De första dagarna i december i stort varje år är härliga dagar för oss som gillar handboll och då fartfull och teknisk sådan.

Vid denna tidpunkt avgörs nämligen ett internationellt mästerskap i handboll för damer, nu i dagarna ett VM i Danmark. Jag har skrivit det förr men det tål att upprepas; handboll är den lagbollsport där en dammatch på toppnivå ger mig samma behållning som en herrmatch. Inget ont om fotboll, basket, innebandy, ishockey, volleyboll eller bandy men i min värld är det klasskillnad i underhållningsvärde.

Isabelle Gulldén!

Hon är en av Sveriges absolut främsta idrottsutövare alla sporter inräknade. Jerringprisjuryn har tack och lov visat så mycket kunskap att ”Bella” finns bland kandidaterna och jag hoppas innerligt att hon kvalificerar sig till finalrundan. En av världens bästa spelare i en global idrott som handboll skall naturligtvis ha en given plats i en Svensktoppenlista.

Bella behärskar det mesta -- jag är benägen att skriva allt -- på en handbollsplan, skjuter bra, kan göra egna genombrott, är en säker straffskytt och inte minst har hon en briljant speluppfattning med alla de spektakulära frispelningarna som det där som ger hennes spel en extra guldglans.

Det har skrivit tusentals ord om Zlatans betydelse för det svenska fotbollslandslaget. Jag skall sticka fram hakan -- och svära i kyrkan:

Bella är viktigare för sitt landslag än Zlatan för sitt.

Isabelle Gulldén är en av Sveriges främsta kvinnliga idrottsutövare genom alla tider.

Njut av hennes konst under VM-dagarna i Danmark!

Utkastet till det här inlägget gjordes för några dagar sedan, men ett datothaveri har gjort att det inte gått att publicera.

(Tänk, även i övrigt, vad nutidsmänniskan blivit beroende av en fungerande dator, ett redskap att på olika sätt kommunicera med omvärlden. Det är många vardagsärenden som inte går att genomföra. Stressen sätter in.

Ett försenat blogginlägg är verkligen en bagatell i sammanhanget.)

Nåväl, här är mina tankar från i torsdags, kompletterade med intryck från en artikel i dagens Sydsvenska.

Det handlar om HK Malmös framtida samarbete med

Ahmed Al-Shohomi.

***

HK Malmö skall få hjälp av en shjek från Kuwait för att utmana IFK Kristianstad om den svenska handbollstronen.

Det är den stora handbollsnyheten i Malmö.

Exakt hur det skall gå till framgår inte av de texter jag läst och rent generellt, och erfarenhetsmässigt, är jag skeptisk till bombastiska uttalanden i sådana här sammanhang. Historien vimlar av ”tummar som inte bidde nåt”, både nationellt och lokalt.

Det var ju inte så länge sedan en mecenat skulle frälsa IFK Malmös fotboll. Det blev inte mycket med det.

Nåväl, man skall inte underkänna ett projekt utan att ha gett det en chans att utvecklas.

HK:s ordförande Jörgen Rasmusson är i mina ögon en förnuftig idrottsledare och varnar också för faran att sy en för stor kostym:

--

Det finns en fara i att få en alldeles för stor plånbok. Den dagen de (läs mecenaterna)

tröttnar har man helt andra bekymmer.

Han använder i stort samma argument i dagens tidning,

Intressant i projektet är den arbabiska/mångkuturella inriktningen. Ahmed Al-Shohomi vill locka Malmös många nationaliteter till HK Malmö och handbollen.

Tyvärr framgår det inte någonstans om satsningen även gäller att locka fler ungdomar att aktivt spela handboll. Skriverierna har enbart handlat om att skaffa stjärnspelare till klubben. Malmöhandbollen skriker efter grabbar som vill spela handboll. Ungdomshandbollen i stan är koncentrerad till de sydvästra delarna. HK har efter vad jag förstått svårt att locka ungdomar till Lindängen, på Söderkulla spelar grabbar inte handboll längre och inte heller på Rosengård.

Jag ser gärna elithandboll i Baltiskan men också att åtskilligt fler Malmögrabbar är aktiva. I kommunen är det fler tjejer än pojkar som spelar handboll.

Att få fler att spela handboll är det viktigaste för en stabil framtid för sporten i Malmö.

Kan en arabisk storstjärna och några andra spektakulära spelare locka storpublik till Baltiskan och få HK Malmö att bli ett lag som kan utmana IFK Kristianstad är det självfallet positivt.

Men det får inte sluta med det. Intresset måste också resulutera i att handboll återigen blir ett alternativ för bollbegåvade Malmöungdomar.

IFK Malmös storhetstid på 1970-talet genererade att bollbegåvningarna sökte sig till handbollen och under en period dominerade Malmöklubbarna Dalhem och MBI svensk ungdomshandboll.

Det finns även anledning att snegla åt IFK Kristianstad i detta hänseende. IFK har en av Sveriges främsta pojkavdelningar med spelare från de egna leden, och regionklubbarna, i A-truppen.

Det tar tid att bygga en egen framtid. Jörgen Rasmusson vet också vad som kan komma. Då gäller det att vara förberedd.

***

I stadsdelen Oxie bedrivs ingen handboll längre. IFK Oxie hade ett tiotal år kring 1990 en utmärkt verksamhet. Utan att ha konsulterat några papper minns jag sju Oxiefostrade grabbar som spelat elithandboll, det vill säga på de två högsta nivåerna.

Oxie, Söderkulla och Rosengård var tre centra när ungdomshandbollen var som bäst i Malmö och det producerades världs-, landslags- och elitseriestjärnor.

I detta sammanhang är stadsdelerna nu nästan döda.

Det finns ingen anledning att tro att det inte finns lika många talanger nu som då.

***

I Malmö seriespelar 2015/16 fyra ungdomslag på pojksidan, alla från IFK Malmö, i åldrarna 13 till 18 år. Det är ingen stabil grund att bygga en framtid på.

Kan ett shjeksponsrat storlag ge den breda Malmöhandbollen ett nödvändigt lyft?

I går var det åter en elitidrottskrock i Malmö.

I Baltiskan spelades elitseriehandboll mellan HK Malmö och IFK Kristianstad.

På Gamla ip tog FC Rosengård emot 35-Vanda i Champions Leaque i fotboll.

Det blev tyvärr inga publikfester. Siffrorna var de väntade, 1 385 på handboll, 778 på fotboll. Trots att HK hade hjälp av några hundra Kristianstadsanhängare och Rosengård av ett antal ungdomar under 18 år som tack vare Malmös miljongåva är garanterade fri entré.

Både HK Malmö och FC Rosengård är relativt nya föreningar och har svårt att ta plats i Malmöbornas idrottshjärtan.

Det mest underliga i publikdiskussionerna är att någon fortfarande förundrar sig över de klena åskådarsiffrorna vid Rosengårds matcher. Och att samme någon menar att detta beror på Malmöbons oförmåga att uppskatta bra idrott.

Hur skoj är det att en halvruggig oktoberkväll gå på en match, där resultaten dessutom blev ungefär det väntade, 7--0?

***

När Marta värvades till Rosengård förklarade de ansvariga att ett ökat publikintresse skulle bekosta merutgifterna. Så har det ännu inte blivit.

***

Ser att HK:s ordförande Jörgen Rasmusson är orolig för publiktillströmningen till elitmatcherna. Trots att det vid några matcher varit fri entré har det varit glest på läktarna.

Åldersstrukturen på besökarna ger tyvärr ingen bild av en ljusare framtid.

Men trots mil i skillnad i massmedial uppbackning hade HK i går nästan dubbelt så många åskådare som Rosengård.

***

När man diskuterar åskådarantalet får man inte glömma att det är dyrt att gå på idrott; biljett, transport, parkering.

Och att programmet är späckat.

I tisdags: Redhawks--Luleå

I onsdags: HK Mamö--Kristianstad, Rosengård--Vanda

I dag: Pantern--AIK

På lördag: Malmö FF--Kalmar, Redhawks--Modo, Pantern--Sundsvall

På söndag: Rosengård--Linköping

På onsdag: MFF--Donetsk

Tur kanske att Malbas herrar spelar borta liksom Malmös innebandydamer.

Och detta händer enbart på elitplanet i Malmö.

Vem har råd att se allt?

Malmö har gjort en bra säsong på herrsidan i fotboll.

Hoppsan!

Det kan man väl inte mena, när himmelsblå krönikörer/bloggare talar om fiasko och allt vad man nu får det till?

Men lyckligtvis finns det en fotbollsvärld i stan utanför Malmö FF, som varit isolerat i toppen. Avståndet seriemässigt har varit alldeles för stort, glappet mellan MFF och stans andralag har varit två nivåer. Det är genant för en stad av Malmös storlek som dessutom vill kalla sig fotbollsstad.

2016 blir det bättre. Glappet kommer att minska. Malmö får åter efter några år ett lag i division 1 genom Prespa Birlik. Och eftersom Kvarnby, Rosengård och IFK Malmö alla höll sig kvar i tvåan samtidigt som Olympic tog sig upp dit har toppbredden -- om man nu kan kalla det så -- ökats. Det är i bästa fall en början till en allmän standardhöjning.

I och för sig försvann minst två klubbar, LB 07 och Husie (det kan också i ett nedåtkval bli en tredje, Hyllie) från trean men Flagg får sällskap av Kulladal, som gjorde en gedigen avslutning. Att vinna de två svåra sista “måstematcherna” med 5--1 och 6--1 är starkt.

Vad kan man då vänta av 2016?

Med den turbulens på spelarmarknaden det finns i Malmötrakten är det en omöjlig fråga att besvara. Det är ju alldeles för mycket tio ut och tio in.

Prespa, Rosengård och IFK Malmö har varit inne i den ruljans under många säsonger. Kvarnby och Kulladal har haft betydligt stabilare trupper. Nya

spelare har kommit från egna leden.

För Olympic blir det en ny situation. Division 2-spel kräver spelarkontrakt, förvisso en liten minimisumma, men kontrakten innebär också att klubben måste betala utbildningsbidrag dels för nya unga spelare utifrån och dels för de unga som redan tidigare kommit till föreningen från andra klubbar och skriver sitt första kontrakt.

Enligt vad jag förstått kan Kulladal även bli en vinnare genom Olympics division 2-status.

Nåväl. Det blir en intressant höst. Men i stort kanske inte direkt upplyftande för oss äldre idealister som är uppvuxna med kontinuitet och igenkänningsfaktor som tidigare fanns i lag och föreningar. I alla fall på den här nivån.

***

En liten handbollsparentes. För en klubb som bygger långsiktigt är små framgångar stora. Jag tänker på IFK Malmös 16-årslag som kvalificerade sig direkt till steg 3 i USM för flickor genom att bli tvåa i en femlagsgrupp efter suveräna Kävlinge. Men att vinna över H 43 lag 2, Baltichov och Lysekil är ett bevis på att IFK är på rätt väg.

Och en injektion.

Att duktiga Dalhem dessutom får lokal konkurrens på flicksidan är stimulerande.

Tänk att bli ifrågasatt efter varje beslut du gör.
100 gånger inom en timme.
Så ser det ut för en handbollsdomare. Okej, lite medvetet överdrivet. Men en viss sanning finns. Hur ofta är alla parter, spelare, tränare, ledare, överens vid ett domslut? Jag bortser helt från en okunnig, partisk publik även om en del reaktioner är lita väl pinsamma.
Vid gårdagens Elitseriematch mellan HK Malmö och Aranäs (31--21) antecknade jag alla gånger det unga domarparet (28 och 29 år) blåste för frikast eller straffkast. Inte för mål, hörna eller inkast. Jag noterade även “ickeavblåsningar” (det är ju också en form av beslut) där mitt “handbollsöga” bedömde att det kunde ha blivit en signal.
Mitt lilla block fylldes snabbt, 48 noteringar före paus, 53 efter. Domarna hade alltså att under 60 minuter i en stressad situation med spelare specialister på allehanda tjuvtrick att på sekunden avgöra 100 olika händelser.
Jag skall inte kommentera siffrorna men de kan förhoppningsvis få spelare, tränare och ledare att tänka till.
Allt är inte svart och vitt, sett ur egna lagets synvinkel.
I vilket jobb har man 100 beslut att avgöra på en timme?

I går såg jag elitseriematchen i handboll mellan Ystads IF och HK Malmö, 34--18 i tv.
Det finns mycket att säga men det kan också finnas anledningar att förtiga insatser. Jag föredar detta för HK Malmös skull. Men samtidigt måste jag tillstå att YIF imponerade rakt igenom.
Nåväl.
På Svenska Handbollförbundets hemsida finns mycket statistik att hämta, bland annat kan man ta del av alla målskyttar i alla macher. Det kan man inte längre göra i mina morgontidningar, i alla fall inte kontinuerligt.
Man gör också en spelaranalys, konstrurerat av en av de tidigare handbollsspelarna Jilsén, där man noterar skott/mål, assists, tappade bollar, fixade/orsakade straffar, utvisningar och allt utmynnar sedan i en summring MEP, most effective player. Kan låta nog så intressant.
Men så gick jag nyss in och tittade på utfallet från YIF--HK och noterade att planens suverän av utespelarna Kim Andersson (YIF:s målvakt Anders Persson med en räddningsprocent på över 50 procent, vilket man också få fram ur spelaranalysen, konkurrerade om Matchens lirare) hade sex spelare i det egna laget med högre MEP-poäng. Tre HK-are fanns också före.
En analys med ett sådant resultat ger inget rättvisande resultat och är i det här fallet löjeväckande.
Statistik utan det minsta värde.
Gör om eller lägg ner!

Tiderna förändras.

Man får andra värderingar och uppskattar när trender kanske är på väg att ändras i positiv riktning,

Funderingarna kom upp när jag i helgen skrev en pressrelease om Skåneklubbarnas insatser i den första omgången av JSM i handboll. Malmö hade tre lag med, ett dam- och ett herrlag från IFK Malmö och ett damlag från Dalhems IF. Bara det att det fanns lag med i denna manifestation av svensk ungdomshandboll är glädjande och att det till och med var i juniorklasserna är extra positivt. Malmöhandbollen på ungdomssidan har varit rejält på dekis.

Okej, det är en del år sedan, men det fanns en tid då Malmö var Sverigeledande på ungdomssidan. Kring 1970 steg intresset för handboll i Malmö. IFK hade ett herrlag i absoluta toppen, uppbyggt kring lokala förmågor kryddat med landslagsspelare utifrån. Som jag ser det det ideala konceptet att locka storpublik.

Samtidigt hade kommunen byggt idrottshallar ute i stadsdelarna. Det fanns utrymmen att bygga upp en stor ungdomsverksamhet. På Söderkulla gjorde Dalhem det, på Rosengård Malmö BI. Dessa båda föreningar var under en längre period de ledande ungdomsklubbarna i Sverige med SM-guld både i junior- och ungdomsklasserna, inberäknat även damer/flickor. Vi skall inte heller glömma att också IFK och Malmö FF under 1970-talet hade medaljlag i JSM.

Denna fina bredd underifrån gav många bra seniorlag och på 1980-talet hade Malmö fyra klubbar på herrsidan, IFK, MBI, MFF och Dalhem, med lag på de två högsta nivåerna. Dock inte samtidigt, det skall poängteras. 1982 gick MFF upp i Dalhem och under några säsonger spelade alla de tre övriga lagen i division 1, då näst högsta nivå. Bredden var så imponerande att de tre föreningarnas farmarlag spelade i division 2, där Malmö HP också spelade några säsonger liksom IFK Oxie något senare.

IFK spelade en säsong i Elitserien, dit både MBI och Dalhem var marginaler från att komma.

Ja, på damsidan fixade Dalhem det under två säsonger.

Under 1990-talet falnade glöden men antalet lag var uppe på en någorlunda acceptabel nivå för att under 2000-talet bli än mattare. MBI försvann liksom IFK Oxie, som under sin korta tid fostrade många spelare med kapacitet för de två högsta serierna. Dalhem hade till slut inte något herrlag och bara några få pojklag.

Säsongen 2014/14 fullföljde fem herrlag från tre (egentligen två eftersom det finns ett samarbetsavtal mellan Malmö HK och HP) klubbar seriespelet. På damsidan var siffrorna 3/2. Det fanns ett juniorlag för vardera könet. I åldersspannet 16 till och med 10 seriespelade totalt 33 lag, elva för pojkar och 22 för flickor. IFK hade 16 lag (åtta pojk- och lika många flicklag), Dalhem nio (alla flickor), HK fem (tre plus två) och IFK Klagshamn tre (alla på flicksidan).

För ärlighetens skull skall det noteras att det även fanns lag för barn under tio år men det är bara att konstatera att Malmö inte är någon handbollsstad.

Hoppet finns att HK Malmö, som 2007 övertog IFK:s elitserieplats, med sina många vällovliga initiativ för att locka åskådare till herrarnas elitseriematcher skall tända ett intresse hos ungdomarna. Som IFK gjorde åren kring 1970.

Men konkurrensen är hårdare. Det finns fler idrotter att välja mellan och då var inte hockeyn lika attraktivt för de stora åskådarmassorna.

Under nergångsåren missades många generationer, de som i dag skulle vara ledare/tränare och de som funnit att handboll är en fascinerande idrott att titta på och därför uppsökt Baltiskan. Det är i denna motvind Malmöhandbollen lever.

***

Men visst det finns hopp: HK:s vision att bli ett av Sveriges bästa herrlag, IFK:s långsiktiga mål att genom en stor bredd så småningom sikta på avancemang i serierna, Dalhems förhoppningar att de duktiga flicklagen åter skall ge ett bra damlag och Klagshamns ambition att handbollen i den växande regionen med nya hallar skall bli ett attraktivt alternativ för ungdomarna.

***

Hur gick det då för Malmölagen i Steg 1 i JSM?

Dalhems tjejer avancerade som tvåa i sin pool direkt till steg 3.

IFK Malmös båda lag blev utan vinster men höll ihop det bra. Herrarna hade exempelvis endast 16 minusmål på fyra matcher mot erkänt duktiga ungdomsklubbar.

I min värld är det viktigt att klubbarna visar att man satsar på sina ungdomslag och ger dem inspirerande tävlingsuppgifter.

IFK-lagen får en ny möjlighet i steg 2.

Det är ont om domare i handboll.

Och förstås även i andra idrotter. Men vi håller oss till handbollen.

Där är problemen så stora att man -- efter vad jag förstår -- tvingats flytta upp domare till Elitserierna utan att dessa har kapacitet för nivån.

Men nöden har ingen lag.

Ibland blir jag lite frustrerad, när jag tittar på en handbollsmatch. Alla inblandade, tränare, spelare, ledare och åskådare visar alldeles för lite förståelse för domarnas tuffa jobb. Det gestikuleras och skriks och pekas -- oftast av tränarna i motsatt riktning.

Men finns det någon lagbollsport som är svårare att döma och där avblåsningarna är så många? (Amerikansk fotboll kan jag inget om. Där lär det ofta var tätt mellan signalerna.) Om man bortser från kontringarna, hur många anfall är det som fortgår utan någon avblåsning/något regelbrott? Det är inte många. Jag skall vid tillfälle räkna hur många avblåsningar ett domarpar gör per match, hur många ställningstaganden de har att göra. Sen finns det tillfällen, där det inte blir någon signal. Det är också ett beslut.

Ett vanligt harmlöst frikast eller straff, ett frikast eller ett gult kort eller till och med att rött, stürmerfoul eller inte, var det övertramp av anfallaren eller genade försvararen i målområdet, etc, etc ...

Allt skall bedömas omedelbart i ett högt tempo och ibland med fyra, fem, sex spelare inblandade i situationen på en minimal yta. Det är klart att det blir fel. Men i de övervägande fallen rätt.

En fanatisk publik kan man inte göra något åt men den stora handbollsfamiljen borde ha större förståelse för domarnas svåra uppgift. Dessa måste få hjälp, inte bara klander.

Risken är annars att bristen blir än mera akut.

***

Efter ett besök i Baltiskan och mötet HK Malmö--Karlskrona såg jag i en inspelning Aranäs--Ystads IF. Expert var Lugitränaren Tomas Axnér, en märklig dubbelroll. Tomas kommenterade många av domsluten med “hårt dömt” men efter att ha sett händelsen i repris och dessutom i slow motion ändrade han sig ofta till “svårbedömt”.

Tänk på detta Tomas i din andra roll i yrkeslivet, den som handbollstränare!

***

Väl medveten om att man givetvis inte skall dra för stora växlar efter att bara ha sett en enda tävlingsmatch, vågar jag sticka fram hakan och påstå att det den här säsongen inte finns något riktigt dåligt lag i Elitserien. De båda nykomlingarna Karlskrona med sitt kraftiga skytte och unga Aranäs med sitt härliga tempo visade klass. Den här säsongen finns inget Rimbo eller Önnered.