För någon tid sedan skrev jag om att Malmö fått en ny handbollsklubb, HF Limhamn och att man redan från början lät två pojklag deltaga i USM, alltså rakt in i hetluften.

Det blev förvisso en tuff debut för 16-årslaget, 71—119 i målskillnad på fyra matcher och idel förluster. Men det tyder på ambition att HF Limhamn redan under sitt första år låter lagen skaffa erfarenhet i ett USM.

De två senaste helgerna har 16-åringarna klarat av sitt första USM-steg.

Det skånska utfallet blev helt ok och visar på det viktigaste i denna ålder, en bra bredd med många föreningar.

12 av 22 flicklag avancerade direkt till steg 3, 13 av 20 på pojksidan.

Flickor till steg 3:

Tre lag från H 43 Lund och ett vardera från Lugi, Trelleborg, Ankaret (Lomma), HK Malmö, IFK Kristianstad, OV Helsingborg, Eslövs IK, HK Kristianstad och Lödde.

En ny chans i steg 2 får:

Två lag från Lugi, Lågan (Hörby), Kävlinge, HK Malmö lag 2, IFK Malmö, Åhus, H 65 (Höör), Ystads IF och Staffanstorp.

På pojksidan direkt till steg 3:

Lugi och IFK Kristianstad 2 lag vardera, Åhus, H 43 Lund, Ljunghusen, Eslövs HF, HK Malmö, Lödde, Lågan, OV Helsingborg och Ystads IF.

Återkval i steg 2:

Två lag från H 43 och ett vardera från Lugi, Sund (Helsingborg), Vinslöv, Limhamn och Ankaret.

Det är en intensiv period nu i idrott.

Den svenska fotbollen är inne i slutskedet, med inslag av europeisk klubbfotboll och EM-kval, ishockeyn har startar liksom handbollen. VM i friidrott under en dryg vecka fångade också intresset.

Konkurrensen om åskådarna är enorm. Inte minst genom att alla matcher och tävlingar sänds i tv.

Den store förloraren är elithandbollen. I den innevarande omgången har åskådarantalet inte varit över 1 000 i någon match. Det har spelats 15 Skånederbyn, matcher i inledningen av säsongen som skall locka till fortsatta besök. I sex av dem understeg åskådarantalet 1 000. Däribland klassikermötet Ystads IF—Lugi (927). HK Malmös hemmapremiär mot YIF såg av 1 071 personer. Så få lär väl aldrig YIF dragit till Baltiskan. Och ändå var det en premiär och sådana har av tradition alltid extra dragningskraft.

Även i Kristianstad har det noterats lägre publikantal. Derbyna mot HK Malmö och IFK Ystad sågs ”bara” av 3 778 respektive 3 838 personer. Det är bottennoteringar för Skånederbyn i den nya arenan.

Men Kristianstad har fått lokal konkurrens. Stans ishockeylag har avancerat till Allsvenskan, nivå 2, och 26 hemmamatcher med något under 2 000 åskådare per match inverkar naturligtvis negativt på handbollslagets siffror.

Åskådarmässigt är handbollen trängd. Det har inte minst HK Malmö fått kännas vid under sitt Europaspel. 250 åskådare mot Sparta Moskva och 591 mot Selfoss (Island) är de yttersta bevisen.

Jag lider lite av att se att energiska och ambitiösa föreningar inte lyckas förmå de intresserade att söka sig till matcherna. Själv tillhör jag syndarna. Besöken i Ystad och Lund och till och med i Baltiskan blir färre och färre. Tv-fåtöljen är bekvämare för en äldre herre.  Och häri ligger kanske en förklaring för Malmös del. Har genom åren noterat den höga åldern på besökarna vid HK:s matcher (vänner har bekräftat denna iakttagelse). Blir det då ingen påfyllning underifrån är en nedåtgående spiral ofrånkomlig.

Har sett för få matcher utanför Malmö för att veta hur åldersstrukturen ser ut på andra orter.

Men visst borde publikutvecklingen oroa de ansvariga. Det talades för några år sedan om en helprofessionell Handbollsliga. Det lär vara en utopi med nuvarande publiksiffror.

Malmö har sedan ett knappt år fått en ny handbollsklubb, HF Limhamn.

Nu finns det tre, HK Malmö, IFK Malmö och så då HF Limhamn.

Konkurrens behövs inom idrotten för utveckling. Malmötrion har som en av sina målsättningar att utveckla breda ungdomsavdelningar. Det är naturligtvis positivt. Bara nu underlaget inte så litet att det blir en massa spelarövergångar mellan klubbarna. I regel gynnar detta ingen av parterna. Det skapar bara irritation.

Tre handbollsklubbar i en stad av Malmös storlek är väl egentligen för få. Och när endast HK och IFK har seniorlag är det väl till och med smått genant. IFK har trots många års bred ungdomssatsning ännu inte tagit stegen från den lägre seniornivån varken för damer eller herrar. I HK:s herrseniortrupp finns inte heller många spelare med lokal anknytning. Damlaget hör hemma på nivå 4.

Jag är fullt medveten om att det tar tid att bygga från grunden. Kring tio år är en normal tidsgräns för att ur en bra ungdomsverksamhet få fram en hyggligt bred seniorstandard.

Grunden är lagd. Visionerna finns nedskrivna på hemsidorna. Dags för leverans.

***

Till det USM, som inleddes i helgen, har HF Limhamn anmält två lag, ett för 14-årspojkar och ett för 16-åriga pojkar. Det är en tuff start för en ny klubb med nykomponerade lag. Redan från steg 1 är konkurrensen hård.

Limhamn är en av 26 skånka föreningar som ställer upp i USM. Vad jag kan se den ende nykomlingen. 26 föreningar visar på en imponerande klubbredd. Lika så 109 lag totalt sex grupper. I skånsk idrott är det bara fotbollen, som om den haft en liknande tävling, kunnat presentera liknande siffror. Det rör sig om minst tio aktiva per lag.

Totalt i Sverige har 553 lag aviserat sin start. Jag har inte orkar räkna antalet klubbar. Den geografiska spridningen är stor, från Boden till Ystad. Intressant: 291 av lagen är flicklag, 262 pojklag.

I Skåne 54 flicklag, 55 pojklag.

Handboll är en jämlik idrott.

Det är som vanligt de stora Lundaklubbarna som har anmält flest lag, H 43 tretton, Lugi elva. H 43 håller sin bredd trots att man ideligen förlorar talanger av båda könen till andra Skåneklubbar.

På delad tredjeplats finns de båda herrelitklubbarna IFK Kristianstad och HK Malmö med åtta lag vardera, mycket tack vare att Näsby respektive Dalhem gått upp i elitföreningarna.

Här är listan i övrigt:

7 lag: Ystads IF, Ankaret (Bjärred)

6 lag: OV Helsingborg

5 lag: Lågan (Hörby), Åhus, Lödde

4 lag: Kävlinge

3 lag: Eslövs IK, Eslövs HF, H 65 (Höör), Trelleborg, HK Kristianstad, Vinslöv

2 lag: HF Limhamn, IK Sund (Helsingborg), IFK Malmö

1 lag: KFUM Lundagård, Staffanstorp, GW Landskrona, Ljunghusen, IFK Ystad, Tollarp

Och märk väl, detta är bara toppen. Bakom dessa de bästa lagen finns än större bredd.

Skånsk handboll har en bra grund.

***

18-åringarna spelade i helgen steg 1, varifrån de två främsta i grupperna avancerade direkt till steg 3. Övriga får en ny chans i ett steg 2.

Klara för steg 3:

Flickor: Eslövs IK, IFK Kristianstad, Lundagård, Ystads IF och Lugi

Pojkar: Åhus, Lödde, H 43, Lugi, IFK Kristianstad, Ystads IF och OV

En ny chans får:

Flickor: H 43, HK Malmö, Kävlinge, H 65, Lågan, Ankaret och OV

Pojkar: Lejonen (H 43), Eslövs HF, Ankaret, Vinslöv och HK Malmö

Under säsongen kommer jag att följa upp turneringen till och med slutspelet i april.

I helgen började USM i handboll, som efter fyra steg skall sluta med att 6x8 lag i april skall mötas i ett finalspel.

Jag gillar det sportsliga upplägget. Alla lag garanteras sex matcher – om nu inte något lag lämnar en sen wo. Från steg 1 avancerar de två bästa från varje pool till steg 3, de resterande får en chans till i ett steg 2. Det ligger i det nya ungdomspolitiska tänkandet att lag (och naturligtvis även aktiva i de individuella idrotterna) skall få så många matcher som möjligt. Självfallet positivt.

Från Skåne har 26 föreningar anmält 109 lag till USM. Det visar på en bra bredd. Det är siffror i paritet med de senaste åren och en klar förbättring i ett tioårsperspektiv.

Allt har dock en baksida.  Turneringar av det här slaget är dyra för föreningarna, resor och uppehälle kostar. Hur de olika klubbarna finansierar deltagandet varierar. Ofta är det familjerna som får bidra med hela eller delar av kostnaderna. Och observera: Nu talar jag inte enbart handboll! Det gäller ungdomsidrott över huvud taget.

Jag har familjära ingångar i många idrotter, och vågar därför fastslå att svensk ungdomsidrott är på väg mot en ekonomisk segregation. Flerbarnsfamiljer utan de stora inkomsterna har inte alltid råd att låta sina tonåringar tävla i den utsträckning de vill. Speciellt känslosamt blir det när ett avhopp av detta skäl drabbar ett lag i en SM-turnering.

Men även på det mindre planet spelar familjeekonomin in. Och även klubbarnas. ”På den gamla goda tiden” hyrde exempelvis de större friidrottsklubbarna en buss för att transportera sina ungdomar till tävlingar runt om i distriktet. Så går det inte till i dag. De föräldrar som har bil, tid och lust tar sin egen förhoppningsfulle, och i bästa fall även en kompis, med till tävlingsorten. De små startfälten har många orsaker. Klubbarnas ekonomi och de enskilda familjernas engagemang är två.

Kan svensk idrott i längden ekonomiskt hålla liv i en tävling som handbollens USM? Denna säsong med 553 lag från Boden i norr till Ystad i söder.

Återkommer i veckan med tankar kring det skånska deltagandet i USM.

Om några timmar drar Handbollsligan, herrarnas högsta nivå, igång.

Det hör till traditionen att avge ett tips. Det brukar inte bli bra. Avståndet mellan den absoluta toppen och bottenlagen är förstås stort men i många regioner av tabellen är det väldigt jämnt. Det visade inte minst förra säsongen.

Och det är väl bara att erkänna att min kunskap om de nya utländska spelarna är i stort obefintlig.

Jag sticker likväl ut hakan och siar.

1) IFK Kristianstad har den bredaste truppen och det största publikstödet men kommer att förlora fler seriematcher än de senaste säsongerna. PR-mässigt också en vinst i och med tränarbytet, Ola Lindgren ut, Ljubomir Vranjes in.

2) Alingsås HK. Min respekt för tränaren Michael Franzén är stor. Finalstommen från i fjor är intakt, bra målvaktspar och unga spelare under utveckling. Inte minst William Andersson Moberg, min specielle favorit. Daniel Blomgren från Önnered intressant nytillskott,

3) HK Malmö. Seriens bästa svenska nytillskott, Viktor Östlund och Daniel Ekman, den senare med egenskaper laget delvis saknat sedan nuvarande tränaren Stian Tönnesens dagar. Sätter som alla andra ett frågetecken för målvaktsparet. Just den positionen har varit lagets styrka under många säsonger. Hoppas på mycket speltid för Tim Hilding, en grabb från närområdet på plan höjer intresset.

4) IFK Skövde var förra säsongens överraskning inte minst tack vare sin styrka på hemmaplan. Jag gillar lag med mycket närproducerat och det har verkligen IFK Skövde. En blandning av stor rutin och ungdomar under utveckling. Frågetecken: Målvakterna.

5) IK Sävehof, regerande mästaren, har förlorat sin kanske bäste spelare Oskar Sunnefeldt men det vimlar av talanger i Partilleklubben. Det finns ersättare i egna leden. Tio matcher i Champions League kommer att slita.

6) Ystads IF. Litar man inte för mycket på rutin, Kim Andersson, Anders Persson, Dalibor Doder (när han blir frisk), Henrik Knudsen och Alexander Borgstedt? Handbollen i Ystad förknippas med unga talanger. Men? Ludwig Hallbäck, en av landets främsta talanger är förvisso ung. Men han är inte från Ystad.

(Förvånansvärt: YIF har på sin hemsida inte presenterar säsongens trupp).

7) Redbergslid har tappat målvakten Tobias Thulin, Handbollsligans främste säsongen 2018/19. Givetvis ett avbräck. Tränaren Jasmin Zuta en mästare på att forma lag och få ut det mesta av ett begränsat material.

8) Lugi som slutspelslag är vågat. Tapp på tapp är svåra att ersätta även om klubbens ungdomsverksamhet är gedigen. Alfred Jönsson, Anders Hallberg, Hampus Jildenbäck, de tre bästa förra säsongen ersätter man inte hur som helst. Även om tränaren heter Tomas Axnér. Philip Jonsson är ett intressant nytillskott.

9) OV/Helsingborg, nykomling igen och etta i Allsvenskan har förstärkt bra, två gånger Emil (Hansson och Andersson) från Guif och landslagsmeriterade Anton Månsson från en lång proffssejour utomlands. Kan hota Lugis slutspelsplats.

10) IFK Ystad är svårbedömt. I sina bästa stunder var Henrik Knudsen mästerlig. Målvakten Cleverly har sin ålder till trots, 38 år, en nyckelroll. Håller Fredrik Petersen ett år till? Nye tränaren Sebastian Seifert har en tuff uppgift i sin moderklubb.

11) Önnered har förvisso tappat Daniel Blomgren till Alingsås men i sin hemmahall spelar laget en snabb och sevärd handboll som har visat sig kunna oroa även ligans bästa lag.

12) Guif. Nye tränaren Zoran Roganovic får att bita i med ett helt nytt lag. Eskilstunaklubben har alltid haft en stabil och bra ungdomsverksamhet. Men finns det tillräckligt många spelare med tillräcklig talang för ett nytt kontrakt?

13) Hallby har hamnat i den på pappret lättare pool, det avgör mot

14) Varberg, som förlorar sin främst Filip Berentsen till HK Malmö.

I går var det Europacupspel i Malmö.

I en av regionens största bollsporter.

I EHF-cupen i handboll mötte HK Malmö Spartak, Moskva.

Enligt Sydsvenskan inför 250 åskådare.

Genant.

Jag tillhörde syndarna, alltså dem som prioriterade annat.

Toppmatcherna i Allsvenskan, AIK—Djurgården och Norrköping—Hammarby lockade mer. En söndagsmatch i handboll 16.30 mitt i en allsvensk slutstrid, där även Kalmar FF—Malmö FF konkurrerade är inte den bästa av tider, i tv-tider.

Jag har ingen aning om HK Malmö var tvingat att spela just denna dag och tid.

Men det reagerar mot är marknadsföringen och den uteblivna informationen om matchen i media. Den stora Malmötidningen hade matchdagen en förhands med angivande av avkasttid. För en tid sedan läste jag också att HK skulle gästas av ryssarna. Parentetisk: En familj planerar i regel sin helg några dagar i förväg och inte vid tidningsläsandet vid söndagsfrukostbordet.

Sökte också på Skånesport.se och på Kvällspostens och Skånskans nät. Inget.

Udda arrangemang i idrott – eller rättare fotbollen under MFF, FC Rosengård och delvis LB 07 samt Redhawks – har det inte lätt i Malmös mediavärld.

HK Malmö marknadsförde naturligtvis matchen på hemsida och sociala medier. Tron på dessa organ för att nå dem utanför den inre kretsen är i min värld övervärderad. Gårdagens åskådarsiffra är väl inget absolut bevis men kanske en tankeställare.

Summa summarum: Det var få presumtiva intresserade som i god tid visste om en match i en Europacup i Malmö.

***

Förra måndagen var bokstäverna svarta här söderöver. Malmö FF:s förlust mot Djurgården hade väsentligt minskat MFF:s guldmöjligheter i Allsvenskan. I dag, en vecka senare, är bokstäverna ljusare.

Vad har hänt? Inget mer än att en omgång med väntade resultat spelats. Att det i ”toppsjuracet” i de två inbördes mötena blev 1—0-vinster för AIK mot Djurgården och Norrköping mot Hammarby var inga högoddsare.

Och ännu återstår åtta omgångar och 14 matcher mellan de sju främsta.

Tre av dem avgörs söndagen den 15/9: Hammarby—Göteborg, Häcken—AIK och MFF—Norrköping.

Vilken färg får bokstäverna efter dessa matcher?

Egentligen skulle jag ha gjort det här inlägget i slutet av förra veckan, dagen efter den sista SM-herrfinalen i handboll.

Men mitt bloggskrivande är en hobby och då kommer det ibland andra trevliga händelser och uppgifter i vägen.

Handbollssäsongen är slut, nationellt i alla fall. Internationellt är handbollen en åretruntsport.

Den 8 september såg jag min första herrelitmatch för säsongen, den 30 maj den avgörande finalen. Jag har olika nycker för mig, bland annat har jag noterat hur många handbollsmatcher jag sett under den här perioden. Då är allt, dammatcher och inte minst landskamper inräknade. I de här sammanhangen har jag tidigare kallat mig nörd. Men vid årets sammanräkning är jag rädd att nörd är lite för snällt. För att få tid med allt, måste jag dra ner på handbollskonsumtionen.

Nationellt har herrarnas högsta serie premierats. Damserien håller inte samma klass. Standarden är för ojämn. SM-finalerna mellan Skuru och Sävehof var dock bra.

De internationella mästerskapen för damer är annars några av idrottsårets höjdpunkter.

                                                                     ***

Nu till Handbollsligan.

Först som sist: Jag avskyr det sätt på vilket Christoffer Brännberger spelar försvarshandboll. Men att för den skull ifrågasätta en klubbs hela verksamhet och dessutom förklara att hans brutala spel var en stor anledning till Sävehofs herrguld, det köper jag inte.

Alla har sin föreningsideologi. Min är, och har alltid varit: En klubb skall förena en bred ungdomsverksamhet med elitsatsning för båda könen.

Därför har IK Sävehof min fulla respekt. I Handbollssverige tävlar man om åtta SM-titlar. Partilleklubben vann fem, alla de fyra viktigaste (om man får säga så) och spelade dessutom hem två silver. Respekt var ordet.

Andreas Stockenbergs, en av tränarnas, ledarstil har också ifrågasatts. Alla har sitt sätt att få fram sitt budskap. En sak kan man inte ta ifrån honom, hans kunnighet och taktiska förmåga. I intervjuer inför matcherna har i stort alla motståndarna påpekat svårigheterna med att förbereda sig inför mötena mot Sävehof. Man visste inte vad Sävehof skulle komma med. Lagets variationer både offensivt och defensivt har varit grunden i det framgångsrika slutspelet.

Stockenberg är också en obekväm, men välbehövlig, röst i en slätkammad svensk handbollsdebatt. Hans intervju med Aftonbladets Johan Flinck är det intressantaste jag läst om handboll på bra länge. Även om jag inte håller med om allt.

SM-guldet var självfallet överraskande. IFK Kristianstad var den givne favoriten. I mitt förhandstips inför starten av Handbollsligan tippade jag den slutliga sjuan Sävehof som tvåa. Och det var ju rent åt helsike. Tipset byggde jag på att Johan Jacobsson var på väg tillbaka. Det blev inte så. Men då visade Sävehof sin gedigna grund. Att ur de egna leden plocka fram två unga spelare, Oskar Sunnefeldt och Gzim Salihi, som båda får sitt nationella genombrott, och starkt bidrar till SM-vinsten, är kvalitet.

IK Sävehof blev värdiga mästare.

Även om jag i finalen höll på Alingsås.

Som dock skall ha all heder av sin säsong. Under några är har klubben tappat i stort en hel A-landslagsaktuell uppställning. Likväl är Alingsås långt framme år efter år i slutspelet.

En eloge även till publiken i Estrad som stannade kvar och hyllade mästarna. Även om det sved i alla AHK-hjärtan.

Det var en stark kontrast till när Häcken vann svenska cupen och IFK Norrköping vann Allsvenskan i fotboll. Båda på Stadion i Malmö för några år sedan. Det var nästintill tomt på läktarna innan ens prispallen var på plats.

***

Mer positivt från Handbollsligan: Att IFK Skövde är tillbaka som topplag i en stad med ett gediget handbollsintreesse med elitlag av båda könen.

Negativt: Inget Stockholmslag på högsta nivån nästa spelår och den geografiska kantringen av de 14 lagen åt sydväst.

Från Skånehåll har det i vissa led knorrats över att distriktet inte var representerat i någon av seniorfinalerna och att det inte blev ett enda guld i USM. Ett sådant negativ facit var det länge sedan Skåne kunde uppvisa.

Men ett år är ingen trend.

Och revansch är alltid ett bra utgångsläge för ett uppsving.

Nya regler, inom alla områden, vållar alltid diskussion.

Givetvis även inom idrotten. Som också har behov att ändra många av sina bestämmelser, många gånger ålderdomliga.

***

Handbollen tillåter numera att spela med sju utespelare mot sex. Självfallet omdiskuterat. Något statistiskt underlag för utfallet finns förstås, utan att jag sett det. Min känsla kan vara helt galen. Men generell sett har övertalsspelet i Handbollsligan inte gett de målmässiga övertag man räknat med. Ett offensivt misstag har väldigt ofta obönhörligt bestraffats med enkla baklängesmål.

Finalisten Sävehofs herrar har i slutspelet praktiserat sju-sex-spelet mest. Och lyckats bra. Tack vare klurige veteranen Jonas Larholm. På avstånd har man intrycket att Sävehof tränat på systemet mer än konkurrenterna. Dessa har prövat lite i despartion för att hämta in ett underläge och inte haft den struktur på anfallen som behövs.

Sävehof har fått kritik för att laget ofta spelar sju—sex. Sådan kritik är löjlig. Reglerna tillåter det. Och varför då inte utnyttja dem? Ett mera skärpt IFK Skövde borde ha straffat Sävehof i den tredje semifinalen, då laget missade öppet mål tre, fyra gånger. Det var mer Skövdes misstag än Sävehofs skicklighet som fällde avgörandet i just den matchen.

Jag är ingen anhängare av sju-sex-spelet. Men jag ogillar skarpt att man kritiserar någon som följer reglerna.

***

Såg i en notis att det internationella handbollförbundet funderat på att införa tredomarsystem i elithandbollen. Jag är den förste att applådera.  Den åsikten har jag framfört åtskilliga gånger i den här bloggen.

***

Såg också att Staffan Olsson, den förre storstjärnan och förre förbundskapten, lanserat idén att herrelithandbollen i Stockholm skall samlas i den gamla storklubben Hellas, nia i maratontabellen med 37 säsonger på högsta nivån.

De tre storklubbarna Hammarby, AIK och Djurgården har alla varit uppe i högsta serien men trots draghjälp av klubbnamnet aldrig lockat de stora massorna. Säsongens publiksnitt för degraderade AIK och Hammarby har varit genant.

Stockholm är breddmässigt ett stort handbollsdistrikt. Men att vara utan herrelitlag under lång tid gynnar inte utvecklingen.

En intressant tanke av Staffan Olsson.

***

Vad känner jag då inför SM-finalerna? Jag är kluven. Stockholm behöver ett SM-guld. Därför Skuru i dammötet?

Alingsås förmåga att alltid vara ett topplag, trots ideliga spelartapp, är imponerande. Och skicklige tränaren Mikael Franzén unnar man alltid ett nytt guld.

Samtidigt vore det förstås lite synd att Sävehof, Sveriges särklassigt bästa handbollsklubb – jag tänker då både på senior- som på ungdomssidan – inte fick kröna en fantastisk säsong även med ett seniorguld.

Jag fegar ut och nöjer mig att se på de tio (?) finalmatcherna som en neutral handbollsälskare.