Då fick man sin dom som handbollstippare.

Hade Danmark som vinnare av EM. Och så är regerande världsmästarna borta redan i ”försöksheatet”. Liksom Frankrike, en annan av de starkaste medaljkandidaterna.

Dessa överraskande sortier visar hur stark bredden är inom den europeiska herrhandbollen. Det finns underlag för ett slutspel med 24 lag. Lettland, turneringens förmodligen sämsta lag, var nära att ta poäng mot Tyskland, en av medaljaspirant. Skriverierna om att handbollen lider av hybris för att man vill ha ett numerärt stort slutspel bygger mer på avund mot en idrott som inte tillhör favoriterna.

Nåväl. När nu både danskarna och fransmännen har åkt hem, öppnas givetvis möjligheterna för Sverige att nå en toppsexplacering. Utan att ha sett Portugal är det naturligtvis enklare att i en serie med ytterligare fyra matcher på kort tid komma före portugiserna än Frankrike. Och att få sig an både Ungern och Island i stället Danmark är, i alla fall på pappret, lättare. Danmark är den stora missräkningen. Man tvingades till och med spela sju mot sex för att vända matchen mot Ryssland. Disciplinerat och med en intelligent spelare som Mikkel Hansen som dirigent är spelformen en fördel. Sen kan man ha vilken uppfattning man vill om regeln.

I går skrev jag om Sveriges inneboende outlösta kapacitet. Den tror jag fortfarande på. Speciellt som rapporterna om de skadade spelarna är positiva.

Tipsmissen om Danmark som guldmedaljör hindrar mig inte från att fastslå: Sverige går mot medaljmatch.

Förutsättningarna har blivit bättre.

Sen får alla pessimistrar i min omgivning säga vad de vill.

Sveriges handbollslag är i buss på väg till Malmö för fortsatt spel i EM.

Tyvärr görs resan ut någon poäng i bagaget.
Jag har ofta predikat att ett betyg sätts när läsåret/säsongen/turneringen är slut. Inte mitt i. Jag är kluven, i min optimism, till den svenska insatsen så här långt. Målvaktsparet Palica/Appelgren håller, får man i gång kontringsspelet och utspelen till kanterna är Tollbring/Daniel Pettersson säkra i lägena. Ett ordinarie försvarsblock med Darj/Jesper Nielsen i mitten kompletterat med Du Rietz/Arnesson är svårforcerat.

Det finns alltså en grund för en bra fortsättning, bra målvakter bakom ett stabilt försvar som ger tillfällen till ett målgivande kontringsspel är de bästa förutsättningarna för handbollsvinster.

Men det måste också till ett bra uppställt spel mot försvar, som internationellt blir allt bättre. Här har Sverige visat brister. Jim Gottfridsson är för ensam som ”mittnia” i tuffa lägen.

Kritikerna har fastnat för att Arnesson i sin ovana position som ”högernia” är den främsta felande länken. Han har inte övertygat, absolut inte, men i träningsmatcherna mot Egypten var han helt okej. Och glöm inte hans fina defensiva egenskaper. Visst saknas Albin Lagergren. Jack Thurin är ännu inte mogen den internationella hetluften. Förvisso gjorde stortalangen två mål i går mot Polen men tvekade ett flertal gånger i ypperliga lägen. Det håller inte i de här sammanhangen.

Kim Ekdahl Du Rietz har med sin tyngd varit verkligt bra i den så kallade andrafasen men skottlyckan i övrigt har inte hållit samma klass. Lukas Nilsson har blandat och gett.

Liksom linjebjässen Andreas Nilsson, oftast tidigare säkerheten själv.

Det finns alltså mycket outlöst kapacitet i truppen. Men det fordras att Jim Gottfridssons skada inte är allvarlig och att Jesper Nielsen och Albin Lagergren åter kan skivas in i matchprotokollet.

För det är så, att de spelare som fått begränsad speltid inte är tillräckligt bra för avgörande roller, sett både i ett offensivt som defensivt perspektiv.

Med detta sagt: Det kan bli en intressant vecka i Malmö, även för Sverige.

***

Jag hoppas att tv-teamet från Göteborg, Hellgren/Perlskog/Frändesjö/Fogelström/Wenström/Sjögren följer med till Malmö. De håller hög klass. Men jag lyssnar förstås inte mer än på knappt hälften av de alltför långa studiosnacken.

Johanna Ahlm som varit expertkommentator hittills i Malmö har pratar sönder sändningarna fullständigt. Det är inte underligt att hennes röst inte hållit. Att oavbrutet hålla igång under två matcher, i pauserna och mellan matcherna har blivit för mycket för hennes stämband.

Och för min – och andras -- lust att lyssna.

Ibland blir man extra glad, när man tittar på idrott.

Som häromdagen, då Max Darj på sin förra hemmaplan i Alingsås utsågs till Matchens lirare efter Sveriges handbollsseger EM-genrepet mot Egypten.

Darj, en lojal spelare med extremt goda defensiva egenskaper, får sällan de stora rubrikerna, blir också sällan Matchen lirare. Denna hederstitel tilldelas oftast en målvakt eller den främste målskytten. Trots att bra försvarsspel ät grunden till vinster i jämna matcher. Lyssna bara på de meningslösa intervjuerna med tränare och spelare före avkast!

Max Darj visade mot Egypten även kvaliteter offensivt, när han väl fick chansen, fem mål framåt imponerade. Lagkamraternas hjärtliga hyllningar efter blomsterceremonin visade på vilken status han har i truppen. Den kunniga publikens uppskattning för sin förre spelare väckte känslor hos Max Darj, och mig.  Det syntes på Darj.

***

Det var en lång inledning på ett inlägg som skall handla om de närmaste 14 dagarnas stora idrottunderhållning, EM i handboll.

Här har förstås Max Darj en viktig roll för en lyckad svensk turnering. Hans spel – och då tänker jag försvarsmässigt – tillsammans med Jesper Nielsens var under första halvleken den stora positiva behållningen. När den här duon kompletterades med Kim Ekdahl du Rietz och Linus Arnesson såg det kompakt ut. Andreas Palicka i målet fick den hjälp som behövs för att visa att han är en världsmålvakt (liksom Mikael Appelgren).

När förbundskapten Kristjan Andresson lät andra konstellationer få chansen läckte det betänkligt. Tredjemålvakten Tobias Thulin fick inte mycket till hjälp.

Problemet för Andresson blir att hitta en balans offensivt/defensivt utan alltför många byten vid varje anfall.

Offensivt ser det bra ut. Om, och det finns ett stort OM, Jim Gotfridsson klarar en tuff EM-belastning. Och så måste förstås Albin Lagergren inte ha tappat för mycket under sin skadefrånvaro.

Lite oro finns också om hur de orutinerade kantspelarna kan bemästra en lång, tuff internationell turnering.

Det känns skönt att Andreas Nilsson är tillbaka och tydligt i form.

Truppen har kvalitet för slutspel. Dit kommer de tre främsta från varje mellanrunda. Att nå dit har Sverige kapacitet till. Om det inte vore för att i samma grupp finns de tre medaljörerna från VM i Danmark 2019, Danmark, Norge, Frankrike.

Men fram med hakan, så här blir det:

1)  Danmark. 2) Tyskland 3) Norge 4) Spanien 5) Sverige 6) Kroatien

Så var det slut, en av idrottsårets främsta tv-underhållningar, ett internationellt mästerskap i handboll.

För damer!

Ok, det kan verka tjatigt att påpeka det där med kön. Men sanningen är att de flesta allmänt idrottsintresserade ofta framför den åsikten. Jag vidhåller min uppfattning. Men vill förtydliga: Det gäller internationellt. Den svenska högsta herrligan är attraktivare än den för damer.

***

VM-finalen mellan Holland (eller Nederländerna om ni nu vill) och Spanien blev sällsynt dramatisk, 30--29. Den avgörande sekvensen kommer att bli omdiskuterad. Var spanjorskan på något sätt inne i målgården och därmed hindrade den holländske målvakten att snabbt få igång en kontring? Får man inte ens sträcka in händerna? Jag vet inte. Har inte hittat något i de regelverk jag haft tillgång till.

Principiellt är jag positiv till att spelsabotage i slutskedet skall straffas hårt, som nu med utvisning och straffkast. Samtidigt: Spelförstörelse, en omfamning före de sista 30 sekunderna före slut för att hindra en snabb motattack renderar bara i ett harmlöst frikast. Proportionerna i straffpåföljd är för stora. I min värld är detta alltför ofta förekommande i handboll. Det har jag noterat många gånger tidigare.

***

Sveriges insats var godkänd. Det har jag också noterat tidigare. Det är väl bara de största optimisterna som hade trott att det skulle bli medalj.

Att Linn Blohm utnämndes till VM:s främsta mittsexa är meriterande för henne och svensk handboll. Välförtjänt.

Sen har jag en hel annan uppfattning än den jury som utsåg turneringens bästa och viktigaste spelare. Hur man kunde undgå Rysslands Anna Vyakireva är oförklarligt. Vi som gillar lirare hade högtidsstunder varje gång hon var involverad i spelet. Hennes register är unikt. Jag har naturligtvis inte ett tillräckligt stort historiskt perspektiv men ställer frågan: Anna Vyakireva måste väl vara en av de bästa damspelare världen sett?

***

 Visst saknas USA och Storbritannien men en VM-turnering i handboll för damer är global. Europa dominerar förvisso, men det är ett stort Europa med Öst och Balkan med i högsta grad – till skillnad från fotbollen – liksom Östasien, ett Afrika på frammarsch och konkurrensdugliga nationer från Sydamerika. För sex år sedan blev Brasilien världsmästare.

***

Jag trivs i sällskap med tv-paret Claes Hellgren/Robert Perlskog. Deras avslappade samtal och kunniga kommentarer är en stark kontrast till de hysteriska reportrarna i främst ishockeyn.

Hellgren/Perlskog kan ibland vara något nationalistiska – men vilka svenska etermediasportjournalister är inte det? Men när Hellgren/Perlskog får kritik för partiskhet från Malmös meste sportkrönikör känns det som det berömda stenkastet i glashuset.

Den förra elitspelaren Johanna Ahlm gjorde kommentatordebut i internationella sammanhang. Hon var kunnig och påläst men alltför pratsam och kritiken mot domarna var oftast för onyanserad. Men det kan bli bra.

Jag hoppar oftast över studiesnacket före, under (pausen) och efter matcherna. Men när jag gör det har jag behållning av Martin Frändesjö och Hanna Fogelström, goda pedagoger.

***

Om en knapp månad är det EM för herrar. Bland annat i Malmö!

Något att se fram mot.

I dag återfick jag tron på handbollen.

Ärligt talat: Riktigt så illa har det inte varit.  Men när man under en period får se en massa tempofattiga matcher med ett destruktivt försvarsspel som naturlig följd och som gett en omöjlig uppgift för domarparen, har handbollshumöret varit lika mörkt som decembervädret.

Samtidigt – det skall inte förglömmas – finns det domarpar som själva satt sig i en situation som de inte behärskat. Både i VM och i de inhemska ligorna.

***

Men att under tidig morgon, förmiddag och vid lunchtid få se tre högklassiga, tempostarka, finessrika VM-möten tillika med överraskande utgångar det hjälpte Lucia att lysa upp fredagen den 13.

Sverige—Tyskland 35—24, Holland—Ryssland 33—32, Spanien—Norge 28—22.

Mera plus: Det var sex kompetenta domare.

Var det en tillfällighet att det var dammatcher som fick handbollshumöret att höjas?  Nja! Nej! Mästerskap på landslagsnivå för damer är idrottsliga höjdpunkter för de allmänt idrottsintresserade.

Inför OS hoppas jag verkligen att hemmanationen Japan kan ta ytterligare ett steg mot världstoppen. Laget spelade framtidens handboll. Där fanns fart och fläkt, teknik och fantasi. Lite mer styrka – och storlek, om man nu kan fixa något sådant – och Japan blir en allvarlig medaljutmanare till de europeiska toppnationerna.

***

Kommentarerna efter den svenska förlusten mot Montenegro var mörka. Visst det var en match som saknade det mesta som gör sporten sevärd. Det var bök och stök och uselt temposvagt i passningar och löpningar. Och till råga på allt var domarna inte mogna sin uppgift.

Förbundskaptenen Henrik Signell hamnade naturligtvis i kritikerstormen. Om än inte allt, så var mycket hans fel. Sverige skapade lägen men dessa missades. Det kan knappast Henrik Signell lastas för. Jag är också ”allergisk” mot den allmänna sjukan att, exempelvis, höja en svensk målvaktsinsats (Filippa Idéhn har oftast varit värd lovorden), men när som nu Montenegros målvakt storspelar koncentreras den svenska kritiken till de missade lägena, inklusive straffmissarna, eller ur en motsatt synvinkel, straffparaderna.

Signell har även kritiserats för att han inte hittat en förstauppställning. Men har det varit så lätt? Filippa Idéhn har varit given, Linn Blohm som mittsexa offensivt, Anna Lagerquist i försvaret och så Bella Gulldén som spelmotor så länge hon med sin träningsbakgrund orkade. Dessa fyra har varit stommen. Hur många av de övriga har över tid tagit chansen att övertyga att de skall få längre speltid? Mikaela Mässing, Jamina Roberts, Olivia Mellegård och till och med Nathalie Hagman har blandat och gett i den här tuffa turneringen. Den breda matchningen innebar att Carin Strömberg och Emma Lindqvist (vilket genombrott!) var beredda för avgörande insatser i dagens segermatch-

***

Och vilken realistisk tippare hade Sverige på en bättre placering än sex till åtta. Sverige kom sjua. I min värld godkänt.

Före Frankrike, Danmark och Tyskland.

Det ger perspektiv.

Handboll morgon, middag, kväll.

Ja, om man vill. Och det vill man ju. Oftast i alla fall.

Men som handbollsvän känner jag en viss – kanske till och med stor – oro. Jag tänker på den ojämna bedömningen. Inte bara med tanke på vad som sker i den pågående VM-turneringen utan oron grundar sig även på vad som händer i de inhemska ligorna.

Stackars spelare! De vet ju inte vad som gäller. Ta fredagens match mellan Rumänien och Ungern: Ett tyskt kvinnligt, utmärkt par dömde konsekvent straff när försvararna arbetade på eller innanför målgårdslinjen. Det blev många straffkast och det avgjorde också till Rumäniens favör.

I matchen efteråt, Ryssland—Sverige, tillät ett japanskt herrpar ett försvarsspel där det – nu överdriver jag en aning – var mer regel än undantag att försvararna arbetade innanför målgårdslinjen.

Kontrasterna i bedömningen var för uppenbara.  Och det är självfallet inte bra för en idrottsgrens utveckling. Handboll är ytterst svårbedömt, tätt, intensivt med mycket närkontakt på en begränsad yta gör att domarna i många fall har en hart när omöjlig uppgift. Straff, ett harmlöst frikast, ett intetsägande

 gult kort, en tvåminutersutvisning eller ett rött kort? Medge att det är svårt även för ett vant, neutralt handbollsöga att avgöra, rätt eller fel.

Denna svåra gränsdragning gynnar inte handbollen, lockar inte de stora massorna.

Kan man finna en lösning med ytterligare en eller två domare på elitplanet? Basketen har tre domare, hockeyn och fotbollen (minst) fyra. Jag vill påstå att är svårare att döma handboll.

***

I idrottsvärldens fundament skall ojustheter inte ge fördelar, bra idrottsliga prestationer skall belönas.

Handbollen har några regler som strider mot dessa grundläggande tankar. Ta regeln vid passivt spel. Vid ”handen upp” har det anfallande laget sex passningar på sig före ett avslut. Match efter match får man se försvarare fixa ett billigt frikast, oftast låsningar, och antalet passningar är nere i två, tre. Det destruktiva, regelbrottet, har gett fördel.

Om målvakten i det försvarande laget i samma sekvens däremot gör en förstklassig räddning och bollen går till inkast eller åter till det anfallande laget då åker ”handen ner” och man får tid på sig att bygga upp ett nytt anfall.

Återigen: Regelbrott ger fördelar, en idrottslig prestation ”bestraffas”.

Ett annat exempel: Släpper man inte bollen direkt vid ett frikast mot sig blir det utvisning direkt. Däremot kan man i en liknande situation låsa motståndaren för att förhindra ett snabbt frikast och endast få ett sketet frikast mot sig. Vari finns konsekvensen? Det är i princip samma förseelse, man vill förhindra en snabb omställning.

***

För några år sedan pratade man om progressivitet, upprepade regelbrott av samma lag/samma person skall bestraffas. Men vad har hänt?

Under de senaste dagarna såg jag en match – oviktig vilken – där en spelare efter fem minuter blev utvisad. Under resten av matchen blev hen avblåst mellan 15 och 20 gånger för ”lindriga” förseelser, ingen brutalitet, i sitt försvarsarbete.  Men 15 till 20 gånger! Skall sådan destruktivitet godkännas? Jag tycker inte det.

Jag gillar handboll. Av åskådarsiffrorna i Handbollsligan att döma blir vi färre.

Beror det på att just det destruktiva får för stor betydelse? Det blir för mycket av det negativa. Det kreativa kvävs.

I min handbollsvärld något att fundera över.

I tisdags såg jag en fascinerande handbollmatch, Alingsås mot IFK Kristianstad, 29—28.

Det var inte dramatiken, som fängslades mest. Även om Alingsås upphämtning från minus fem till en uddamålsseger gav en härlig atmosfär i Estrad, arenan i Alingsås. Det var också en stark moralisk seger för hemmalaget. Man missade fyra av fem straffar. ”Missade” är kanske ett fel verb. Kristianstads målvakt Rikard Kappelin räddade dem och var strålande matchen igenom och gästernas särklassigt bäste spelare.

Det mest fascinerande var dock coachkampen.

Båda lagen utnyttjade sina tre tillfällen att ta time-out. Alla sex gångerna tog Kristianstads Ljubomir Vranjes fram taktiktavlan, placerade ut de röda och blå brickorna drog några sträck som visade löpvägar och pratade om rundgångar och falska tjecker och gud vet allt.

Och så avslutade Vranjes sina föredragningar med frågan: Är ni med?

Jag tog mig för pannan. Är det inte detta man gör på den dagliga träningen, lär in kombinationer, löpvägar, försvarsstrategi osv, osv …? Inte hittar man på något nytt i en stressad matchsituation? Men det kan man tydligen göra.

Kollegan i Alingsås, Mikael Franzén, använde ingen taktiktavla, samlade truppen och påtalade att man spelade bra och att man skulle fortsätta med sin matchplan, trots underläge.

”Men tänk på att vi kanske borde ha lite mer djup i anfallsspelet och vara lite tuffare i försvaret.”

Det behövdes inget ”Är ni med?”

Lätta klara instruktioner, inga komplicerade, förbryllande kombinationer.

När Kristianstad kvitterade, 28—28, med 15 sekunder kvar tog Alingsås time-out. Nu måste väl taktiktavlan komma fram? Men nej, Franzén samlade spelarna, lugnade ner dem och sa:

-        Gå nu in och slå in den!

Inga krusiduller här inte. Och Felix Claar lydde, satte med en sekund kvar 29—28 uppe i Kappelins högra kryss.

Ordern blir i min värld en klassiker.

Jag tycker det var en mästerlig coachning. En tränare som litade på sina spelare och spelare som litade på sin tränare. Och en som famlade i sin osäkerhet och gjorde sina spelare osäkra.

Det enkla är oftast det bästa.

Jag har en känsla av att många tränare, det gäller alla idrotter, gärna övervärderar sin roll och inte litar fullt ut på spelarnas kreativitet.

Ta lärdom av Mikael Franzén.

14-årsgrupperna i handbollens USM har spelat klart sitt steg 1.

Och det gick bra för de skånska klubbarna. 14 flicklag, av 20 och 13 pojklag av 22 avancerade direkt till steg 3. Övriga lag får en ny möjlighet i steg 2, så den skånska numerären i steg 3 kommer att ökas.

Det som imponerar mest på mig är att Skåne har så många föreningar som anser sig ha lag som kan konkurrera på riksnivå. Totalt 25 klubbar med 108 lag i tre åldersklasser, 14, 16 och 18 är ett tydligt bevis. Detta i ett Idrottssverige där väldigt många idrotter just i dessa åldrar har stora tapp, både individuellt och i lagsammanhang.

Den skånska handbollen har numerärt i ett fem—sex-årigt perspektiv inte minskat i dessa åldrar.

De stora ungdomsklubbarna i Lund, Kristianstad Ystad har i stort alltid hållit sig långt framme i dessa sammanhang och gör så även nu, även om IFK Ystad är i en tillfällig (?) svacka. I Helsingborg har OV byggt en stabil grund på både flick- och pojksidan och i Malmö spelar fler tonåringar handboll än för några år sedan.

Men i min idealidrottsvärld är det viktigt att även de små orterna har en stor och fungerande verksamhet. Det har handbollen, även om det finns ”vita fläckar” att fylla. Men klubbar i orter som Lödde, Åhus, Kävlinge, Eslöv, Hörby, Höör, Trelleborg, Bjärred och Vinslöv hade alla ett, två och till och med tre lag i 14-årsgrupperna som direktavancerade till steg 3.

Det tyder på en gedigen grund.

***

Basketen har samma upplägg i sitt USM-spel, ett inledande gruppspel, där de två främsta går direkt till steg 3, övriga får en chans till att nå dit.

I basket finns fyra åldersgrupper, U 15, U 16, U 17 och U 19.

Men basket är en liten sport i Skåne och har i Sverige långt ifrån den geografiska täckning som handbollen.

I USM deltager endas åtta skånska klubbar med totalt 24 lag, Malbas (Malmö) med sju, Eos (Lund) och Lobas (Lomma) med sex och så ett vardera från Helsingborg, Lugi, Bjärred, Äli (Ängelholm) och Trelleborg.

En intressant iakttagelse: Lund med Lomma och Bjärred är ett starkt ungdomsfäste för såväl handboll som basket.

I handbollen har granndistrikten en hygglig ungdomsbredd. Göteborg, också en region med en stor ungdomsverksamhet, ligger bara tre timmar bort. En av grundidéerna med USM är att lagen om möjligt skall möta andra än man träffar på i det ordinarie seriespelet.

Här har basketen ett stort och dyrt problem. Sporten är stor i Storstockholm med många duktiga föreningar. Redan i försa omgången fick exempelvis ett 15-årigt flicklag från Malbas åka till huvudstaden och möta tre lag från Stockholm och ett från Luleå. Malmö mot Luleå är en omöjlighet i handbollens steg 1.

Det kostar att bedriva ungdomsidrott, transporter kostar. Det är oftast föräldrarna som står för stora delar av utgiftrerna. Jag gillar både handbollens och basketens upplägg av sina USM, men samtidigt är jag rädd för att det bidrar till den ekonomiska segregationen som är en av svensk ungdomsidrott stora problem. Alla familjer har inte resurser att bekosta en turneringshelg som kostar 2- 3 000 kronor. Det förekommer ju ofta att det finns mer än ett barn.

Basketen med sina längre resor har det tuffare än handbollen.

***

Det gick bra för Skåne i steg 1 för U 15 och U 16. Tre lag från Malbas och Eos avancerade direkt till steg 3 liksom Älis pojkar 15.