I slutet av veckan börjar handbollens EM för herrar, en av idrottsvärldens konkurrensmässigt tuffaste mästerskap.

16 lag, där inget kan går säkert i något möte, och ett tufft spelschema som kräver bra bredd och fingertoppkänsla av coacherna att hitta rätt i de många matcherna. Speciellt på målvaktsposten, den alltid extremt viktiga i just handboll.

Sveriges två träningsmatcher inför Kroatienresan mot Ungern, 29—29 och 31—29, visade hur jämnt och svårt det blir. Av de 16 slutspelslagen rankas Ungern som ett av de sämre. Inte sedan EM-guldet 2002 på hemmaplan har Sverige tagit någon medalj. Bästa placering sedan dess är en femte 2008. Senast 2016 kom Sverige åtta.

Det är så de ser ut i det europeiska perspektivet. Hanbollsvärden ser inte ut som under Bengt Johanssons tid under åren från 1900, exemplifierat av det forna Jugoslavien. Från Balkan har nämligen fem nationer kvalificerat sig till slutspelet, Kroatien (guldfavoriten med hemmastöd), Serbien, Slovenien, Makedonien och Montenegro. Alla lag som inger respekt.

Den nordiska representation är också imponerande, det fantastiska Island, alltid topptippade Danmark, ett Norge som är på stark frammarsch, inspirerat av de duktiga damerna, och så Sverige.

Vad sa då Ungernmatcherna, där det gavs tillfälle att åter stifta bekantskap med Ljubo Vranjes, numera förbundskapten i Ungern? Parentetiskt en av de mest sympatiska spelare jag mötte under de år jag följde det svenska landslaget.

På den viktigaste positionen, målvaktens, är vi bra. Spelar man i ett topplag i Bundesligan, Rhein-Neckar Löwen, som Mikael Appelgren och Andres Palicka, ja, då håller man världsklass.

I VM för ett år sedan fick Albin Lagergren ett internationellt genombrott. Nu står Simon Jeppsson på tur för något likande. Kapacitet finns, det visade han mot Ungern. Men det är skillnad på en träningsmatch och skarpt läge i ett mästerskap.

I EM 2016 kom Jakob Johansson med i All star-team. Skador har gjort att hans status på den här nivån osäker.

Jim Gottfridsson är den offensiva nyckeln, en etablerad världsspelare. Men orkar han det täta programmet efter sin långa skadebortavaro?

Jims Ystadkompis Lukas Nilsson har också det som behövs för att lyckas på denna nivå.

Så här långt ser det helt okey ut på niometer, med osäkerhetsfaktorn på Gottfridsson och Johansson. Linus Arnesson och Philip Henningsson, debutanterna, lär få begränsad speltid men det betyder mycket att de förvaltar den rätt.

Kantspelarna Jerry Tollbring, Mattias Zackrisson och Niclas Ekberg håller självfallet. Hampus Wanne verkade nervös mot Ungern men hans spel i Bundesliga har visat varför han är uttagen.

Det som verkar osäkert – och oroligt – är den offensiva mittsexpositionen. Darj, Nielsen och Pettersson håller defensivt, nog så viktig. Men målen från dessa herrar var för få mot Ungern. Andreas Nilsson kommer att saknas.

Är en placering på övre halvan ett realistiskt tips? Jag tycker det. Men det finns kapacitet för något bättre.

Ni vet det där om marginaler som alltid, alltid finns i jämna handbollsmatcher. Och sådana blir det många i EM.

Det var en prestigemarkering, en styrkeuppvisning, Malmö FF:s kontraktsförlängning med Anders Christiansen.

MFF ville visa omgivningen att det var klubben som verkligen satsade. Det var hit de svenska talangerna skulle söka sig om de ville spela internationell klubbfotboll på hög nivå.

Anders Christiansen motiverade ädelt varför han ville stanna i MFF. Det lät ungefär något i den här stilen:

”Jag känner ett stort ansvar för att vara en del i klubbens målsättningar.”

Någon månad senare är den duktige dansken inte lika ansvarsfull. Han bryter det nyskrivna kontraktet. Den belgiska klubben Gent erbjuder en bättre lön. Och MFF erhåller ett stort antal miljoner. Enligt vad jag förstår fler än om AC inte förlängt kontraktstiden.

Så ser den moderna professionella fotbollsvärlden ut. Det är bara att acceptera. Vem är jag att kunna ändra detta?

Men för att verkligheten ser ut så här, behöver man inte gilla den.

Mest ogillar jag förstås alla de patetiska avskedsuttalande från de flyktade spelarna, oftast förmedlade först via klubbarnas hemsida och sedan genom de rubriksökande tidningarna.

Anders Christiansen är inget undantag. Han till och med gråter med ena ögat över att lämna allt i MFF, laget, träningarna matcherna och inte minst supporterna. Lite elakt undrar jag, om det inte också var glädjetårar över att hans bankkonto fylldes med några miljoner.

Han avslutar givetvis med att han hoppas att återkomma till Malmö FF.

***

Anders Christiansen är inte ensam med sina patetiska avskedshälsningar. Det är snarare kutym. Om jag inte minns fel – och det gör jag inte – lovade Magnus Eriksson att om han efter utlandsflytten från MFF skulle återkomma till Sverige var just MFF det enda alternativet. Det blev inte så, det blev Djurgården. Nu när han lämnar Sverige igen, så låter det likadant: ”När jag kommer tillbaka är det Djurgården som gäller.”

Patetiskt var ordet!

***

Om några dagar börjar handbolls-EM för herrar. I går spelade Sverige en träningsmatch mot Ungern. Min morgontidning uppmärksammade detta med 14 rader.

Samtidigt hade man en hel sida och till och med en analys om en lokal barn- och ungdomsturnering i fotboll.

Jag bara konstaterar, kommenterar inte. Säger bara: Nyhetsvärdering.

Höstens stora besvikelse i Handbollsligan till SM-final?

Sävehof alltså!

Tja, varför inte. Och kanske det lag som i en enda match kan rubba IFK Kristianstad. Att Kristianstad spelar final igen är väl ganska självklart. I bäst av fem, som i kvart- och semifinal, är det inget lag som rår på nordostskåningarna. Men vid ett enstaka tillfälle kan det gå, om motståndarna har en målvakt som HK Malmö i Dan Beutler vid mästarnas enda förlust under hösten.

Sävehof har verkligen gjort en usel höst. Jonas Larholm har ofta varit direkt dålig men också tänt till och visat sin höga kapacitet. Joakim Larsson har varit medioker och Johan Jacobsson skadad. Dessutom har målvakten Per Sandström varit väldigt ojämn. I denna kvartett finns mycket outplockad skicklig rutin. Samtidigt har tre lovande spelare, Azim Salihi, Jonathan Edwardsson och William Bogojevicv fått förtroende och mycket utvecklande speltid.

Varningen är utfärdad.

Alingsås är naturligtvis som alltid en het finalkandidat. Kubben har lyckats ersätta tre landslagsspelare, har en bredd i alla (ute-) positionerna som bara Kristianstad kan matcha. Ett lag med gammalt och ungt, där tränaren Mikael Franzén sina goda vana trogen ger alla hyggligt med speltid i varje match.

HK Malmö har vunnit en match mot Kristianstad, var nära kryss i den andra till och med på bortaplan. Frikastmål på ”övertid” avgjorde. Det om inte annat visar på slagstyrkan.

HK har tillsammans med just Kristianstad ligans bästa målvaktspar och en bra uppsättning i niometerspositionerna (skadebenäget?). Men hur klarar man eventuella långvariga skador på de tre offensiva sexmetersplatserna? Ersättarna har fått begränsad speltid i skarpt läge. Matchvana och matchtempo är nog så viktigt.

De här lagen är mina favoriter till de fyra platserna i vårens semifinaler.  Om nu valen inte tvingar fram ett inbördes möte redan i kvarsfinalen,.

Höstens stora överraskningar Redbergslid och Lugi har hittills gjort det mycket bra. Tränarna Jasmin Zuta och Tomas Axnér har fått ut mycket av sina lag. Båda miste sina storskyttar, Lugi Simon Jeppsson och RIK  Linus Arnesson, RIK decimerades under en tid nu också av Niclas Fingrens skada.

Guif är alltid ett stabilt slutspelslag men att ta ett steg ytterligare ter sig svårt.

Ystads IF, då? Där finns onekligen kapacitet med en trupp med både spets och bredd, som borde ha gett ett bättre utgångsläge inför slutomgångarna.

Men YIF är självfallet en outsider i det spännande slutspelet.

Det är EM-paus i Handbollsligan.

Via tv kan man nu se alla matcher, så det har blivit en del, både i fåtölj och på plats. 48 matcher har jag sett, inte alla fullt ut i 60 minuter. Några lag har jag sett många gånger, några vid något enstaka tillfälle.

Nu när cirka två tredjedelar av serien är spelad är det lätt att konstatera, att 14 lag av den klass man kan fordra för en högsta liga, det finns inte i Sverige. Det har varit samma visa de senaste säsongerna. Nykomlingarna har svårt att hänga kvar och i stort är det samma klubbar som säsong efter säsong kvalvägen klarar sin plats i ligan.

Det är kanske dags att fundera om det inte är tid att reducera antalet lag. En av anledningarna till utökningen till 14 lag var att man ville lagen skulle få fler matcher. 26 som det blir vid ett hemma- och ett bortamöte ansågs för lite och då kom man på idén om poolspel, 2x7 lag, där man i den egna poolen möts tre gånger. I detta ligger en klar orättvisa. Hemmaplan är alltid – i alla fall oftast –

en fördel. Två hemmamatcher mot ett lag i samma tabellskikt kan bli väldigt avgörande.

Den här säsongen har nackdelarna med poolindelningen accentuerats. Aranäs, OV Helsingborg och Karlskrona, de tre sämsta lagen från den södra poolen, har hittills med ett undantag bara tagit poäng i sina inbördes möten. Medan motsvarande lag i norr, Hammarby, Skövde och Ricoh, i alla fall på hemmabana har en helt annan kapacitet att oroa topplagen och stjäla viktiga poäng.

Söderlagen är gynnade av det nuvarande systemet.

Och ett system med inbyggda fel är inget bra system.

Svensk handboll vill naturligtvis ha en geografisk spridning på elithandbollen ur pr-synpunkt. Den idrottsliga rättvisan betyder mer. Att utöka antalet matcher och lag kan inte heller vara ett självändamål när det går ut över kvaliteten.

Och publikintresset. Se bara på antalet besökare på HK Malmös matcher mot bottenlagen!

Tio lag, som möts fyra gånger, ger 36 matcher per lag i grundserien, fyra fler än i det nuvarande upplägget. Och skulle antalet matcher/säsong bli för stort kan man reducera antalet kvartsfinaler till bäst av tre.

En stramare Handbollsliga gör svensk herrhandboll bättre.

Det blir ingen VM-final för de svenska handbollsdamerna.

Men en chans att spela hem bronsmedaljerna är inte fy skam. Men det är förstås så att aptiten växer medan man äter.

22—24 mot Frankrike är väl inget att säga om. Så är alltid jämna handbollsmatcher, små marginaler, en målvaktsräddning mer, någon retur som hamnar rätt/fel, något tveksamt domslut av de cirka 100 domarparet gör, ja, då blir det så här. Ibland vinner mitt lag, ibland ditt.

Det är bara att tacka för dramatiken och spänningen och se fram mot nästa match. För så blir det. Mot Nederländerna som i sina bästa stunder är väl så bra som, ja säg: Frankrike.

***

Såg i kvällstidningarna att de svenska spelarna var irriterade på det spanska domarparet. Det kan man vara efter ett bittert nederlag. Men det finns väl ingen större anledning att känna sig misskrediterad. Frankrike fick sju utvisningar, Sverige tre. De numerära överlägena utnyttjades inte till tillräckligt. Kanske en nödvändighet i så jämna matcher.

***

Förbundskapten Henrik Signell kan givetvis så mycket mer handboll än jag. Men inte var jag väl ensam om att sitta i tv-fåtöljen och undra över varför Jamina Roberts fick så lite speltid i den avgörande andra halvleken. Hon var ju före paus Sveriges absolut bästa spelare och största hotet i det uppställda spelet. Jag saknade Jasmina snabba fötter, speciellt ett vid utvisningarna glesare franskt försvar.

Det pratas mycket handboll i dessa dagar.

Det svenska damlandslagets VM-segrar och strålande spel – oftast i alla fall – har imponerat på även de inte helt handbollsfrälsta.

Men så dyker de alltid fram, personerna, givetvis alltid herrar, som påpekar:

De hade blivit utklassade av ett herrlag.

Givetvis. Den fysiska styrkan väger över, de fysiska förutsättningarna är annorlunda. Det som ät naturligt när man bedömer exempelvis friidrott det bortser man från vid jämförelser i lagbollsporterna. Världseliten för herrar springer 100 meter cirka sekunden snabbare än damerna, hoppar 30 till 40 centimeter högre i höjd­ och så vidare. Du kan göra liknande jämförelser i i stort alla sporter.

Det finns naturligtvis en förklaring till att tävlingsidrotten är könssegregerad.

Så bort med sådana misskrediterande jämförelseargument.

***

Det må kanske dock vara tillåtet att framföra den personliga åsikten att handboll på världsnivå utförd av damer har ett underhållningsvärde som fotboll för damer inte kommer upp i.

***

I VM-tider har det blivit en hel del matcher som tv-tittare, många sevärda och dramatiska. Det som imponerat mest är snabbheten i passningarna och fötterna/förflyttningarna i det uppställda spelet. Såg herrmatchen i går mellan Ystads IF och HK Malmö. Förlåt, men jag saknade faktiskt speciellt just det passningstempo de främsta VM-lagen skämt bort oss med.

***

Om några timmar är det VM-semifinaldags. Min amatörbedömning är att just Norge, Sverige, Nederländerna och Frankrike är de fyra främsta lagen. Rysslands genomklappning, 17—34 mot Norge, var förstås överraskande.

Tyvärr såg jag aldrig Japan och Sydkorea, som tvingade Nederländerna respektive Ryssland till förlängning i åttondelsfinalerna. Nu när världsmästarna från 2013 Brasilien misslyckades var det positivt att några ickeeuropeiska nationer kunde göra lite avtryck.

Nästa VM spelas för övrigt i Japan. Dags för ett internationellt genombrott?

***

Sveriges gruppspelsvinst mot Norge gav en lättare halva. Jag ser Frankrike som en klart överkomlig motståndare. Det skulle innebära final mot Norge?

Men inte kan man besegra Norge i två matcher i följd? Eller?

Men en helg i handbollens tecken blir det.

Efter att ha sett Norges handbollsdamer under den pågående VM-turneringen, och givetvis även under de senaste mästerskapen, så kunde jag inte i mina mest optimistiska ögonblick aldrig tro att Sverige skulle kunna vinna över norskorna.

31—28-vinsten var verkligen imponerande.

En Malmökrönikör rekommenderade efter OS-förlusten 2016 (20—33) att Sverige då borde störa Norge med ”en solid defensiv och en långsam offensiv”.

Hur man kan tro att ett långsamt anfallsspel i modern handboll kan luckra upp ett bra försvar, det är både obegripligt och okunnigt. Dessutom hade laget ideligen blivit avblåst för passivt spel.

I går blev segerreceptet precis tvärtom. Sverige gjorde som Norge, snabba kontringar, rejält tryck i ”andra fasen” och snabbhet i både fötter och passningar i det uppställda spelet.

Det är så här man måste agera – och våga – om man skall hävda sig i världstoppen. Gnetspel gäller inte i handboll.

***

Nu väntar ett ovisst slutspel. Med 16 kompetenta lag. Slovenien är ingen lätt motståndare, absolut inte. Sen väntar vid ett eventuellt avancemang antingen  Danmark eller Tyskland (med en Månsson i laget, före detta H 43-spelaren Anton Månssons fru Irina). Och tänker vi ytterligare ett steg framåt lär det bli Frankrike.

Men i och med gruppvinsten hamnade Sverige på den ”lätta” halvan. På den andra finns nu nämligen tre av förhandsfavoriterna, Norge, Ryssland och Nederländerna.

Visst är det tufft på handbollstoppen.

***

Det finns många att berömma i den svenska truppen, inte minst den av många ifrågasatte förbundskapten Henrik Signell.

Personligen är jag av spelarna mest imponerad av förra Lugispelaren Hanna Blomstrands internationella genombrott.

***

I morgon vill jag ha en extra handbollspresent, svensk vinst över Slovenien.

Såg i går Norge i damernas VM-handboll.
35—20 mot Polen.

Och likväl var Polen hyfsat bra, spelade sig till många utmärkta lägen men i det norska målet fanns två rutinerade damer, Katrine Lunde och Kari Grimsbö. En räddning innebar en virvlande målgivande kontring. Även i det uppställda spelet hade norskorna ett tempo i fötter och passningar som inget lag är i närheten av.

Förvisso har jag inte sett alla VM-lagen men det vore en monumental överraskning om Norge inte försvarar sitt VM-guld.

Bättre propaganda för sin sport än vad det norska laget gör, ja, det finns inte.

Det är en fröjd för en idrottsvän att se Norge spela, inte bara för dem som gillar handboll. Det är idrott på en hög nivå.

***

Sverige har kvar att möta Norge. Ser inga som helst möjligheter till en svensk överraskning. Men dessförinnan gäller det Argentina, en förväntad vinst där och gruppspelet har utfallit tippsenligt. Segrar i två av de tre nyckelmötena mot på pappret jämbördigt motstånd är i min bok godkänt.

De 16 lag som kvalificerar sig till slutspelet har alla hög kapacitet. Känns positivt att ha spelat i samma pool som Norge. Sverige riskerar då inte att få möta norskorna i de första omgångarna.

****

Den svenske förbundskaptenen Henrik Signell fick mycket kritik för sin coachning i förlustmatchen mot Polen. (Som jag inte såg.) Hans trupputtagning har också ifrågasatts.

I går vid segern över Tjeckien visade han att han är en skicklig matchcoach och har en nödvändig kännedom om sina spelares kvalitet.

Men jag har sett och hört få berömmande ord.

Det är inte alltid så lätt att erkänna sina misstag.