Efter att ha sett Norges handbollsdamer under den pågående VM-turneringen, och givetvis även under de senaste mästerskapen, så kunde jag inte i mina mest optimistiska ögonblick aldrig tro att Sverige skulle kunna vinna över norskorna.

31—28-vinsten var verkligen imponerande.

En Malmökrönikör rekommenderade efter OS-förlusten 2016 (20—33) att Sverige då borde störa Norge med ”en solid defensiv och en långsam offensiv”.

Hur man kan tro att ett långsamt anfallsspel i modern handboll kan luckra upp ett bra försvar, det är både obegripligt och okunnigt. Dessutom hade laget ideligen blivit avblåst för passivt spel.

I går blev segerreceptet precis tvärtom. Sverige gjorde som Norge, snabba kontringar, rejält tryck i ”andra fasen” och snabbhet i både fötter och passningar i det uppställda spelet.

Det är så här man måste agera – och våga – om man skall hävda sig i världstoppen. Gnetspel gäller inte i handboll.

***

Nu väntar ett ovisst slutspel. Med 16 kompetenta lag. Slovenien är ingen lätt motståndare, absolut inte. Sen väntar vid ett eventuellt avancemang antingen  Danmark eller Tyskland (med en Månsson i laget, före detta H 43-spelaren Anton Månssons fru Irina). Och tänker vi ytterligare ett steg framåt lär det bli Frankrike.

Men i och med gruppvinsten hamnade Sverige på den ”lätta” halvan. På den andra finns nu nämligen tre av förhandsfavoriterna, Norge, Ryssland och Nederländerna.

Visst är det tufft på handbollstoppen.

***

Det finns många att berömma i den svenska truppen, inte minst den av många ifrågasatte förbundskapten Henrik Signell.

Personligen är jag av spelarna mest imponerad av förra Lugispelaren Hanna Blomstrands internationella genombrott.

***

I morgon vill jag ha en extra handbollspresent, svensk vinst över Slovenien.

Såg i går Norge i damernas VM-handboll.
35—20 mot Polen.

Och likväl var Polen hyfsat bra, spelade sig till många utmärkta lägen men i det norska målet fanns två rutinerade damer, Katrine Lunde och Kari Grimsbö. En räddning innebar en virvlande målgivande kontring. Även i det uppställda spelet hade norskorna ett tempo i fötter och passningar som inget lag är i närheten av.

Förvisso har jag inte sett alla VM-lagen men det vore en monumental överraskning om Norge inte försvarar sitt VM-guld.

Bättre propaganda för sin sport än vad det norska laget gör, ja, det finns inte.

Det är en fröjd för en idrottsvän att se Norge spela, inte bara för dem som gillar handboll. Det är idrott på en hög nivå.

***

Sverige har kvar att möta Norge. Ser inga som helst möjligheter till en svensk överraskning. Men dessförinnan gäller det Argentina, en förväntad vinst där och gruppspelet har utfallit tippsenligt. Segrar i två av de tre nyckelmötena mot på pappret jämbördigt motstånd är i min bok godkänt.

De 16 lag som kvalificerar sig till slutspelet har alla hög kapacitet. Känns positivt att ha spelat i samma pool som Norge. Sverige riskerar då inte att få möta norskorna i de första omgångarna.

****

Den svenske förbundskaptenen Henrik Signell fick mycket kritik för sin coachning i förlustmatchen mot Polen. (Som jag inte såg.) Hans trupputtagning har också ifrågasatts.

I går vid segern över Tjeckien visade han att han är en skicklig matchcoach och har en nödvändig kännedom om sina spelares kvalitet.

Men jag har sett och hört få berömmande ord.

Det är inte alltid så lätt att erkänna sina misstag.

Av privata skäl – positiva sådana – har tiden inte räckt till något bloggskrivande den senaste tiden.

Jag kunde inte ens se Sveriges premiärmatch i VM-handbollen mot Polen. Tydligen gick jag inte miste om något. Kritiken i alla möjliga och omöjliga medier var inte nådig. Varken insatsen på plan eller bredvid, läs coachningen.

Polskorna kan inte heller varit speciellt bra. Vinstmarginalen blev ju till slut knappa tre bollar. Låt var att siffrorna hyfsades till på slutet.

Nu vet jag alltså inte hur det såg ut men en förlust mot Polen är i sig ingen överraskning. Vid de två senaste VM-slutspelen har Polen varit i semifinal och är en het medaljkandidat även i år.

***

Det blåser hårt på damhandbollens Europatopp. Tretton lag från vår kontinent är med i Tyskland. Sverige rankas på just trettonde plats. Så ser man på det svenska laget i ett internationellt perspektiv.

Vinsten senast mot Ungern visar att Sverige har kapacitet att oroa även nationer med högre anseende. Och att Tjeckien i sin tur besegrar Polen understryker ytterligare den hårda konkurrensen i detta VM.

Två poäng senare i dag mot Tjeckien för svensk del och det kan bli den intressanta och lyckade turnering jag såg fram mot i mitt förra inlägg.

***

Man skall ju alltid hitta syndabockar. Efter premiärförlusten mot Polen hamnade förbundskapten Henrik Signell i stormen. Några menade att han gynnade spelare med förflutet, eller de som fortfarande fanns kvar, i hans klubb Sävehof. Något ljushuvud, jag minns inte vem, påminde om att H 65 i våras blev svenska mästare och att Höörlaget är obesegrat och leder årets serie.

Men snälla, jämför inte dagens Sävehof med det som under cirka tio år tokdominerade svensk damhandboll.  Sju av de nio från VM-truppen tillhör den framgångsrika generationen och de spelar nu alla framträdande roller i lag från ligor som rankas högre än den svenska.

Ingen kan väl heller inte ifrågasätta att de två hemmasävehofarna Olivia Mellegårds och Emma Fernis platser.

Kritik för kritikens egen skull är opportunistiskt.

***

Snart är det dags att bänka sig framför tv:n och heja på Sverige.

Och Henrik Signell.

På lördag börjar ett av idrottsårets mest sevärda evenemang.

Ett internationellt mästerskap i handboll för damer. Denna gång är det VM.

Damhandboll på absolut toppnivå är underhållning på just – toppnivå. Snabbt, kreativt, tekniskt, lagom tufft (inte lika mycket fasthållningar som bland herrarna) och alltid med smittande leende vid mål och andra lyckade prestationer. Det är glädje att se ett VM för damer.

Det kommer att bli två intressanta veckor i tv-fåtöljen. Det är Femman som sänder och jag har inte kunnat lista ut vem som skall referera/kommentera. Hänger inte med vem som är lierad med vem och vem som är frilansare eller fast anställd. Mitt hopp står till Robert Perlskog/Claes Hellgren. Där finns kunskap och distans. Oftast i alla fall.

(Det blir inte så. Såg just i en TV-bilaga att kanalen lanserar Niklas Jarelind och Linnéa Torstensson samt Per Johansson. Det sista namnet tror jag inte på. Tyvärr. Per är nämligen förbundskapten för Montenegro i VM.)

***

Såg Sveriges två sista matcher före VM, en knapp förlust och en klar vinst mot Danmark. Det var två möten som gav bra förhoppningar om en bra svensk turnering. Truppen har både topp och bredd och presumtiva matchvinnare.

***

 I förra bloggen försökte jag belysa svårigheterna, och vikten av, att matcha en bred trupp och hålla alla motiverade. Hörde sen Kristianstads matchvinnare mot Mol-Pick Szeged, isländske landslagsspelare Gunnar Stein Jonsson, samtidigt som han gladdes över sina matchavgörande mål erkände att han varit mycket besviken att han tidigare inte fått mycket speltid i tidigare viktiga matcher.

Det belyser Ola Månssons tes om vikten att under en lång säsong hålla många spelare i gång även i jämna ovissa matcher. Handboll har en tendens att bli avslaget när matcher är ojämna och avgjorda. Spel för bänkspelare – i synnerhet om man är många samtidigt – under sådana omständigheter är inte utvecklande.

Jag blir ”allergisk” när en coach sätter in ett halvt lag av oerfarna spelare samtidigt. De får inte en fair chans utan ett nödvändigt stabilt stöd.

***

Åter till IFK Kristianstad och dess Europaspel. Visst är det underligt att lagets hemmasnitt i Handbollsligan är betydligt större än det i Champions League. I samma vecka drog Guif 700 fler åskådare än världslaget Mol-Pick Szeged.

Europaspel är inget som attraherar handbollsintresserade svenskar.

HK Malmö lockade 470 personer till Baltiskan mot danska topplaget Bjerringbro Silkeborg. Konkurrensen från den tv-sända kvalfinalen i fotbollen mellan J-Södra och Trelleborgs FF bidrog naturligtvis.

***

I och med att det via TV är möjlig att se alla matcher i Handbollsligan står man som intresserad utan något uttalat hemmafavoritlag ofta inför ett val. Ojämna handbollsmatcher är sällan någon höjdare. Inte ens live. HK Malmö mot Ricoh i Baltiskan kontra Skånederbyt YIF—Lugi på TV? (Det är ett exempel.)

TV:n vinner i många fall. Så här långt har ligan tappat i publiksnitt. Guifs nya hall har höjt lagets snitt med över 800 personer. I stort ligger övriga lag antingen på minus eller lika.

I de tre storstäderna är handbollen ingen publiksport. HK Malmös ambitiösa försök får tyvärr inget gehör.

***

Apropå TV och kollisioner: torsdagen den 7 december spelar damerna VM mot Argentina samtidigt som det spelas fyra matcher i Handbollsligan, däribland HK Malmö.

Tur man är bjuden på julbord så man slipper välja. Ja, inte mellan julbord kontra handboll. Det valet var lätt.

Hur bygger man ett lag, som har som mål att vinna, vi säger, SM i handboll?

Jag tror man kan få många olika svar. Ola Månsson, H 65 Höörs skicklige tränare, gav ett recept, när han intervjuades, väl förberett av Lasse Holmström, för en tid sedan vid Idrottsgillet i Lund.

Olas väg, när hans H 65 i våras detroniserade Sävehof på damtronen, gillar jag.

Samhörighet och inte minst delaktighet var hans ledord.

Under grundsäsongen i SHE, 22 omgångar, plus Europaspel betonade Ola vikten av att ge rejäl speltid till alla. Alla skulle känna att de bidrog. Även i ”spänt läge” var det viktigt att alla spelare fick matchtid. Ola menade att när alla kände delaktighet höjdes intensiteten vid i stort alla de många träningspassen.

Till SM-finalen hade H 65 en bred trupp med motiverade bra tränade spelare med viktig matchvana.

Enligt Ola Månsson var detta den främsta anledningen till Höörklubbens SM-guld.

***

De många tv-sända matcherna från Handbollsligan har gett många möjligheter att fundera över hur herrarnas topplag funderar inför SM-slutspelet. Grundserien innefattar 32 matcher, kvarts- och semifinaler kan innebära tio matcher ytterligare. Så skall laget i säsongens 43:e match vara som bäst. (Jag har bortsett från spel i Europa).

Detta kräver en bred trupp. Inte bara på pappret. Utan även en trupp med matchvana för många spelare och då inte bara i möten där loppet är kört.

Som jag ser det, när snart halva serien är spelad, är det bara fem lag som har den bredd och topp som behövs för att gå hela vägen, det vill säga nå final, Kristianstad, Alingsås, HK Malmö, Ystads IF och Sävehof.

Jag är imponerad av unga Redbergslid, liksom av Lugi, men med drygt 35 matcher är trupperna inte mogna för ett sista steg.

Kristianstad med sitt manskap har nationellt inga som helst problem att efter 42 matcher ha ett lag med kapacitet på alla punkter.

Alingsås har konsekvent säsong efter säsong matchat sin trupp ”brett”. Det har gett fyra raka SM-finaler. Nog sagt.

YIF? Vilken väg viker den nye tränaren Jerry Hallbäck in på? Han har en trupp där många unga hade mått bra av mera speltid.

Sävehof, höstens stora missräkning. När skador och djupa formsvackor kommit har unga stortalanger fått chansen – och tagit den. Partillelaget är fortfarande en het finalkandidat, när de etablerade återkommer motiverade och skadefria.

HK Malmö är det lag jag följer mest. På målvaktssidan är HK bäst rustat av alla. På niometer finns skyttekraft som få kan konkurrera med. I kontringsfasen är Jim Andersson och Fredrik Petersen giftiga. Men hur klarar laget eventuella frånvaron av startspelare på alla sexmeterspositionerna? Kan exempelvis Simon Nyberg och Hampus Nygren med ringa speltid i täta matcher under en hel del säsonger leverera, om det blir nödvändigt i ett slutspel med dess intensiva matchande?

***

Så kan tankarna fladdra en novemberförmiddag efter att ha tagit del av en intressant ledarfilosofi, signerad Ola Månson. Väl värd att ta efter.

I går tänkte jag dra in några hundralappar på Lången/Oddset.

Det fanns ju många ”lätta” matcher med odds mellan 1.20 och 1.34 Min sexling skulle ge 3,81, alltså en vinst på hundringen på 281 skattefria kronor.

Och lätt var det, tills text-tv klickade fram Aranäs—Ystads IF 24—19. Där rök den vinsten. En YIF-seger hade gett 1,20, det lägsta oddset i mitt tips.

Egentligen borde jag vara jättebesviken på YIF, ett lag jag som Skurupsbo med Ystads Allehanda som husorgan följt och haft som ett favoritlag, sedan jag började läsa YA:s sportsidor åren kring 1950. Har man dessutom haft både klass- och skolkamrater som spelat i klubben, finns det en viss samhörighet med YIF.

Besvikelsen försvann snabbt. Mitt idrottsidealistiska hjärta tog över. Det som alltid klappar för de små i idrottsvärlden. Kungsbacka kommun har förvisso en befolkning på över 80 000 personer och ett behagligt avstånd till Göteborg men i huvudorten bor under 25 000 människor.

HK Aranäs, kommunens idrottsliga stolthet, är år efter år en av landets främsta på ungdomssidan och många är de svenska elitspelare som haft lärorika år i Aranäs och som nu representerar konkurrentklubbar.

Därför måste gårdagsvinsten mot YIF kännas extra angenäm. På senare år har nämligen just YIF hämtat fem spelare (alla fem var på plan i går) och tränaren Jerry Hallbäck från Kungsbackaklubben.

Det är sådana här insatser från underdogs som gör livet som idrottsåskådare så spännande och intressant.

Även om det gå ut över den egna kassan. Förlusten är överkomlig. Och förresten går min lätta (!) femling á 3,99 in i kväll.

Jag har sett mycket handboll i mina dar. På alla nivåer.

Men live har jag knappast sett ett bättre målvaktsspel än det Dan Beutler presterade i hans HK Malmös segermatch mot svenska mästarna IFK Kristianstad, 28—22.

Den officiella statistiken säger att Beutler hade en räddningsprocent på 52. Och den får man väl lita på – även om den inte är helt pålitlig alla gånger. Till dessa 52 procent skall naturligtvis också läggas det psykologiska övertag han fick på Kristianstads skytte. Fem, eller var det sex, ramträffar för gästerna skall delvis läggas på Dan Beutlers pluskonto. Och han skall naturligtvis tacka sitt försvar, rörligt, aggressivt och på rätt sida av den svåra gräns som avgör en hårdare bestraffning än ett ”sketet” frikast.

Det var en stark insats av HK Malmö, men det behövs fler insatser på denna nivå för att någorlunda säkert kunna fastslå HK:s kapacitet över 32 matcher.

mC More har gett oss handbollsintresserade möjlighet att se varje match i Handbollsligan. Jag har till en del utnyttjat denna möjlighet. Här några synpunkter så här i början av spelåret.

Det unga Redbergslid har imponerat. Där finns det utvecklingspotential på många händer. Målvakten Tobias Thulin kan i sina bästa stunder var lika suverän som Beutler.

Sävehof har ännu inte fått det att stämma men de rutinerade spelarna tillsammans med de unga talangerna kommer att ge ett lag som kommer att utmana i toppen.

Alingsås verkar ha kompenserat förlusten av tre landslagsmän utmärkt.

Handbollskulturen i Skövde och Eskilstuna (Guif) visar sig åter. Det är två lag på uppgång.

En titt på de två poolerna visar att topplagen från den södra kommer att gynnas av att Karlskrona och OV/Helsingborg inte verkar kunna oroa mer än sig själva. Allt annat än sex poäng mot dem vore en storsensation medan motsvarande lag i norr, Hammarby och Ricoh, på hemmaplan kan ta en och annan överraskande poäng.

Och detta duktiga Aranäs, som alltid fixar de poäng som behövs för att undvika direkteliminering.

***

Nu när poolspelet med Skånederbyna är avslutat för den här perioden, skall det bli spännande att se var de tippade topplagen står sinsemellan. I söder har det gått tippsenligt. Förutom nu Malmös gårdagsvinst mot Kristianstad. Den var svår att förutse med tanke på HK:s insatser mot YIF och Lugi[MS1] .

Ett Lugi som jag fortfarande tror kommer att missa slutspelet.

Jag lider med alla arrangörer, när en ambitiös satsning spolieras av vädrets makter.

Som i går när HK Malmö i sin hemmapremiär i Handbollsliga mot Ystads IF ville bjuda på lite extra. Och så kommer det futtiga 1 033 personer i busvädret. Till detta en smärtsam förlust, 27—30.

Jag har väl sett i stort alla derbyn i Baltiskan från mitten av 1960-talet mellan Malmölag i olika skepnader och antingen Ystads IF eller IFK Ystad. Förmodligen har bortalagen aldrig haft så lite supporterstöd som i går. Inte ens på nivå 2. Därför blev det inte heller någon derbystämning. Trots en jämn och stundtals riktigt bra match.

Första halvlek och inledningen var verkligen tempofylld. Det gick så snabbt att försvaren inte hann med. Sen mattades tempot, många spelare blev trötta.

Givetvis kan coacherna/tränarna så oändligt mycket mer handboll än jag och de har kännedom om spelarna som jag inte har någon aning om. Men när den ovissa matchen närmade sig slutet blev i mina ögon coachningen avgörande. YIF hade i perioder vilat sina tongivande spelare, hade dem alla på plan när matchen avgjordes.

HK däremot kastade i slutskedet in två unga spelare utan någon större erfarenhet av spel på elitnivå, speciellt inte av spel under några laddade minuter i ett Skånederby. De gjorde absolut inte bort sig med de har ännu inte de kvaliteter som kan matcha ett spetsat YIF.

Många, väldigt många, handbollsmatcher avgörs under de sista sju, åtta minuterna. Min enkla handbollsfilosofi är att det då gäller att ha en så fräsch A-uppställning på plan som möjligt. YIF hade det.  Inte HK Malmö.

Binai Aziz, Malmös speldirigent, var briljant i inledningen och var den främsta anledningen till lagets snabba, målgivande spel, mattades förvisso och bänkades på slutet, men någorlunda utvilad hade han kunnat återge HK kommandot.  

Så ser en amatör från läktaren – där allt är så mycket enklare – på varför YIF vann över HK Malmö.