Fyra Skånelag i SM-slutspelets kvartsfinaler i handboll.

Alla kvar till det är dags för semifinalerna?

Med andra ord en helskånsk herrfinal.

Det är knappast något vågat tips efter att valen till slutspelet gjordes i går: Kristianstad—Guif, HK Malmö—Sävehof, Alingsås—Ystads IF och Lugi—Redbergslid.

Men nu är det ju handboll, där målvaktsspelet är så avgörande. Jag har sett 64 matcher i Handbollsligan den här säsongen och har frapperats av hur bra målvakter det finns i ligan. Om Tobias Thulin i RIK når upp till den kapacitet han visar några gånger på sistone kan definitivt Lugi få det tufft. RIK har många unga spelare under utveckling och det var inte bara ett svagt HK Malmö som var orsaken till 24—28 i Baltiskan i går.

En varning för RIK. Trots att jag menar att Lugi presterat en grundseriesäsong över förväntan. Tomas Axnér, tränaren, har utvecklat sina unga spelare och att Hampus Jildenbäck fått sin landslagschans är mer än välförtjänt.

HK Malmö är självklart storfavorit mot Sävehof, årets flopp med utgångspunkt från höstens trupp. Nu drabbades laget av långvariga skador på tre av sina mest erfarna spelare och det har givetvis satt sina spår. I gengäld har unga talanger tagit rejäla kliv sin utveckling. I gårdagens segermatch borta mot Alingsås spelade Partillelaget med nio spelare under 21 år. Och alla handbollsintresserade vet vad målvakten Per Sandström kan i sina bästa stunder. Om Sävehof får Jonas Larholm och Joakim Larsson redo för spel vet jag inte, men några korta inhopp, inte minst defensivt, kommer onekligen att höja kapaciteten. Johan Jacobssons karriär lär vara avslutad efter åtskilliga hjärnskakningar.

I ett slutspel med det (eventuella) täta matchandet är lagen beroende av skadefria och breda trupper. Jag är inte helt övertygad om att HK Malmö har det i alla positionerna vid frånvaro av några/någon nyckelspelare. De unga talangerna har inte prövats i skarpt läge.

Att Guif skall rå på Kristianstad är det få som tror. Det lär bli klara 3—0 i matcher till mästarna.

Så är det då Alingsås mot Ystads IF. Alingsås har de senaste säsongerna haft en fantastisk förmåga att få en bra form lagom till slutspelen. Truppen är dock sämre i år än de senaste åren. Men YIF har inte visat stabilitet under säsongen. Det har varit många dalar. Sådana har man inte råd med mot ett solitt Alingsås. YIF:s Kim Andersson är rätt inspirerad ligans bäste spelare. För att de skall bli två helskånska semifinaler måste den gode Kim göra minst en stormatch i Estrad, Alingsås hemmaarena. I Ystad är YIF svårslaget.

Så jag sticker fram min skånska haka och tippar att det blir två helskånska semifinaler i SM.

Men inte utan dramatik i tre av kvartsfinalerna.

Hur värderar man en framgång för ett 14-årslag i en riksomfattande tävling?

Som nu att IFK Malmös 14-årspojkar i helgen kvalificerade sig till slutspelet i USM i handboll med finalspel i Malmö den 22—24 april.

Det finns många som menar att det är förkastligt att över huvud taget arrangera SM för ungdomar i så låg ålder. Man menar att klubbarna toppar sina lag, inte låter alla spela, föredrar fysiskt utvecklade flickor och pojkar framför dem som är något senare i sin utveckling. Kortsiktiga vinster prioriteras före långsiktiga mål.

Jag förstår delvis denna argumentering. Samtidigt finns det ju alltid minst två sidor av allt. Bjuder man in till ett SM i dessa åldrar och dessutom vill ha många deltagande lag måste man acceptera att de mindre klubbarna för att hävda sig och inte bli utklassade inte alltid kan leva upp till den ideala bilden.

Handbollsfamiljen har i stort hanterat detta utmärkt. För att ta Skåne som exempel, så ställer storklubbarna i handbollsmetropolerna Lund, Ystad och Kristianstad oftast upp med både två, tre och fyra lag i 14/15-årsklasserna. Även mindre klubbar, som Ankaret, Staffanstorp, Åhus och IFK Malmö, har det här spelåret i vissa åldrar haft mer än ett lag i några åldersgrupper.

IFK Malmö startade med två lag i P 14/15, vilket visar att man inte prioriterade ett toppat lag utan likväl fick ett finallag.

***

Riksframgångar på ungdomssidan är sen 1980-talet, med Dalhem och MBI som dominanter, en bristvara i Malmö. Ungdomar – och tyvärr kanske i än högre grad föräldrar –  vill uppleva framgångar. Det finns en del exempel att handbollsintresserade barn hellre tränar i Lund än i Malmö. IFK:s framgång – om än i en låg ålder – kan förhoppningsvis bli en vändpunkt. Självfallet vore det extra inspirerande om HK Malmös ambitiösa ungdomssatsning snart också ger utdelning i USM-sammanhang. Vänskaplig konkurrens stimulerar.

På seniorsidan lär det dock dröja innan det blir några Malmöderbyn ens på lägre plan.  Lagen inom HK Malmöorganisationen har ett stabilt övertag.

Utan att veta de exakta orsakerna tycker jag det är ett misslyckande av IFK Malmö att så många års stor ungdomsverksamhet inte genererat ett stabilt seniorlag, inte ens på en låg nivå.

***

Såg namnen Björkman och Frankell i IFK:s finallag. För oss som kan Malmös handbollshistoria känns namnen väl igen.

En spelare heter Löfkvist och en ledare med samme efternamn finns också med i protokollet, Göran, den förre elitspelaren i Lugi.

Detta skrivit som en liten oväsentlig avslutning.

Jag tillhör svikarna. Jag erkänner uppriktigt.

Mina handbollsbesök i Ystad och Lund har minimerats. Numera ser jag inte heller merparten av HK Malmös matcher 300 meter bort i Baltiska hallen.

Det är billigare, bekvämare och minde tidskrävande att utnyttja CMore-abonnemanget än att ta sig till Ystad eller Lund. Det är en ”bortförklaring” som håller för en person i min ålder.

Men HK Malmös matcher då, knappt fem minuters promenad från bostaden? Handboll kräver jämna, ovissa matcher. Det har varit för mycket Karlskrona, OV och Aranäs. Samtidigt som CMore sänt en toppmatch. Som nu senast HK Malmö—Karlskrona och Lugi—YIF.

För mig blev det ett lätt val. Förmodligen för många. Speciellt en fredagskväll.

Tv-avtalet ger naturligtvis (?) en del pengar till klubbarna – har ingen aning om storleken. På minussidan finns minskade antal besökare på läktaren.

Med en tredjedel kvar av Handbollsligan kan man inte dra några definitiva slutsatser, några attraktiva publikmöten återstår och det lär väl också bli så att några klubbar/sponsorer bjuder på fri entré för att hyfsa till ibland lite genanta siffror. Men så här långt är det bara Guif som har bra plus i sin publikutveckling. Förklaringen är enkel, förra säsongen spel i en provisorisk hall, nu i en modern arena.

Övriga lag redovisar minskningar eller ungefär samma snitt som förra spelåret.

Småstäderna håller sin position förutom Ystad med en minskning på 500 personer/match men efter vad jag fått höra är att YIF numera är ärliga, redovisar besökare ej sålda biljetter.

Problemen är de tre stora städerna med grannkommuner, Stockholm, Göteborg och Malmö. Deras fem klubbar, Ricoh, Hammarby, Sävehof, Redbergslid och HK Malmö ligger alla på nedre halvan av publikligan.

Serielunk är inte populärt i storstäderna.

Trots att HK Malmö och RIK är topplag och spelar attraktiv handboll och Hammarby som allroundklubb är populärt i Stockholmsregionen.
Tv-sändningarna konkurrera – det är jag ett bevis för – men visst är publiknedgången alarmerade. Stämning på läktarplats höjer attraktionsvärdet.

Ute i stugorna är handboll populär. EM-semifinalen mor Danmark sågs av 1,4 miljoner personer, finalen mot Spanien av 1,6 miljoner. CMore tar publik från Ligan.

Storstäderna och tv-publiken måste vinnas för att Sverige skall få den professionella handbollsvärld som är målet på herrsidan.

Dit är det långt.

Det är inte allt man vill som man hinner med.

Och gör man något ovant under lång tid, då man blir man trött. Så är det att bli äldre. Som nu efter helgens Pallasspel i friidrott. Närmare 20 timmars funktionärsjobb kräver sin man/kvinna. Och vila. Men jag klagar inte. Det är inspirerande att vara tillsammans med över 1 000 ungdomar som under två intensiva dagar i Atleticum gör cirka 2 000 starter.

Tyvärr blir vi allt färre som tar oss tid att ställa upp och ge de yngre generationerna tillfälle att tävla i friidrott. Funktionärsfrågan är ett problem. De som jobbade i ledande funktioner hade en hög ålder. Andelen 60 plus var stor.

Då dessutom rekryteringen, speciellt på pojksidan, minskar rejält minskar också underlaget att föräldravägen skaffa nya funktionärer. Lägg därtill en ovilja från många föräldrar att hjälpa till även med de enklaste uppgifter. Då är det lätt att dubbelt upp känna en viss oro inför friidrottens framtid. Det tidigare IK Pallas i stort klarat själv behövde man nu hjälp med av tre grannklubbar.

Det gick bra och efter några års tillbakagång i antalet starter blev det i år en ökning med cirka 200. Men att påstå att det är ett trendbrott är givetvis förhastat.

Nåväl, det var två upplyftande dagar. Och i helgen den 10 och 11 februari är det dags igen, Atleticumspelen i regi av Heleneholms IF. Förberedelser för dessa har tatt sin tid och där är ytterligare en förklaring till blogguppehållet.

***

Handbolls-EM är avslutat. Mina intryck varierar. Det svenska silvret gladde. Det finns all anledning att vara nöjd och analyserna har varit många.

EM-spelet i stort blev inget lyft. Alltför många matcher hade ett uselt tempo som man inte förknippar med modern handboll. Många matcher var alltför brutala. Inte minst det ökande antalet hjärnskakningar oroar.

Det är nödvändigt att alla inblandade, spelare, tränare, ledare på alla nivåer och domare, tar sitt ansvar. Inte minst spelare och tränare/ledare.

Därför blev jag beklämd, när Ystads IF:s minst sagt opolerade Jeppe Krogh Simonsen efter sitt röda kort mot IFK Kristianstad mottogs på sin väg ut fick uppmuntrande klappar på händer och rygg av tränare och lagkamrater. Den tredje tvåminutaren var direkt brutal. Ett sådant förfarande skall inte accepteras av det egna laget. Det skall bestraffas även internt. Hans utvisning berövade också YIF vinstchansen, det blev 29—29-

Moralist!

Okej, jag står för det.

Handbollen är igen sport som lockar den stora neutrala publiken. Det visade EM och visar siffrorna i SHL, den svenska högsta ligan.

Tempo, tufft och jämnt utan brutalitet är medicinen.

Den senaste tiden har det varit för lite av en del, för mycket av en annan.

Ibland är det underbart att ha fel.

Till och med, rejält och dubbelt.

Vem hade trott på en EM-final i handboll mellan Sverige och Spanien?

Speciellt inte som Simon Jeppssons sjukdomsåterbud kom efter mina bloggspekulationer.

Men lite rätt hade jag i min amatöranalys. Målvaktsinsatsen kunde bli avgörande. Det blev den. Andreas Palicka var den store matchvinnaren bakom ett väl fungerande försvar.

Jag funderade också över vad någorlunda fräscha spelare kunde uträtta mot trötta och slitna motståndare. Då tänkte jag på Viktor Östlund och Andreas Cederholm. Östlund inledde och visade att har kapacitet på den här nivån. Cederholm fick inte chansen. Förklaringarna är enkla: Linus Arnesson och Mattias Zachrisson. Vilken match de båda gjorde. Och då är vi inne på det där med fräscha spelare. Arnesson har fått minimal speltid tidigare, Zachrisson har delat tid med Niclas Ekberg.

Nu blommade de ut, Arnesson och ”Zacke”, inspirerade av speltid och en ny roll, även om Zachrisson tidigare internationellt spelat på niometer. Men aldrig så här bra.

Alla välförtjänta lovord till Palicka, Arnesson och Zachrisson, och även de andra så kan man aldrig bortse från Jim Gottfridssons insats. Honom kan Sverige inte vara utan.

Men jag har som sagt haft rejält fel tidigare.

Med Mikael Appelgren i målet och en hyggligt kurant Simon Jeppsson som avbytare finns guldchansen. Eller är jag fel ute?

Igen.

Om några timmar skall Sverige börja spela om medaljerna i handbolls-EM.

Det tackar man för, två matcher ytterligare med Blågult ger extra krydda åt en redan intressant anrättning.

Sex matcher, endast tre vinster skall ju egentligen inte ge en placering bland de fyra främsta. Sverige har verkligen gynnats av systemet med inbördes möten. Som jag skrev för en tid sedan:

I en serie skall alla resultat värderas lika.

Nu fick Island ingen nytta av sin seger mot Sverige eftersom islänningarna förlorade mot Serbien och åkte ut i första rundan. Med ”normalt” sätt att räkna hade Island kommit före Serbien på bättre målskillnad och Sverige inte fått med sig de två poäng, som gav möjlighet att tävla om en semifinalplats i mellanrundan.

Även där var marginalerna svenska. I en tabell där alla matcher räknats hade Kroatien kommit före Sverige, lika målskillnad, men kroaterna hade fler gjorda mål, 147—138 mot 136—127. Norge hade 152—144.

I inbördesmötetabellen hade alla tre lagen två poäng, målskillnad: Sverige 60—59, Kroatien 63—63 och Norge 56—57.

Tala om jämnhet och dramatik. Hur man än räknar var matematikkunskapen viktig.

Inför Danmarksmatchen kan Sverige nu bara räkna med de marginaler som är en naturlig del i jämna handbollsmatcher. Alltså ingen hjälp från andra håll.

Har sett Danmark i fyra EM-matcher. Bra, men inte helt övertygande. Har samma känsla om Danmark som om Sverige: Det finns mer att plocka fram.

Sett till de olika positionerna är Danmark bättre i alla utom den viktigaste, målvakternas. Där ligger den svenska chansen. Niklas Landin, världsmålvakten hos danskarna, har inte riktigt nått upp till sin högsta nivå. Kunde Tjeckien med ett strålande målvaktsspel vinna över Danmark är det naturligtvis ingen omöjlighet för Sverige.

Men det måste mer till. Samtidigt som svenskarna måste få stopp på det danska kantspelet – det kanske bästa vapnet – måste de svenska spelarna i dessa positioner höja sin effektivitet. Förbundskapten Kristjan Andrésson måste också våga, ta någon chans. Det var inte helt optimalt att låta Jerry Tollbring spela matchen mot Norge och inte släppa in Hampus Wanne.

Danmark är självfallet favorit, tillhör i alla mästerskap de främsta medaljkandidaterna.

Just när slår ner de här raderna nås jag av beskedet att även Albin Lagergren är borta – tidigare har ju även Johan Jacobsson i samma position försvunnit ur truppen. Det gör ju inte möjligheterna att nå en final större.

Men det går att finna något positivt i allt. Sex matcher på två veckor är slitsamt. Nu hoppar två fräscha spelare, Viktor Östlund och Andreas Cederholm, in i truppen och kan tillföra ny energi. Det gäller att utnyttja detta. Båda har också rutin från slutspel i EM och VM. Och om jag inte missminner mig så var de båda duktiga vid dessa tillfällen.

Så varför inte …

Låt nu inte optimismen ta överhand.

Det troliga scenariot är att Danmark och Frankrike spelar final på söndag och det blir ett bronsmöte mellan Spanien och Sverige.
Ett svenskt brons är ingen omöjlighet.

Trea i Europa. Men fyra i Norden.

Island, Norge och Danmark (?) har vunnit över Sverige.

Det är mycket handboll nu, två EM-matcher i tv i stort varje kväll.

Naturligtvis till glädje för en handbollsvän. Men samtidigt har det funnits anledningar till eftertanke. Man har sett högklassiga matcher i högt tempo (Norge—Kroatien, den bästa?), strålande kombinationer, stor individuell skicklighet och högdramatiska möten med avgöranden i slutskedena.

Allt ingredienser i det som gör handbollsmatcher till fascinerande idrottsupplevelser.

Men är det det positiva som övervägt hittills?

Att döma handboll är nog en av idrottsvärldens svåraste uppgifter. Det finns så många gränsfall. Och någonstans på planen pågår det nästan alltid någon ojusthet, av större eller mindre grad. Det är en omöjlighet för två personer att se och rätt beivra alla regelöverträdelser. Och inte blir det lättare av att det ibland blir spel 7 mot 6. Domarna får då ytterligare en spelare att hålla reda på.

Tröjdragningarna på linjen är så många från både försvarare och anfallare att det är omöjligt att döma utvisning. Det skulle inte finnas några spelare kvar på plan.

Ett annat stort problem är försvarsarbetet på linjen. En häl på linjen kan ge straff, medan en position en halvmeter in i förbjudet område undgår all bestraffning. Så har det varit alltför ofta.

Det har i EM funnits matcher som i princip är ”omöjliga” att döma. Värsta exemplet är Slovenien—Tyskland.

En idrott som är svår att rättvist bedöma lever på sikt farligt.

***

Det låga passningstempot i det uppställda spelet har inte gjort EM-handbollen attraktivare. Frapperande många EM-matcher har haft ett så lågt tempo att det inte är värdigt ett mästerskap i en världssport 2018.

Ett lågt tempo gynnar ett destruktivt försvarsspel. Anfallarna får inte rörelse på försvararna och detta underlättar alla fasthållningar och tröjdragningar.

Och gör det än svårare för de stackars domarna.

***

I seriespel skall i min värld alla resultat, poäng och målskillnad, vara värda lika mycket. Även om Sverige gynnas av att Island försvann i stället för ett Serbien, som efter gängse system utan hänsyn till inbördes möten, varit efter Island.

Nu gäller det att ta vara på denna fördel och vinna över Vitryssland och Norge.

***

För trots att EM-spelet i ett spelmässigt perspektiv inte varit positiv, kommer jag att vara klistrad framför tv:n i kväll och på onsdag.

Hur skall man värdera gårdagens handbollsseger i EM mot Kroatien?

Och utmärkelserna vid Idrottsgalan, Jerringpriset och de övriga.

I min enkla värld betyder en EM-vinst så oerhört mycket mer än ett pris, tilldelat efter en prestation man redan en gång blivit belönad för. Givetvis förstår jag den glädje och erkänsla en idrottsman känner när hen erhåller Svenska Dagbladets guldmedalj eller Jerringpriset. Eller de övriga utmärkelserna.

Oftast blir det diskussioner om Jerringpriset, ”Folkets pris”. Självfallet är det ett irritationsmoment att man kan avge mer än en röst per telefonnummer. Jag har långt ifrån koll, men tror mig veta att i vissa omröstningar är antalet uppringningar från samma nummer begränsat. En person (ett telefonnummer) en röst.

Så borde det vara.

För visst skall Folket få göra sin röst hörd. Förslaget om att en jury skulle utse även vinnaren av Jerringpriset tilltalar mig inte. Det lär innebära att det i de flesta fall blir samma person som får både ”Bragdmedalj” och Jerringpris.

Lite variation skadar aldrig.

***

Det är sig omöjligt att jämföra olika sporter.

Idrotten är mångfacetterad. I Sverige finns 70 förbund och hur många grenar det finns är det väl knappast någon som vet. De flesta kan finna sin gren. Men vad gör en idrottare finare än en annan? Är det mer värt att ha bollkänslan i fötterna än i händerna? Många fotbollsanhängare hävdar detta och menar att enskilda fotbollsspelare är missgynnade i omröstningar av detta slag. Fotboll är störst och det är dit de flesta talangerna söker sig.

Men varför inte premiera andra egenskaper?

Och ställa frågor som:

Varför värderas en tennisvinst i en Grand Slam-turnering högre än en seger av motsvarande status i bordtennis?

Och varför anses det vara mer meriterande att ha snabba muskelfiber, som en sprinterlöpare, än lite långsammare, som hos en långdistanslöpare?

Du kan ställa 100-tals liknande frågor utan att få ett rättvisande svar.

Och kan en utövare av en liten idrott inte vara väl så bra som en aktiv från en mindre utbredd?

Friidrott utövas i hela världen. Orientering i ett begränsat antal länder i världen. Men är det fler manliga diskuskastare som satsar på världstoppen än kvinnliga orienterare? Jag vet inte. Och förmodligen inte heller de personer i olika juris som har åtagit sig att utse alla dessa pristagare på alla nivåer.

Det är en omöjlig uppgift. Man får inte gehör och uppskattning från alla håll.

Låt Jerringpriset vara ett engagerande inslag idrottsvärlden. 

Rättvisa har bara skipats i de tävlingar som de aktiva meriterat sig för att bli nominerade som kandidater till priset. Då tävlar man förhoppningsvis på samma villkor.

***

Så är det det där med hästen. Visst en ardenner kan inte vinna ett EM i hästhoppning. Men det är samspelet mellan häst, tränare och ryttare som ger ett mästarekipage.

Skall alla sporter med motorer vara diskvalificerade för att vara med i diskussionerna om Bragdguld och Jerringpris? För att nu göra en adekvat jämförelse.

***

EM-vinsten i handboll gladde, inte minst för att det blir minst tre gulblå matcher till. Två av dem verkligen tuffa, förra årets VM-finalister, Frankrike och Norge.

Visst finns det chans i båda, även om Sverige inte kan räkna med samma givmilda målvakter som kroaternas.

Förbundskapten Kristjan Andrésson har efter den lite sämre insatsen mot Island visat fin fingertoppskänsla och matchat sin trupp så att alla haft möjlighet att känna delaktighet. Nog så viktigt med kanske fem matcher kvar.