Senaste inläggen

Av Magnus Månsson - Fredag 7 april 15:52

Jag tror på kontinuitet, när det gäller att bygga något stabilt inom idrotten.

Jag tror också att en stor, välskött ungdomsverksamhet är nödvändigt för stabilitet över tid.

Vad skall man då tro, när man ser vad som hänt i Malmös tre division 2-klubbar på herrsidan inför säsongen och dessutom granskar vad som finns bakom representationslaget?

Kvarnby IK har 16 nya spelare, 13 har lämnat.

För IFK Malmö är siffrorna 19 in och 11 ut.

Prespa Birlik redovisar 16 nyförvärv och 22 som lämnat.

Siffrorna är hämtade från Sydsvenskan och stämmer inte helt, eftersom några namn är redovisade på ett ställe och borde varit det även på ett annat utan att det skett. Som vanligt är nämligen övergångarna mellan Malmöklubbarna, det gäller alla nivåer, många.

Till detta skall läggas att alla tre klubbarna har bytt tränare.

Var finns kontinuiteten?

Kvarnby IK har tidigare inte varit inne i denna rolljans på samma sätt som seriekonkurrenterna. De har kunnat förlitat sig på sin stora, välorganiserade ungdomsavdelning. Under några år har tongivande spelare försvunnit, många uppåt i seriesystemet. Med årets förluster har man insett att spelarmaterialet inte räckt till för division 2-spel. Man har tvingats ut på den för fotbollens utveckling osunda marknaden.

Men det är KIK som har de bästa förutsättningarna att på sikt etablera sig på den här nivån utan att säsong efter säsong skaffa spelare utifrån. Klubben har en fungerande ungdomsavdelning.

2016 hade IFK Malmö endast sitt A-lag som fullföljde sin serie, Prespa Birlik ett juniorlag och ett P 13-lag.

Det är den smala grund dessa klubbar bygger sin sportsliga framtid på.

Kvarnby hade två seniorlag, ett juniorlag och 13 pojklag i åldersspannet 16 till och med 11 år. I min värld är det en väsentlig, värdefull skillnad.

 

PS

Att FC Höllviken lades ner gjorde naturligtvis sitt till att spelarmarknaden i regionen blev större.

DS

 

ANNONS
Av Magnus Månsson - Onsdag 5 april 18:41

Barn- och ungdomsidrotten är under debatt.

Det är nödvändigt i ett idrottssamhälle, där ålderspeaken är 11,5 år. Det rimmar illa mot Riksidrottsförbundets mål om ett livslångt idrottande. De flesta är eniga om att minska tävlingshetsen bland barnen. De stora lagbollsportens borttagande av serietabeller i de yngre årgångarna är bra och ett steg på vägen.

Men var går gränsen mellan barn- och ungdomsidrott?

Min mening är att den bör dras vid 15 år. Väl medveten om att det finns en fysisk åldersskillnad i dessa år. Men det gör det även några år senare.

Det är därför jag reagerar, när Skånes Handbollförbund inte på sin hemsida vill nämna skånska klubbars insatser vid USM för B-ungdomar, 14—15-åringarna. ”Det strider mot förbundets värdegrunder”. Man vill – och det är väl okej – undvika att klubbar toppar sina lag i så tidig ålder. Samtidigt bortser man från den injektion det är för de mindre klubbarna att nå en framgång i en riksomfattande tävling. Det är i den yngre klassen de små kan hävda sig. Finallistan inför slutspelet i Malmö den 12—14 maj är bevis nog. Elitklubbarna dominerar numerärt i juniorklasserna, i B-grupperna klubbar med sina A-lag på nivåerna 3 till och med 5 (läs H 43, Lund).

Det är naturligt att elitklubbarna lockar de främsta talangerna till sig. Utan att ha forskat är jag säker på att många av dessa kommer från de för bredden livsviktiga ”småklubbarna”. Ta inte bort glädjen och stoltheten för dessa, när de känner att de kan hävda sig på riksnivå! Och glöm inte stimulanseffekten!

Ett argument för att inte haussa insatserna på B-nivån är att föreningarna då gärna just toppar sina lag. Det är lätt att ha denna åsikt från exempelvis Lunds horisont. Lund är unikt i Handbollssverige. I Lund spelar var och varannan flicka och pojke handboll. För Lugi och H 43 är det lätt att få flera lag med kvalitet. Och där är de båda klubbarna föredömen. Till start i USM hade de båda klubbarna totalt tolv lag i flickor och pojkar B.

Men hur ser det i Lödde och Kävlinge – grattis båda till finalplatserna i PB – och Staffanstorp, Lödde, Ljunghusen, Tollarp, Klagshamn etcetera? Där lär man vara nöjda med att kunna få ihop ett lag med kvalitet som kan hävda sig i dessa sammanhang.

Det känns fel att dessa klubbars framgångar inte uppmärksammas på Skånes Handbollförbunds hemsida. Det skall inte vara några överord, bara ett konstaterande med ett beröm: Bra jobbat!

***

Har klubbarna i Skåne (eller är det bara kansli och styrelse?) uppfattningen att USM-spel för 14—15-åringar inte är gynnsamt för utvecklingen, bör man överväga att motionera om att man skall stryka åldersgruppen från programmet.

Att ha en uppfattning och inte göra något för att få en ändring till stånd är lite av ett hyckleri.

ANNONS
Av Magnus Månsson - Måndag 3 april 16:32

Det är bäddat för två majfester i Malmö i handboll, SM-finalerna i Arenan den 27 och dessförinnan slutspelet i USM på sex planer på Stadionområdet den 12—14.

De skånska förhoppningarna är stora, på båda fronterna. I herrfinalen känns IFK Kristianstad som ett säkert kort. Nu kan man ju inte förutse lottningen/valen men jag hade nog undvikit Redbergslid så länge som möjligt. Lugi är en het finalkandidat förstås.

Lugi mot Sävehof känns inte som vågat tips på damsidan.

Just Lugi och Sävehof är de stora – så är det ofta – när 48 lag i sex klasser gör upp om medaljerna i USM. De båda elitföreningarna har fyra lag kvar.

Men lika många har H 43, Lund. I min värld är det imponerande. Ledarna lät sig inte slås ner av konkursen för elitlagen för några år sedan utan har oförtrutet jobbat vidare med sin stora ungdomsverksamhet. H 43 hade flest anmälda lag, tretton, till USM i hela landet.

När B-pojkarnas steg 4 avgjorde i helgen hade H 43 tre lag kvar av de 32. Två av dem kvalade in till Malmö. Det tredje föll bort på sämre målskillnad. Det var med andra ord inte långt från att Lundaklubben haft tre av åtta lag med i finalrundan i klassen, 14—15-åringarna.

Och kom ihåg att klubben även har ett slutspelslag i åldersgruppen över PA, 16—17-åringarna. Denna bredd på pojksidan kan ingen klubb i Sverige konkurrera med.

Det fjärde slutspelslaget från H 43 är FA.

H 43 är alltså också en jämlik förening.

Men hur länge får man behålla sina talangfulla ungdomar? H 43:s båda seniorlag flyttades i och med konkursen ner till nivå 5. Nu skall båda lagen kvala uppåt, damerna mot Lågan från Hörby, herrarna mot Cyrus från Jönköping.

När lagen degraderades, försvann många av juniorerna och de äldre pojkarna till klubbar högre upp i seriesystemet. I sig naturligt. Spel på ”korpnivå” lockar inte. Detta scenario finns kvar vid kvalmisslyckanden.

Därför är det så oerhört viktigt att H 43:s seniorlag avancerar i systemet, om man vill behålla sina talanger. Min erfarenhet säger att ungdomsledare/tränare också inspireras av framgångar på seniorplanet.

Jag hoppas därför för lyckosamma kval för H 43. Det är på sikt viktigare än medaljer på USM. Men varför inte både ock …

De ledare som lagt ner alla sina själar på att få H 43, Lund på rätt köl är värda detta.

Skånsk och svensk handboll behöver ett välmående H 43.

Av Magnus Månsson - Söndag 2 april 14:10

Detta skulle jag ha publicerat i fredags men en akut händelse eller akuthändelse (båda uttrycken är relevanta) gjorde att det måste till en prioriteringsändring.

Jag lovar att gårdagsmatcherna inte ändrat mina åsikter, såg för övrigt bara IFK Göteborg mot Malmö FF.

Först: Det blir en jämn allsvenska. Nio, tio lag kan aspirera på medalj, alltså bli bland de fyra främsta, något färre på guldet.

Här mitt tips, grundat på att ha sett över 100 allsvenska matcher 2016 (nördigt, jag vet) och nu under våren många tränings- och cupmatcher.

1)    BK Häcken. Har en välkomponerad trupp med stor rutin med ungdomar som trycker på. En frisk Paulinho och Kamara, kanske seriens främsta anfallsduo. Peter Abrahamsson högklassig målvakt.

2)    AIK. Ständigt topplag med liksom Häcken mycket rutin med ett koppel unga spelare på väg mot genombrott. Intressanta nyförvärv, både unga hemvändare och från utlandet. Frågetecken: Målvakterna.

3)    Malmö FF. Hade få domslut – både vid styrelsebord och på plan – MOT sig senaste guldåret. Differensen, sex poäng, till AIK en chimär. Årets trupp sämre än fjorårets, både topp- och breddmässigt. Stjärnspelare på väg neråt.

4)    IFK Norrköping. Har på ett knappt år förlorat många toppspelare men fått unga egna spelare och talanger utifrån att utvecklas till fullgoda allsvenska spelare. Utan skador och fler försäljningar till och med en guldkandidat.

5)    Djurgården. Får nye tränaren Özcan Melkemichel ihop det kan det bära hur långt som helst. Nyförvärven är meriterade och med Radetinac  och Mrabti åter efter långa skador finns kvalitet. Men vem skall göra målen?

6)    Elfsborg. Listan över spelare utbildade i den egna akademin som på senare år blivit utlandsproffs och också hamnat i landslaget är lång. Boråsklubben har mer på gång och är oftast ett medaljlag, bara två missar sedan 2005.

7)    Kalmar FF. Det hänger på Rasmus Elm. Är han frisk – och kvar i KFF – kan det bli riktigt bra. Lagets mittfält är bland de vassaste i Allsvenskan. Tränaren Peter Swärdh vågade satsa ungt i fjor. Tid för några genombrott? Och för några återvändare att hitta gammal ny kapacitet?

8)    IFK Göteborg. Egentligen en trupp för en högre placering. Samtidigt har den största delen av stommen ha passerat ”bäst-före-datum”. Finns det några ungdomar klara för att ta över i nyckelroller?

9)    Östersund. Givetvis ett lag med ett spel att ta till sig. Som neutral åskådare vill man att det skall gå bra för Jämtlandslaget. Men vad säger att det skall gå bättre i år, åtta i fjor? Många i truppen håller ”bara” hyfsad allsvensk klass.

10)                Örebro. Svårbedömt. Truppen imponerar inte. Tränaren Alexander Axén kan ofta få ut mycket av ett begränsat material, men det här blir inte lätt.

11)                Hammarby. En del nytt, främst Jiloan Hamad, men också några tunga förluster. Finns stora brister i alla lagdelar. Vågar nye danske tränaren Jakob Michelsen satsa på de unga spelare som finns i en allt bättre akademi?

12)                Sundsvall. Får svårt som vanligt men det finns många för den stora allmänheten duktiga okända spelare, som ytterbacken Eric Larsson. Bra målvakt Tommy Naurin. Intressant yngling Peter Wilson.

13)                Halmstad. Kring några rutinerade äldre spelare har erfarne tränaren Janne Jönsson en hel drös unga talanger under utveckling. Skall bli spännande att följa laget.

14)                Jönköpings Södra. Gillar klubbar som med små resurser fångar in regionens talanger, mer i fjor än i år. Saknaden av Pawel Cibici (MFF) blir kännbar. Nu är det upp till tränaren Jimmy Thelin att visa sin kapacitet.

15)                Sirius. Ett tips egentligen mot förnuft och tradition. Nykomlingar brukar hålla sig kvar debutsäsongen. Superettan är en bra skola. Har spelare med allsvensk erfarenhet och inte minst kunniga tränare. Kingsley Sarfo en av seriens intressantaste debutanter.

16)                Athletic Eskilstuna. Rapporterar elva nya spelare och jag har ingen aning om de är sämre eller bättre än de ungefär lika många som lämnat. Har alltså ingen som helst aning om lagets kapacitet. Intressant att se hur Eskilstunapubliken tar sig an klubben.

 

Av Magnus Månsson - Tisdag 28 mars 19:42

En sammanslagning i idrottens värld mellan två eller tre klubbar beror oftast på att målsättningarna, förhoppningarna inte infrias.

Samtidigt kan det vara ett bevis på den optimism och framtidstro som alltid genomsyrar idrotten.

Givetvis finns också rena överlevnadsskäl i många av sammanslagningarna.

Resultaten varierar. 1+1 blir ofta 0,75. Även 1+1+1 blir ofta en liknande summa.  Det visar historian. Även i Malmöhandbollen. Team Malmö på herrsidan var ett samarbete mellan Malmö HP och Dalhem i början av 2000-talet, där även Trelleborgsklubben Stavsten var involverat och senare även IFK Malmö. Mitt minne är inte helt klart över den kronologiska ordningen i de olika konstellationerna.

Gårdagsbeskedet om att Dalhem och HK Malmö är alltså inget nytt även om HK är utbytt med HP (men det är väl på sitt sätt samma förening). Förhoppningsvis håller detta äktenskap längre.

HK Malmö Dalhem är ett elitprojekt på damsidan. Det känns välbehövligt. Sedan mitten av 1980-talet har Dalhem i omgångar försökt att åter tag sig upp till högsta serien. Förgäves. Årets facit, med Dalhem på nedre halvan på nivå 4 och med IFK Malmö näst sist i serien under, är den sämsta totala insatsen någonsin (?) i damhandbollens Malmöhistoria.

Jag har på min anspråkslösa blogg föreslagit ett samarbete på damsidan mellan Dalhem och IFK, som de senaste åren båda haft duktiga ungdomslag, som hävdat sig bra även på riksplanet. Där har det funnits en grund för att ta ett steg upp i seriepyramiden. Förmodligen snabbare än med den nu beslutade sammanslagningen.

Efter vad mitt ”långa öra” uppfattat har det diskuterats andra förslag men fallit på att personkemin mellan parterna inte fungerat.

Annars hade ett närmare kontakt mellan HK och IFK legat nära till hands. IFK har ju stor del i att HK Malmö så snabbt etablerat sig i Handbollsligan, då man övertog IFK:s plats.

Å andra sidan var – om jag nu inte minns fel – Lasse Larsson, en av HK Malmös starka män, tränare/ledare under Dalhems två säsonger i högsta serien.

Den nya klubben har en hög och snabb målsättning, högsta serie redan 2022. Så snabbt lär det inte gå. Konkurrensen är tuff.
För en som menar att konkurrens gynnar utvecklingen är det dock oroande att man i en så stor stad som Malmö i framtiden bara kommer att ha två handbollsklubbar, HK och IFK.

I planerna finns ju att även inlemma IFK Klagshamn i HK. Där finns det redan ett samarbete. I några av de allra yngsta pojkgrupperna har man gemensamma lag,

Men lycka till …

  

Av Magnus Månsson - Söndag 26 mars 17:46

Ishockey tillhör inte mina favoritidrotter.

Visst, själv en minst sagt usel skridskoåkare, beundrat jag givetvis spelarnas åkskicklighet i högt tempo och förmåga att motstå de rejäla tacklingarna.

Och målvakternas fantastiska förmåga att i ”plocken” fånga de skott som mina gamla ögon inte ens kan uppfatta.

Men så är det det där med slumpen, tillfälligheterna, marginalerna. Visst marginaler finns i alla idrotter. Efter en uddamålsseger i handboll är det exempelvis lätt att peka på en enskild händelse. Men i hockey spelar man för att skapa så många tillfälligheter, “slumpar”, framför motståndarkassen som möjligt. Mitt påstående vidimeras av intervjuade spelare och alla de tv-experter som på frågan om hur ett lag skall vända en match oftast svarar: Man måste få ett större tryck mot målet, störa målvakten, fixa styrningar, mer trafik kring målområdet (detta kallas på ishockeyspråk, skapa ”skymning”).

 Det talas sällan om högre passningstempo, om större rörlighet, om fler kombinationer. Nej, mer tryck och så ligger ett stort antal spelare i en enda röra kring målet. Och ingen ser pucken, och ingen vet om det är mål eller inte förrän en långdragen videogranskning ger besked.

Att se ett mål och hur det går till är kryddan i bollsporterna.  I hockey måste man se tv-repriserna för att få besked. Inte ens på plats ser man alltid vad som händer.

Och så är det alla de där löjliga slagsmålen utan straffpåföljd. Jag har svårt att förlika mig att knytnävsträffar i ansiktet inte skall bestraffas. I min idealistiska värld är detta ofattbart.

Liksom att det skall finnas en annan bedömningsnivå i slutspelet än i grundserien. Ojuste spel får inte hindra kreativitet och allmän spelintelligens.

***

Dessa invändningar till trots: Lördagens idrottsliga behållning i tv-fåtöljen var kvartsfinalen i hockey mellan Växjö och Malmö. Där fanns nerv, intensitet, spänning, inga oviktiga ingredienser i en idrottsupplevelse.

***

Till skillnad till VM-kvalmatchen Sverige—Vitryssland. Det var trögt och oengagerat. 4—0 var säkert, men också fyra mål som ur vitrysk synvinkel var ”onödiga” eller diskutabla. Den svenska straffen var självklar men orsakad i helt ofarligt läge, fummelmålet behöver man väl knappast diskutera, hela bollen var näppeligen över linjen vid 3—0 och nog luktade fyran offside.

Trots lovorden i texterna, visade tidningarnas betyg vilken medelmåttig insats det svenska laget presterade.

Bäste svensk i mitt tycke var Oscar Hiljemark. Hårt arbete över hela planen, den fina uppfattningen vid passningen till 4—0 och dessutom ”bakomryggenklackpassningen”, som friställde Toivonen (?) som dock missade.

Det för tanken till den statistik över assists, som förs i olika sporter. Den är inte rättvisande. Den förutsätter att den frispelade gör mål oavsett hur genial passningen än är. Därför intresserar en sådan statistik inte mig, vilken idrott det än må vara.

 

 

Av Magnus Månsson - Fredag 24 mars 18:57

Gårdagsförlusten för Malmö FF, förvisso något B-betonat, mot AFC Eskilstuna skakade om lite i all den optimism som genomsyrat de trogna MFF- följarna i diverse media.

Underhållningen var tydligen mer än medioker. Såg den inte, men har sett några av de MFF-matcher, som sänts på några av mina kanaler.  Har därför ingen säker uppfattning om laget kapacitet. Men jag har läst mig till att Anders Christiansen är Allsvenskans bäste spelare, att ingen anfallare är bättre i serien än Markus Rosenberg, att ytterbackarna TInnerholm/Safari är Allsvenskans bästa par, att Magnus Wolff Eikrem är assistkungen, att landsmannen Jo Inge Berget är en av Allsvenskans värdefullaste spelare, att … ja, det är bara att fortsätta.

Och så det eviga mantrat att MFF har den överlägset bästa bredaste truppen, kanske till och med två lag allsvensk klass.

En sådan trupp kan väl inte misslyckas? För det är väl inte den oftast förekommande upphaussningen av spelarnas kapacitet som fick sig en liten knäck. Alla är kanske inte så bra som man velat påskina. Eller hemska tanke: Även motståndarna har bra spelare, okända för dem, som bara har ögon för MFF. Kanske till och med AFC Eskilstuna har bra spelare.

***

AFC Eskilstuna är naturligtvis det Svarta fåret i säsongens Allsvenska.

Klubben har fått sin beskärda del av kritiken i Malmömedia. Man byter inte bara namn så där. Och spelort.

Men just i Malmö finns det två elitföreningar som bytt namn. Under påtryckningar från sponsorer.

Malmö FF, Dam blev Ld B FC Malmö och senare FC Rosengård.

IFK Malmö, Handboll blev HK Malmö.

Indignationen var inte lika djup från Malmöhåll som i fallet AFC Eskilstuna.

***

Nu bytte förvisso inte FC Rosengård och HK Malmö adress. De blev trogna Malmö.

Men idrottshistorian, även Malmös, visar att klubbar sökt sig utanför kommunens gränser för att försöka öka publikintresset.

Basketsatsningen Heta Skåne spelade Ligamatcher runt om i distriktet på 1990-talet.

Det fanns en period, då Team Malmö i handboll spelade både i Malmö och Trelleborg.

***

Åter till AFC Eskilstuna, vars urspungsklubbar funnits norra Storstockholm.

I Stockholmsregion fanns det 2016 tretton herrlag på de tre högsta nivåerna. Endast de tre stora AIK, Djurgården och Hammarby, lockade åskådare. Se bara på Brommapojkarnas minst sagt skrala publiksnitt under sina säsonger i högsta serien! Det finns alltså inget underlag för ett fjärde lag i Stockholm,

På publiksidan vill säga. Däremot gott om spelare i området. Eskilstuna har inte fler utländska spelare i sina trupper än sina konkurrenter. AFC hade inte överlevt i Stockholm.

Det är kanske på sikt en strålande idé att spela i Eskilstuna för svensk fotboll. Intresset för fotboll finns i Eskilstuna. Eskilstuna United drar överlägset mest publik i Damallsvenskan.

Eskilstuna har också tradition som fotbollsstad. Två klubbar från orten har tillsammans 15 allsvenska säsonger.

Ge projektet en chans. Det är ju 2017.

 

 

Av Magnus Månsson - Tisdag 21 mars 18:48

Alla gillar när de små överraskar och vinner över de stora.

Inte alltid förstås. Det egna laget skall naturligtvis inte drabbas av några överraskningar.

I helgen spelades steg 4 i handbollens USM för herrjuniorer och flickor B, 14—15-åringarna. 16 av 48 lag kvalificerade sig därmed till finalspelet i Malmö den 12—14 maj.

Det mest intressanta skedde i FB-spelet. Sju av de åtta herrjuniorlagen har seniorlag som spelar i Handbollsligan, det åttonde, Lindesberg, i Allsvenskan.

På flicksidan var det bara Irsta och Eslövs IK som har lag i högsta damserien, Kärra finns på nivå 3, Gustavsberg, Silwing/Troja, Härnösand, Tumba och Baltichov på nivå 4.

Vilken inspiration för dessa klubbar att bevisa att deras ungdomsverksamhet kan mäta sig med elitklubbarnas!

Det visar också på vikten att värna om en stor klubbredd. Ju fler föreningar desto fler ungdomar får möjlighet att spela i detta fall handboll. Det är i min idrottsvärld –  oavsett sport – det viktigaste med ungdomsverksamheten.

Eslövs IK var alltså den enda skånska klubb som klarade det tuffa steg 4, där 41 lag skulle reduceras till 8. För Eslövsklubben, som haft det tungt på seniorsidan de senaste åren, var avancemanget säkert en injektion för framtiden, eller boost för att tala en ”modern svenska”. Åtta Skånelag försvann. Givetvis till stor besvikelse för de inblandade. Men i ett vidare skånskt perspektiv är det på sikt mer betydelsefullt att Skåne hade nio lag med så här långt och det från början fanns 21 lag från 16 föreningar. Det är denna bredd som skall generera en fortsatt skånsk storhetstid inom damhandbollen.

Lugi åkte ut med minsta möjliga marginal, uddamålsförlust mot Härnösand. Får man vara cynisk även ur ett skånskt perspektiv menar jag att svensk handboll gynnas av Härnösands finalplats. För Ångermanlands handboll är detta en stor framgång, som ger pr i regionen.

Lugi visar säsong efter säsong att klubben är en av de främsta rakt igenom även på ungdomssidan. En ytterligare finalplats ger inte samma pr-effekt som Härnösands.

***

Juniorsidan ser annorlunda ut. Det är naturligt. Oftast har elitklubbarna på sikt byggt upp bra ungdomsavdelningar med kontinuitet. Och det är förståeligt att de främsta talangerna i denna ålder söker sig (eller lockas) dit för att försöka ta det sista steget i sin utveckling.

Den här säsongen hade elva av de 14 fjorton lagen från Handbollsligan sina lag i med i minst steg 4. Endast IFK Ystad, Ricoh och Karlskrona var utan representation så här långt.

I Skåne finns nästan varje säsong IFK Kristianstad, Lugi och Ystads IF lag med när det drar ihop sig juniorklassen. Så även i år.

Även i fotboll, basket, innebandy och ishockey är det storklubbarna som dominerar slutspelen i de äldre klasserna i sina ungdomsmästerskap.

Men jag har en känsla av att de andra lagbollsporterna inte kan matcha handbollens klubbredd när man kommer lite längre ner i de klasser man tävlar på riksnivå.

Detta är handbollens styrka. Den måste man värna om.

 

 

Presentation

Fråga mig

16 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ manssonsport med Blogkeen
Följ manssonsport med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se