En bred ungdomsverksamhet är det bästa hälsotecknet för idrotten och dess specialförbund.

Jag resonerar i ett tävlingsperspektiv och tar inte med tävlingar för barn under 13 år. De är förvisso många, men enligt min uppfattning för många. Visserligen har man i lagsporterna försökt avdramatisera resultathetsen med tabellösa serier och cupspel utan vinnare. Än är det för tidigt att dra några slutsatser av förändringarna.

Men som jag skrivit ett vid ett flertal tillfällen: När idrotten åldersmässigt är som störst vid 11,5 år är det dags att reagera. Många idrotter har gjort det.

***

Under många år har jag följt den skånska ungdomshandbollen och studerat deltagandet vid USM, en tävling för 14-, 16- och 18-åringar. Eftersom föreningarna anser att ett deltagande i SM ger en viss status ger detta en bra bild av den skånska bredden. Det skall poängteras att det nästan alltid är lag med kvalitet, sällan ”slagpåsar”, som anmäler sig. Nät man passerat steg 3 får man även en bra bild av toppen.

Mellan 25 och lite över 30 föreningar kommer till start varje säsong och antalet lag i de sex grupperna pendlar mellan 100 och 115.

Med mina mått ett sundhetstecken.

***

Säsongens siffror var 26 föreningar och 109 lag från start. När nu tävlingen går in i steg 4, varifrån 6x8 lag skall finalspela  i Uppsala den 24—26 april  har tolv skånska klubbar 39 lag kvar.

Det är i båda fallen färre än i de sex, sju åren jag studerat USM. Ett års nedgång är ingen trend. Och med tanke på att bredden i stort är den samma som alla tidigare år, ser jag ingen fara.

***

Lugi har hittills haft en stålande turnering, har sju lag kvar, två i FB (15/16).

Näst bäst är Ystads IF, som numera också har en konkurrenskraftig flickavdelning, sedan IK Pandora lagt ner sin. YIF har fem lag kvar, ja, lika många som IFK Kristianstad, som alltså delar andraplatsen med YIF.

Fyra lag i steg 4 har OV, Helsingborg och H 43 Lund samt inte minst Lödde. Det är verkligt starkt av en klubb från en så pass liten ort med så starka handbollsfästen i närheten som Lund, Kävlinge, Bjärred (Ankaret).

Ankaret visar sin stabila grund med tre kvarvarande lag.

Resterande Skånelag är:

2 lag: Eslövs IK

1 lag: H 65 (Höör), HK Malmö, Lågan (Hörby) och Limhamns HF.

Steg 4 spelas under mars månad. Då återkommer jag,

H 43, Lund och Malbas, Malmö.

Två tidigare elitklubbar i handboll och basket. På både dam- som herrsidan.

Två klubbar som av olika orsaker hamnat långt ner i seriesystemen för seniorer. Också för båda könen.

Men det finns andra, mera positiva, likheter. Båda klubbarna har stora gedigna, framgångsrika ungdomsavdelningar, givetvis för såväl flickor som pojkar.

Trots många säsonger av segrar och medaljer för de båda klubbarna i USM har lyftet på seniorsidan uteblivit. H 43:s båda seniorlag håller till i division 2, nivå 4, Malbas på ungefär samma plattform.

Spel i så låga sammanhang lockar inte ungdomarna. I Skåne är det tätt mellan handbollens elitklubbar. Talangerna har mycket att välja mellan. Ett tiotal av H 43:s tidigare herrungdomsspelare finns i regionens elitklubbars organisationer. På damsidan har H 43 även en hel del före detta spelare på högre nivå än egna laget.

Rörelsemönstret känns igen från Malmöklubben Dalhems herrar på 1980-talet och dess damer under några år under det här decenniet. Lovande grupper har skingrats, elitspel lockar. Kanske fullt naturligt. Så ser verkligheten ut i dessa tider. Duktiga ungdomsfostrare från en lägre nivå får sällan skörda frukterna av sitt eget arbete. Det går inte att som på 1940-talet med ett klasslag som stomme få fram ett lag som når högsta serien. Som H 43 en gång i tiden.

Basketen har inte samma konkurrens i närområdet. Men collegebasketen i USA drar tidigt de mest lovande spelarna dit.

Miljön är tuff för de stora ungdomsklubbarna från de lägre seniornivåerna. H 43 har cirka 70 seriespelande lag, Malbas ungefär 30.

Nu i halvtid ser det hygglig ut för de båda klubbarnas damlag. Det kan bli avancemang till division 1 för såväl H 43 som Malbas.

***

USM-spelet är igång och det visar än en gång på den stabila grunden i de båda klubbarna. H 43 Lund ser dock ut att få ett något sämre slutfacit än de senaste säsongerna. När turneringen går in i steg 4 av 5 har man fyra lag kvar.

Basketen är betydligt mindre än handbollen. Men när grupperna U 15 och U 16 är klara med sitt steg 3 och åtta lag är kvar har Malbas tre av fyra lag med bland de åtta främsta i landet.

U 17 och U 19 har bara avverkat en omgång. Malbaspojklagen tog sig som ettor direkt till steg 3. F 1

F 19-laget skall i helgen i den nya, fräsch Hästhagenhallen föröka nå dit.

***

I veckan skall jag ta mig en titt på övriga Skåneklubbar i ett USM-perspektiv,

Så var den handbollsfesten slut, EM-handbollen för herrar.

Men det är en fest man lämnar med blandade känslor. Inte nu för att man inte fick se Sverige i en medaljmatch, och inte ens i en plats om placering 5. Nej, jag tänker på domarnas omöjliga uppgift. Tv-repriserna i slowmotion, domarnas värsta fiende, visar hur många ojustheter, och andra felaktigheter, som slinker igenom, många mer eller mindre avgörande. Det stör också mitt idrottsliga rättstänkande att medvetna ojustheter inom en viss gräns gynnar det felande laget. Som fasthållningar vid passivt spel och fasthållningar för att förhindra kontringar.

Ett irritationsmoment är även inkonsekvensen hos domarna när det gäller försvarsarbetet inne i målområdet. Här har det svajat rejält mellan domarparen.

Trots detta gnäll har jag sett nästan 40 EM-matcher.

***

Handboll är fascinerande – med sina fel och brister. De jämna matcherna innehåller så oerhört mycket dramatik med alla dess marginaler, små, små sådana, men många. Med tanke på just detta är det svår att bestämt mena att det spelmässigt blev rätt Europamästare. Därmed inte sagt att Spanien inte var förtjänt att sitt guld.

***

Årets EM visade på en ökad bredd. Danmark och Frankrike utslagna direkt är det främsta beviset. Portugals positiva insatser visade på en nation i frammarsch. Såg Vitryssland vid några tillfällen och stundtals hade de ett passningstempo som Sverige inte var i närheten av. Österrike med hemmaplansfavör visade klass. Ungern såg vi i Sverige vad det laget kan. Island, alltid detta imponerande örike. Alla de handbollskunniga smånationerna på Balkan, inte bara Kroatien och Slovenien. Och visst finns det en dold kapacitet i Ryssland.

Jag tycker att man i all den svenska besvikelsen skall ha den förbättrade konkurrenssituation i beaktande.

***

Men ok. Sveriges insatsen avslöjade allvarliga brister. Inte minst då avsaknaden av så kallade tvåvägsspelare, alltså spelare med internationell kvalitet både offensivt och defensivt. De många bytena drog ner på tempot och väl i position var det alltför lågt passningstempo för att oroa motståndarförsvaren. Detta sagt rent generellt om de matcher som verkligen gällde något.

Med Linus Arnesson – va bra han var mot Island – låst i en ytternioposition saknades en avbytare till Jim Gottfridsson. Den stora svenska bristen var att laget inte hade tillräckligt med spetskompetens på niometersspelarna.

Och likväl kom Sverige sjua. Vad gnäller vi för?

***

40 matcher via tv ger en viss trötthet. Efter en tid minimerade jag studiosnacket. Speciellt när Johanna Ahlm tog plats där. För plats tog hon. Hon skulle ha fram sin åsikt om allt och alla. Precis som när hon var expertkommentator vid matcherna, då skulle hon förklara varje enskild situation. Tröttsamt.

Och det var precis som när Johanna Ahlm trädde in i studion blev det en kamp om att prata fort och länge mellan henne och Hanna Fogelström.

Martin Frändesjös överlägsna kompetens kom bort.

Men tack och lov fanns Perlskog/Hellgren att lyssna till under matcherna.

Vi glömmer så lätt.

Gårdagsmatchen, EM-semifinalen i handboll mellan Kroatien och Norge 29—28, har i media av alla de slag, och då räknar jag även in de sociala, utsetts till ett mästerskaps hittills mest dramatiska.

Visst var jag fascinerad av spänningen, ovissheten och de briljanta spelarprestationerna. Men det var ju ”bara” i en EM-semifinal.

Det skall ju vara en final för att det skall vara på riktigt. Har ni glömt söndagen den 30 januari 2000, EM-final i Zagreb, Sverige mot Ryssland?

Jag har inte. Jag var på plats, utsänd av Sydsvenskan.

I paus 15—9 till Ryssland, svensk kvittering till 24—24 strax för ordinarie tid, 27—27 efter de första tio minuterna, med två minuter kvar 31—30 till Ryssland, i 78:e minuten 31—31 (Andreas Larsson) och sen sätter Magnus Wislander 32—31 med cirka halvminuten kvar. Ryssarna hade alltså tid på sig att kvittera med fortsatt ovisshet. Det var finaldramatik.

Jag minns än den nerviga avslutningen och hur jag på kort tid skulle kunna skriva något vettigt. EM-silver krävde en ingång, EM-guld en helt annan. Och allt skulle ske snabbt, pressläggningen väntade. Jag var stressad. Jag kommer fortfarande ihåg att jag var osäker på om den sista femminutersperioden verkligen var den sista eller om det återstod fem minuter.

Oprofessionellt kan tyckas, men något mera dramatiskt har jag aldrig upplevt på en idrottsarena.

Vad är då en kroatisk seger över Norge i en semifinal mot ett svensk EM-guld i en FINAL mot Ryssland?

Om spelet var bättre än i går, det vet jag inte. Att det var snabbare utgår jag ifrån. Var tid har sitt tempo.

Och det gäller även utanför idrotten.

Det blir bara två matcher till för det svenska herrlaget i handbollens EM på hemmaplan.

Ledsamt naturligtvis för en handbollsvän. Några kallar det fiasko, andra är något mildare i sin bedömning. Och det är naturligtvis en besvikelse att Sverige inte ens får spela om platserna fem och sex, mitt eget ursprungstips. Vi fick ju ända hjälp då de två främsta guldkandidaterna, Danmark och Frankrike, föll bort redan i grundomgången. Det visar att ett EM i herrhandboll inte är ett ishockeymästerskap eller ett EM i fotboll för damer. Här är det konkurrens på toppen.

***

När förhoppningar grusas skall naturligtvis syndabockar plockas fram. I lagsporter blir de oftast tränaren eller som i i landslagssammanhang förbundskaptenen. Och visst har Kristjan Andréssons coachning diskuterats. Några har klandrat honom för att han matchat vissa spelare för hårt, andra har menat att han ”hattat” för mycket. Dessa synpunkter harmonierar inte fullt ut. Någon krönikör ansåg i dag att Andrésson borde låta Albin Lagergren spela nonstop i anfallet i första halvlek mot Norge. Med Lagergrens skade- och sjukdomsbakgrund är det orimligt att begära att han fysiskt skall klara av detta i ett internationellt mästerskap. Med honom i offensivt spel skulle det innebära ett ”långt” byte och ytterligare fördröjt svenskt anfallsspel. Genom alla byten anfall/försvar försvann rytmen i anfallsspelet, det tog tid att hitta rätt positioner, passningstempot blev därefter.

Min enkla amatörförklaring till den svenska insatsen hittills är: Det finns inte tillräckligt med skickliga spelare med internationell kvalitet för spel i båda riktningarna, en nödvändighet i den moderna handbollen.

Och så behövs en avbytare till Jim Gottfridsson. Arbetsbelastningen på honom är för stor.

En slutanalys – oj, vad pretentiöst – kommer senare.

***

Var ute på Arenan och såg de tre söndagsmatcherna. Som lite nördig ville jag se alla tre mötena. En släkting nöjde sig med Sverige—Norge. Men se det gick inte: Man var tvingad att köpa en dagsbiljett till alla tre matcherna. I min enfald köpte jag ändå en andra biljett så att en nära vän kunde se Portugal—Island och Slovenien—Ungern och min släktning Sverige—Norge. Men se det gick inte, del 2. En andra person får inte ta över en biljett som bara är använd till två tredjedelar. Så det blev inget Arenabesök för min släkting. 855 kronor är lite väl dyrt för en enda match. Nu fick min kompis se tre matcher för samma pris.

En i min värld underlig, närig prispolitik. Alla är inte intresserade och har ork för sex timmars handbollstittande.

***

Några iakttagelser från de två övriga matcherna.

I idrottens värld är resultaten ibland fullständigt oförklarliga. Hur kunde Sverige förlora med tio mål mot ett Portugal som i går var så bedrövligt mot Island?

***

Ljubomir Vranjes, coach i Slovenien, underskattade Ungern. På annat sätt kan jag inte tolka att han bänkade världsstjärnan Bombac i 45 minuter.

***

Handbollsfesten fortsätter.

Det trodde jag aldrig jag skulle få uppleva.

Att Portugal, i sin nya skepnad, skulle kunna vinna över Sverige i EM-handbollen var väl i sig en liten överraskning. Lovorden från dem som sett portugiserna tidigare har varit fina, och varnande. Men att Sverige på hemmaplan blir utklassade, 25—35, det trodde jag inte, inte ens i mina mest pessimistiska ögonblick. Sådan här kollektiva lagkollapser händer relativt ofta i handboll. Till och med i finaler i stora internationella mästerskap har slutat med bredare marginaler. Klen tröst i bedrövelsen.

I morgon ger jag mig dock ut till Arenan för att bland annat se Sverige—Norge. Med hopp …

Några iakttagelser från i går.

Fullt medveten om att handbollskompetensen på den svenska ledarbänken är överlägsen min, undrar jag hur man tänkte när man redan inledningen bytte ut Linus Arnesson mot Jack Thurin. Arnesson har i sin ovana position inte fått ut sin kapacitet. I går inledde han med två mål, en straffgivande inspelning till dagens bäste svensk Andreas Nilsson och en sedvanlig utmärkt defensiv. Då blev Arnesson utbytt mot orutinerade, den offensivt blivande stjärnan Thurin, som ännu inte är mogen EM-hetluften. Definitivt inte defensivt.

Detta var inledningen till det svenska raset. Om ni nu vill läsa min åsikt.

Det gladde mig förstås att Simon Jeppsson, Lundapågen, fick visa vad han kan. Offensivt. Men i slutet av en match, där allt är avgjort och båda lagen struntar i försvarsarbetet, har man under åren sett många bra inhopp, som egentligen – handen på hjärtat -- inte säger så mycket. Därmed inte sagt att Simon Jeppson inte är värd mer speltid.

Sju- mot sexspelet diskuteras alltid. De två senaste EM-dagarna har visat att för ett bra lag med disciplin och en intelligent dirigent är det en segerfaktor. Som  Danmarks vändning mot Island och Portugals överkörning av Sverige.

Då fick man sin dom som handbollstippare.

Hade Danmark som vinnare av EM. Och så är regerande världsmästarna borta redan i ”försöksheatet”. Liksom Frankrike, en annan av de starkaste medaljkandidaterna.

Dessa överraskande sortier visar hur stark bredden är inom den europeiska herrhandbollen. Det finns underlag för ett slutspel med 24 lag. Lettland, turneringens förmodligen sämsta lag, var nära att ta poäng mot Tyskland, en av medaljaspirant. Skriverierna om att handbollen lider av hybris för att man vill ha ett numerärt stort slutspel bygger mer på avund mot en idrott som inte tillhör favoriterna.

Nåväl. När nu både danskarna och fransmännen har åkt hem, öppnas givetvis möjligheterna för Sverige att nå en toppsexplacering. Utan att ha sett Portugal är det naturligtvis enklare att i en serie med ytterligare fyra matcher på kort tid komma före portugiserna än Frankrike. Och att få sig an både Ungern och Island i stället Danmark är, i alla fall på pappret, lättare. Danmark är den stora missräkningen. Man tvingades till och med spela sju mot sex för att vända matchen mot Ryssland. Disciplinerat och med en intelligent spelare som Mikkel Hansen som dirigent är spelformen en fördel. Sen kan man ha vilken uppfattning man vill om regeln.

I går skrev jag om Sveriges inneboende outlösta kapacitet. Den tror jag fortfarande på. Speciellt som rapporterna om de skadade spelarna är positiva.

Tipsmissen om Danmark som guldmedaljör hindrar mig inte från att fastslå: Sverige går mot medaljmatch.

Förutsättningarna har blivit bättre.

Sen får alla pessimistrar i min omgivning säga vad de vill.

Sveriges handbollslag är i buss på väg till Malmö för fortsatt spel i EM.

Tyvärr görs resan ut någon poäng i bagaget.
Jag har ofta predikat att ett betyg sätts när läsåret/säsongen/turneringen är slut. Inte mitt i. Jag är kluven, i min optimism, till den svenska insatsen så här långt. Målvaktsparet Palica/Appelgren håller, får man i gång kontringsspelet och utspelen till kanterna är Tollbring/Daniel Pettersson säkra i lägena. Ett ordinarie försvarsblock med Darj/Jesper Nielsen i mitten kompletterat med Du Rietz/Arnesson är svårforcerat.

Det finns alltså en grund för en bra fortsättning, bra målvakter bakom ett stabilt försvar som ger tillfällen till ett målgivande kontringsspel är de bästa förutsättningarna för handbollsvinster.

Men det måste också till ett bra uppställt spel mot försvar, som internationellt blir allt bättre. Här har Sverige visat brister. Jim Gottfridsson är för ensam som ”mittnia” i tuffa lägen.

Kritikerna har fastnat för att Arnesson i sin ovana position som ”högernia” är den främsta felande länken. Han har inte övertygat, absolut inte, men i träningsmatcherna mot Egypten var han helt okej. Och glöm inte hans fina defensiva egenskaper. Visst saknas Albin Lagergren. Jack Thurin är ännu inte mogen den internationella hetluften. Förvisso gjorde stortalangen två mål i går mot Polen men tvekade ett flertal gånger i ypperliga lägen. Det håller inte i de här sammanhangen.

Kim Ekdahl Du Rietz har med sin tyngd varit verkligt bra i den så kallade andrafasen men skottlyckan i övrigt har inte hållit samma klass. Lukas Nilsson har blandat och gett.

Liksom linjebjässen Andreas Nilsson, oftast tidigare säkerheten själv.

Det finns alltså mycket outlöst kapacitet i truppen. Men det fordras att Jim Gottfridssons skada inte är allvarlig och att Jesper Nielsen och Albin Lagergren åter kan skivas in i matchprotokollet.

För det är så, att de spelare som fått begränsad speltid inte är tillräckligt bra för avgörande roller, sett både i ett offensivt som defensivt perspektiv.

Med detta sagt: Det kan bli en intressant vecka i Malmö, även för Sverige.

***

Jag hoppas att tv-teamet från Göteborg, Hellgren/Perlskog/Frändesjö/Fogelström/Wenström/Sjögren följer med till Malmö. De håller hög klass. Men jag lyssnar förstås inte mer än på knappt hälften av de alltför långa studiosnacken.

Johanna Ahlm som varit expertkommentator hittills i Malmö har pratar sönder sändningarna fullständigt. Det är inte underligt att hennes röst inte hållit. Att oavbrutet hålla igång under två matcher, i pauserna och mellan matcherna har blivit för mycket för hennes stämband.

Och för min – och andras -- lust att lyssna.