nyförvärven håller jag inne med, tills jag sett dem några gånger. Liksom under fjorårets väg till Allsvenskan kommer Robin Nilsson, förvisso långsam men lugn och säker bollvinnare, och Zoran Jovanovic, som kreatör, att vara de två viktigaste spelarna i TFF:s tuffa kamp för att försöka få nytt kontrakt. De här två herrarna var hemmalagets särklassigt bästa spelare.

De 1—3 till trots fanns det en del positivt att ta med sig för TFF. Man skapade så pass många avslut att Göteborgs målvakt Pontus Dahlberg var en av sitt lags absolut främsta.

***

I media är man snabb att så fort TFF nämns så påtalar man hur många spelare med MFF-anknytning det finns i truppen. MFF-fostrad blir man varit om man så bara varit inne och vänt i ett omklädningsrum under bara en kort period. Fast man har haft en betydligt länge lärotid i en annan förening.

Och vad är det för mening att efter en match ranka vilka före detta MFF-are som var bäst?

Att det finns många duktiga MFF-are i svensk elitfotboll – inte bara i TFF –  är naturligt. MFF har en alldeles utmärkt ungdomsverksamhet, skapad genom en bra organisation. I Malmö och närområdet finns heller ingen konkurrens. Regionens talanger söker sig till Malmös idrottsgrundskola och senare till Fotbollsgymnasiet. Båda tränarledda av MFF. Klubben jobbar jättebra för att utbilda spelare.

Men dörren in i A-lagstruppen är trång. Det är inte många egna produkter som klarar att ta steget in. Inte med målsättningen att både vinna Allsvenskan och kvala in till Champions League. Det är väl bara ordföranden Håkan Jeppsson som tror att ett lag kan till sig till CL med en halv trupp bestående av spelare med en lärotid i den egna organisationen. (Enligt ett bombastiskt uttalande från i höstas.) Säsongens värvningar visar att MFF har långt till ordförandens drömmar.

Att TFF blir en naturlig klubb för de utsorterade MFF-ungdomarna är naturligt, närheten. Förmodligen är TFF också en av få föreningar i regionen med ekonomi att hyggligt betala lönerna. MFF-lärlingar är hyfsat betalda.

Så ser fotbollen ut.

Själva huvudorten Trelleborg har bara en tiondedel av Malmös befolkning, cirka 30 000 mot över 330 000. Givetvis måste TFF söka sig utanför de egna gränserna för att få ett konkurrensdugligt elitlag. Precis som MFF måste, för visso med en betydligt högre målsättning.

Tänk på detta när ni funderar över publiktillströmningen!

Den där ibland från Malmöhåll lite hånfulla tonen om TFF:s beroende av MFF gillar jag inte. Och alla från det så kallade överskottslagret har långt till någon högre allsvensk klass. Det visade inte minst gårdagsmatchen.

***

För övrigt tror jag inte att MFF är den ende storleverantören av ”överskott” till andra elitklubbar. AIK och Brommapojkarna är säkert jämbördiga. För att ta två exempel.



Av Magnus Månsson - Söndag 1 april 14:26

Läste med glädje Pia Rehnquists, Sydsvenskans chefredaktörs, nyhetsinlägg i dagens tidning.

Självfallet är det glädjande att fler än tidigare läser Sydsvenskan även om det inte fullt framgår vari hela ökningen kommit. De digitala betalande har tydligen blivit fler men hur ser utvecklingen ut för papperstidningen?

Glädjande är också att Sydsvenskan kommer att satsa utanför det traditionella spridningsområdet. Inte för ett ögonblick tror jag att Pia Rehnquist någonsin läst min anspråkslösa blogg, men jag har åtskilliga gånger menat att Sydsvenskan tappat läsare på grund av sin ibland rigida åsikt att det som inträffat utanför Omkretsen inte intresserar dess läsare.

Sporten lovade i veckan att man kommer att bevaka TFF:s herrallsvenska matcher likvärdigt med FC Rosengårds och LB 07:s i Damallsvenskan. Skam vore det väl annars, speciellt med TFF:s tydliga Malmöanknytning.

Pia Rehnquist nämner också Ystad om en utökad bevakningsområde. Kan man då från Sportens sida inberäkna något mer om Ystads IF och IFK Ystads insatser i Handbollsligan? Vi många handbollsintresserade i Malmö- Lundregionen hade uppskattat detta,

***

Innan jag kom till Pia Rehnquists inlägg på sista sidan i A-delen hade jag läst Henrik Bredbergs ledare om statistik i ett tidsperspektiv. Pia Rehnquist borde ha tagit till sig av Henrik Bredbergs åsikter. Den femprocentiga ökningen av antalet betalande läsare är – som jag skrivit – glädjande. Men vad är fem procent i reella siffror? Det intressanta är vad man utgår från. Som Henrik Bredberg påtalade på sidan 2.


Av Magnus Månsson - Fredag 30 mars 16:42

Dags igen att sticka ut hakan.

Mitt allsvenska fotbollstips.

Det blir en serie i fyra skikt.

Fem topplag som är kandidater till de fyra medaljerna: Häcken, Östersund, AIK, MFF och Djurgården.

Två outsiders med potential: Norrköping och Elfsborg.

Tre lag i ingenmansland: IFK Göteborg, Hammarby och Kalmar.

Sex lag i strid kring de två nedre strecken: Örebro, Sundsvall, Brommapojkarna, Trelleborg, Dalkurd och Siriuis.


1)    Häcken. Alla säger att Häcken aldrig når fram. I fjor satt försvarsspelet (med två undantag) och offensivt finns kapacitet på många fötter, speciellt under våren med Moestafa El Kabir. Har en av Allsvenskans bredaste trupper med en blandning av ungt och rutinerat.

2)    Östersund. Har en hög högstakapacitet. Får dock lite utdelning på sitt spelövertag. Effektiviteten är inte den bästa men med sina många duktiga spelare är Östersund en given medaljkandidat. Visade i cupen att laget är väl så bra som MFF.

3)    AIK. Har inte imponerat i vår. Har ofta svårt i början av vårsäsongen men med alla sina stjärnvärvningar är givetvis AIK en stark kandidat till och med till guldet. Frånvaron av Nisse Johansson (sjuk) och Jesper Nyholm (långtidsskadad) kan, när ytterligare skador och avstängningar kommer, sätta prov på den defensiva bredden.

4)    Malmö FF. På vägen till cupfinalen har MFF spelmässigt inte övertygat. Givetvis en styrka att likväl vinna men inte är truppen lika bra som senaste åren? Speciellt inte bredden. Det har inte minst ropen om förstärkningar från supportermedia visat.

5)    Djurgården. Har tappat rutinerade toppspelare men har topp och bredd i försvar och på mittfält som få lag kan konkurrera med. Men hur ersätter man spelare som i fjor fixade 29 mål och 23 assists? Om derbyspöket försvann i och med cupvinsten mot AIK blir det några extra poäng.

6)    Norrköping. Outsider 1. Har över tid tappat många av sina tongivande spelare men det finns kvar erfarenhet och en mängd unga spelare med utvecklingspotential. Intressanta nyförvärv och i fjor skadade spelare på väg tillbaka.

7)    Elfsborg. Outsider 2. Har också över tid tappat kvalitet – se bara hur många före detta elfsborgare som fanns i Janne Anderssons två senaste landslag! Ungdoms- och juniorlagen är alltid bland de främsta i Sverige med talanger mogna för Allsvenskan. Saknar en stabil målskytt.

8)    IFK Göteborg. Ja, var står Göteborg? Ser inte stabilt ut någonstans, förutom på målvaktsposten, Pontus Dahlberg, och han försvinner till sommaren.  Vårlånet Gustav Engvall, en av landets mest överskattade spelare (?), gör den tunna truppen något bredare, men den extra spetsen saknas.

9)    Hammarby. Var finns kontinuiteten? Långsiktigheten i hur man bygger en stabil trupp saknas. De sena nytillskotten Nikola Djurjic och Erkan Zengin höjer kapaciteten. Målvakten Johan Wiland får ett stort ansvar liksom spelmotorn Jiloan Hamad.

10)    Kalmar. Rasmus Elm är nyckelspelaren som måste spela mer än de tre matcher han gjorde 2017. Det finns outlöst kapacitet i truppen, som tränaren Nanne Bergstrand måste få fram i stagnerande fortfarande unga spelare. Han brukar vara bra på att utveckla brassar. Två nya i år.

11)    Örebro. Rutinerat men den verkliga spetsen saknas. Min ÖSK-favorit Nordin Gerzic, speldirigenten, håller han ytterligare säsong? ÖSK kan få det besvärligt med en tunn trupp.

12)    Sundsvall. Den lilles lott, de många flyktade spelarna, oftast givetvis de bästa, gör att truppen ser profillös ut. Var står de nya spanska spelarna? I fjor höll laget spelet bra uppe även mot topplagen. Förlorade många matcher på slutet.

13)      Brommapojkarna. Beundransvärt att åter vara i Allsvenskan med tanke på hur många före detta BP-spelare det finns i konkurrentklubbarna – och utomlands. Dags för nya spelare att ta vid.

14)      Trelleborgs FF. Har köpt säsongskort men är beredd på att det kan bli många poängtomma resor hem till Malmö. Det är ett tips med hjärtat. Truppen har för få spelare som har teknik för spel i högt allsvenskt tempo. Var står de två anfallarna, Deniz Hümmet och Ottar Karlsson?

15)       Dalkurd. Om man än inte imponerade i cupförlusten mot MFF visade laget kvaliteter. Finns faktiskt bra med allsvenskt rutinerade spelare och är det lag bland de bottentippade som har störst potential att överraska positivt.

16)        Sirius. Vad är lagets egentliga kapacitet? Det man visade under våren, alltså strålande, eller under den mörka sommarperioden? Skicklige tränare, Kim Bergstrand, är dock ett stort plus.

Av Magnus Månsson - Torsdag 29 mars 13:22

Det blev mycket slutspelshandboll i går.

Medger att jag skippade liveidrott framför möjligheten att se nästan två hela matcher via tv. Nördigt måhända, men jag fick mig till livs två spännande möten. Kvaliteten kan vi lämna därhän. Ett plus för handbollen – vid jämna matcher -- är de många målen. Två, tre bollars överläge är ingen säker marginal.  I Baltiska hallen hann HK Malmö med 46 avslut, Sävehof 37, totalt 83 skott mot mål. HK vann med 25—23.

I en ishockeymatch har de båda lagen totalt ofta mellan 50 och 60 skott PÅ mål. Hur många utanför redovisas mig veterligen inte. Kan man anta att i ishockey det också avlossa ungefär 80 skott mot mål. Med andra ord en markant skillnad i effektivitet. Jag är fullt medveten om skillnaden i storlek på målen och målvaktsskydden. Samtidigt är det något primitivt i ishockeyns taktik ”in med pucken framför kassen och sen får vi se vad som händer.”

I gengäld kan jag förstå fascinationen i ishockeyn. Precis som i handboll har alla skott mot mål en möjlighet att resultera. Låt vara att slumpen inverkar i så mycket högre grad i hockeyn. Trots att antalet mål är mycket färre i ishockey är det alltför ofta – i min idrottsvärld – som man som åskådare inte uppfattar att, eller hur, ett mål kommit till. ”Skymningar” och allmän trängsel är orsaken.

Därför är handboll min favoritbollsport vintertid i Malmö.

Vilket inte hindrar att jag kommer att ägna kvällen åt att via tv följa Redhawks mot Västra Frölunda.

***

Från dessa kvasifilosofiska funderingar åter till handboll.

Jag har skrivit det tidigare många gånger: Handboll måste vara bland det svåraste som finns att döma i bollsportsväg med sina oklara gränsdragningar mellan frikast, gult kort, straffkast eller ingen signal alls. Det är inte heller rättvist att hemma i fåtöljen, ofta med hjälp av en repris, dissekera enskilda domslut.

Men att se två matcher i följd – och delar av en tredje – visade på hur de olika domarparen ser på liknande förseelser. Jag skall inte ge några exempel. Tyvärr fanns åtskilliga. Det är frustrerande för alla parter, kanske inte minst för spelarna. Jag säger inte att domarna var dåliga. De har generellt sett en omöjlig uppgift. Samtidigt måste domarkåren prata sig samman. Differenserna var för stora.  

Elitishockey har fyra domare, elitbasket tre, den svåraste, handbollen, två.

Presentation

Fråga mig

17 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11 12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ manssonsport med Blogkeen
Följ manssonsport med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se