Vad finns att tillägga om det svenska VM-laget i handboll?

Alla lovord i tv, radio, tidningar och inte minst på sociala medier har varit berättigade och överväldigande.

Den enda nackdelen i de tre senaste matcherna har varit att det inte ens varit spännande in i slutminuterna.  Det är ju det som är handbollens extrakrydda.

Nej, ingen hybris nu, Månsson!

***

Den blivande medaljen för Sverige är den försa för herrarna i ett VM sedan silvret 2001. Det har nogsamt poängterats. Men Sverige har inte varit utan pallplaceringar i 20 långa år. Silver i OS 2012, EM-guld 2002 och EM-silver 2018. I ett EM är vägen till medalj väl så tuff som i ett VM i denna europeiskt dominerande sport.

Övriga världen visar vid olika mästerskap att det finns potential i några länder från andra kontinenter för att på allvar ta upp konkurrensen mot Europa. Men ingen har lyckats att ta det sista stabila steget. Egypten är väl närmast. Argentina och Brasilien visade i VM att det finns potential. Japan, var ojämnt, men hade i några matcher, även mot hyfsat motstånd, intentioner som definitivt kan berika handbollen.

***

Glen Solberg och Martin Boquist skall givetvis ha de bästa lovorden för sitt sätt att få truppen att fungera. Tv-bilderna har förmedlat en grupp i harmoni. Det har varit äkta glädje i alla uppsträckta händer och omfamningar. En smittande glädje.

Solberg/Boquist stressades aldrig till att börja laborera med en massa olika uppställningar trots de kaotiska förberedelserna. De satsade på en grunduppställning och hade ersättarna/alternativen klara.

Semifinalen mot Frankrike visade att det var rätt väg. Sett över 60 minuter var gårdagsmötet den bästa (Hittills! Hoppas jag. Förväntningarna stiger.) insatsen. Det skedde med det jag vill kalla grunduppställningen.

Som jag sagt tidigare: Mästerskap ger oftast inte tillfälle för social coachning. Hur gärna jag än hade velat se mer av Alfred Jönsson, Jonathan Edvardsson, Oskar Sunnefeldt och Jack Thurin, en kvartett som kommer att utmana om mer speltid

***

Av de nya har Jonathan Carlsbogård fått mycket speltid och ett internationellt genombrott på landslagsnivå. Han spelar i Bundesliga och är van vid den tuffa atmosfären i världens bästa liga.

Eslövsgrabben Lukas Sandell med spel i Norge och Danmark är kanske därför den som överraskat mest. Han har fått stort förtroende i båda riktningarna och klarat det ypperligt.

Uttagningen av honom visar på förbundskaptenernas fina scouting.

Men också, paradoxalt, hur svårt det kan vara att få speltid och erfarenhet i ett svenskt elitlag. Under säsongerna i Ystad fick Lukas stå tillbaka för världsspelaren Kim Andersson. Trots att hans inhopp oftast var strålande,

En grundserie över ett 30-tal matcher, följd av ett slutspel, ger tillfällen för att låta unga talanger få bra med utvecklande speltid. Många svenska klubbar är bra på att ge sina unga spelare speltid, även i pressade lägen, andra betydligt sämre.

Jag tror det finns fler Lukas Sandell i Handbollsligan.

***

Morgondagens final då? Inför Frankrikematchen skrev jag: Det kan bara inte gå.

Men det gick.

Men Frankrike hade förstås ingen Mikkel Hansen och ingen Niklas Landin, målvakten. Och dessa är inte ensamma som storspelare.

Men vi – nu är vi vi – har ett lag med toppar och inte minst moral.

***

Och deppa inte om det blir silver.

Tacka för drygt 14 dagars storstilad idrottsunderhållning.