Senaste inläggen

Av Magnus Månsson - 21 februari 2023 12:25

Motion till Idrottsmuseets Vänner till årsmötet den 8 mars 2023-03-08.

 

Jag föreslår att IMV, som en del av den jury som utser de aktiva från Malmös idrottsvärld som föräras en plats på Walk of fame, arbetar för en förändring av statuterna.

Enligt dessa skall antalet plattor på Stadiontorget maximeras till 40. Till dags dato finns det 35.

Det är en grannlaga uppgift att jämföra olika idrotter och prestationer nådda under olika epoker, men att sätta ett så lågt tak som 40 ger ingen rättvisa åt Malmös framgångsrika idrottshistoria sett över mer än 100 år.

Jag menar också att framtidens stjärnor skall ha en möjlighet att hedras på Walk of fame.

En gång tidigare har statuterna ändrats. I de ursprungliga reglerna stod att en avgörande prestation skulle ha utförts under en tid då den aktive representerade en Malmöförening. Denna paragraf ändrades för att ge tillfälle att hedra Zlatan Ibrahimovic och öppnade vägen för handbollsmålvakten Mats Olsson med Dalhems IF som moderklubb.

Med andra ord statuterna är inte huggna i sten.

Det finns, enligt mig, många kandidater till de fem resterande kandidaterna.

Tre aktiva från Malmö har belönats med Svenska Dagbladets guldmedalj för individuella prestationer, Johan Richthoff, Gunnar Larsson och fäktaren Hans Drakenberg. De två förstnämnda är hedrade på Stadiontorget, inte Drakenberg.

Kjell Jönsson, IFK Malmö rankades på 1950-talet som världens bäste handbollsspelare.

Rallydrottningen Ewy Rosqvist med tre EM-guld och meriterande vinster i lopp jorden runt representerade Malmö AK.

Michael Nilsson har sju VM-guld i biljard.

Bågskytten Morgan Lundh har 20 individuella VM- och EM-medaljer, därav nio guld, ungefär lika många i lag.

Li Fen har vunnit EM i bordtennis, Robert Welin i boxning.

Boxningen har även Maria Lindberg med sina många VM-bälten.

Brottningen är representerade med sina ”gamla” mästare. I en hårdnande världskonkurrens tog Lars-Erik Skiöld medalj i alla de tre stora mästerskapen, OS, VM och EM (guld). Jörgen Olsson har EM-guld och VM-silver. Ida Hellström var något av en pionjär inom dambrottningen med sex individuella internationella medaljer och nio SM-guld.

I karatens olika discipliner har Lena Svensson-Pyreé i EM medaljutdelningen 2—1—2.

Tennisens Catarina Lindkvist och Michael Pernfors har internationella meriter och haft höga placeringar på världsrankingen.

Squashen har haft spelare i världs- och Europatopp.

Och friidrotten likaså.

Bowling har varit en av Malmös internationellt sett främsta idrotter. Tre av mästarna har belönats på Walk of fame. Det finns fler meriterade spelare, bland andra Tony Rosenkvist, tre individuella EM-guld 1985 och också två VM-guld i lag.

André Burakovsky är den ende infödde Malmöbo som varit med om att vinna Stanley cup i ishockey.

Tre av damfotbollens främsta finns på plats. Den mest meriterade Caroline Seger vill säkert göra dem sällskap. Och så har vi då Marta med fyra säsonger i FC Rosengård. Hon har dubbelt medborgaskap, ett av dem är svenskt.

Malmö FF, herr kan väl också vara aktuell.

Den här listan gör inga anspråk på att vara komplett. Den visar bara på några av alla de elitidrottskvinnor och män som gett glans åt Idrottsmalmö.

De borde få en chans att få en Stadionplatta. De och de kommande idrottsgenerationerna.

 

Detta är grunden för mitt förslag att IMV skall arbeta för att antalet platser på Walk of fame inte skall maximeras till 40.

 

Malmö den 20 februari 2022

Magnus Månsson

 

PS

Jag vill passa på att tacka dem som sett till att klädcontainern, som skymt glastavlan på Eleda stadion med meriterna för de 35 aktiva på Walk of fame, nu är borttagen.

DS

 

Av Magnus Månsson - 20 februari 2023 13:46

Det var en intensiv tv-söndag med mycket idrott.

Samtidigt bjöd Malmö på några intressanta evenemang, SM i friidrott, cupmatch i fotboll för Malmö FF och ett oerhört viktigt möte i handboll för HK Malmö mot Önnered.

En inte fullt kurant fot reducerade min rörlighet så det blev tv för hela slanten. Fotboll och handboll kunde man följa direkt. Friidrotten fick nöja sig med resultatföljande på friidrott.se.

Men det finns anledning att återkomma till SM i veckan. Friidrotten på elitsidan har blivit en storstadsidrott.

***

Men först några rader om skidskytte och VM.

Det är en raffinerad idrott som med sina olika distanser och ”bestraffningar” premierar olika egenskaper. Men när allt att klart är det oftast de etablerade namnen som är i topp i merparten av loppen. Det tyder på hög allroundkapacitet fysiskt. Och kanske inte minst psykiskt.

Skidskytte på internationell toppnivå är stor idrott. Och med sin inneboende dramaturgi en av de främsta tv-sporterna. Speciellt om det nu går så bra för Sverige med sina aktiva som alla har en sympatisk framtoning.

Det är förståeligt att tittarsiffrorna är höga.

***

MFS:s 2—0 mot ett svagt och trögt Skövde från Superettan var i sanningens namn ingen större värdemätare. Lovorden i Malmömedia var dock i vanlig ordning många. Visst MFF var spelmässigt överlägset men sett till övertaget var målchanserna få.

Tråkig som jag är väntar jag med vidare kommentarer tills det blir skarpt läge.

Nye tränaren Henrik Rydström har haft en lång smekmånad. Har över huvud taget något av hans beslut ifrågasatts? Eller än mindre kritiserats.

***

HK Malmös förlust, 29—26, var tuff. Laget är i ett prekärt läge.

Det finns många kommentarer i olika media. Så ser informationsvärlden ut.

Många hänger upp sig på bristande kampglöd och för många tekniska fel. Men är det så enkelt?

Jag menar i stället att HK Malmö har Handbollsligans tunnaste trupp. Tränarteamet tycker tydligen detsamma. I går använde man åtta utespelare. Jag har gjort ett antal stickprov i protokollen: HK Malmö är genomgående det lag som använder minst antal spelare per match.

Jag har ingen större kunskap om ”bänkspelarnas” kapacitet, sett över tid. De korta inhopp jag sett har dock visat på talang.

Talangerna i motståndarlagens farmarlag, där bänkspelarna får matchrutin, spelar till största delen i division 1. HK:s farmalag, Malmö HP, är ett lag i de nedre delarna av division 2. Min slutsats är därför att HK Malmö saknar den bredd som behövs i Handbollsligan.

Men efterlyser också lite mer mod hos tränarteamet: Ge talangerna matchtid i de resterande seriematcherna!

Ett ovisst kvalspel lurar bakom dörren med tätt program. Trötta spelare är skadebenägna. Är HK Malmö berett på en långvarig bortovaro på någon av non-stopp-spelarna?

 

Av Magnus Månsson - 16 februari 2023 21:25

IFK Malmös tvångsförflyttning från Malmö stadion till Heleneholms idrottsplats ger anledning till funderingar.

Efter 64 år som hyresgäst på Stadion tvingas IFK bort. Lokaler, träningstider och matcharena skall övertas av Ariana FC. I fjor avancerade Ariana till division 1, IFK degraderades från den nivån. Ettan rankas som en elitserie med bland annat vissa krav på säkerhet och komfort. Arians huvudhemvist på Hyllie ip håller inte måttet i dessa hänseenden.

Olympic på samma nivå har däremot fått dispens för spel på Lindängen.

I Malmö finns bara, förutom MFF-ägda Eleda, Gamla ip (upptaget av FC Rosengårds damverksamhet), Stadion och Limhamns ip som elitgodkända arenor. Varför Ariana inte hänvisas till Limhamn vet jag inte. En gissning är att underlaget är konstgräs.

IFK-flytten till Heleneholm med hela sin fotbollsverksamhet innebär logistiska problem, utan utrymmen för kansli, samlingslokaler, tvättstuga med mera. Det måste man naturligtvis lösa på något sätt.

En annan fråga att lösa hur skall man få plats på Heleneholms begränsade ytor, en tävlingsarena, där det också bedrivs friidrott, en gräsplan och en konstgräsplan? Man har ännu inte påbörjat arbetet med att anlägga en konstgräsplan på ”övre grus”.

På idrottsplatsen finns redan Heleneholms SK med cirka 20 lag, Prespa Birlik och ytterligare någon förening.

Det blir svårt att expandera för nuvarande och blivande Heleneholmsklubbar.

***

Men hur långt tänker fritidsförvaltningen? 

Vad händer om IFK åter blir ett division 1-lag? Och om Ariana dessutom åker ut. Skall det då bli ett återflytt? Det finns fler scenarios: FC Rosengårds herrar har ett lag som också kan ta steget upp. Deras arena på Rosengård lär inte godkännas. Det är inte helt orealistiskt att det finns fyra Malmöklubbar i Söderettan 2024.

Det kan väl till och med bli så att MFF:s samarbetsklubb Olympic tar steget upp till Superettan.

Hur skall Malmö fixa det? Har man över huvud taget funderat i dessa banor?

Senfärdigheten med IFK-flytten inger inget förtroende.

***

En annan aktör i Stadionproblematiken är Malmö FF:s damer, nu i division 1, nivå 3. Laget skall spela och träna på Stadion.

Tidigare fanns 10 träningsplaner på Stadionmrådet, en har blivit en del av Coops parkering. Av de resterande nio disponeras sju helt av MFF, Eleda, hybridträningsplanen och plan 10 (konstgräs). Storklubben har stor tillgång även till de två resterande.

Detta till trots skall damerna ha Stadion till sin hemvist.

Hybridgräs anses av många vara räddningen från konstgräs i svensk fotboll. Men tydligen tål  Eleda med sitt hybridunderlag inte mer än cirka 25 matcher per säsong. Med tanke på planbristen hade Eleda varit den naturliga matcharenan för MFF, dam.

Har man glömt genusperspektivet? 

***

När jag nu är igång: Varför skall Svenska Fotbollförbundet ställa dessa elitkrav på division 1-arenorna. Det är lugna tillställningar, ofta i idyllisk miljö inför oftast en fåtalig publik.

Malmöklubbarna IFK och Olympic drog i fjor i snitt endast något över 100 personer per match.

Några Stockholmsklubbar hade ett snitt långt under 100.

Släpp kraven!

Division 1-fotboll är inte elitidrott.

***

Kraven är i många fall på något sätt oförklarliga. Som när Malmö stad tvingades investera miljoner i Limhamns idrottsplats, när LB 07:s damer spelade i Allsvenskan under två säsinger. Om jag inte minns fel krävdes 840 sittplatser. Läktaren fylldes aldrig.

Fotbollen och Malmö hade haft mer nytta av andra investeringar.

 

Av Magnus Månsson - 14 februari 2023 18:32

Det har arrangerats två stora friidrottstävlingar i Malmö den senaste tiden.

Som vanligt har de, Atleticumspelen och Pallasspelen, hamnat utanför tidningsradarn. Det är mycket bra idrott som gör det nuförtiden. Tyvärr.

De båda Malmötävlingarna hade över 1 000 respektive 2 000 starter. Förvisso har dessa, nu smått klassiska, inomhustävlingar haft fler deltagare – och också bättre – men det är stora evenemang, som ger årliga avtryck i Malmös idrottsvärld.

I Sverige byggs fler och fler specialhallar för friidrott. I alla arrangeras varje säsong någon tävling. Konkurrensen om själarna har ökat. Däri finns en förklaring till det minskande antalet deltagare från klubbar utanför Skåne.. Men ett stor tapp finns också bland de skånska deltagarna.

Jag har studerat antalet starter i seniorklasserna.

Det är Danmark som gör att det finns både kvalitet och inte minst kvantitet i de båda Malmötävlingarna. I seniorgrenarna gjordes totalt de fyra tävlingsdagarna 501 starter, 234 var danska. Alltså nära hälften.

Jämför du Danmark mot Skåne blir siffrorna 234—136.

Jag menar att det är lite genant att ett samlat Friidrottsskåne tillsammans på hemmaplan inte kommer upp till mer än 136 starter vid dessa två etablerade tävlingar.

Det ger en bild av seniorfriidrottens status i de skånska klubbarna.

Den dag Köpenhamn får en fullvärdig friidrottshall är risken uppenbar att danskarna stannar på hemmaplan och än mer tunnar ut seniorklasserna i Pallasspel och Atleticumspel. Det är två tävlingar som behövs. Skånsk friidrott måste gemensamt se till att bevara dem

***

Det som oroar mig mest är att så få verkar bry sig.

Av Magnus Månsson - 12 februari 2023 17:15

”Med bredden mot toppen.”

Så lät Riksidrottsförbundets devis under åren kring 1970. Mottot anammades av många klubbar, bland annat min, Heleneholms IF. Denna filosofi har präglat mitt idrottsledarliv. Jag menar att för att få en beständig topp behövs det en bred grund.

Därför blir jag glad när jag studerar utfallet efter handbollens Steg 3 i USM ur skånsk synvinkel. Inför Steg 4 nu mars har nämligen inte mindre än 17 klubbar lag kvar. Låt vara att den stora elimineringen sker just i detta det fjärde steget. 170 lag skall bli 48 (åtta i varje åldersklass) inför finalspelet i Uppsala i maj.

Av dessa 170 lag kommer 47 från Skåne. I en svensk idrottsvärld, där det stora tappet sker innan barnen blivit tonåringar, är det en siffra som ger hopp.

I F 18 och P 18 återstår 20 lag, fem respektive sex är skånska.

I F 16 finns 32 lag kvar, åtta skånska.

I P 16 spelar 20 lag, därav sex skånska.

I P F 14 och P 14 finns 40 lag, därav tio respektive tolv från Skåne.

Jag har full förståelse att klubbar, ledare och spelare har målet att avancera till Final-8, men i ett neutralt, långsiktigt perspektiv är siffrorna 17 och 47 viktigare.

Det är bredden som skall ge bredare topp för seniorer. Fast denna är förvisso redan bred i Skåneland.

***

Lugis breda ungdomsverksamhet har haft bra utdelning, har åtta lag kvar, därav två i de båda 14-årsgrupperna.

Delad andraplats har med fem lag har Lödde Vikings och HK Malmö. Lödde hade en strålande fjorårssäsong med fem lag till finalspelet. Hittills har den här säsongen visat att det inte var någon tillfällighet.

HK Malmö har sedan starten 2008 haft som en av sina målsättningar att bygga en gedigen ungdomssektion. Där är man nu. Att från grunden ur de egna leden få fram elitaktiva (oavsett idrott) brukar ta tio till femton år. Där står HK Malmö nu.

IFK Malmö har två flicklag kvar. Det är ända sedan 1970- och 80-talen som Malmö kan visa upp en så pass bra bredd på ungdomssidan. Då dominerade Malmö BI och Dalhem under en period svensk junior- och ungdomshandboll. IFK Malmö hade dessutom något år tidigare ett herrjuniorlag i SM-final. Några säsonger kring 1990 hade IFK Oxie utmärkta ungdomslag varifrån det kom många blivande elitspelare.

Kan vi i Malmö förvänta oss en ny ”storhetstid” på ungdomssidan? IFK Malmö har varit på gång några gånger men av olika anledningar inte lyckats fullfölja. Dags nu med förre elitspelaren Mikael Ekdahl i en ledande utbildningsroll?

Konkurrens är viktigt och i en stad av Malmös storlek och det finns utrymmen för (minst) två klubbar.

***

H 43 Lund har tappat numerärt, fyra lag kvar. Den låga serietillhörigheten (damer nivå 3, herrar 4) för seniorlagen efter konkursen ger utslag. Så är det i alla idrotter. Elitlagen ger status ner i ungdomsleden.

Även Ystads IF har fyra lag kvar, alla på pojksidan. Flicksidan växer i klubben men har ännu inte samma stabilitet som bland pågarna.

Likadant ser det ut i IFK Kristianstad, flickverksamheten på uppgång men har inte samma kontinuitet som på pojksidan, där IFK har lag med i alla pojkklasserna.

I Kristianstad finns det lokalkonkurrens på damsidan i elitlaget HK, vars F 16 lag är kvar i turneringen.

Kristianstadsregionens styrka understryks av att Åhus har såväl ett P 18- som ett F 14-lag att lotsa vidare.

Bjärredklubben Ankaret, där för övrigt den förre H 43-skytten Lars Andersson är klubbchef, är värd både beröm och uppmärksamhet. Klubben har tre lag att sätta vidare förhoppningar på.

Det har också OV/Helsingborg.

Och om man så vill även Eslöv, en handbollsmetropol mitt i Skåne. Det finns långt gångna förhandlingar om ett samgående mellan damföreningen EIK (två lag kvar) och herrföreningen HF (P 14 är kvar).

***

Har jag nu nämnt de flesta av de 17 kan jag väl skriva ner de som har ett lag till att hoppas på och som accentuerar bredden: Sund (Helsingborg), Veberöd, H 65 och IFK Ystad.

***

Men i all positivism: Det finns större orter och regioner med vita handbollsfläckar.

 

 

 

Av Magnus Månsson - 8 februari 2023 18:17

I helgen angjordes SM i brottning i samband med SM-veckan Skövde.

Tävlingarna sändes delvis i TV. I de större tidningarna är brottningsporten marginaliserad.

Av dagens unga sportjournalister är det få som sett någon match live. Om någon, i så fall inte många.

I Malmös tidningsvärld fanns legendarer som Gunnar Bengtsson på Skånskan (själv duktig som junior i svensk elitklass), ”Bess” Svensson på Arbetet och Nils ”Zorro” Printzlow på Sydsvenskan.

Även på 1990-talet följde Malmötidningarna på plats de stora mästerskapen. Kvällsposten hade Kent Hansson, Arbetet Michael Ljungberg och jag representerade Sydsvenskan. Jag har bevakat EM och VM i Tammerfors två gånger, i Rom, i Varna, i Uleåborg, i Clermont Ferrand, i Martigny, i Köpenhamn, i Gävle och i Stockholm.

Det säger mycket om hur man på 1990-talet i tidningsvärlden såg på brottningens läsvärde. Och givetvis också om tidningarnas ekonomiska resurser på den tiden.

DN fanns oftast på plats och GP med Cege Berglund.

Och Thure Petersson med Hjulle Sport, förstås, som servade landets ”samtliga” lokaltidningar.

Det är en föränderlig tidningsvärld, onekligen.

***

Men inte minst har brottningen förändrats. Jag tänker inte på de många regeländringarna utan mer på den geografiska utbredningen och den förändrade åldersstrukturen. Och ur skånsk synvinkel.

***

Förr i tiden fanns en tävling distrikten emellan. Vi talar om den grekisk-romerska stilen. Den vanns oftast av Skåne, under vissa perioder årligen. Denna tävling finns inte längre. Och om så varit hade Skåne inte varit i topp. I Skövde blev det bara tre medaljer, ett silver och två brons. Alltså ingen skånsk svensk mästare 2023. Lika illa var utfallet 2022.

Det är få år sedan första svenska mästerskapen 1896 som Skåne inte haft minst en SM-guldmedaljör. 1896 tävlade man i en klass. 1905 blev det en viktindelning, som sedan varierat genom åren. Oftast har man SM-tävlat i åtta klasser.

I SM i år deltog 16 skånska brottare från 10 klubbar med medaljer till Malmö Tigers (silver) och brons till IK Sparta (Malmö) och Bergania (Helsingborg).

***

SM i den fria stilen avgjordes samtidigt. Och där blev det skånska utfallet bättre än i den antika stilen. Två guld, ett silver och fyra brons hamnade i Skåne: Lundaklubben IK Dana: Ett guld och fyra brons, BK Envig (Lomma): ett guld och ett brons samt Helsingborg Wrestling Team: Ett silver.

Ytterligare två klubbar hade fristilsdeltagare. Totalt hade dessa fem klubbar 17 aktiva med i SM, alltså en mer än de i den grekisk-romerska. Det är för mig förvånade siffror. Visst har Skåne haft internationella mästare i den fria stilen (finns anledning att återkomma) men under de cirka 70 år jag följt skånsk brottning har jag aldrig sett en fristilstävling och knappast läst om någon.

En trolig förklaring till uppsvinget kan vara invandringen från länder där den fria stilen är populärare än den antika. De aktivas namn tyder på detta.
I Sverige är intresset för grekisk-romersk större än för fristil: 87 SM-starter mot 49.

***

Damerna tävlar i den fria stilen. Skåneklubbarna var duktiga i SM. Konkurrensen är smal. Av 37 deltagare kom 16 från Skåne, fyra klubbar.

Helsingborg WT blev överlägset bästa förening med sina ett guld, två silver och två brons

Dalby och Klippan vann också vardera en guldmedalj.

Eftersom IK Dana var överlägset i fristilstävlingen för herrar är det lätt att konstatera att skånsk brottning totalt sett nationellt är stark.

Anmärkningsvärt är att framgångarna inte längre bygger på den stabila grund som fanns tidigare, den grekisk-romerska stilen, som utövades i ”varje by” i distriktet.

Den svenska och skånska brottningskartan är inte sig lik.

 

 

 

 

Av Magnus Månsson - 3 februari 2023 18:27

För en tid sedan läste jag Olof Lundhs Templet i öknen.

En utmärkt bok av en utmärkt sportjournalist, som ofta går utanför offside och 4---4—2 och i stället granskar fotbollens makthavare, både internationellt och nationellt.

Templet i öknen handlar till stor del om hur Qatar köpte VM-slutspelet i fotboll (och även andra storinternationella mästerskap). Det är ingen uppbygglig läsning om mutor och överenskommelser på högsta nivå med statsöverhuvud inblandade. Sammankopplade med de högsta herrarna inom fotbollsvärlden.

Olof Lundh skriver även om storklubbarnas, många ägda av affärsmän och arabiska kungligheter med till syns aldrig sinade miljardkassor, vidlyftiga affärer.

På något sätt, kanske på till och med på många, en olustig, deprimerande läsning.

Den högste ansvarige för detta är Gianni Infantino, ordförande i FIFA, det internationella fotbollsförbundet. Han har en årslön på 32 miljoner kronor.

Och för att hans väldiga fögderi skall fungera finns det miljontals ideella ledare jorden runt som är grunden, de som oavlönat hållit igång den viktigaste verksamheten, den för de allra yngsta, flickor som pojkar.

***

Därför blev jag glad när några ”skärvor” hamnade hos två duktiga ungdomsklubbar i Malmö i och med Armin Saars övergång från Heerenveen till Lyon.

Kulladals FF och Husie IF har oftast haft stora gedigna ungdomssektioner.

Armin Saar spelade tre säsonger som pojklagsspelare i KFF, en i Husie.  Det gav i denna omgång cirka 800 000 kronor respektive 270 000 i så kallad solidaritetsersättning. Dessförinnan har de båda föreningarna erhållit en summa från Malmö FF, när Armin Saar skrev sitt första proffskontrakt med MFF i det som kallas utbildningsbidrag. Vid övergången till Heerenveen har de båda Malmöklubbarna också fåt en summa i solidaritetsersättning.

För KFF och Husie rör det sig om stora pengar totalt.

Lite synd kan man tycka om AIF Barrikaden, moderkubbe, som Armin Saar lämnade innan han var tolv år, då både det nationella och internationella systemet träder i kraft.

Karriärer liknande Armin Saars är ovanliga i Malmöfotbollen. Han kom till MFF först som junior. De flesta talanger från stan hamnar i storklubben redan i de yngre tonåren.

Det tackar förmodligen Kulladal och Husie för.

***

Den store ekonomiske vinnaren är förstås Malmö FF. Cirka 40 miljoner, kan bli fler, har man fått för en spelare man egentligen inte trodde på. En säsong var han nämligen utlånad till Mjällby. Under sina två A-lagssäsonger gjorde Armin Saar bara 20 allsvenska matcher för MFF, få av dem 90 minuters.

Onekligen ett gott, ekonomiskt utfall för många (en säsong i Trelleborgs FF skall adderas).

***

Ibland ha man funderingar om inte om några av fotbollens artiklar borde hamna på ekonomisidorna-

 

 

 

 

 

Av Magnus Månsson - 30 januari 2023 13:17

Så är då VM-festen slut. Alla mästerskap i handboll är härliga idrottsupplevelser. Det gäller både damer och herrar.

Visst hade jag med hela mitt hjärta unnat de svenska herrarna och dess ledare en medalj. Men det är trångt i toppen mellan de för närvarande fyra stora, Danmark, Frankrike, Spanien och Sverige. Att finnas i denna kvartett är bara det meriterande. I de senaste tre mästerskapen, EM och VM, har alla finaler och semifinaler spelats mellan dessa fyra nationer.

Frankrike, denna gigant, vann förvisso OS 2021 (den tredjerankade turneringen, enligt mig), men har inte vunnit VM sedan 2017 och EM sedan 2014. Danmark, som vi med rätta hyllar efter sitt tredje raka VM-guld, har vid de tre senaste EM-slutspelen haft en sämre slutplacering än Sverige.

Det här är exempel på denna tuffa konkurrensen i de årliga mästerskapen. Det är klart att marginaler avgör dessa ofta täta möten.

De krönikörer jag läst har generellt hanterat besvikelsen över den uteblivna medaljen bra. Det kan aldrig vara ett misslyckande att komma fyra i ett VM i en stor idrott. För det är handbollen, speciellt i Europa, även om Storbritannien saknas.

***

Egentligen borde man negligera alla missnöjesyttringar på sociala medier, nerskrivna i besvikelse. Samtidigt blir jag irriterad över allt det negativa, viljan att hitta syndabockar, kritisera spelarval och taktik.

I går gjorde Sverige sin särklassigt bästa halvlek, 22—18 mot Spanien. Vilken coach, förutom de i tv-fåtöljen, hade då ändrat det vinnande konceptet?

Min erfarenhet av kanske tusentals handbollsmatcher är att det första anfallet efter pausvilan är extremt viktigt. Som nu fyra svenska bollar upp, eget avkast. Möjlighet till fem plus och fortsatt trygghet. Det blev inte så. Kort efter kom också några marginaler fel ur svensk synvinkel och också skott utanför i bra lägen. Så var det minus i protokollet. En inte helt ovanlig utveckling i handboll. Nu gick det mot Sverige, när det blev EM-guld 2022 var marginalerna i kanske än högre utsträckning Sveriges.

Men försök till vettiga förklaringar hjälper inte, syndabockar skall hittas. Och detta med facit i hand. Och hur mycket facit har man egentligen? Vad vet vi om statusen på vilande spelare och bänkade?

Och min gamla käpphäst: Även en motståndarmålvakt kan vara bra, till och med bättre än de svenska.

***

Några avslutande VM-noteringar:

Domarna i de ”stora” matcherna har överlag varit bra, till och med mycket bra.

Övertrampen, ”nere”, har varit färre än tidigare. Orsak: Kantspelarnas hoppstyrka har ökats  avsevärt, de hinner med sina konststycken under sina långa luftfärder.

Fortfarande kommer alltför många försvarssyndare undan bestraffning (straffkast) för beträdande av egna målgården.

Tv 6 och Viaplay har skött sig ypperligt. Det är mitt intryck. Jag har förstås ransonerat mitt kommentartittande. Martin Frändesjö och Kristjan Andresson har lärt mig mycket handboll. Suzanne Sjögren, Skanörstjejen, har hållit ihop det hela bra.

***

I kväll återstartar Handbollsligan. Nog så intressant,

 

Presentation

Fråga mig

29 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11 12 13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2024
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards