Det har blivit en del tv-tittande på ishockey den senaste tiden.

Mycket positivt givetvis. Men ofta, tyvärr alltför ofta, återkommer frågan: Vilka värdegrunder står den samlade svenska ishockeyn för när det gäller tufft/hårt/ojuste/brutalt spel i herrseniorhockey? Nu i slutspelstider med generellt högre intensitet blir gränserna än mer diffusa.

Handbollen har sina gränsproblem i bedömningarna, men de är små i jämförelse med ishockeyns. Frikast eller straff, ett gult kort, en tvåminutersutvisning, eller i sällsynta fall ett rött kort, det vill säga direktutvisning? Det är små differenser, men förvisso viktiga, i straffpåföljderna. Handbollsfamiljen är i stort enig. När inte det egna klubbintresset tar överhand över förnuftet.

I ishockey verkar enigheten inte lika stor. Definitivt inte om man tar del av machokillarna på CMore, många före detta elitspelare och elittränare. De kan älta och reprisera händelser/domslut och ifrågasätta utvisningar och ha en hel annan uppfattning än domarna. Tv-herrarna verkar tillåta mer än reglerna föreskriver: ” Det är ju hockey! Och dessutom slutspel!”.

Niklas Wikegård och hans kollegor må ha sin uppfattning men något fel någonstans måste det finnas, när de anser att en tackling är korrekt och en disciplinnämnd dömer till fem matchers avstängning plus dryga böter.

Och så alla dessa diskussioner vid tacklingar mot sargen. Efter höstens många allvarliga skador var man enig (?) om att dessa tacklingar måste beivras. Nu är det slutspel och satsningarna har blivit tuffare. Med utvisningar som följd.

Och med vidhängande protester som följd från gänget från CMore. Och – tyvärr – också från många tränarhåll.

De löjliga slagsmålen orkar jag inte kommentera. Sylvegårdarna i Malmö Redhawks verkar dock bättre som slagskämpar än som hockeylirare.

Ishockeysporten har i sig så mycket positivt i sig att dessa avarter, som många kallar en krydda, i min värld bara ger negativ pr-effekt.

Men det som irriterar mest är bristen på empati.

Det finns exempel på situationer, där en spelare efter en ojust tackling skadats, men där spelarna ägnat sig åt ett allmänt raggarslagsmål i stället för att ta hand om sin skadade lagkamrat.

Och i går efter att Malmös Jens Olsson groggig fått lämna plan efter en tackling av Joel Lundqvist, som gav matchstraff men som kommentatorerna ansåg korrekt, sökte Wikegård upp Malmös tränare Peter Andersson för att höra dennes åsikt om tacklingen/utvisningen, som för övrigt vevats åtskilliga gånger på tv-skärmen.

Inte en fråga om hur det gått för Jens Olsson, hur han mådde.

Empati var ordet!

Fyra kvartsfinaler i herrarnas SM-slutspel i handboll.

Två matcher till förlängning, de två andra hemmavinst med en respektive två bollars marginal.

Just så spännande som gör handbollen med sin intensitet så dramatisk med alla sina närkontakter. Men som också sätter extra press på de två domarna.

Och dessa har tyvärr hamnat i mer eller mindre fokus efter alla fyra kvartsfinalerna. Jag har sett två matcher via tv, en på plats, HK Malmö—Sävehof. Domarna har en omöjlig uppgift. Det går inte att se alla ojustheter. Men det får inte bli: Sila mygg och svälja kameler. De som kan hålla denna (jättesvåra) linje är de bästa domarna. Men hur svårt är det inte, när alla skriker, spelare, ledare på alla nivåer och inte minst en okunnig, partisk publik?

I de matcher jag sett i slutspelet har bedömningarna svajat. I går fick Lugi sju straffar, hemmalaget Skövde noll. Ok, det kan vara korrekt. Men i min bok var differensen alldeles för stor.

I söndags dömde tvillingarna Maria och Safia Bennani mötet i Baltiskan mellan HK och Sävehof. Tyvärr kommenterades deras insats i tidningar (SDS), på hemsidor och i några sociala medier i ett genusperspektiv. Jag har sett systrarna Bennani döma herrelitmatcher tidigare. Och de har gjort det alldeles utmärkt och mötts av respekt av alla. Jag vill påstå att spelare och ledare till och med uppträtt mera gentlemannamässigt än mot många manliga domare.

I söndags var Bennanis dock inte bra. Min åsikt grundar jag inte enbart på den egna närvaron. Jag såg nämligen om matchen på CMore i går kväll med koncentration på vad som hände där bollen inte var och givetvis också på sekvenser som gav gula kort, utvisningar och frikast/straffar. Det var ingen erfarenhet som gav pr för en bollsport jag gillar. Det var en omöjlighet att se allt fuffens för fyra ögon.

Egentligen motsäger jag mig själv, när jag menar att domarna inte var bra. Uppgiften var, som sagt, vid åtskilliga tillfällen ”omöjlig”. Men denna gång saknade de den känsla som gör bra domare lite extra bra.

Som när Sävehof redan efter 14 minuter fick sin tredje utvisning, två solklara, den tredje mycket tveksam i ett läge då det tidigare funnits tillfällen att även låta en hemmaspelare vila två minuter.

Som när HK:s Anton Blickhammar fick sin tredje utvisning och därmed rött kort för en företeelse som tidigare bara renderat ett frikast. Nu blev bestraffningen på något sätt dubbel.

Som när hemmalagets Mattias Kvick vräker ner en motståndare som resulterar i en utvisning för honom men samtidigt två utvisade spelare för Sävehof efter det efterföljande tumultet. (Det kändes som en ishockeybedömning, där den som börjar ett slagsmål nästan alltid får den angripne med sig. Så vill väl handbollen inte ha det?)

Och så den efterhand mest omdiskuterade situationen, den där HK:s Magnus Persson fick lämna matchen med en befarad hjärnskakning. Från min läktarposition var det omöjligt att säkert avgöra händelseförloppet. Tydligen var det lika svårt från den andra sidan, av ”vittnesmål” att döma. Tv-repriserna gav heller inget säkert besked.

Klart är däremot att det blev fel spelare från Sävehof som blev utvisad.

***

Den irriterade stämningen har många anledningar. Domarna hade – utan något genusperspektiv – ingen av sina bättre dagar. Men samtidigt en omöjlig uppgift. Utan hjälp av övertända spelare och ledare.

Med sin täthet med många aktörer på en liten yta är handbollen den svåraste bollsporten att döma. Två personer klarar inte detta. Basketen har tre domare på en mindre plan med färre spelare.

Något att tänka på för handbollen!

Det är min slutsats efter kvartsfinalspelet.

Den skånska handbollsdrömmen på herrsidan är naturligtvis två helskånska SM-semifinaler.

Jag tror att Skåne får nöja sig med att två lag avancerar, IFK Kristianstad och – Ystads IF. YIF dock med en stark reservation.

Såg för en tid sedan YIF med en inspirerad Kim Andersson – och då vet alla handbollsintresserade vad det betyder – göra en alldeles strålande match mot Skövde borta och med Kim på spelhumör och med Ludvig Hallbäck på plan samtidigt, ja, då är YIF ett lag som på allvar kan hota – och vinna över -- alla. Som nu Alingsås i kvarten.

Men så är det då reservationen. När YIF senast hemmaföll (27—34) mot Sävehof fanns Kim inte med i målprotokollet och enligt statistiken sköt han inte ett enda skott. Han har varit småskadad från och till och utan en kurant Kim Andersson rår YIF inte på Alingsås.

Med denna bakgrund är det också svårt att analysera Sävehofs övertygande vinst i måndags. Men den dag Partillelagets målvaktsspel fungerar hyggligt är man bra, stundtals riktigt bra. Sävehof verkar ha alla spelare skadefria utom Jonas Larholm, nyttig korta stunder på plan, säker straffskytt och pådrivare på bänken.

Sävehof vann över HK Malmö i Baltiskan, förlorade med två hemma efter en katastrofkvart, ett uselt målvaktsspel och en underlig coachning.

Laget är i min bok grundseriesäsongens största besvikelse. Där finns kapacitet på alla (målvakterna frågetecknen) positioner, så därför sticker jag ut hakan i HK Malmö-land: tempostarka Sävehof avancerar till semifinal.

IFK Kristianstad bör inte ha några större problem att få spelas vidare via Redbergslid. Nordostskåningarna borde dock skämmas över förlusten borta över AIK. Nu betydde den inget eftersom Karlskrona vann över Hammarby och klarade sin kvalplats av egen kraft.

Jag är imponerad av Lugis säsong så här långt. Men den lär ta slut nu mot IFK Skövde, årets stora överraskning. Jag såg deras match, tremålsförlusten i Malmö. Då saknande man Richard Hanisch. Och efter sin första skottmiss vågade (?) Jack Thurin sen aldrig dra på för fullt. Skadad? Det är en sådan fråga man som tidningsläsare gärna skulle få besvarad. Men den förhoppningen har jag övergett. I Malmö skriver man aldrig om gästerna. Oavsett idrott.

***

Så mina amatörfunderingar efter att ha sett 81 matcher i Handbollsligan utmynnar i att Kristianstad, Sävehof, Skövde och Ystads IF får spela vidare.

Fotnot: Hanisch och Thurin har varit två av Handbollsligan bästa spelare, Thurin också nybliven A-landslagsman.

Men för de flesta av måndagens besökare i Baltiska hallen två helt okända spelare. Träffade en bekant, som ser i stort alla HK:s hemmamatcher. Vi diskuterade givetvis matchen och jag nämnde då Hanisch och Thurin. Min handbollsintresserade vän kände inte till namnen, visste inte ens vem det var.

Handbollens dåliga exponering, utom vid de internationella mästerskapen, i de större tidningarna har gjort duktiga svenska spelarna helt anonyma. Det fattas massmediala profiler, de som man vill se.

Men profilerna finns. Synd att de inte uppmärksammas. De hade kanske lockat några fler åskådare.

I dag spelas sista grundserieomgången i Handbollsligan.

En högstaserie som varit jämnare än någon gång tidigare. Tyvärr har den stora idrottsallmänheten inte upptäckt detta. Speciellt inte i de tre stora städerna. Men det har jag tjatat om tidigare. Så det blir inget nu.

Sju matcher i kväll, bara en är utan betydelse, Guif—IFK Ystad, båda i ingenmansland. De båda lagen har spelat klart efter slutsignalen. Och i samma sits kommer även en av klubbarna Karlskrona, AIK och Hammarby att vara, en i trion åker direkt ner.

Mitt tips är AIK, förlust hemma mot Kristianstad, samtidigt som Hammarby bortaslår Karlskrona och därmed fixar sin första vinst utanför Eriksdalshallen.

***

Hur ser det då ut inför slutspelet? Självfallet svårt att sia. Lottningen/valen och hemmaplansfavören inverkar förstås. Jag har sett minst en halvlek i 80 matcher från ligan.

Undanber mig alla kommentarer om nördighet.

Mina intryck om lagen och dess chanser.

IFK Kristianstad, given favorit, trots att laget inte varit lika stabilt som tidigare. Gynnas av att finalerna spelas i bäst av fem. Kristianstad har allt, topp och bredd på positioner och ett enormt publikstöd.

IFK Skövde är säsongens överraskning. Kan man gå hela vägen till final? Blir det poäng i dag mot HK Malmö i Baltiskan och därmed hemmaplansfavör fram till finalen, då tror jag västgötarna fixar det. Målvakterna har steppar upp på sistone, har bra skytte (Jack Thurin!), bra kant- och kontringsspel, en intelligent spelmotor, rutin och ung entusiasm. Hur bra är man på den offensiva mittsexpositionen? Under alla förhållandena ett bra lag.

(Lugi, Ystads IF och Sävehof rankas som landets främsta talangfostrare. IFK Skövde är väl så konkurrenskraftig i detta hänseende. I truppen finns nio spelare hämtade från egna leden och två från grannklubbar. I den senaste landslagstruppen finns två debutanter, Jack Thurin och Jonas Samuelsson (nu i Danmark), båda handbollsfostrade i IFK Skövde. Jag gillar närproducerat (även inom idrotten) och är imponerad av kvällens Malmögäster.)

HK Malmö är en självklar kandidat till en ny finalplats tack vare sitt starka skytte, främst Adam Lönn. Och ligans bästa försvar, målmässigt enligt tabellen, framför ett bra målvaktspar, som dock inte har samma jämna standard som förra säsongens. Beutlers ålder? En nackdel: Ibland involveras linje- och  kantspelarna för sällan.

Alingsås, alltid detta Alingsås, som trots årliga spelarförluster av sina bästa är ett topplag med finalkapacitet. Har i Felix Klaar, en av seriens bästa spelare och har en komplett trupp, ledd av en av Handbollssveriges skarpaste tränarhjärnor, Mikael Franzén.

Såg Ystads IF senast förlora med ett mål borta mot Skövde men också en Kim Andersson som trappat upp, spelade in till Mario Lipovac och ”gick” själv på mål. Då vet alla Kims kapacitet, och YIF:s styrka. Lägg till unge Ludvig Hallbäcks individuella skicklighet. Är båda dessa på topp går inget lag säkert. YIF har inte visar upp ett stabilt målvaktsspel under säsongen.

Lugi är för mig den stora överraskningen. Tränaren Tomas Axnér har fått ut max ur sitt unga, ur elitsynpunkt tunna, manskap. Är full av beundran för att unge Alfred Jönsson och rutinerade Anders Hallberg match efter match orkat hålla så hög standard.

Redbergslid har blandat och gett den här säsongen. Höga, nåja, berg och djupare dalar har blandats titt som tätt. Trots ”oförklarliga” poängförluster kan RIK med rätt resultat i kväll bli femma i sluttabellen. Det skvallrar lite om lagets högstakapacitet. Är målvakten Tobias Thulin dagsform i topp kan RIK bli en obehaglig överraskning för alla. Utom IFK Kristianstad?

För Sävehof är målvaktsspelet det stora problemet. Och – jag vill påstå – coachningen. Laget har straffats hårt med spel med tomt eget mål. Skadefritt har laget många matchvinnare på de flesta positionerna. Före sin senaste skada visade Jonas Larholm något av sin forna klass. Varning!

***

Valen efter slutsignalerna i dag blir intressanta. Förutom nu IFK Kristianstad ser jag inget lag som går säkert mot någon av sina blivande motståndare.

HK Malmö—Skövde, dit är jag på väg, är extra viktig för gästerna. Skövde är mer beroende av hemmafavören än sina konkurrenter. Poäng i kväll och det blir final.

Mina planer var att i går skriva ett blogginlägg med utgångspunkt från måndagens hanbollsmöte mellan HK Malmö och Alingsås, 20—26.

Det kom lite hinder i vägen och så var det plötsligt dags att nervöst följa Hanna Öbergs VM-guldlopp och de andra duktiga svenska tjejernas fina insatser.

Min klubb, Heleneholms IF, hade senare några årsmöten som måste besökas.

Och så hann jag hem för att se två och en halv period av Skånederbyt i ishockey Malmö Redhawks—Rögle, 3—0, inför en fullsatt Malmö Arena, 12 600  personer.

Det hela resulterade i bristande tid och nya infallsvinklar.

***

Heleneholms årsmöten gick snabbt och problemfritt. Snabbt gick det förvisso men inför alldeles för få medlemmar. Och visst kan det tyckas vara problemfritt. Samtidigt som det blottades oerhört stora problem. Som Heleneholm delar med många, många av landets idrottsföreningar, kanske till och med merparten. Svårigheten att hitta villiga kandidater till styrelseposterna.

Heleneholms IF är en stor klubb med över 500 medlemmar. Likväl fick man tumma något på reglerna och välja in färre styrelsepersoner än vad stadgarna föreskriver.

Ledarproblematiken är svensk idrotts stora bekymmer. De som driver föreningarna är oftast också äldre personer.

***

Ishockeymatchen visar derbynas publika betydelse i svensk idrott. De 12 600 i Arenan var väl cirka dubbelt så många som en match i serielunken?  Matchen var viktig för båda parter. Det betydde naturligtvis mycket. Men ändå.

***

I en idrott med på vissa orter publikproblem gäller det att värna om de möjligheter till derbyn som finns. Som handbollen i Skåne. Det är derbyna som lockar. Jag har pläderat för en tiolagshandbollsliga med fyra inbördes möten.

I måndags var det drygt 900 åskådare i Baltiskan, den högsta publiksiffran den här säsongen för HK Malmö undantagandes Skånederbyna. Och det var ändå en betydelsefull match för båda lagen. Slutspelshistoriken ger ju också mötena mellan HK och Alingsås ett visst mått av derby. Men inte ens detta räcker för att locka 1 000 personer.

***

Efter matchen menade många – och till viss del understruket i media –   att HK:s usla insats berodde på fredagens urladdning i fredagens segermatch mot IFK Kristianstad.

Jag menar att det är skitsnack. Vi talar elitidrott! I ett mästerskap kommer matcherna så här tätt. Vad är det för spelare som inte kan mobilisera vilja i en viktig match på hemmabana.

Och se på de svenska tjejerna, med och utan gevär, i skidspåren! De känner sig inte nöjda med en enstaka bra insats.

***

Jag har sett HK:s unge Tim Hilding i några korta inhopp i ligan, oftast i lägen, då matchen är ”körd” i någondera riktningen. Och också noterat att han i division 2 och JSM i öser in mål. Förvisso på en annan nivå än Handbollsligan.

Men jag är nyfiken på att se honom i skarpt läge inom kort. Speciellt efter hans spel i måndags.

***

Under de tre senaste säsongerna har Alingsås tappat uppemot ett tiotal spelare av landslagsklass. Likväl finns laget år efter år med i kampen om minst en semifinalplats. Mikael Franzén, landets främste lagbyggare?

***

Jag följer handbollen genom bland annat HK Malmös hemsida. Ännu har jag inte sett något referat från måndagsförlusten. Och om jag inte missminner mig var det likadant vid ett tidigare nederlag. Vad ger det för signaler?

***

Och strax dags att se Sävehof—HK Malmö på C More. HK på dubbel revanschjakt, dels för höstnederlaget mot Partillelaget och dels för måndagsinsatsen.

I mitt senaste blogginlägg om handboll pläderade jag för en reducering av antalet lag från 14 till 10 i Handbollsligan.

Detta på grund av det sviktande publikintresset.

En annan bloggande handbollsvän (E) vill i stället öka antalet lag till 16 i en rak serie med en hemma- och en bortamatch. Han hänvisade till den tyska Bundesligan, rankad som världens bästa. Visst kan man imponeras av Kiels publiksnitt på över 10 000 och tre andra lag över 6 000.  I genomsnitt kan den tyska högsta serien visa på 4 600 i dagsläget. Fyra klubbar har dock siffror under 3 000, sistplacerade Ludwigshafen 2 100.  Detta i stora Tyskland med en annan klubbpublikkultur än i Sverige. Och glöm inte att Bundesligan är helprofessionell.

Jag gissar att de tyska storklubbarna för ekonomins skull hellre hade mött toppkonkurrenterna fler gånger än Ludwigshafen två.

En eventuell svensk utökning till 16 lag innebär inte att någon av de två ”nya” är en publikmagnet. Sett till de senaste säsongerna tyder det mesta på att OV/Helsingborg blivit en av de 16. Senast laget var upp, 2017/18, drog man 1 023 personer/match.

Jag vidhåller: Banta Handbollsligan till 10 lag med fyra inbördes möten/spelår. Det innebär, med nuvarande klubbar i toppskiktet, fler derbyn. Och derbyn lockar.

***

Vännen E påpekar också att handbollen har fler idrottsliga konkurrenter än någonsin tidigare och tillägger att tv-sändningarna är en annan anledning till att besökarna på arenorna blir färre.

Så är det självfallet.

Men kanske just därför finns det anledning att tänka nytt.

Ta gårdagen som exempel! I Baltiskan mötte HK Malmö jumbolaget Hammarby, som förvisso för en tid sedan svarade för årets jätteknall genom sin vinst över suveränen IFK Kristianstad. På tv sändes samtidigt Sävehof—Alingsås.

För en neutral handbollsvän blev valet givet: Tv:n och derbyt i väst.

Men hade HM haft Redbergslid eller Skövde eller rent av ett annat Skånelag som gäster hade valet blivit lika givet: Jag hade tagit mig ner till Baltiska hallen.

Man lurar inte den stora publikmassan. Kvalitet och spänning säljer.

Mitt val blev nog rätt. 33—20 i HK:s favör säger det mesta.

32—30 i Alingsåsfavör var dock inte så ovisst som siffrorna antyder. Alingsås hade greppet efter paus, ledde med sju några gånger mot ett Sävehof, som saknar en under tid stabil målvakt för att nå långt i slutspelet.

Men se upp för Alingsås, som år efter år tappar tongivande spelare men likväl alltid är en finalaspirant.

Nu har dessutom William Andersson Moberg, ligans kanske mest spektakuläre lirare, återhämtat sig från sin allvarliga skada.

Hej Magnus,
Dina frågeställningar är relevanta, och skulle behöva diskuteras ingående.
Just Karlskronamatchen spelades sportlovsveckan och det innebär alltid ett publikt tapp för oss, framförallt är det mycket ungdomar som är borta.

Nä, sportchef det gäller inte längre. Vi jobbar numera i en sportgrupp utan någon direkt uttalad ansvarig.

Spänning är ju viktigt, inte bara i handboll utan i alla sporter. Dock med ett litet undantag och det är när, som senast, det är hemmalaget som är överlägset, då är avsaknaden av spänning ursäktad av åtminstone de allra flesta hemmasupportrarna.

Jag fick en kommentar från min vän Tommy Thysell efter mitt senaste handbollsinlägg.

Hans roll i HK Malmö är härmed klarlagd.

Hans analys av den klena publiksiffran (834) mot Karlskrona tål dock att diskuteras. Den var faktiskt högre än vid Karlskronas höstbesök och tar du bort de fem Skånederbyna är det bara Sävehof (887) som lockat fler till Baltiskan denna handbollssäsong. HK har fem hemmamöten med över 1 000 åskådare, alla Skånederbyn.

Jag, mycket handbollsintresserad, menar att tidpunkten, lov eller ej, har mindre betydelse. Kvalitet och spänning är viktigare. Vid vinst är de flesta hemmasupporters nöjda. Visst, men de mera neutrala handbollsvännerna vill nog även ha kvalitet. Och spänning.

De generellt sett låga åskådarsiffrorna vid HK:s hemmamöten visar att det inte räcker med segrar för att nå en acceptabel publiknivå. Hur nöjda HK-anhängarna än är.

***

Jag menar att kvaliteten och ovissheten måste höjas. När facit kommer fram är det oftast samma åtta slutspelslag och därmed också samma klubbar i de lägre regionerna.

Sverige har inte 14 elitlag på herrsidan. När man införde det i sig orättvisa poolspelet var syftet bland annat att lagen i grundserien ville ha mer än 26 matcher. Nu är det 32. Det är väl få som anser att kvaliteten höjts och att publiktillströmningen ökats.

Nej, minska antalet lag till tio med fyra inbördes möten. Det ger 36 matcher per lag, bättre sportslig rättvisa och fler garanterade publikdragande derbyn. Det är ju dessa som höjer snittet.

Tycker man sen att 15 ytterligare slutspelsmatcher blir för tufft, kan man överväga att någonstans reducera antalet kvarts- eller semifinaler från fem till tre. Eller återgå till en enda finalfestdag.

***

Såg i går IFK Kristianstad—Vardar 30—32 och med den matchen på näthinnan är det omöjligt att se att något lag skall vinna över Kristianstad i bäst av fem.

Olafur Gudmundsson!

I går var jag på handboll.

HK Malmö mötte Karlskrona, 31—25, i Handbollsligan. Toppen mot botten.

Vi var något över 800 personer i stora Baltiska hallen. Fler i storstaden Malmö var inte intresserade av att se svensk elithandboll.

Det är givetvis en oroande publiksiffra. Liksom tendensen för säsongen så här långt. Tack vare sin för de flesta överraskande positiva insats är det bara IFK Skövde som redovisa ett rejält plus, en ökning med över 500 personer per match. Kristianstad, minus 300, Sävehof, minus 225 och Lugi, minus 150, är de klubbar som tappat flest åskådare i nuläget. Övriga föreningar (utom Hammarby, plus 100 och Redbergslid, plus 150) visar även de på färre antal åskådare än förra spelåret, dock under 100.

Som klubbledare hade jag varit orolig.

***

Varför ser det ut så här?

Är det kvaliteten som inte är tillräcklig? Ta gårdagsmatchen som exempel. Det var ingen högre klass på spelet. Och matchen saknade dessutom en av handbollens viktigaste ingredienser, jämnhet och spänning. För att ett lag av Karlskronas klass skall hota serietvåan HK Malmö behöver man ha bra målvakter (det hade man definitivt inte) och skottmarginalerna med sig. Inte heller det hade Blekingelaget, fyra ramträffar den första kvarten. Det fanns inte tillstymmelse till spänning.

Tommy Thysell, det är väl sportchef han är i HK Malmö, kommenterade för en tid sedan en HK-segermatch på klubbens hemsida med något likande som: Det här inte var speciellt underhållande.

Det är välgörande när en i sporten så involverad person som Tommy faktiskt inser att den idrottsliga underhållningen många gånger är undermålig, även på den högsta nivån.

Det är inte alltid publiken (den uteblivna) det är fel på.

***

De här tankarna får en osökt att fundera över upplägget av Handbollsligan. En serie med 14 lag och 32 matcher i en lång transportsträcka, med nästan alltid samma sju lag på rätt sida om åttondeplatsstrecket. 

 Visst varje placering har sin betydelse för favörer inför slutspelet och kvalet. Men känner, och bryr sig, den stora idrottsallmänheten om detta? Jag är mycket tveksam.

Det för osökt in frågan om 14 lag inte är för många lag i ligan. Med sex eller sju matcher kvar är de åtta slutspelslagen i praktiken klara. Hur inverkar det på publikintresset?

Ovissare är det kring de nedre strecken.

Sverige har inte 14 lag av elitklass. Samtidigt har de sex lagen från den undre halvan vunnit fler matcher än någon gång (?) tidigare mot Toppåtta, elva vinster och dessutom tre kryss.

Anmärkningsvärt är att av nästjumbon Hammarbys sex vinster har fyra kommit mot ett blivande slutspelslag. Det gäller att vinna rätt möten.

***

Handbollen har alltid varit de små städernas sport publikmässigt. I Kristianstads kommun med 4 200 åskådare i snitt bor 40 000 personer, i Skövde (1 900) också 40 000, i Alingsås (1 650) 30 000 och i Ystad 20 000 drar YIF 1 700 per match och IFK 1 200. Ystads andralag är attraktivare än de tre storstädernas bästa lag.

***

På tal om publik. Det är svårt att se hur gammal en person är. Tog mig en titt runt omkring mig i går på läktarna och i foajén i paus och kollade. Av de 800 personerna var säkert cirka hälften pensionärer.

Ser inte bra ut i ett framtidsperspektiv.

***

Nu förbereder jag mig för att se Sävehof—Redbergslid på CMore. Två intressanta outsiders i slutspelet. Inför över 2 000 åskådare?