Det är mycket handboll nu.

Tre dagar med USM-finaler och så semifinalspel i SM så gott som varje dag.

I går gladdes man åt att en spelare, fostrad i en Malmöklubb, hade en delvis avgörande roll i Lugis segermatch mot H 65 Höör. Jag tänker på Sara Olofsson, som lärde sig spela handboll i Söderkullahallen hos Dalhems IF. Redan i tidig ålder försvann hon till elitklubben i Lund.

Sara, en av få spelare på elitnivå med en Malmöförening som moderklubb för närvarande, är ett av många bevis på hur svårt det är att bibehålla talangerna om A-laget håller till på en låg nivå.

För Sara var steget till Lugi naturligt. Hon visade tidigt sin talang för att bli en etablerad elitseriespelare. Problem kan det bli när äldre ungdomar med något mindre utvecklingspotential från samma grupp också överger moderklubben för spel på en nivå endast ett steg högre. Alltför många bärande spelare försvinner. Det blir svårt att avancera i serieträdet.

Den skånska idrottsvärlden bjuder på många exempel.

***

Jag pratade under USM-helgen med några ledare från H 43 Lund. Konkursen för några år sedan sätter sina spår i långt ner i ungdomsleden. Spelare och deras föräldrar – inte alla men förhållandevis många – tycker att de och deras barn är för bra för att spela i en klubb vars A-lag håller till på nivå 4 i seriesystemet. Från den grupp 14/15-åringar, som i förra årets USM-slutspel tog både guld och brons och vara nära att få ett tredjelag bland de åtta främsta, har ett tiotal grabbar försvunnit till konkurrentklubbar. Och vi pratar om 15-åringar. Trots detta ställde H 43 upp med fyra lag i säsongens SM-spel för 15/16-åringar. Det främsta kom sexa.

Med tanke på hur lite tålamod många spelare – och jag upprepar: Deras föräldrar – visar, var de misslyckade kvalen för både dam- och herrlag en missräkning för H 43. Det är en avsevärd skillnad på attraktionskraften med A-lagen i division 1 eller 2.

***

Det är lite av samma syndrom i Dalhem, oftast med en gedigen flicksektion, och nutidens H 43. A-lagen är inte tillräckligt attraktiva för att behålla de egna talangerna.

Vad Dalhems sammangående med HK Malmö innebär får framtiden utvisa.

Båda Dalhem/HK Malmö och H 43 vill tillbaka till eliten, H 43 har 34 säsonger i högsta herrserien och tre i damserien. Dalhems damer spelade högst uppe två gånger under mitten av 1980-talet.

***

De skånska föreningarna skötte sig bra i USM. Räknade för skojs skull ut en föreningstävling med åtta poäng för guld, sju för silver osv …

1)    Sävehof 22, 2) IFK Kristianstad 19, 3) H 43, Lund 18, 4) Lugi 17, 5) Skövde HF 14, 6) Tyresö 12, 7) Ystads IF 10.

Det är mer än på seniorsidan Skåne dominerar.

Man skall givetvis inte glömma Åhus vinst i P 16/17.

***

IFK Malmös 14/15-årspojkar var enda Malmölag i finalspelet, blev förvisso åtta och sist, men det var definitivt en injektion för både klubb och inte minst grabbarna. Det finns talang att bygga vidare på.

Men IFK behöver givetvis ett herrseniorlag för att hålla kvar spelarna.

Man har sina favoritlag. I alla idrotter.

Det går att ha mer än ett. Helst då förstås på olika nivåer.

Om dessa inte spelar, klappar mitt gammalmodiga idrottshjärta alltid för den klubb med den bredaste ungdomsavdelningen och som ger sina egna talanger chansen. Och om då klubben också har förmågan att hitta talanger i närområdet och utveckla dem, så höjs sympatierna.

Därför blev det en härlig känsla, när Lugi, som har mycket av mina grundläggande ideal i sin filosofi, i kväll i den högdramatiska SM-semifinalen i handboll kunde besegra IFK Kristianstad, 26—25.

Jag är fullt medveten om att Lugimodellen inte räcker i de stora internationella klubbturneringarna. Där behövs Kristianstadssatsningar. Men visst är det härligt att hemvävt ibland kan utmana ett internationellt storlag, som Kristianstad de facto är efter säsongens insatser i Champions League.

Nu tror jag inte Lugi når SM-finalen men jag hoppas att skicklige tränaren Tomas Axnér kan ge sina spelare inspiration och taktiska direktiv så att semifinalspelet går till ett femte och avgörande möte.

Tillbringade en del timmar på Stadionområdet i Malmö de tre senaste dagarna.

Det var USM-finaler i handboll, 48 lag, 108 matcher på sex planer inom en radie på cirka 100 meter. Ett oöverträffat koncept.

Det var tredje gången finalspelet avgjordes i Malmö. Tyvärr verkar det inte bli någon fortsättning de närmaste åren. Ekonomin lär vara problemet. Det är olyckligt att Malmö inte har ett enda stort årligt återkommande ungdomsidrottsevenemang. Lund har sina Lundaspel i basket och handboll, Helsingborg sin Eskilscup i fotboll och Åhus sina beachturneringar i handboll och fotboll. För att inte tala om Göteborg med Gothia cup i fotboll, Världsungdomsspelen i friidrott och Festivaler i basket, handboll och innebandy. Listan kan göras betydligt längre.

Jag räknar inte Skånecupen i fotboll som numera är en lokal tävling. Visst arrangerar Fair Play en ganska stor tennistävling i december varje år och badmintonklubbarna är också flitiga som anordnare av ungdomstävlingar.

Friidrotten har sin inomhustävling Pallasspelen med drygt 1 000 deltagare.

Men dessa arrangemang sätter inte sin prägel på ett område som nu helgens USM-finaler.

***

Arrangörer har en viss förmåga att överdriva sina publiksiffror. När Svenska Handbollförbundet redovisar antalet besökare under de tre USM-dagarna undervärderar man dock intresset. Förbundet beräknar att 7 500 enskilda personer (det inkluderar de cirka 1 000 personer som finns i de 48 trupperna) sammanlagt sett de 108 matcherna. Det har jag ingen anledning att betvivla.

Men då rimmar det totala antalet åskådare 16 460 illa med verkligheten. Ingen match jag såg hade färre än 150 besökare. I Kombihallen med sina två spelplaner var det oftast fullsatt. För att komma in, måste någon lämna. Det innebär att varje match såg av 350 personer, 700 totalt.

Ingen skall heller inbilla mig att de 7 500 besökarna i snitt bara såg två matcher. Jag såg nio. Något proffs på att räkna åskådare är jag inte heller, men nog var totalantalet åskådade upp mot det dubbla mot det uppgivna antalet 16 460. Finalmatchen i P 18 mellan Lugi och Skövde sågs bara den av 3 042 personer.

***

Siffrorna visar vilken succé finalspelet var i år. Och har varit de två tidigare åren. Cirka 30 lag – de 15 skånska lagen bodde förmodligen hemma – med föräldrar och anhängare har tillbringar två nätter och tre dagar i Malmö. Vilken ekonomi finns det inte i  dessa siffror?

De styrande i Malmö pratar ofta och gärna om evenemangens – inte bara idrottens förstås – betydelse för besöksnäringarna. USM-finalerna är ett strålande exempel.

Nog borde politiker, näringsliv och den skånsk/svenska handbollsrörelsen kunna diskutera sig fram till en lösning.

Jag tror att svensk handboll vill ha USM-finalerna i Malmö. Jag vill i alla fall.

Bättre koncept kan man inte hitta någon annanstans.

***

Det finns fler funderingar efter tre härliga handbollsdagar. Återkommer.

Skånsk handboll har aldrig mått bättre.

Toppen på både dam- och herrsidan imponerar, det syns inte minst i SM-slutspelstider. Aldrig förr ha så många ungdomslag deltagit i seriespel.

Men det finns, över tid, en oroande tendens: Antalet klubbar/lag minskar på seniorsidan. Med det växande antal ungdomslag borde det finnas utrymmen för fler seniorlag. Tyvärr verkar handbollen ha samma problem som så många andra idrotter. Det är alltför få som fortsätter som seniorer. Jag har självfallet inte koll på alla idrotter, men några. Vi pratar Skåne.

Friidrotten har få seniorer, brottningen kanske än färre, antalet fotbollsklubbar med seniorlag minskar. De generösa representationsreglerna gör att det fortfarande finns ett hyggligt seriesystem för reservlag. Annars hade det varit kris.

Hur ser det ut inom bordtennisen?  Man kan ställa fler frågor.

***

Åter till handbollen.

Är det bra att det endast finns 28 skånska klubbar med herrseniorlag (40 totalt)? Siffrorna på damsidan är 19 klubbar, 32 lag. Intressant, och positivt, är att handbollen är på väg att få lika många damlag som herrlag på seniorsidan. Denna tendens syns även på juniorsidan. Nio föreningar har damjuniorlag, tolv på herrsidan. Kanske lite oroande låga siffror. Men många juniorer seriespelar förstås i reserv- och farmarlag.

***

Konkurrens stimulerar på lokalplanet.

Att det i Malmö endast finns en klubb, HK Malmö/Dalhem, med herrseniorlag med totalt tre lag är inte imponerande. Vi lite äldre minns IFK Malmö, Malmö FF, Malmö BI, Dalhems IF, Limhamns IF, Malmö HP, IFK Oxie, Malmö GIF, KFUM Malmö, Hemgården, FBK Rapax, IK Scania, Malmöpolisen, Folkskollärarna, Örnarna, Sorgenfri. Detta är Malmöklubbar jag själv i någon form kommit i kontakt med. Förmodligen finns det fler.

Det fanns en tid då de större städerna som Malmö, Helsingborg, Kristianstad, Lund och Ystad hade lokala seriesystem med deltagande klubbar som hade andra idrotter som huvudintresse, oftast fotboll. Min förening, friidrottsklubben Heleneholms IF, hade åren kring 1950 två lag i den lokala Malmöserien.

I Ystad fanns seriehandboll för lagen i områdets småorter. I IK Brame från den lilla orten Bromma mellan Ystad och Sövestad spelade Karl-Oskar Olsson, som  upptäcktes av en av klubbarna i Ystad och sen hamnade i H 43 Lund och också i landslaget.

Det finns talanger överallt. En förutsättning är att det finns en klubb i närområdet. I Skåne finns det 33 kommuner. I endast 21 av dessa spelas det seniorhandboll. Det kan förbundet inte vara nöjt med.

Det finns ytterligare områden för skånsk handboll att utvecklas i.

.

Visst lekte tanken: Enbart skånska lag i SM-finalerna i handboll i Göteborg den 10 maj.

Nu blir det inte så. H 65:s mästartränare Ola Månsson ”fegade ut” och valde Lugi före Sävehof i semifinalen. Respekten för Partillelaget är stor i Handbollssverige. Med rätta. Gediget uppbyggda föreningar kan man aldrig räkna bort.

Olas val garanterar ett skånskt damlag i Scandinavium. H 65 eller Lugi? I min värld svårtippat. Lugi har en förmåga att överraska.

Trolig final? Fjorårsrepris: H 65—Sävehof.

***

Herrsidan då? Förhoppningarna pekar mot helskånskt. Men alla inblandade har nog vid det här laget lärt sig: Räkna aldrig bort Alingsås!

Jag tror inte Alingsås tappar 2—1-försprpånget i matcher mot ett Ystads IF, som under nye tränaren Jerry Hallbäck inte hittat helt rätt. Och då är det upp till IFK Kristianstad/Ola Lindgren att bestämma om det redan efter valet är klart att det blir en helskånsk SM-final. Jag har svårt att tänka mig att mästarna inte klarar Guif. Och att man sedan väljer Alingsås. Då är det klart att HK Malmö eller Lugi får planera en resa till Göteborg.

Men det kan ju förstås bli så att YIF fixar avancemang och då blir det garanterat tre Skånelag av fyra i SM-finalspel i Göteborg.

***

Men innan dess är det dags för USM-finalerna i Malmö, 20—22 april, 48 lag i sex klasser. 15 är skånska, Lugi, H 43 Lund, IFK Kristianstad har tre vardera, YIF två och Åhus, IFK Malmö, Lödde och HK Kristianstad ett.

Sammanlagt har 29 klubbar finalkvalificerade lag. Bra, naturligtvis. Men det finns en geografisk koncentration som man kan fundera över. Åtta av dem kommer alltså från Skåne, sju från Göteborgs- och nio från Stockholmsregionen. Endast fem klubbar utanför de tre stora handbollsfästena har lag med i Malmöfinalspelet. Av dessa har Västergötland tre (Skövde med sin könsuppdelning två och Alingsås en), Sörmland och Östergötland en Guif respektive RP.

Handboll är inte hela Sveriges sport.

***

Och hur ser det ut i Skåne?

19 föreningar har den här säsongen spelat med 32 lag i damseniorserier.

28 med 40 lag på herrsidan.

Är detta ur breddsynpunkt okej för landets elitmässigt särklassiga distrikt?

Jag återkommer med funderingar.

Det blev mycket slutspelshandboll i går.

Medger att jag skippade liveidrott framför möjligheten att se nästan två hela matcher via tv. Nördigt måhända, men jag fick mig till livs två spännande möten. Kvaliteten kan vi lämna därhän. Ett plus för handbollen – vid jämna matcher -- är de många målen. Två, tre bollars överläge är ingen säker marginal.  I Baltiska hallen hann HK Malmö med 46 avslut, Sävehof 37, totalt 83 skott mot mål. HK vann med 25—23.

I en ishockeymatch har de båda lagen totalt ofta mellan 50 och 60 skott PÅ mål. Hur många utanför redovisas mig veterligen inte. Kan man anta att i ishockey det också avlossa ungefär 80 skott mot mål. Med andra ord en markant skillnad i effektivitet. Jag är fullt medveten om skillnaden i storlek på målen och målvaktsskydden. Samtidigt är det något primitivt i ishockeyns taktik ”in med pucken framför kassen och sen får vi se vad som händer.”

I gengäld kan jag förstå fascinationen i ishockeyn. Precis som i handboll har alla skott mot mål en möjlighet att resultera. Låt vara att slumpen inverkar i så mycket högre grad i hockeyn. Trots att antalet mål är mycket färre i ishockey är det alltför ofta – i min idrottsvärld – som man som åskådare inte uppfattar att, eller hur, ett mål kommit till. ”Skymningar” och allmän trängsel är orsaken.

Därför är handboll min favoritbollsport vintertid i Malmö.

Vilket inte hindrar att jag kommer att ägna kvällen åt att via tv följa Redhawks mot Västra Frölunda.

***

Från dessa kvasifilosofiska funderingar åter till handboll.

Jag har skrivit det tidigare många gånger: Handboll måste vara bland det svåraste som finns att döma i bollsportsväg med sina oklara gränsdragningar mellan frikast, gult kort, straffkast eller ingen signal alls. Det är inte heller rättvist att hemma i fåtöljen, ofta med hjälp av en repris, dissekera enskilda domslut.

Men att se två matcher i följd – och delar av en tredje – visade på hur de olika domarparen ser på liknande förseelser. Jag skall inte ge några exempel. Tyvärr fanns åtskilliga. Det är frustrerande för alla parter, kanske inte minst för spelarna. Jag säger inte att domarna var dåliga. De har generellt sett en omöjlig uppgift. Samtidigt måste domarkåren prata sig samman. Differenserna var för stora.  

Elitishockey har fyra domare, elitbasket tre, den svåraste, handbollen, två.

Alla, tränare, spelare, ledare och massmedia, såg fram mot SM-slutspelet i handboll.

Alla, men inte publiken.

Tre av de fyra hemmalagen i första kvartsfinalen hade lägre publikantal än snittet i grundserien. IFK Kristianstad 4 316 mot 4 481, Alingsås 1 368 mot 1 664, Lugi 1 325 mot 1 542. Undantaget var HK Malmö som hade 27 åskådare fler (1 208) än gundseriesnittet på 1 181. I den senare siffran ingår förstås de 2 487, som såg gratisentrématchen mot Ricoh. (Ett HK Malmö-initiativ för Barncancerfonden som, är värd all uppskattning.) Utan den fina publiksiffran hade även HK Malmö redovisat en negativ siffra.

Oroande!

Nu kan det vända. Det kan ju mycket väl bli fyra skånska lag i semifinal – den skånska drömmen – och det borde rimligtvis innebära om inte fulla hus så i alla fall välbesatta.

***

Det finns olika teorier om det lilla intresset. En kan vara genomsnittsåskådarens fullständiga okunnighet om motståndarna. Det skrivs i Malmötidningarna inte ett enda ord (inte många i alla fall) varken före eller efter matcherna om de profiler som finns hos Malmös och Lugis gäster. Motståndarna blir en anonym massa. Inte ens alla duktiga spelare i Ystads IF är igenkända av genomsnittsåskådaren i Baltiska hallen. Många har inte ens hört talas om dem.

Jag inbillar mig att man någon gång fick läsa något om alla de talanger som finns i HK:s och Lugis konkurrenter hade detta lockat till ett läktarbesök.

Gammalmodigt, mossigt tänkande i dessa tider av kris inom tidningsvärlden?

Måhända. Men jag tror inte jag är ensam om att vilja läsa mer om gästande lag.

***

Det är samma fenomen när det gäller Malmö FF och fotbollen. Man kan läsa ett helt uppslag och mer efter en match utan att någon motståndare ens nämns vid namn. Och hur ofta ser man numera ett reportage inför en match om en gästande spelare?

***

I dagens Sydsvenska bryter ishockeyskribenten/experten Kent Leijon Jönsson mönstret – han har gjort det tidigare – och skriver lovord om Frölundas jättetalang Rasmus Dahlin.

Hade inte den irriterande torrhostan levt vidare, hade Kents krönika lockat mig ut till Arenan för att se MIF—Frölunda.

***

 Liknande uppslag finns självfallet inom handbollens värld.
Men det fordras förstås både intresse – och kunskap.

Det blir lätt för mycket tv en helg, när en irriterande hosta gör att man inte vill utsätta mänskligheten för smittorisken.

Okej, man kan välja bort men för att nu ta idrotten som exempel var utbudet intressant. Till och med förbannelsen med bengalbrännandet i samband med fotbollens Stockholmsderby gav en positiv effekt. Förseningen gjorde att man kunde se hela slutspelskvarten i handboll mellan IFK Kristianstad och Guif, 28—23. Klar vinst för SM-favoriten men det behövdes storspel av hemmamålvakten Rikard Kappelin för att det inte skulle bli riktigt spännande in på slutet.

Detta skrivit för att påminna om målvakternas många gånger direkt avgörande betydelse i handbollssporten.

***

Bengaler är ett ofog. Vad säger tv-bolagen som måste ändra i sina programtablåer och inte minst tittarna som får se sina favoritprogram flyttade eller till och med utgå? Jag blir i alla fall förbannad. I vanliga fall, alltså.

***

Jag vet inte hur man får ett tak över Friends Arena och hur lång tid det tar att öppna det. Men det var väl knappast en av de skarpaste hjärnorna som hade beordrat en stängd arena. Alla visste att det skulle eldas.

***

De två semifinalerna då? Östersund—MFF 0—1 och AIK—Djurgården 0—2, var inga spelmässiga höjdare. Spänningen var behållningen. Tempot i Jämtlandsmatchen var stundtals verkligen lågt. Låt vara att det är tidigt på säsongen.

***

Man lär sig snabbt när man kommer till MFF. Av Markus Rosenberg och hans syn på en match. MFF är alltid bäst och har alltid de flesta och bästa målchanserna. Som nu Arnor Traustason som på allvar (?) i en tv-intervju menade att Östersund inte skapade en enda chans. Två ramträffar, två avslut tätt utanför ena stolpen, då målvakten Johan Dahlin stod paralyserad mitt i målet, räknas alltså inte. Före paus avvärjde Dahlin också två hyggliga skott.

En feg reporter svalde Traustasons svar utan att påminna om det faktiska skeendet.

***

Helgens segrare blev BK Häcken som i och med Östersunds eliminering nu tar en plats i kvalet till Europa League. En viss tröst för att Hisingelaget blev utslaget ur cupen av Djurgården efter ett ganska så klart offsidemål.

***

I kväll blir det mer sport i tv. Vill inte utsätta mina medmänniskor för min inte fullt läkta torrhosta. Det blir HK Malmö i handbollens SM-slutspel mot Sävehof i den sköna tv-fåtöljen. En varning för Sävehof, som har Sveriges mest lovande och intressanta lag på gång.

Man kan också välja på Lugi—Redbergslid eller Alingsås—Ystads IF.

Och när handbollsmatcherna är slut återstår minst en period av hockeymatchen i SM-kvarten, Frölunda—Malmö Redhawks.

***

Är det någon som sa att tv-sänd idrott inte är en allvarlig konkurrent till besök på arenorna?