Senaste inläggen

Av Magnus Månsson - 8 juli 2017 11:44

Med jämna mellanrum kommer uppgifter om den massiva flyktingströmmen från Afrika till främst Italien.

Tusentals personer drunknar i färden över Medelhavet i undermåliga fartyg eller i underdimensionerade gummibåtar. Som de flesta har jag med en uppgiven suck noterat att dessa tragiska katastrofer är en del av världen 2017.

Efter de senaste dagarna ser jag på flykten över Medelhavet med andra ögon, med känsla, sorg och delvis en personlig relation.

För några månader sedan kom en ung man, en 25-årig flykting från Eritrea, till Heleneholms IF och ville börja träna löpning. Givetvis var han välkommen. Tre, fyra gånger i veckan har han cyklat från förläggningen i östra Malmö till träningarna på Stadion eller Heleneholm.

Vid klubbens tävling den 23 maj ville Seare Zerom testa att tävla på 800 meter. Han kom i mål på 2.17,57 Det är ingen bra tid, inte ens för en nybörjare. Men hans intresse avtog inte. Seare ville prova igen. I Skåne är det inte lätt att hitta lämpliga tävlingar för löpare av hans klass. Öresundsspelen i bjuder dock i till lopp även för seniorer, öppna för alla.

Det är inte lätt att i semestertider fixa transport till Helsingborg, så jag beslöt att köra Seare till tävlingen. Det är en resa jag inte ångrar en enda sekund.

Seare har naturligtvis många traumatiska minnen från sin korta levnad. Självfallet ville jag inte pressa honom. Utan detaljer berättade han på hur han som ensam familjemedlem på olika sätt – mestadels per fot – tagit sig från Eritrea via Sudan till Libyens Medelhavskust. Titta på kartan och se hur långt det är!

Över Medelhavet tog han sig tillsammans med 600 andra i en skranglig båt för att via Italien, Österrike och Tyskland nå Sverige, där han bott i några mellansvenska städer, innan han hamnade i Malmö. Liknande historier kan säkert 1000-tals andra berätta men det är skillnad att under bilfärd på några timmar få höra den av en sympatisk 25-åring.

Under resan plockade vi fram kartboken och följde vår väg fram och tillbaka. Seare var förvånad över att Danmark var så nära.

Han är flitig och nu på sommaren läser han extra kurser i Svenska för invandrare. Seares första dröm är att ta körkort för att sedan kunna jobba som lastbilschaufför.

Tävlingen då?

Jodå. Seare kom i mål på nytt personligt rekord, 2.11.20, en förbättring med över sex sekunder och en injektion för fortsatt träning och tävling. Nu är nästa mål att löpa under 2.10 och det hade kanske gått redan i går med en lite beskedligare tid på första 400, 62 sekunder var för snabbt. Men satsningen var lovande.

Jag har varit ledare på 100-tals tävlingar men den här fredagseftermiddagen i Helsingborg var både angenäm och annorlunda.

Idrott är mer än resultat.

ANNONS
Av Magnus Månsson - 6 juli 2017 21:45

Svensk idrott har ledarbrist.

Det är ingen nyhet och ingen hemlighet.

Jag har följt skånsk friidrott i olika funktioner i över 60 år. I alla tider har de flesta ledarna och tränarna varit före detta aktiva. Några har tillhört den svenska eliten, de flesta, merparten, skiktet under, det vill säga de har varit av hygglig distriktsklass.

I den uttunning av seniorbredden som blivit mer och mer uppenbar under många år är det en kategori som är på väg försvinna. Det är en fara för svensk friidrotts fortsatta utveckling. Det saknas redan nu kompetenta tränare. Bristen kommer att öka.

Många av de friidrottare som nu slutar sin aktiva bana är i mitten av tonåren – det var då min generation började och till och med tilläts (!) springa längre än 200 meter. Nutidens unga friidrottare har inte hunnit skaffa sig den kunskap och erfarenhet som krävs för att bli tränare eller ledare. Några får sin chans i de så kallade friidrottsskolorna för barn ungefär mellan fyra och tio år. I några av de skånska klubbarna har det i åratal varit kö till dessa träningar, andra har också haft verksamhet för samma åldrar. Men hur många har fortsatt efter friidrottsskoletiden? Statistiken ger ett obarmhärtigt svar. Inte bara då den skånska. Studera de flesta andra distrikt och se att facit är lika nedslående.

Jag har alltid hävdat att barnidrott sällan gynnar den idrott gren barnen börjar med. De tröttnar, innan de har åldern inne för att börja tävla. För trots allt är det huvudmålet för de flesta av landets friidrottsskolor.

Man kan givetvis poängtera den sociala aspekten. Men är jag cynisk när jag menar att den ekonomiska aspekten väger betydligt tyngre? De statliga och kommunala bidragsreglerna gynnar stora grupper. Och att ha en massa barn till och med ända ner i fyraårsåldern i ”träning” är oerhört mycket lättare än att ge

 ett gäng tonåringar vettig idrottsutbildning.

Men är det till gagn för svensk idrott? Jag tänker då inte bara på friidrott utan på alla idrotter.

Mitt svar är ett rungande nej.

Den samlade svenska idrotten måste jobba och lobba för ändrade bidragsregler så att ungdomarna stimuleras att vara aktiva upp över 20 år. Inte minst för att kanske sen få tränare och ledare med kunskap och erfarenhet.

Åter till friidrotten!

De oftast unga tränarna i friidrottsskolorna är inte mogna – jag generaliserar – sin uppgift. Träningen är inte utvecklande och stimulerande. Detta är en anledning till att många tröttnar. Det är få tränare som har förmågan att lära ut den teknik som är så viktig att få sig till del i unga år.

Gymnastiken har exempelvis betydligt bättre utbildade tränare inte minst på tekniksidan.

Sen medger jag oförbehållsamt att det i friidrott med så olika grenar är svårt att bemästra allt för en tränare.

Men det är definitivt förödande att se ett 15-tal 10-åringar stå på rad och se dem exempelvis stöta kula tre gånger under kanske en halvtimme. Hur skoj är det för en sprallig 10-åring?

Det måste till ett nytänkande inom den fria idrotten. Om man vill behålla dem som man – trots allt – lyckats locka till sig.

Problemen är många, men ser man den inte kan man inte heller lösa dem.

ANNONS
Av Magnus Månsson - 3 juli 2017 16:45

Vädret den senaste tiden har inte inbjudit till sol och bad.

Fotbollen har inte haft den konkurrens man hade hoppats på. Det har blivit några herrmatcher den senaste tiden, allt från en halvlek i division 2 till finalen i Confederations Cup. Skilda världar på många sätt. Ett 70-tal åskådare på division 2, över 57 000 på cupfinalen.

Division 2-fotboll drar i regel här i Malmö inte över 100 personer per match. Det är väl sin sak men – och jag har skrivit det förr – att spelare på den här nivån med, ärligt talat, stora brister i sitt fotbollskunnande över huvud taget skall ha betalt, är för mig obegripligt. Artister – absolut ingen jämförelse – som inte lockar publik får inga nya uppdrag. Men vecka efter vecka kan mediokra spelare hämta sin lön utan att mer än ett fåtal har intresse för deras prestationer. 

Tänk om spelarlönerna på en låg nivå i stället hade investerats i utbildning av tränare och ledare, hur mycket bättre hade då inte svensk fotboll kunna bli på sikt.

Malmöfotbollen bakom MFF – vi pratar om herrsidan –  är lite av ”inavel”. I stort samma spelare går runt i de olika klubbarna på division 1- och 2-nivån. Och resultaten visar att de bara håller nivå 4-standard. Ingen klubb sticker nämligen ut. Och för det får spelarna lön, definitivt ingen lön efter prestation.

Spelarkarusellen lär fortsätta. Endast FC Rosengård och Kvarnby IK kan inom en rimlig framtid lyfta upp spelare från de egna leden. Prespa Birlik och IFK Malmö får vänta länge, innan några egna ungdomar från tunna ungdomsavdelningar är mogna för spel i ett A-lag.

I min gammaldags idrottsvärld är det lite ledsamt att Kvarnby IK ”tvingats” in i samma karusell. Övergångarna till konkurrentklubbarna har de senaste åren varit för många för att laget skall ha kapacitet att hålla sig kvar i tvåan. Det skall väl också poängteras att klubben i år tappade Melvin Frithzell, som gör succé i Superettan och IFK Värnamo.

Finns det då några andra Malmöklubbar som kan slå sig in stans Topp 5? Tja, välskötta, stora ungdomssektioner finns i alla fall i BK Olympic, Kulladals FF och LB 07. Sen är inte minst det ekonomiska steget långt. Speciellt om man dessutom måste betala spelarlöner.

 

 

 

 

Av Magnus Månsson - 30 juni 2017 12:43

Invändningarna i mitt förra inlägg till trots här ett amatörförsök att tippa hur Allsvenskan i fotboll kommer att sluta.


FAVORIT

Givetvis Malmö FF (etta, 27 poäng. Med de resurser som finns på alla områden vore det ett rejält misslyckande om MFF inte försvarar guldet. En viss oro kan dock skönjas, när man hindrar två unga spelare, Mattias Svanberg och Dennis Hadzikadunic, långt ute på reservbänken, att vara med i EM-slutspelet för U 19. Är fler spelare på väg bort?

 

UTMANARE

Främst IFK Norrköping (tvåa, 27 poäng). Skador reducerade bredden under våren. Många av dessa tillbaka. Unga spelare trycker på.

BK Häcken (nia, 17 poäng) men vadå? Om tur och otur jämnar ut sig har Häcken mycket att få igen. De svajiga domarinsatserna under våren drabbade laget hårt, regelrätta mål som underkändes, tveksamma straffar mot sig, fick inte några ganska klara med sig. Göteborgslaget kommer att lyfta.

Östersund (tre, 21 poäng). Nja, trots spetskompetens hos många spelare för ihåligt att hålla hela distansen ut. Dock en stark medaljkandidat.

 

PÅ VÄG UPP MOT TOPP FYRA

Elfsborg (åtta, 18 poäng). Med Samuel Holmén tillbaka får man ordning på försvarsspelet och då finns potential att i varje match utmana alla lag i Allsvenskan.

Djurgården (sexa, 18 poäng). Har en bredd och en topp i truppen som nu när man blir mer samspelat kommer att föra laget uppåt.

 

MELLANSKIKTET

AIK (fyra, 21 poäng). Alltför tamt framåt. Goitom måste tillbaka. Utifrån sett märkligt att man investerade Alexander Isak-pengarna i så medelmåttiga spelare som Vrdoljak och Krpic.

Hammarby (sjua, 18 poäng). En ganska medelmåttig trupp men i Jiloan Hamad har man en av Allsvenskans bästa spelare. Han kommer starkt att bidra till att Hammarby hamnar i mitten.

IFK Göteborg (elva, 14 poäng). Våren visade alltför många brister för att tro annat än att Blåvitt gör sin sämsta säsong på bra länge.

Sirius (femma, 19 poäng). Har överraskat så här långt men kommer att dala. Förlusten av Kingsley Sarfo till MFF blir givetvis kännbar.

 

UNDRE HALVAN, EJ RISK FÖR DEGRADERING

Örebro SK (tia, 15 poäng). Det glittrar inte kring ÖSK men ett av seriens mest erfarna lag fixar de poäng som behövs.

Kalmar FF (fjortonde, åtta poäng). Skadeeländet måste minska. Många unga spelare kommer att höja sig under nya tränarparet Nanne Bergstrand/Henrik Rydström.

 

UT

Eskilstuna (sextonde, fyra poäng). Några poäng till lär det bli och kanske till och med en vinst. Men inte mer.

 

NEDFLYTTNINGSSTRIDEN

Sundsvall (trettonde, elva poäng). Målvakten Tommy Naurin, en av Allsvenskans bästa, har en nyckelroll.

J-Södra (tolva, 14 poäng). Ett bra kollektiv och en härlig moral kan ge nytt kontrakt.

Halmstads BK (femtonde, sex poäng). Har den yngsta truppen av kölagen med många talanger. Finns utvecklingspotential.

Av Magnus Månsson - 29 juni 2017 15:54

På lördag är det dags för nystart i den allsvenska fotbollen.

För min del efterlängtat, den internationella landslagsfotbollen, som visats under uppehållet, till trots. Det är igenkänningsfaktorn som är så viktig. Plus att mitt fotbollshjärta rymmer mer än ett favoritlag.  Jag kan uppskatta spelare från alla lag och att följa utvecklingen på alla de duktiga unga spelare som finns i serien gör de flesta matcher intressanta.

Jag har erkänt att jag är lite nördig och faktiskt noterat alla de allsvenska matcher jag sett 2017 live eller via tv. Det är 54 plus ett antal i Svenska cupen.

12 gånger har jag sett Malmö FF.

11 matcher: Häcken och Norrköping

9 matcher: AIK

8 matcher: Djurgården och Kalmar

7 matcher: Hammarby, IFK Göteborg och Örebro

6 matcher: Elfsborg och Östersund

4 matcher: Eskilstuna, Sundsvall, Halmstad och J-Södra

2 matcher: Sirius

***

Med detta som underlag borde det som på ”den gamla goda tiden” gå att någorlunda förutse utvecklingen på serien. Det är nu en omöjlighet. Det är få som vet hur trupperna ser ut efter att transferfönstret öppnar den 15 juli. Då återstår 15 omgångar. Hälften.

Jag menar att lite av charmen försvunnit med denna instabilitet i trupperna under ett och samma spelår.

***

Spelet i Europacuperna inverkar naturligtvis också på Allsvenskan. Utmanarna AIK, Norrköping och Östersund, med betydligt tunnare trupper än Malmö FF, kan ju faktiskt få fler Europamatcher än MFF.

***

Återkommer de närmaste dagarna med några amatörfunderingar om den fortsatta Allsvenskan.

***

Slutligen kan man inte undgå att förundra sig över hur mycket pengar det finns inom den internationella fotbollen. Jag tänker inte bara på Marcus Bergs ofattbara lön (det talas om 60 miljoner på två år) i Förenade Arabemiraten utan kanske än mer om de rykten om unga svenska spelare som är intressanta för klubbar i ganska högt rankade ligor. I många fall rör det sig om spelare som inte ens är ordinarie i sitt lag. Jag kan förstå en ung grabb som blir miljonär (?) över en dag och dessutom lär få en ganska acceptabel månadslön. Och att de svenska föreningarna vill ha miljontillskott till sina ofta tunna kassor, det förstår jag också.

Men köparna! Hur många misslyckade värvningar tål deras ekonomi? Sverige är givetvis inte den enda exportmarknaden. Det är ju bara att se sig omkring och upptäcka hur många unga svenska talanger utan speltid i något A-lag det finns runt om i världen.

Och titta på hur några knappt 20-åriga spelare återkommer till Allsvenskan utan att göra några avgörande intryck här. Det är många spekulationsköp.

Men det är klart, några miljoner på ett konto är inte att förakta.

 

Av Magnus Månsson - 27 juni 2017 12:39

Jag saknar ”Wachen”!

Den legendariske sportredaktören på (bland annat) Radio Malmöhus Torsten von Wachenfeldt (1927—2011).

Jag tänkte spontant på honom i morse, när just Radio Malmöhus (det heter numera P 4 Malmöhus) 07.30 rapporterade om måndagskvällens idrottshändelser. Man nämnde naturligtvis resultatet i Malmöderbyt i damfotboll mellan FC Rosengård och LB 07. Och om att HIF fått 1—1 i Superettan borta mot Värnamo. Men inte ett ord om att Trelleborgs FF i samma serie vann med 3—1 över serieledarna BP.

Det visar på nonchalans och okunskap, som inte är värdigt en yrkesman.

Något sådant hade inte kunnat ske på Wachens tid. Tidiga morgnar och helger var han igång och informerade om vad som hänt i idrottens värld, stort som smått. Torsten värnade om idrotten i det dåvarande länet. De flesta idrotter, stora som små, fick sin beskärda del av en väl tilltagen sändningstid.

Det är en tid som aldrig lär återkomma. Lika lite som det i tidningarna (utanför lokalpressen) ges plats för resultat och regelbundna reportage om den djupa idrotten, inte minst på ungdomssidan.

Men det känns i alla fall härligt att på grund av ett dåligt journalistiskt arbete bli påmind om en duktig, hårt jobbande yrkesman och en sympatisk vän, Torsten von Wachenfeldt.

***

Det är numera inte mycket sport i P 4 Malmöhus. Gunnar Brink har dock på torsdagar klockan 12.30 ett inslag med ibland intressanta funderingar.

Mitt eget lyssnande på Malmöhus är annars minimalt. För mycket privat snack och ibland flams är liksom inte min smak.

Kalle Lindhs underfundighet i morgonprogrammen kan dock vara underhållande.

***

Ser gärna TFF live och på tv. Laget har stor Malmöprägel. Det känns därför lite torftigt att deras matcher i stort bevakas per telefon genom en tränarintervju, dessutom av samma person. Jag är väl medveten om problematiken men att någon gång höja ambitionsnivån hade uppskattats av läsarna. Att själv se någon match ger ovärderlig kunskap.

Jag tror faktiskt att TFF inte är chanslöst att nå en tredjeplats, den som ger en kvalchans till Allsvenskan.

 

Av Magnus Månsson - 26 juni 2017 11:29

Det dystra midsommarvädret hade i alla fall en fördel, tv­-sändningarna från lag-EM i friidrott slapp konkurrens från sol och bad.

Tävlingsdagarna var långdragna. 40 grenar tar sin tid. Det blev segt. Mycket intressant kom inte med i sändningen. Som tittare var man beroende av producenten. Hans val var inte alltid mitt.  På plats kan man samtidigt som ett lopp pågår se vad som händer i teknikgrenarna. Nu uteblev helhetsintrycket.

***

Min generation såg Finland som en stor friidrottsnation med ett gediget intresse och stor publik vid de viktigare tävlingarna. Så är det inte längre. Vädret i Vasa var kanske till och med sämre än i Malmö men de i stort tomma läktarna visar på att friidrotten tappar mark i Finland. Finnkampen, eller som det heter i Finland Sverigekampen, har visat samma tendens. Även i Sverige.

Publiktillströmningen vid de nordiska Diamond League-galorna i Oslo och Stockholm har också visat en neråtgående trend.

Rent allmänt har arenafriidrotten tappat sin position.

***

Det märktes i helgens EM. Resultatnivån i vissa grenar var förbluffande låg. Speciellt som det gällde ”enmanslandslag”. Det syntes tydligt att bredden i många länder undergrävts.

Sverige hade förvisso också sina dippar men tillsammans med Finland och Schweiz, trion som avancerade till högsta ligan, betydligt färre än de flesta av konkurrenterna, där många var förvånansvärt ihåliga. Nu kan man bara jämföra sig med dem man tävlar mot och i det perspektivet var EM en framgång för svensk friidrott, Samtidigt som man inte får bortse från bristerna.

***

Den svenska statistiken är breddmässigt avslöjande. För att nu inte tala om den skånska.

Jag skall inte trötta med siffror, men den skånska friidrottsframtiden är inte ljus. I synnerhet inte på pojksidan. Högt räknat finns det totalt i åldersklasserna 19, 17 och 15 endast cirka 15 aktiva pojkar. Och kanske än värre, det är färre i P 14 och P 13.

***

Vart är friidrotten på väg? Att döma av lag-EM är problemet inte bara skånskt.

 ***

Jag upprepar vad jag skrivit tidigare: Stjärnglansen döljer bristerna.

Ett starkt Skåne med ungdomsbredd är ett måste för en positiv utveckling.

 

 

Av Magnus Månsson - 24 juni 2017 19:42

”Kingsley Sarfo en av seriens intressantaste debutanter.”

Så skrev jag på den här platsen före den allsvenska premiären. Det var väl inte alldeles fel. Även en blind höna

Nåväl, Sarfos övergång från Sirius till Malmö FF finns det många aspekter på.

När man läste om övergången både före och efter den slutliga överenskommelsen kunde artiklarna lika väl ha placerats på en ekonomisida. Även om kontraktet är skrivit på fyra och ett halvt år är det uppenbart att det i MFF:s -- och Sarfos –- planer ingår att gästspelet i MFF inte skall bli långvarigt. MFF vill naturligtvis ha tillbaka på sina stora utlägg (till Sirius, bonusen till Sarfo och förmodligen en hög personlig lön). När Sarfos får sitt svenska medborgarskap och klassas som EU-spelare lär hans tid i Malmö vara slut. Men samtidigt är det en chansning. Hans utveckling måste fortsätta och kanske, inte minst, måste Sarfo och laget lyckas i det ovissa kvalet till Champions League.

Det känns som en Örn Kjartansson-investering. Dock kanske under längre tid än den halva säsong islänningen spelade i himmelsblått.

De stora pengarna till och med i Sverige – i alla fall i Malmö FF:s fall – har verkligen förändrat fotbollens värld. Snabba cash.

***

Jag blir alltid lite beklämd spelare, när som nu Kingsley Sarfo, vid en övergång säger att just den klubb han blivit klar för är föreningens i hans hjärta. Jag är ganska säker på att Sarfo sagt detsamma om han hamnat någon annanstans.

Vid ett frukostmöte med Idrottsmuseets Vänner menade en MFF-tränare – minns ej vem – att det numera inte fanns någon klubbkänsla. Tränanas uppgift är att skapa en lag- gruppkänsla.

Det är nog så att många journalister har en större klubbkänsla än flertalet spelare.

***

Såg i en kommentar att det var bra att MFF:s spelarköpspengar hamnar i Sverige, som nu hos Sirius. För säljaren är det förstås likgiltigt. En miljon ytterligare från en utländsk klubb hade man nog inte sagt nej till.

Ibland kan man utläsa en viss indignation från MFF-håll att de allsvenska konkurrenterna begär högre priser av MFF än av andra presumtiva köpare. Är det så underligt att viljan hos de svenska topplagen att se sina spelare i MFF inte är hög? Givetvis vill de också komma i närheten av de ekonomiska köttgrytorna ute i Europa. Ett sådant mål blir avlägset om MFF värvar de bästa spelarna. För att nå de pengar ett bra MFF – med rätt marginaler – nått, behövs en bra trupp. Då kan man inte sälja av sina bästa till värste konkurrenten. Då har man gett upp sin egen målsättning.

Och är det mer än MFF-anhängarna, som ser en framtida Allsvenska med MFF som ständig vinnare, som något önskvärt?

***

Vilka signaler sänder för övrigt köpet av Kingsley Sarpo och ryktena om ytterligare nytillskott ner i ungdomsleden, både till tränare/ledare och spelare?

Det sägs – och skrivs – att Mattias Svanberg är en osedvanlig talang. Jag vet inte, har bara sett honom göra ett mål mot ett HIF, som då helt övergett det defensiva tänkandet, och ett efter en strålande soloprestation mot Falkenberg. Men hur bra är Mattias?

MFF:s trupp är förvisso kanske den bredaste i landet och det därför är långt till startelvan. Samtidigt har jag sett nästan alla de andra lagen i en betydligt sämre omgivning gett sina unga talanger lång och utvecklande speltid.

Det dyra köpet av Kingsley Sarfo har inte gjort dörren större.

 

 

 

 

Presentation

Fråga mig

17 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6 7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ manssonsport med Blogkeen
Följ manssonsport med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se