Slutspelet i Handbollsligan, högsta herrserien, närmar sig.

Det känns skönt. Transportsträckan är för lång. Den allmänna handbollspubliken har samma uppfattning. Det har den visat genom de genomgående låga, och minskande, publiksnitten.

Inte ens HK Malmös jakt på att vinna Handbollsligan, idrottsligt en verklig merit, attraherar en kräsen Malmöpublik. Utan slutspel hade hemmamåndagsmötet mot serietvåan Alingsås varit direkt avgörande – nästan i alla fall – om var SM-guldet skulle hamna. Nu gäller det bara om vilket lag som skall få hemmafavören i slutspelet. Och möjligheten att välja slutspelsmotståndare. Kanske nog så viktigt, men inget som direkt lockar extrabesökare.

Fjorårets slutspel visade också att dessa fördelar inte var en fördel mer än ekonomiskt. Sjuan Sävehof blev mästare med fyran Alingsås som finalmotståndare.

I år tror jag inte att en sjua eller åtta, IFK Ystad, Lugi eller Redbergslid, har den kapacitet som Sävehof hade i fjor. Har svårt att se att någon ur denna trio över fem matcher skall rå på HK Malmö, Alingsås eller IFK Kristianstad, av vilka två skall välja sin kvartsfinalmotståndare. Tvåan har även möjligheten att välja sexan, Sävehof eller Ystads IF, två outsiders i slutspelet. Det gör man inte.

De senaste omgångarna har bjudit på varierad konfekt med stora variationer i prestationerna. Lagen har haft olika koncept att matcha, och träna, sina trupper inför det förhoppningsvis tuffa matchandet nu i slutet av säsongen.

I Ystads IF har storstjärnan Kim Andersson knappast spelat alls offensivt. Då har Jakob Nygren trätt in och visat att han har kapacitet på denna nivå. Dalibor Doder, tidigare mest med korta inhopp, har fått åtskilligt med mer speltid och då visat att han inte ”glömt” allt det som gjorde honom till en världsstjärna.

Den andre outsidern är Sävehof. Om – och jag upprepar om – Gzim Salihi förklaras frisk efter sin tredje hjärnskakning. Iraniern Pouya Norousis korta gästspel som ”högernia” visade att med en bra spelare i den positionen tillsammans med Jonathan Edvardsson och William Bogojevic har Sävehof kanske ligans främsta uppställning på distans.

Den senaste tidens tv-tittande på Handbollsligan har i min värld utkristalliserat en ny favorit till SM-guldet, IFK Skövde. Deras trupp är bred med hög kapacitet på alla plaster.

För HK Malmös del gäller att Viktor Östlund blir så tränad att han kan spela under längre perioder än han gjort hittills.

Och självfallet kan man – trots allt – inte bortse från IFK Kristianstad. Eller?

Ett spännande slutspel blir det under alla omständigheter.

Till skillnad från grundseriens lunk.

Publikkris.

Domarkris.

Det gäller Handbollsligan, herrhandbollens högsta serie.

Har det ena med det andra att göra?

Kanske lite långsökt. Men – och det här är förstås personligt – ibland känns det faktiskt olustigt, när dåliga, ojämna domarinsatser avgör jämna matcher. Det är som om man önskar att vissa möten var avgjorda långt före slut, så att domsluten inte blir avgörande. Och det är ju också så att en av handbollens stora plus är just ovissheten, jämnheten, vändningarna på slutet.

Jag ser två till fyra matcher per omgång och tyvärr kan jag nästan förutse när det kan bli problem. Det finns i Handbollsligan många par som inte håller den klass som behövs för att nå sportslig rättvisa. Som neutral åskådare vill man inte känna olust när bedömningarna svajat och haft alltför stor inverkan på slutsiffrorna.

Sen – och det vill jag understryka – finns det par som galant navigerar rätt bland alla handbollsreglernas blindskär. När det nu drar ihop sig, inte minst i slutspelet, hoppas jag att spelprogrammet ger toppdomarparen möjlighet att döma många matcher.

För säkerhets skull vill jag poängtera, och upprepa, att jag är medveten om att det i handbollen med sina lite diffusa gränser mellan olika bestraffningar är sällsynt svårt att hitta rätt.

Men det ursäktar och förklarar inte helt den totala domarinsatsen.

***

Några få rader om publikkrisen.

Av de elva lag som förra säsongen spelade i ligan har tio av dem hittills ett lägre snitt än 2018/19. Enda undantaget är Önnered som ökat från 601 till 685, dock seriens i särklass sämsta snitt.

Det största tappet har de båda Ystadslagen, IFK från 1 247 till 787, YIF från 1 675 till 1 135 (lär väl höjas efter kvällens derby).

HK Malmö har sett över tre säsonger det jämnaste snittet, 1 181, 1 182 och i dagsläget 1 132.

Kristianstad var för fem år sedan uppe i över 4 800 personer per match, i dag redovisar man 4 004, dock 2 500 fler än tvåorna Alingsås och Skövde.

De fyra senaste säsongerna har följande trend: 1 530. 1 469, 1 455 och i nuläget  1 345 per match. Inga imponerande siffror för en idrott som vill kalla sig stor.

***

Som handbollsvän är jag orolig över både domarstandarden och publikutvecklingen.

En bred ungdomsverksamhet är det bästa hälsotecknet för idrotten och dess specialförbund.

Jag resonerar i ett tävlingsperspektiv och tar inte med tävlingar för barn under 13 år. De är förvisso många, men enligt min uppfattning för många. Visserligen har man i lagsporterna försökt avdramatisera resultathetsen med tabellösa serier och cupspel utan vinnare. Än är det för tidigt att dra några slutsatser av förändringarna.

Men som jag skrivit ett vid ett flertal tillfällen: När idrotten åldersmässigt är som störst vid 11,5 år är det dags att reagera. Många idrotter har gjort det.

***

Under många år har jag följt den skånska ungdomshandbollen och studerat deltagandet vid USM, en tävling för 14-, 16- och 18-åringar. Eftersom föreningarna anser att ett deltagande i SM ger en viss status ger detta en bra bild av den skånska bredden. Det skall poängteras att det nästan alltid är lag med kvalitet, sällan ”slagpåsar”, som anmäler sig. Nät man passerat steg 3 får man även en bra bild av toppen.

Mellan 25 och lite över 30 föreningar kommer till start varje säsong och antalet lag i de sex grupperna pendlar mellan 100 och 115.

Med mina mått ett sundhetstecken.

***

Säsongens siffror var 26 föreningar och 109 lag från start. När nu tävlingen går in i steg 4, varifrån 6x8 lag skall finalspela  i Uppsala den 24—26 april  har tolv skånska klubbar 39 lag kvar.

Det är i båda fallen färre än i de sex, sju åren jag studerat USM. Ett års nedgång är ingen trend. Och med tanke på att bredden i stort är den samma som alla tidigare år, ser jag ingen fara.

***

Lugi har hittills haft en stålande turnering, har sju lag kvar, två i FB (15/16).

Näst bäst är Ystads IF, som numera också har en konkurrenskraftig flickavdelning, sedan IK Pandora lagt ner sin. YIF har fem lag kvar, ja, lika många som IFK Kristianstad, som alltså delar andraplatsen med YIF.

Fyra lag i steg 4 har OV, Helsingborg och H 43 Lund samt inte minst Lödde. Det är verkligt starkt av en klubb från en så pass liten ort med så starka handbollsfästen i närheten som Lund, Kävlinge, Bjärred (Ankaret).

Ankaret visar sin stabila grund med tre kvarvarande lag.

Resterande Skånelag är:

2 lag: Eslövs IK

1 lag: H 65 (Höör), HK Malmö, Lågan (Hörby) och Limhamns HF.

Steg 4 spelas under mars månad. Då återkommer jag,

H 43, Lund och Malbas, Malmö.

Två tidigare elitklubbar i handboll och basket. På både dam- som herrsidan.

Två klubbar som av olika orsaker hamnat långt ner i seriesystemen för seniorer. Också för båda könen.

Men det finns andra, mera positiva, likheter. Båda klubbarna har stora gedigna, framgångsrika ungdomsavdelningar, givetvis för såväl flickor som pojkar.

Trots många säsonger av segrar och medaljer för de båda klubbarna i USM har lyftet på seniorsidan uteblivit. H 43:s båda seniorlag håller till i division 2, nivå 4, Malbas på ungefär samma plattform.

Spel i så låga sammanhang lockar inte ungdomarna. I Skåne är det tätt mellan handbollens elitklubbar. Talangerna har mycket att välja mellan. Ett tiotal av H 43:s tidigare herrungdomsspelare finns i regionens elitklubbars organisationer. På damsidan har H 43 även en hel del före detta spelare på högre nivå än egna laget.

Rörelsemönstret känns igen från Malmöklubben Dalhems herrar på 1980-talet och dess damer under några år under det här decenniet. Lovande grupper har skingrats, elitspel lockar. Kanske fullt naturligt. Så ser verkligheten ut i dessa tider. Duktiga ungdomsfostrare från en lägre nivå får sällan skörda frukterna av sitt eget arbete. Det går inte att som på 1940-talet med ett klasslag som stomme få fram ett lag som når högsta serien. Som H 43 en gång i tiden.

Basketen har inte samma konkurrens i närområdet. Men collegebasketen i USA drar tidigt de mest lovande spelarna dit.

Miljön är tuff för de stora ungdomsklubbarna från de lägre seniornivåerna. H 43 har cirka 70 seriespelande lag, Malbas ungefär 30.

Nu i halvtid ser det hygglig ut för de båda klubbarnas damlag. Det kan bli avancemang till division 1 för såväl H 43 som Malbas.

***

USM-spelet är igång och det visar än en gång på den stabila grunden i de båda klubbarna. H 43 Lund ser dock ut att få ett något sämre slutfacit än de senaste säsongerna. När turneringen går in i steg 4 av 5 har man fyra lag kvar.

Basketen är betydligt mindre än handbollen. Men när grupperna U 15 och U 16 är klara med sitt steg 3 och åtta lag är kvar har Malbas tre av fyra lag med bland de åtta främsta i landet.

U 17 och U 19 har bara avverkat en omgång. Malbaspojklagen tog sig som ettor direkt till steg 3. F 1

F 19-laget skall i helgen i den nya, fräsch Hästhagenhallen föröka nå dit.

***

I veckan skall jag ta mig en titt på övriga Skåneklubbar i ett USM-perspektiv,

Så var den handbollsfesten slut, EM-handbollen för herrar.

Men det är en fest man lämnar med blandade känslor. Inte nu för att man inte fick se Sverige i en medaljmatch, och inte ens i en plats om placering 5. Nej, jag tänker på domarnas omöjliga uppgift. Tv-repriserna i slowmotion, domarnas värsta fiende, visar hur många ojustheter, och andra felaktigheter, som slinker igenom, många mer eller mindre avgörande. Det stör också mitt idrottsliga rättstänkande att medvetna ojustheter inom en viss gräns gynnar det felande laget. Som fasthållningar vid passivt spel och fasthållningar för att förhindra kontringar.

Ett irritationsmoment är även inkonsekvensen hos domarna när det gäller försvarsarbetet inne i målområdet. Här har det svajat rejält mellan domarparen.

Trots detta gnäll har jag sett nästan 40 EM-matcher.

***

Handboll är fascinerande – med sina fel och brister. De jämna matcherna innehåller så oerhört mycket dramatik med alla dess marginaler, små, små sådana, men många. Med tanke på just detta är det svår att bestämt mena att det spelmässigt blev rätt Europamästare. Därmed inte sagt att Spanien inte var förtjänt att sitt guld.

***

Årets EM visade på en ökad bredd. Danmark och Frankrike utslagna direkt är det främsta beviset. Portugals positiva insatser visade på en nation i frammarsch. Såg Vitryssland vid några tillfällen och stundtals hade de ett passningstempo som Sverige inte var i närheten av. Österrike med hemmaplansfavör visade klass. Ungern såg vi i Sverige vad det laget kan. Island, alltid detta imponerande örike. Alla de handbollskunniga smånationerna på Balkan, inte bara Kroatien och Slovenien. Och visst finns det en dold kapacitet i Ryssland.

Jag tycker att man i all den svenska besvikelsen skall ha den förbättrade konkurrenssituation i beaktande.

***

Men ok. Sveriges insatsen avslöjade allvarliga brister. Inte minst då avsaknaden av så kallade tvåvägsspelare, alltså spelare med internationell kvalitet både offensivt och defensivt. De många bytena drog ner på tempot och väl i position var det alltför lågt passningstempo för att oroa motståndarförsvaren. Detta sagt rent generellt om de matcher som verkligen gällde något.

Med Linus Arnesson – va bra han var mot Island – låst i en ytternioposition saknades en avbytare till Jim Gottfridsson. Den stora svenska bristen var att laget inte hade tillräckligt med spetskompetens på niometersspelarna.

Och likväl kom Sverige sjua. Vad gnäller vi för?

***

40 matcher via tv ger en viss trötthet. Efter en tid minimerade jag studiosnacket. Speciellt när Johanna Ahlm tog plats där. För plats tog hon. Hon skulle ha fram sin åsikt om allt och alla. Precis som när hon var expertkommentator vid matcherna, då skulle hon förklara varje enskild situation. Tröttsamt.

Och det var precis som när Johanna Ahlm trädde in i studion blev det en kamp om att prata fort och länge mellan henne och Hanna Fogelström.

Martin Frändesjös överlägsna kompetens kom bort.

Men tack och lov fanns Perlskog/Hellgren att lyssna till under matcherna.

Vi glömmer så lätt.

Gårdagsmatchen, EM-semifinalen i handboll mellan Kroatien och Norge 29—28, har i media av alla de slag, och då räknar jag även in de sociala, utsetts till ett mästerskaps hittills mest dramatiska.

Visst var jag fascinerad av spänningen, ovissheten och de briljanta spelarprestationerna. Men det var ju ”bara” i en EM-semifinal.

Det skall ju vara en final för att det skall vara på riktigt. Har ni glömt söndagen den 30 januari 2000, EM-final i Zagreb, Sverige mot Ryssland?

Jag har inte. Jag var på plats, utsänd av Sydsvenskan.

I paus 15—9 till Ryssland, svensk kvittering till 24—24 strax för ordinarie tid, 27—27 efter de första tio minuterna, med två minuter kvar 31—30 till Ryssland, i 78:e minuten 31—31 (Andreas Larsson) och sen sätter Magnus Wislander 32—31 med cirka halvminuten kvar. Ryssarna hade alltså tid på sig att kvittera med fortsatt ovisshet. Det var finaldramatik.

Jag minns än den nerviga avslutningen och hur jag på kort tid skulle kunna skriva något vettigt. EM-silver krävde en ingång, EM-guld en helt annan. Och allt skulle ske snabbt, pressläggningen väntade. Jag var stressad. Jag kommer fortfarande ihåg att jag var osäker på om den sista femminutersperioden verkligen var den sista eller om det återstod fem minuter.

Oprofessionellt kan tyckas, men något mera dramatiskt har jag aldrig upplevt på en idrottsarena.

Vad är då en kroatisk seger över Norge i en semifinal mot ett svensk EM-guld i en FINAL mot Ryssland?

Om spelet var bättre än i går, det vet jag inte. Att det var snabbare utgår jag ifrån. Var tid har sitt tempo.

Och det gäller även utanför idrotten.

Det blir bara två matcher till för det svenska herrlaget i handbollens EM på hemmaplan.

Ledsamt naturligtvis för en handbollsvän. Några kallar det fiasko, andra är något mildare i sin bedömning. Och det är naturligtvis en besvikelse att Sverige inte ens får spela om platserna fem och sex, mitt eget ursprungstips. Vi fick ju ända hjälp då de två främsta guldkandidaterna, Danmark och Frankrike, föll bort redan i grundomgången. Det visar att ett EM i herrhandboll inte är ett ishockeymästerskap eller ett EM i fotboll för damer. Här är det konkurrens på toppen.

***

När förhoppningar grusas skall naturligtvis syndabockar plockas fram. I lagsporter blir de oftast tränaren eller som i i landslagssammanhang förbundskaptenen. Och visst har Kristjan Andréssons coachning diskuterats. Några har klandrat honom för att han matchat vissa spelare för hårt, andra har menat att han ”hattat” för mycket. Dessa synpunkter harmonierar inte fullt ut. Någon krönikör ansåg i dag att Andrésson borde låta Albin Lagergren spela nonstop i anfallet i första halvlek mot Norge. Med Lagergrens skade- och sjukdomsbakgrund är det orimligt att begära att han fysiskt skall klara av detta i ett internationellt mästerskap. Med honom i offensivt spel skulle det innebära ett ”långt” byte och ytterligare fördröjt svenskt anfallsspel. Genom alla byten anfall/försvar försvann rytmen i anfallsspelet, det tog tid att hitta rätt positioner, passningstempot blev därefter.

Min enkla amatörförklaring till den svenska insatsen hittills är: Det finns inte tillräckligt med skickliga spelare med internationell kvalitet för spel i båda riktningarna, en nödvändighet i den moderna handbollen.

Och så behövs en avbytare till Jim Gottfridsson. Arbetsbelastningen på honom är för stor.

En slutanalys – oj, vad pretentiöst – kommer senare.

***

Var ute på Arenan och såg de tre söndagsmatcherna. Som lite nördig ville jag se alla tre mötena. En släkting nöjde sig med Sverige—Norge. Men se det gick inte: Man var tvingad att köpa en dagsbiljett till alla tre matcherna. I min enfald köpte jag ändå en andra biljett så att en nära vän kunde se Portugal—Island och Slovenien—Ungern och min släktning Sverige—Norge. Men se det gick inte, del 2. En andra person får inte ta över en biljett som bara är använd till två tredjedelar. Så det blev inget Arenabesök för min släkting. 855 kronor är lite väl dyrt för en enda match. Nu fick min kompis se tre matcher för samma pris.

En i min värld underlig, närig prispolitik. Alla är inte intresserade och har ork för sex timmars handbollstittande.

***

Några iakttagelser från de två övriga matcherna.

I idrottens värld är resultaten ibland fullständigt oförklarliga. Hur kunde Sverige förlora med tio mål mot ett Portugal som i går var så bedrövligt mot Island?

***

Ljubomir Vranjes, coach i Slovenien, underskattade Ungern. På annat sätt kan jag inte tolka att han bänkade världsstjärnan Bombac i 45 minuter.

***

Handbollsfesten fortsätter.

Det trodde jag aldrig jag skulle få uppleva.

Att Portugal, i sin nya skepnad, skulle kunna vinna över Sverige i EM-handbollen var väl i sig en liten överraskning. Lovorden från dem som sett portugiserna tidigare har varit fina, och varnande. Men att Sverige på hemmaplan blir utklassade, 25—35, det trodde jag inte, inte ens i mina mest pessimistiska ögonblick. Sådan här kollektiva lagkollapser händer relativt ofta i handboll. Till och med i finaler i stora internationella mästerskap har slutat med bredare marginaler. Klen tröst i bedrövelsen.

I morgon ger jag mig dock ut till Arenan för att bland annat se Sverige—Norge. Med hopp …

Några iakttagelser från i går.

Fullt medveten om att handbollskompetensen på den svenska ledarbänken är överlägsen min, undrar jag hur man tänkte när man redan inledningen bytte ut Linus Arnesson mot Jack Thurin. Arnesson har i sin ovana position inte fått ut sin kapacitet. I går inledde han med två mål, en straffgivande inspelning till dagens bäste svensk Andreas Nilsson och en sedvanlig utmärkt defensiv. Då blev Arnesson utbytt mot orutinerade, den offensivt blivande stjärnan Thurin, som ännu inte är mogen EM-hetluften. Definitivt inte defensivt.

Detta var inledningen till det svenska raset. Om ni nu vill läsa min åsikt.

Det gladde mig förstås att Simon Jeppsson, Lundapågen, fick visa vad han kan. Offensivt. Men i slutet av en match, där allt är avgjort och båda lagen struntar i försvarsarbetet, har man under åren sett många bra inhopp, som egentligen – handen på hjärtat -- inte säger så mycket. Därmed inte sagt att Simon Jeppson inte är värd mer speltid.

Sju- mot sexspelet diskuteras alltid. De två senaste EM-dagarna har visat att för ett bra lag med disciplin och en intelligent dirigent är det en segerfaktor. Som  Danmarks vändning mot Island och Portugals överkörning av Sverige.