VM-premiären i handboll är överstökad, svenskt 27—24 mot Egypten.

En bra start. Och gårdagens siffror visade även i övrigt att handbollsvärlden är större än vad vi tror. Vid enstaka tillfällen är det kanske bäst att tillägga.

Coachningen var, om inte social, så inriktad på en lång turnering. Tio matcher är det givna målet, det vill säga en medaljmatch.

Lukas Nilsson, Kim Andersson, Kim Ekdahl Du Rietz och Jim Gottfridsson hade alla strålande perioder och även Albin Lagergren visade klass. Det finns alternativ. Ett ytterligare är irrationelle Mattias Zachrisson.

Målvaktsspelet var inte riktigt på topp. Men när det krisade till sig på slutet visade dock Andreas Palicka vad rutin betyder.

Det som oroade var att mittsexorna, Andreas Nilsson och Jesper Nielsen, offensivt verkade hämmade av sin långa skadefrånvaro.

***

Det utses i VM- och EM-turneringarna Matchens lirare. Nästan alltid blir det en målvakt eller den som gjort flest mål. I går förärades Lukas Nilsson hedersbetygelsen. Inget fel i det. Men tänk om en dag en förvarsdirigent som Max Darj kunde föräras. I min enkla handbollsvärld var Max Darj gårdagens bäste svensk.

***

I mitt förra inlägg placerade jag Andreas Palicka som pojklagsspelare i Kävlinge. En källa vilseledde mig. En trogen följare med H 43-anknytning hörde av sig och berättade att Palicka redan i sju- åttaårsåldern var med i H 43:s verksamhet i Fäladshallen. Jag litar nu mer på min H 43-källa.

***

H 43 Lund, ja. Konkursen för några år sedan sätter fortfarande sina trista spår på seniorsidan. Och i slutändan även på ungdomssidan. Både dam- och herrlagen har tagit sig från lägsta serienivån till division 2, som är våning 4 i seriepyramiden. Men det är för lågt för att bibehålla de främsta talangerna. Det finns många klubbar på högre nivå som lockar.

I princip är jag mot att man satsar rejält på seniorlag om det går ut över ungdomslagen. Men någonstans finns en gräns. Jag tycker H 43 är vid den.

I dag börjar steg 3 i U- och JSM. H 43 var den skånska klubb som startade med flest lag i dessa mästerskap, 13 i de sex klasserna. När turneringen nu går in i nästa fas finns 10 H 43-lag kvar, flest av de skånska klubbarna.

Och vid varje slutspel kommet alltid ett par, tre lag på medaljplats ofta blir det något guld.

I en sund föreningsfilosofi skall talangerna kunna utvecklas inom den egna föreningen så långt som möjligt. Då är nivå 4 för lågt för H 43:s alla talangfulla unga spelare.

Seniorlagen måste nu få sin del av budgeten. Det är en framtidsinvestering.

Om några timmar börjar handbolls-VM för Sveriges del.

Med ett svenskt landslag som domineras av Skåne.

Tre spelare (Jim Gottfridsson, Niclas Ekberg och Lukas Nilsson) kommer från  de båda Ystadklubbarna IFK och YIF, Lugi har fostrat Kim Ekdahl Du Rietz och Simon Jeppsson, två Kävlingegrabbar finns i truppen (Andreas Palicka och Kim Andersson) och Andreas Nilsson har IFK Trelleborg som moderklubb.

Hade inte skadeoturen varit framme hade även den lilla Hörbyföreningen IK Lågan haft en VM-representant, Philip Henningsson, nu i IFK Kristianstad, dit han kom via IFK Ystad.

Vill man vara extra patriotisk kan man tillägga att Jerry Tollbring och Albin Lagergren tog steget från talang till välbetalt Tysklandsproffs efter några läroår i IFK Kristianstad.

Det här är en ypperlig bild av skånsk handboll. Här finns en miljö som skapar elit ur en stark bredd med många duktiga ungdomsföreningar, allt från toppklubbarna till de på en lägre nivå.

Så har det sett ut under många säsonger på herrsidan, många lag i högsta serien men få SM-guld ända tills IFK Kristianstad med sina nya ekonomiska muskler dominerat svensk herrhandboll den senaste perioden.

De tidigare uteblivna titlarna anses av många som ett misslyckande av skånsk handboll och dess elitklubbar. Givetvis har Lugi och YIF, med de över tid framgångsrikaste lagen och alltid med ungdomslag i av bästa svenska kvalitet, målsättningen att åter bli svenska mästare. Att med enbart egenproduktion och spelare från närområdet bli svenska mästare är dock en utopi under 2000-talet. Det är en balansgång.

För att fortsätta exemplen Lugi och YIF. Duon håller balansen utmärkt, ständiga topplag i Handbollsligan samtidigt som de har två av landets främsta ungdomsavdelningar. Och producerar VM-spelare.

Det är en verksamhet som gynnar svensk handboll på sikt. Det är betydligt viktigare än ett SM-guld. Även om ett sådant till någon annan förening än IFK Kristianstad skulle bli en ytterligare injektion för den skånska handbollen.

Och vi skall absolut inte förglömma att IFK Kristianstad, i och med att Näsby IF numera är en del av IFK, är en komplett förening med topp och bredd rakt genom åldersgrupperna. Och att det ingår Kristianstadsgrabbar i elittruppen.

29—18 ena dagen, 29—29 dagen därpå.

Två bra matcher för det svenska handbollslandslaget mot Ryssland inför VM, som börja på torsdag?

Jag tycker det. Andra tycker tvärtom och fokuserar på de 0—7 under en period i andra matchens första halvlek.

Visst sådana svackor kan bli ödesdigra i ett tufft mästerskap. Men det här var en träningsmatch med en social coachning. Förnuftiga förbundskaptener – och det anser jag att Kristjan Andrésson och Martin Boquist är – drog säkert lärdom av de flagranta misstagen.

Även om truppen är bred är det skillnad i kunnandet mellan spelarna. Det måste finnas stadga i den uppställning som finns på plan. Det var för mycket av ”komplementspelare” på niometer inne just under 0—7-perioden. Och då fanns inte heller en av världens bästa försvarare, Max Darj, på plats.

Det är bredden som är Sveriges styrka under VM-turneringen. I bästa fall blir det tio matcher på 17 dagar. Det gäller att hushålla med krafterna.

Sverige står bra rustat, två världsmålvakter (Palicka och Appelgren), dubbel, stark, snabb, internationell uppsättning på båda kanterna, niometersspelare med mycket speltid i de stora ligorna som Jim Gottfridsson, Lukas Nilsson, Kim Ekdal Du Rietz, Albin Lagergren och delvis också Linus Arnesson. Simon Jeppsson har det tuffare i Flensburg.

Och så har vi då Kim Andersson. Lysande i några sekvenser mot Ryssland men också involverad i ovanligt många tekniska fel. Det är tufft att komma med non-stop-spel i Ystads IF, där han själv bestämmer tempot, till korta inhopp i ett internationellt sammanhang. Den gode, rutinerade Kim kan dock bli en avgörande Joker med korta inhopp i viktiga skeenden i jämna matcher.

Så har vi då den offensiva mittsexpositionen. Hur är statusen på de skadade Jesper Nielsen och Andreas Nilsson? Klarar de av topprestationer i tio matcher? Här finns en osäkerhetsfaktor. Samtidigt är det tryggt att veta att reserven, starke Fredric Pettersson, var mycket duktig i kryssmötet mot Ryssland.

Experter av olika digniteter har talat om guld.

Jag är nöjd om det blir spel om medaljer. Tio härliga svenskmatcher att se fram mot. Plus minst lika många utan Sverige på plats.

VM-festen kan börja!

Det är VM-paus i Handbollsliga, herrarnas högsta serie.

21 av 32 omgångar är klara.

I fjor, vid samma tidpunkt, menande jag i en rubrik: Handbollen har inte 14 elitlag, och hänvisade till att bottenlagen enbart tog poäng i de inbördes mötena.

Så är det inte den här säsongen, även om tabellen blev skiktad i de senaste omgångarna. De åtta slutspelslagen ser redan klara ut även om jag ger Guif en möjlighet att passera ett åderlåtet Lugi utan proffsflyktade Hampus Jildenbäck.

Att bottenlagen kunnat hota och till och med vinna över de i topp, hur skall man tolka det? Har Handbollsligan blivit bättre eller sämre på ett år?

Serietrean HK Malmö, SM-finalisten från 2018, som kanske till och med förlorade guldet på grund av två rejäla feldomslut, har tappat poäng mot AIK, Önnered, Karlskrona och IFK Ystad. Fanns inte på kartan förra säsongen att ett topplag skulle förlora poäng mot fyra lag bland de fem sist placerade.

Samtidigt har Kristianstad med tre förluster skaffat sig ett försprång på hela sju poäng före årets positiva överraskning IFK Skövde.

Klart är att serien blivit jämnare. Om detta också innebär en standardförbättring är förstås en helt annan fråga. Jag har sett 52 matcher under hösten från Handbollsligan (inte alla under 60 minuter, det skall jag medge) och många av dessa har varit undermålig underhållning med ett uselt tempo. Jag har förståelse varför publiken i oroväckande många fall sviker.

Men varför bara vara negativ? Lugi och Sävehof i sista omgången bjöd exempelvis på en första halvlek med ett tempo man önskade att fler lag bjöd upp till.

Seriens jämnhet beror till stor del på

att Karlskrona fått en målvakt (Uros Tomic), som i alla fall motar några skott

att nykomlingen IFK Ystad har ett rutinerat lag med spetskompetens men som drar ner på tempot så det blir publikovänligt

att en annan nykomling Önnered med sitt härliga, ibland lite övermodiga, tempo i sina bästa stunder kan utmana toppen. Synd bara att stortalangen Daniel Blomgren (liksom Måns Gerdtsson) varit borta på grund av skador. Det hade annars kunnat bli några poäng ytterligare.

AIK har jag sett för sällan för att ha någon uppfattning om. Men publiksnittet hemma är skrämmande på denna nivå.

Hammarbys placering, näst sist, med det spelarmaterialet är förvånande.

Men generellt gäller: De lag som inte har två bra målvakter kommer i längden få det tufft. Så ser handbollsvärlden ut.

Årets överraskning hittills är givetvis nuvarande tvåan IFK Skövde. Med min lite gammalmodiga föreningsfilosofi är det imponerande att nio ur A-truppen kommer från egna leden och många från närområdet.

Hur slutat det då?

IFK Kristianstad vinner igen.

Guif kan passera ett Lugi utan Jildenbäck. Men i Alfred Jönsson och Anders Hallberg har Lugi seriens bästa anfallsduo.

Gnetiga IFK Ystad slipper kval tillsammans med Guif/Lugi.

AIK åker ut direkt. Kval för Hammarby, Karlskrona och Önnered.

Sen gäller det för slutspelslagen att fixa en placering som gör att de riskerar att få Kristianstad så sent som möjligt.

Så visst lever Handbollsligan.

***

Nu laddar vi för VM.

Lite småfunderingar när mörkret faller på en onsdagseftermiddag i december.

Först om handboll, en av mina favoritidrotter.

Men jag är lite orolig för framtiden på herrsidan. Inte för rekryteringen. Där står handbollen sig bra.

Men…

Jag var inte på det för några dagar sedan. Publiken sviker Handbollsligan, herrarnas högsta nivå, och speciellt då i de tre största städerna. De 14 senaste matcherna i Stockholm, Göteborg och Malmö har setts av:

350, 387, 708, 367, 636, 219, 512, 581, 675, 368, 350, 682, 701 och 642 åskådare.

Jag skall erkänna att jag tagit bort derbyt AIK—Hammarby, som sågs av 1 357 personer.

Begrunda siffrorna!

Och lägg till att fem av de 14 lagen efter mer än halva serien har ett publiksnitt under 1 000. HK Malmö och Sävehof har siffror precis över de 1 000, men är ”räddade” av några derbyn, Skåne respektive Göteborg.

Hur länge orkar klubbarna satsa, när publikintäkterna är försumbara? I en marknadsekonomi är det intresset som lockar och genererar sponsorer. Hur intressant är det att bli exponerad inför 219 personer. Förvisso finns tv på plats vid varje match.

Idrottsledare har för vana att förklara det klena publikintresset med att ”folk” inte begriper hur bra deras idrott är, vad man går miste om. Damfotbollens förespråkare framför ofta denna synpunkt.

Jag tror inte på detta. Det är kvalitet som avgör.

Och känslan för klubben/orten. IFK Kristianstad är i handboll det bästa exemplet. Ystadslagen, Skövde, Alingsås och delvis Eskilstuna med sitt Guif är andra.

Man trodde optimistiskt att när Ricoh blev AIK skulle intresset öka i Stockholm. Så blev det inte. Derbyna mellan Hammarby och AIK har dock varit okej ur publiksynpunkt, 1 943 och 1 357.

Men rent generellt drar handbollen inte de AIK-are och hammarbyare som finns i regionen.

Det klena intresset i Göteborg med tradition och stor verksamhet är något överraskande. Redbergslid, historisk sett Sveriges överlägset främsta klubb, borde exempelvis ha ett större publiksnitt än 960. RIK och Sävehof är ju också oftast med i diskussionerna om slutspelsplatserna.

Malmö och dess HK, då?

Malmö har sett över tid aldrig varit en stabil elitstad. IFK Malmö har endast 20 säsonger på högsta nivån. Anmärkningsvärt är att dessa 20 år är fördelade på åtta sejourer. Det tyder inte på stabilitet.

Det har dock HK visat. Tio säsonger på raken är ett bevis nog.

Men bristen på kontinuitet både på elitplanet och i den breda ungdomsverksamheten har gjort att det finns stora åldersglapp hos de handbollsintresserade Malmöborna. Det är en anmärkningsvärt hög medelålder vid HK:s matcher i Baltiskan. Man har missat många generationer.

Det är oroande samtidigt som den senaste publiktrenden är nedåtgående.

Jag tycker HK Malmö gör ett bra arbete för att göra stan till ett stabilt handbollsfäste.

Men huvudfrågan är: Är herrhandboll tillräckligt attraktivt för att ta sig från tv-fåtöljen ut i höst- och vintermörkret?

Tittar man på åskådarsiffrorna är svaret NEJ.

Tyvärr.

December månads överlägset främsta (subjektivt naturligtvis) idrottsunderhållning är slut.

EM i handboll. För damer är bäst att tillägga.

Det blev värdiga mästare, Frankrike. Laget hade den bredaste truppen. Möjligtvis kan Norge konkurrera. Ett EM kräver en stark, bred trupp. Åtta matcher för de fyra främsta lagen, sju för femman och sexan, på drygt 14 dagar kräver sin kvinna. Finalmotståndaren Ryssland saknade detta djup i sin trupp. Det märktes tydligt, när Sverige utklassade Ryssland, 39—31, i en match som förvisso var betydelselös för ryskorna. Men ändå …

Det är en tuff turnering med en hård belastning. Orken tröt något för slutspelslagen. Matcherna på slutet höll inte samma fascinerande tempo som i inledningen. Men det var gott nog. Det lugnare bolltempot i det uppställda spelet innebar förstås också att det blev lite grötigare, fasthållningarna blev fler. Det gynnade fransyskorna. De fick delvis stopp på Anna Vyakireva, handbollsvärldens nya favorit. Extrabevakningen på henne gav ytor, som hennes lagkamrater inte förmådde utnyttja.

***

Sverige då? Självfallet är en sjätteplats godkänt med plus. Det är i den region vi hör hemma. Krysset mot världsmästarna visar att det finns kapacitet.

Hur är det då med den nödvändiga bredden för att ta ett steg upp på världsrankningen? De många, viktiga matcherna i ett EM ger inte tillfällen för ”att se och lära”. Det finns också få träningsmatcher för att experimentera. Förbundskapten Henrik Signell gjorde därför rätt att i placeringsmötet mot Norge ge sina bänkspelare bra med speltid. Spelarna fick se vad som krävs på internationell landslagsnivå och Signell fick se vilka som pallar tempo- och styrkemässigt och har den speluppfattning som är en nödvändighet i denna tempohöga nivå. Han fick besked i båda riktningarna.

 ***

Jag har tidigare berömt Claes Hellgren/Robert Perlskog, kommentatorerna i trean. Under veckan har jag tagit mig tid att även lyssna på Martin Frändesjös och Hanna Fogelströms analyser. Den här kvartetten har lärt mig oerhört mycket om handboll.

Jag tackar.

Förhoppningsvis har C Mores handbollsreferenter också tagit del av den kunskap damen och de tre herrarna förmedlat. För tyvärr – men jag är givetvis nöjd för att jag kan se alla elitmatcher – har många av de anonyma medarbetarna ingen djupare kunskap om handboll.

***

Jag bugar för 14 trevliga handbollsdagar.

Och i januari är det dags VM för herrar.

Kan ni bjuda upp till samma underhållning?

Det är mycket handboll nu.
Kollisionerna har varit många. I en valsituation har det för min del blivit EM för damer. Efter vad jag förstått är jag inte ensam om detta.

Det klena intresset för Skånederbyt, 1 326 åskådare, mellan Lugi och HK Malmö berodde nog mer på att Sverige EM-mötte Ryssland än på Lussefester och Musikhjälp. Hela EM-matchen och sen 40 min Lugi—HK Malmö via Cmore blev ”bådeock”.

***

De tre storstädernas lag i Handbollsligan, den högsta herrnivån, måste känna en viss oro över publikintresset. Sex av 14 lag kommer från de ”de tre stora” och den senaste tiden har det varit mer regel än undantag att dessa lag dragit färre än 1 000 åskådare per match. 

Lugi, och Lund har faktiskt en bra bit över 100 000 innevånare, har också vid några tillfällen varit under denna ”skamgräns”.

Att ”lilla” Karlskrona nästan ständigt har under 1 000 är lite mer förståeligt. Arenan rymmer inte mer. Och att IFK Ystad kommer i kläm i Ystad i konkurrensen med YIF är också lätt att förstå.

Nu räddas publiksnittet i många fall av ett derby eller ett speciellt arrangemang med fri entré. Men nog känns det oroande för framtiden att endas fem av 16 lag har en anständigt hög trogen publik.

Kristianstad spelar i en division för sig. Skövde, Alingsås, YIF och Guif har godkända publiksnitt med tanke på orternas storlek. Klubbarna har också en gemensam fördel. De är den enda klubben på orten som spelar på elitnivå, ingen fotboll, ingen hockey.

Guif kan få konkurrens. AFC Eskilstuna, fotbollsklubben, kan mycket väl etablera sig i stan. Laget hade hyfsade siffror i Superettan. Allsvenskan lär locka mer.

***

Egentligen borde Handbollsligan den här säsongen varit attraktiv. Matcherna har blivit mer ovissa. Sen det blev 14 lag i serie har den inte varit jämnare än nu. Efter halva serien är det tätt kring alla strecken. Inte ens topplagen går säkra mot dem på den nedre halvan. Fråga bara HK Malmö som tappat mot såväl IFK Ystad som Karlskrona och fått nöja sig kryss hemma mot Önnered!

Är det kvaliteten som inte är hög nog?

Den senaste tiden har jag sett ganska många matcher med undermåligt tempo. Som exempelvis IFK Ystads två senaste. Underhållningen – om det nu kan kallas så – var direkt usel. Det skall mycket handbollshjärta och stor klubbkänsla till för att få någon behållning av sådana matcher. En neutral åskådare kan definitivt inte fascineras av dessa möten. Och IFK Ystad är inte ensam syndare. Det finns fler.

***

Jag kan inte låta bli att åter jämföra med EM. Även när matcherna är ”körda”, har förlorarna sällan dragit ner på tempot. Man vill underhålla. Det är kanske så enkelt att svensk elithandboll på herrsidan på klubbnivå inte är tillräckligt attraktiv. Man lurar inte den stora publikmassan.

Internationella mästerskap för damer i handboll är idrottsliga höjdpunkter.

Jag har skrivit det förr. Det finns anledning att upprepa det.

Inte minst efter gårdagens frosseri med matcher från 18 till 22.30

Inledde med EM-matchen mellan Nederländerna och Kroatien, 34—23. Trots att matchen inte betydde något var det fart och fläkt över det hela. Kroatiskorna bjöd upp mot ett väldigt bra ”Holland”.

Såg inte matchen fullt ut, toppmötet i Handbollsligan mellan Lugi och Ystads IF lockade. Toppmöte skrev jag. Men, men, men. Det YIF presterade i inledningen var så långt från topphandboll man kan komma. Tempofattigt, håglöst, stereotypt …

Hönan eller ägget? Var det Lugi som obarmhärtigt avslöjade YIF:s brister. Eller är Lugi verkligen så bra att man kan vinna med 32—21.

Jag har inget svar.

Det var inte svårt att efter första kvarten slå över till IFK Ystad—HK Malmö, 23—22. Där var det spänningen in på slutet som räddade tillställningen, men en sann handbollsvän kan inte vara nöjd med vad hen fick se: Tempofattigt och så grötigt det blir när ingen sätter fart på bollen.

Men så kom då avslutningen som räddade kvällen, EM-mötet mellan Rumänien och Norge 31—23. Där var det full fart i kontringarna, högt bolltempo med hårda passningar över zonerna, läckra målgivande kombinationer och kantavslut som visade på teknik och bollkänsla.

Rumänskorna utklassade ett, trots allt, bra Norge.

Detta var handbollspropaganda.

Jag är fullt införstådd med att ett damlandslag blivit utklassat av ett herrelitlag.

Men som underhållning blev herrarna i går utklassade av damerna.