Tomas Axnér, handbollstränare i Lugi, är missnöjd med att endast 1 170 åskådare fanns på plats när hans lag i går komfortabelt slog Hammarby med 29—23 i Handbollsligan.

Det har den gode Tomas all rätt att vara. Men sen slår han, liksom många andra, åt fel håll, mot de egna medlemmarna och de många ungdomarna i klubben.

Men hur ser en handbollsvecka ut för Lugis ungdomsspelare? Träning två till kanske fyra gånger och oftast en match under helgen. Vid de flesta tillfällena är en förälder chaufför – och många familjer har mer än ett idrottande barn. Finns det då eventuellt en aktivitetsfri kväll, speciellt en fredag, är valet i min värld enkelt: Det får bli en handbollsfri kväll med lite fredagsmys med hela familjen.

Och handen på hjärtat: Hur attraktivt är säsongens upplaga av Hammarby?

Dessutom har handbollen sålt ut alla sina matcher till tv och i och med att de nu sänds i C More är kvaliteten på sändning och i många fall även på kommentatorerna högre än tidigare. Ytterligare en konkurrensfaktor.

Rent allmänt är Handbollsligans matcher inte lockande. Publiksnittet är beskedliga 1 522 personer. Då skall man ta i betraktande att IFK Kristianstad snittar på 4 812 och att Sävehof invigt en ny hall och att Ystads Arena höjt sin kapacitet.

Lägg till att det finns några matcher med fri entré och därmed avsevärt högre åskådarantal.

Problemet finns inte hos Lugimedlemmarnas bristande intresse en fredagskväll med motstånd av ett av seriens sämsta lag.

Skånes handboll mår bra.

Det syns i de båda högsta serierna, med både bredd och topp såväl på dam- som herrsidan. Fem lag i herrarnas serie och fyra på damsidan.

Men för att må riktigt bra, måste det finnas många, välskötta klubbar med en bred ungdomsverksamhet. Det finns också i Skåne.

I USM för 14/15-, 16/17- och 18/19 åringar finns 39 skånska lag kvar, när tävlingen går in i steg 4, som följs av finalspelet i Malmö den 12—14 maj. Men än mer imponerande än siffran 39 är att de 39 lagen representerar inte mindre än 16 olika klubbar. Det menar jag är bredd. Låt vara att det totalt återstår 173 lag, som skall bli 48 till slutspelet på Stadionområdet.

Elitklubbarna Lugi (6 lag kvar), Ystads IF (4) och IFK Kristianstad, numera duktiga även på flicksidan sedan Näsby IF:s nu ingår i IFK-gemenskapen, (5) och division 3-föreningen H 43 Lund (7) dominerar förvisso.

Men att tre lag från Kävlinge HK finns kvar är värd all beundran. Klubben har under lång tid varit en pålitlig leverantör av duktiga spelare och också framgångsrika tränare.

Lödde Vikings, Staffanstorp och Ljunghusen är klubbar, som man utanför den inre handbollskretsen inte känner till, men de har lag, som kan hävda sig bland de cirka 30 främsta i landet. Sett över tid har de här klubbarna fler åldersgrupper på denna nivå. Det finns kontinuitet.

Åhus och Ankaret av ”småklubbarna” är mera etablerade i dessa sammanhang. Liksom elitklubbarna på damsidan H 65, Eslövs IK och på senare år även HK Kristianstad.

OV Helsingborg har alltid bredd i sin ungdomsverksamhet.

Så har vi då Malmö. Elva lag deltog från början – det var nog på 1980-talet, ungdomshandbollens storhetstid i Malmö som det fanns så många Malmölag med från start – tre är kvar, HK Malmös herrjuniorer och så vardera ett flicklag från Dalhem och IFK Malmö. Så har det sett ut några säsonger bland flickorna. Det borde nu finnas underlag att till ett hyggligt damlag. Likväl ligger Dalhem på den nedre halvan i en serie på nivå 4, IFK har samma position på nivå 5.

Vad – eller vem – hindrar ett samarbete?  I bakgrunden finns också IFK Klagshamn med bra flicklag.

För en tid sedan berörde jag H 43:s och Lugis politik på att satsa brett i stället för att toppa i de yngre årgångarna i USM. I FA har Lugi två lag kvar, H 43 två i PA och tre i PB.

Jag upprepar gärna: Det är i min idrottsvärld föredömligt.

Med sex barnbarn, fem av dem aktiva i olika idrotter på olika nivåer, får man en hygglig inblick i ungdomsidrottens värld.

Går man så lite mer på djupet och studerar resultatlistor och serietabeller, i den mån de nu finns, hittar man oerhört stora skillnader i hur klubbarna anammar de intentioner som förbund och idrottsforskningen vill genomföra.

Berörde ämnet i ett blogginlägg för en tid sedan.

I Lundaspelen i basket i åldersgruppen U 12, det vill säga en klass för 11-åringar, möttes kontrasterna. En av Skånes främsta klubbar har en stor trupp i den åldern som räckte till tre lag. Två andra duktiga Skåneklubbar hade vardera två lag med i turneringen. Dessa två föreningar fördelade sina spelare på två jämna lag. Den andra klubben toppade ett lag, som i gruppspelet vann alla sina matcher i utklassningsstil. Medan de två andra lagen i sin tur förlorade rejält i de flesta av sina matcher. Var finns den idrottsliga utvecklingen i att vinna överlägset vid de flesta tillfällena? Och hur skoj är det att alltid förlora? Speciellt när det inom de egna ramarna går att undvika.

Att till varje pris vinna en 11-årsturnering med följd av en tidig utsortering är just det förbunden vill förhindra.

Alla klubbar har inte denna inställning.

***

 Därför är det så skönt att hitta en kontrast i de stora Lundaklubbarna i handboll, H 43 och Lugi. Till SM i 18/19-, 16/17- och 14/15-årsklasserna har man inte toppat sina lag i de två yngsta grupperna. Totalt i de sex klasserna hade H 43 13 lag, Lugi 12 till start.

I de två yngsta pojkklasserna startade Lugi med sammanlagt sex lag, endast ett återstår inför steg 4. Men jag är övertygad om att om man nöjt sig med ett toppat lag hade detta i de båda klasserna varit heta aspiranter till att bli bland de åtta lag som i maj i Malmö skall spela om SM-medaljerna.

H 43 har i samma två åldersklasser samtliga fem startande lag med inför steg 4, två av 32 i PA-gruppen och tre av 32 i PB-klassen. Imponerande!

H 43 har också prioriterat bort eventuellt finalspel för två lag och i stället låtit så många som möjligt delta länge i en utvecklande SM-spel.

I min värld skall ungdomsidrott bedrivas som H 43 och Lugi gör i USM för sina tonåringar.

Inte som basketklubben för att vinna en 11-årsklass i Lundaspelen.

***

I kommande helg spelas steg 3 för flickor A (16/17-åringarna). Återkommer då med en skånsk sammanfattning inför steg 4.

Norge bäst i världen!

I alla de olika skididrotterna är vi vana. Men i handboll!

Så är det. I december vann de norska damerna EM. Nu i januari blir de norska herrarna sämst tvåa i VM.

Och bakom succén står två Malmöbor, eller före detta, är det bäst att tillägga. Och kanske för ärlighetens skull också notera att de båda inte har hela ansvaret utan är viktiga kuggar i ett fungerande maskineri.

På bänken i damlaget satt Söderkullagrabben och Dalhemsfostrade Mats Olsson och coachade de norska målvakterna med all den erfarenhet han skaffat som en av världens främsta målvakter under en lång karriär.

I Frankrike har man bakom den norska bänken ofta sett Kent-Harry Andersson antecknande och analyserande för att vidarebefordra sina iakttagelser till förbundskapten Christian Berge.

Inte långt efter slutsignalen efter förlängningsdramat i går såg man Berge och Andersson i en öm omfamning.

De senaste säsongerna har Kent-Harry varit Berges ”spion” på de många norska spelare som spelat i Sverige. Det finns några i VM-laget.

Kent-Harry och Malmö då? Ok, han är född i Ystad med bodde efter studierna på Lärarhögskolan många år på Djupadal (tror jag) och hade Malmö som bas innan den långa lyckosamma internationella tränarkarriären.

Och det viktigaste: hans första tränaruppdrag var i början av 1980-talet var i IFK Malmös damlag i division 2. Dessförinnan spelade han IFK:s herrlag i högsta serien, som han också tränade efter säsongerna damlaget.

Så visst har Kent-Harry Malmöanknytning. 

Om inte annat för att få en lokal journalistik poäng till Norges nästan osannolika handbollsframgångar under två månader.

Kan Norge förresten göra en Danmark? 1992 kom danskarna in som reserv i EM-fotbollen och blev Europamästare. I detta VM har Norge fått plats efter ett återbud.

VM-handbollen 2017 är slut för Sveriges del.

Sverige kom på sjätte plats.

Jo, så är det. Även om Sydsvenskans krönikör påstår att det återstår några placeringsmatcher. Sedan mellanrundan slopades i samband med VM 2013 rankar man lagen mellan plats 5 och 16 efter insatserna i gruppspelet.

Men att lära sig dessa grundläggande bestämmelser är givetvis för mycket begärt, när i alla sammanhang kvantitet går före kvalitet. Det går ju inte att missa att ett ungdomslag från MFF skall spela en träningsmatch på Parken i Köpenhamn.

Om den svenska VM-insatsen är det mesta sagt. Men mer vill alltid ha mer. Det hade med en annan lottning kunnat bli ett steg till. En VM-lottning beror inte enbart på Fru Fortuna. Insatserna i tidigare turneringar rangordningar nationerna, sätter dem i olika seedningsgrupper. Sjätteplatsen i år gynnar därför Sverige inför kommande mästerskap.

I kommentarerna frodas optimismen inför de kommande årens många mästerskap. Idrotten är i sig optimistisk, det ligger i generna. Själv ser jag givetvis också med stora förhoppningar fram mot vad det här unga, sympatiska och inte minst lovande lag skall åstadkomma i framtiden.

Men det blåser snålt på toppen. Marginalerna är små, extremt små i handboll. Ett mål hit eller dit betyder så oerhört mycket.

En av många positiva egenskaper med den här svenska upplagan är att laget i de matcher man ”skulle” vinna aldrig utsatte sig för risken att hamna i stressiga, jämna avslutningsminuter. Laget fick snabbt matcherna dit man ville.

Det går givetvis att påstå att Sverige bara hade två riktigt bra motståndare – och det blev ju också förluster mot Danmark och Frankrike – men de lag man utklassade visade vid andra tillfällen sin höga kapacitet.

Det finns ingen klar logik i idrottens värld. Som nu att Danmark elimineras av Ungern, som besegrats av Vitryssland, samma lag som sen åker på minus 19 mot Sverige. Som förlorade mot just Danmark.

Och se på Danmark en gång till: OS-etta 2016 och som vid de nio senaste internationella mästerskapen, OS, VM och EM, har spelat hem fem medaljer, därav två guld, och nu i Frankrike kom på plats tio.

Kanske bra att veta när den svenska optimismen frodas inför framtiden.

Efter förra VM-turneringen för herrar verkade det som om handbollsvärlden var på väg att breddas.

Qatar, lite speciella skäl måste medges, Brasilien, Tunisien, Österrike, Egypten (förvisso VM-fyra 2001) och Argentina oroade de etablerade europeiska nationerna på ett glädjande sätt. Alla idrotter tjänar på när fler länder kan agera på en hög internationell nivå.

Det behöver inte innebära en nationell idrottslig ”katastrof” att bli utslagen före semifinalen. Som i ishockey. Även om danskarna förmodligen har nära att känna att förlusten mot Ungern var något åt det hållet.

I årets gruppspel var man tillbaka i det gamla vanliga Europaspåret. Av lagen som kvalificerade sig till slutspelet var det endast Brasilien som slog ut ett europeiskt land, ett ungt, skadedrabbat Polen. Egypten och Qatar avancerade via Argentina och Bahrain.

Det är inte bra att elitlagen koncentreras till Europa. Främst saknar jag ett bra lag från Sydostasien. Vi lite äldre minns Sydkorea åren kring det egna OS i Söul 1988. Kan Japan få samma kick inför hemma-OS 2020? Det vore välkommet.

De ”små” stod dock upp bra i åttondelsfinalerna. Först och främst Ungerns skräll mot Danmark. Men även Brasilien var nära en knall mot Spanien. Och detta fantastiska Island höll ju Frankrike stången en bit in i andra halvlek. Ett Island utan sin världsstjärna Aron Palmarsson.

Om Qatars sätt att bygga ett landslag kan man ha många åsikter. Men avancemanget via Tyskland måste givetvis klassas som en smärre överraskning.

Och var skall vi sortera in Norges insats? Ok, fyra i EM 2016 men det är inte orealistiskt att man får se Norge i VM-finalen på söndag. Tänka sig Norges damer som EM-etta och en dryg månad senare herrarna i en VM-final.

Norrmännen kan mer än åka skidor.

Sverige då? Lite oturligt att man hamnat på samma halva som Frankrike.

Men det finns utrymme för fler överraskningar. Svenskarnas strålande insatser hittills – Qatars och Egyptens senaste matcher har visat dessa lag inte alls är så dåliga som siffrorna mot Sverige visade – har naturligtvis gjort att fransmännen knappast lär underskatta Sverige.

Det finns dock läge för en helnordisk final. Eller tog nu den orealistiska, nationella optimismen överhand?

Troligen.

Några tankar en lördagsmiddag i dimman.

Den yttre, inte den inre.

Har just sett damloppet på skidor i Världscupen. Strålande vinterväder och 30 000 personer på plats i Ulricehamn.

Skidsporten har en stor, fast plats i det svenska idrottshjärta.

30 000 är imponerande.

***

Har något svenskt landslag i handboll någon gång haft ett bättre försvarsspel än under de 40 första minuterna i går i VM-mötet mot Egypten? Jag tvivlar. Det var defensiven som bäddade för Jerry Tollbrings och Niclas Ekbergs kontringssuccé. Och målvakten Andreas Palickas höga räddningsprocent.

Imponerande, minst sagt.

***

Fredrik Larsson har lämnat Malbas ligalag för Norrköping. Han är den ende spelaren som haft någon längre speltid de två senaste säsongerna i ett lag som skriker efter kontinuitet.

Utan denna kan man aldrig bygga något stabilt. Speciellt inte när kassan dessutom är tom.

Nu pratar coachen Henrik Svensson om att ersätta Fredrik Larsson, genomgående lagets främste, med en utländsk spelare för att försöka nå i fatt Umeå och nå en slutspelsplats, det vill säga bli åtta av nio lag.

Till vad nytta?

Jag har inget emot idrottsliga ambitioner, men de måste vara realistiska. För att få ett lag, utan Fredrik Larsson, att hota Umeå behövs ett nytillskott av så hög klass att det är helt otänkbart att en sådan spelare skall hamna Malmö.

Kom ihåg att Malbas förlustsiffror i match efter match ligger kring 30 poäng!

Om, jag menar om, om, om, det orealistiska inträffar skulle det innebära två dyra bortaresor till antagligen Luleå och en kostsam hemmamatch i Heleneholmshallen.

Malbas har ett redovisat hemmasnitt på 128 (!) åskådare, särklassigt minst i Ligan. Varje hemmaarrangemang innebär många tusen kronor i förlust. Varför försämra detta konto till ingen sportslig nytta?

Det finns många spelare att berömma efter den övertygande elvamålsvinsten över Qatar i handbolls-VM.

Jag lyfter i ställer fram de båda förbundskaptenerna Kristjan Andrésson och Martin Boquist. De har, så här från tv-fåtöljen, skapat en glädje och harmoni i truppen som gör att de unga spelarna vågar och plockar fram de egenskaper de har och som gett dem plats i VM-truppen.

Albin Lagergren visar till och med en högre kapacitet än på hemmaplan i Kristianstad.

Jag gillar också att tränarna går runt på många spelare. Det skapar laganda. Som att låta Jesper Konradsson under långa perioder strålande ersätta lagets viktigaste utespelare Jim Gottfridsson.

Deras tro på en totalt sett misslyckad Lukas Nilsson, bra i dag igen, är viktig för en lyckosam fortsättning.

Sen är jag övertygad om att utse Niklas Ekberg till lagkapten är ett strålande val. Han skapar med sin sympatiska framtoning en positiv anda i truppen.

Det blir en intressant fortsättning av VM. Och trevliga mästerskap framöver.