Det blir inget VM-guld i handboll till Sverige.

Inte ens en chans till medalj.

Där fick man för att man ville leka expert.

I en tät, lång serie blir det alltid någon mindre bra match. Sveriges kom mot Norge, ett bra Norge skall understrykas. Men det var i för många viktiga detaljer det inte fungerade. För framgång i värdshandbollen behövs ett strålande målvaktsspel. Appelgren/Palicka har agerat på denna nivå i alla matcher utom i en, den mot Norge. Då var de bara bra.

Totalinsatsen mot Danmark var också bra. De ofrånkomliga misstagen kom i fel lägen för svenskt vidkommande. Eller om man så vill, ur motsatt synvinkel, danskarna visade klass och moral när de var under rejäl press. För visst skärrade Sverige under första halvan av matchen.

Sverige har en bred trupp. Så är det. Men på en del positioner finns det en klar rangordning. Som mittnia. Linus Arnesson har kompletterat Jim Gottfridsson  alldeles ypperligt men att, efter Jim skada, som Arnesson få nyckelrollen i det svenska anfallsspelet dit är steget svårt och långt. Arnesson har skött det bra. Men givetvis har han inte samma respekt som Gottfridsson, 2017 års EM:s viktigaste spelare, framröstad av en jury. Motståndarna har kunnat koncentrera sin defensiv på en tröttkörd Lukas Nilsson, svag i de två senaste matcherna, men lagets bäste under inledningen. Uppbackad av Jim Gottfridsson.

Saknaden av Jesper Nielsen i defensiven skall inte undervärderas.

Fingertoppskänsla är viktigt för en coach. Men ack så svårt. I Norgematchen var Niclas Ekberg väldigt duktig, Mattias Zachrisson snudd på usel. Det naturliga valet var Ekberg från start. Men han inledde med tre missar och in kom Zachrisson och var lysande.

På andra kanten fann förbundskapten Andresson rätt. En effektiv Jerry Tollbring från start till mål, ingen Hampus Wanne. Som kanske hade varit det naturliga förstavalet.

Som sagt: Fingertoppskänsla är viktigt för en coach. Men ack så svårt.

En reflektion: Kim Andersson och Kim Ekdahl Du Rietz har av olika anledningar, spel i Handbollsligan och ett frivilligt uppehåll, varit borta från världshandbollen under en period. Duktiga spelare, men visst har det märkts att de inte helt var mogna för ett långt VM med viktiga roller.

Ett VM med sina många matcher under kort tid kräver breda trupper. Det har Sverige men det fattas kanske lite spetskompetens på några positioner under den främste. Jag erkänner oförbehållsamt min överoptimism.

På lördag vinner vi dock över Kroatien och blir femma.

Inte illa i ett globalt VM.

Så försvann bryskt önskescenariot om vägen till ett svenskt VM-guld i handboll.

27—30 mot Norge kan aldrig bortförklaras. Att svenskarna hyfsade till siffrorna, från som värst minus sju, ger oss fortfarande möjligheten att nå en medaljmatch. De flesta i laget måste upp ett eller ett par snäpp. Tekniska fel tillhör spelet med dess snabbhet, fysiska kontakt och intensitet. Men det finns en smärtgräns. Den överskreds i går. Utvisningar tillhör också spelet, men felaktiga byten är inte acceptabla. Och inte heller som Fredric Pettersson ta en genväg genom mittcirkeln vid ett danskt avkast med utvisning som följd.

Optimist som jag är tror jag på en medaljmatch, vill helst slippa ett möte om en femteplats på lördag. Även om en femteplats är ok i ett i ett världsmästerskap i en global idrott. Vi pratar inte ishockey.

Nåväl. Danmark i morgon i en ödesmatch. Har sett de obesegrade danskarnas två senaste matcher. De har inte övertygat. Jag insisterar – trots Norgeförlusten – att Sverige har en bättre bredd. Men ingen Mikkel Hansen. Men fler måste ”ha dagen” i jämförelse med i går.

Och så finns det något som heter revanschlust. Den lär finnas. Visst kan Sverige med en bra start skärra nerviga danskar. Och vinna med de nödvändiga tre bollarna.

Det kan faktiskt räcka med en segermarginal på ett. För vem säger att Norge besegrar Ungern?

En ny spännande handbollskväll lär det bli.

Med domare som pallar för trycket. Paret som dömde Danmark—Egypten darrade betänkligt när det var jämnt.

Då är det snart dags för de två hittills viktigaste matcherna i VM-handbollen för Sverige.

I kväll Norge, på onsdag Danmark.

Har de senaste dagarna för första gången i VM sett våra nordiska grannars vinstmatcher, Danmarks mot Ungern och Norges mot Egypten.

Lag med världsspelare som Mikkel Hansen (Danmark) och Sander Sagosen (Norge) inger självfallet respekt. Men sin individuella skicklighet, kombinerad med spelintelligens kan de avgöra alla jämna matcher.

Jag är självfallet medveten om att man inte får dra avgörande slutsatser av en enstaka match. Men jag tror att – det som sagts både före och under turneringen – den svenska bredden är större och fäller avgörandet. Speciellt mot Norge, som definitivt är missgynnat av det alltför tuffa och orättvisa programmet. Matchen mo tEgypten sent i gårkväll borde ha satt sina spår i redan trötta kroppar.

De båda gruppettorna, Danmark och Sverige, har blivit premierade med ett gynnsammare program.

Sverige har varit mer eller minde favorit i sina sex tidigare VM-framträdanden. Är så även i kväll. Men det här blir tufft. Det är Norges sista chans att fixa en semifinalplats. Sverige har en till, via vinst över Danmark. Men den händelseutvecklingen vill jag helst undvika.

Ett önskescenario: Vinst mot Norge. Sen kan vi förlora mot Danmark, som sen vinner sin semifinal liksom Sverige.

Och Sverige förlorar inte två matcher inom fem dagar mot danskarna.

Så blir Sverige världsmästare.

”Det står på vår hemsida!”

”Vi hämtar inget från arkiven i dag.”

Det var beskeden jag fick i går förmiddag, när jag på Stadsarkivet skulle hämta ut en box med resultat för min ”Heleneholmsforskning”. I lördags var det nämligen Släktforskningens dag. Det fanns gott om gäster i lokalerna och personalen hade att göra. Jag kan acceptera att en person, en sån här dag, inte kan lägga en halvtimme i arkivkällaren på att serva en privatperson. Men nu är det så, att de som är flitiga besökare och studerar ett ämne kan få sitt material förvarat på ett rullbord i en låst lokal fem meter från receptionen. Men att hämta ”mitt” bord, inte ens detta kunde man hjälpa till med. Trots att det fanns många lediga platser i de talrika rummen.

Byråkrati i sin prydnad!

Och så denna övertro på att alla har tillgång till en dator och går in och studerar en hemsida inför varje besök på en institution.

Nu var det ett strålande väder och i stället för arkivstudier blev det en lite längre motionspromenad.

För att gå bort ilskan.

***

Såg matchen Malmö FF—IFK Malmö, 2—2, i fredags.

Förstår givetvis att intresset för MFF är många, många gånger större än för IFK.

Men måste ett referat i mitt husorgan (det handlar inte om krönikörens text) vara skrivit ur det typiska supporterperspektivet: Baklängesmålen beror alltid på egna misstag, inte på något positivt från motståndaren.

IFK:s mål beskrevs som MFF-misstag. På vilket konto hamnade MFF:s båda kvitteringsmål?

Jag är trött på så undermåliga analyser.

Skribenten i fråga orkade inte ens ta reda på vem som slog in IFK:s 2—1-mål.

Det var 17-årige Mikael Marques de Pombal Vivar, en av Småklubbsmalmös främsta talanger, uppmärksammad av åldersgruppens landslagsledning.

***

Såg att MFF inlett det kollektiva träningsåret med tre pass första dagen och två de resterande veckodagarna.

Lite förvånad är jag över upplägget. Givetvis kan man tycka att professionella fotbollsspelare i allmänhet tränar för lite. Samtidigt har jag ingen uppfattning på träningsstatusen inför nystarten. Men likväl, hur är trötta kroppar mottaglig för en så extrem tung träningsdos? Och då både fysiskt och mentalt.

I kommentarerna från ledarstaben kan man också skönja en viss lättnad över att truppen vekar ha gått oskadd ur den exceptionellt tunga perioden.

I min värld är risken för en rekyl överhängande.

Trötta kroppar är skadebenägna.

Se bara debatten om det tuffa VM-programmet i handboll.

***

Att MFF—IFK spelades i mörkret på plan 9 förvånade många. Den usla belysningen gav inte spelarna rättvisa. Avståndsbedömningen blev lidande.

Det märktes inte minst vid crossbollarna. De hamnade ofta fel.

Enligt en initierad källa var det av bekvämlighetsskäl MFF föredrog plan 9 framför den mer anpassade Limhamns ip.

Ett handbolls-VM har många ansikten.

Många fascinerande, andra inte lika attraktiva. Så finns det matcher som är ett mellanting. Som gårdagens mellan Tyskland och Frankrike, 25—25, jämnt, hårt med ett, speciell i början, alltför tufft försvarsspel med ideliga ”låsningar”. Det blev ingen rytm i spelet. Inget spel som egentligen attraherar mig. Samtidigt kryddades tillställningen av individuella idrottsprestationer av högsta karat.

Det var en fascinerande kamp och då kamp i den positiva meningen. Med ett dramatiskt slut med den franska kvitteringen på sista skottet.

***

När man såg den här giganternas kamp började man fundera över hur Sverige skall kunna rå på dessa storvuxna bjässar. Men lugn. I det vardagliga handbollslivet i sina klubbar umgås de svenska spelarna rutinmässigt med de eventuellt blivande motståndarna. Och klarar sig alldeles strålande.

Men visst ingav Frankrike och Tyskland respekt. Liksom det Kroatien jag sett.

Och ännu har det inte blivit tillfälle att se Danmark och Spanien. Norges möte med Chile gav inga indikationer om norrmännens kapacitet.

                                                                                        ***
Efter de tre inledande matcherna har de svenska förbundskaptenerna fått de besked de ville. Och som de säkert visste, en bred trupp med klass. Laget går in i de avgörande skedena med fräscha spelare. Programmet har varit gynnsamt.

Tveklöst ser det fortsatta första gruppspelet lovande ut. Skulle bli oerhört förvånad om inte det inte blir segrar mot Qatar och Ungern.

Innan det stora allvaret börjar.

***

Har inte sett många matcher med de så kallade blåbärsnationerna. Av vad jag sett är det speciellt målvaktspelet som fallerat. Men, exempelvis, Angola och Chile har med sina begränsade spelarresurser försökt sig på en snabb, sevärd och utvecklande handboll.

I Angolas match mot Sverige svarade man för mästerskapets två kanske mest spektakulära mål, ett straffkast och en kontring med en sista passning bakom ryggen.

Exempel på VM-turneringens många fascinerande ögonblick.

Med rätta har skånsk handbolls förmåga att skapa elitspelare uppmärksammats rejält och välförtjänt i samband med den nyss påbörjade VM-turneringen.

Grunden läggs naturligtvis ute i de välskötta klubbarnas ungdomsavdelningarna. Och där är Skåne starkt.

I helgen började steg 3 i SM för 14-, 16- och 18-åringar. I denna fas har cirka hälften av de startande lagen eliminerats.

24 skånska föreningar hade anmält totalt 111 lag. 91 lag är kvar från 22 klubbar. I min värld imponerande. Låt vara att både antal deltagande klubbar och lag är något färre än de senaste åren. Att antal klubbar är färre har till en del sin förklaring i att Näsby IF försvunnit och ingår i IFK Kristianstads organisation och Dalhems IF:s i HK Malmös.

Som vanligt har Lundaklubbarna flest anmälda lag, H 43 tretton och Lugi tio, lika många som IFK Kristianstad. Ankaret från Bjärred, Ystads IF och OV/Helsingborg startade med sju lag och HK Malmö samt Åhus med sex vardera.

Dessa klubbar har även en bra topp. H 44 har tio lag kvar, Lugi nio, Kristianstad  åtta och YIF och OV sjua. HK Malmö och Åhus har samtliga sina sex lag kvar.

För att göra listan komplett och visa på den stabila skånska handbollgrunden är här övriga Steg 3-klubbar:

5 lag: Ankaret.

4 lag: H 65 (Höör), Kävlinge, Lödde.

3 lag: Trelleborg HBK, Eslövs IK, HK Kristianstad.

2 lag: Staffanstorp, Vinslöv, Eslövs HF.

1 lag: Lågan (Hörby), IFK Malmö, Tollarp, IFK Ystad, IK Sund (Helsingborg).

Här blandas elitklubbarna med de från lägre nivåerna.

Denna härliga blandning ger livskraft till svensk handboll.

Intressant är också könsfördelningen. Från start kom 61 flicklag och 50 pojklag till spel. 49 flicklag är kvar 42 pojklag.

VM-premiären i handboll är överstökad, svenskt 27—24 mot Egypten.

En bra start. Och gårdagens siffror visade även i övrigt att handbollsvärlden är större än vad vi tror. Vid enstaka tillfällen är det kanske bäst att tillägga.

Coachningen var, om inte social, så inriktad på en lång turnering. Tio matcher är det givna målet, det vill säga en medaljmatch.

Lukas Nilsson, Kim Andersson, Kim Ekdahl Du Rietz och Jim Gottfridsson hade alla strålande perioder och även Albin Lagergren visade klass. Det finns alternativ. Ett ytterligare är irrationelle Mattias Zachrisson.

Målvaktsspelet var inte riktigt på topp. Men när det krisade till sig på slutet visade dock Andreas Palicka vad rutin betyder.

Det som oroade var att mittsexorna, Andreas Nilsson och Jesper Nielsen, offensivt verkade hämmade av sin långa skadefrånvaro.

***

Det utses i VM- och EM-turneringarna Matchens lirare. Nästan alltid blir det en målvakt eller den som gjort flest mål. I går förärades Lukas Nilsson hedersbetygelsen. Inget fel i det. Men tänk om en dag en förvarsdirigent som Max Darj kunde föräras. I min enkla handbollsvärld var Max Darj gårdagens bäste svensk.

***

I mitt förra inlägg placerade jag Andreas Palicka som pojklagsspelare i Kävlinge. En källa vilseledde mig. En trogen följare med H 43-anknytning hörde av sig och berättade att Palicka redan i sju- åttaårsåldern var med i H 43:s verksamhet i Fäladshallen. Jag litar nu mer på min H 43-källa.

***

H 43 Lund, ja. Konkursen för några år sedan sätter fortfarande sina trista spår på seniorsidan. Och i slutändan även på ungdomssidan. Både dam- och herrlagen har tagit sig från lägsta serienivån till division 2, som är våning 4 i seriepyramiden. Men det är för lågt för att bibehålla de främsta talangerna. Det finns många klubbar på högre nivå som lockar.

I princip är jag mot att man satsar rejält på seniorlag om det går ut över ungdomslagen. Men någonstans finns en gräns. Jag tycker H 43 är vid den.

I dag börjar steg 3 i U- och JSM. H 43 var den skånska klubb som startade med flest lag i dessa mästerskap, 13 i de sex klasserna. När turneringen nu går in i nästa fas finns 10 H 43-lag kvar, flest av de skånska klubbarna.

Och vid varje slutspel kommet alltid ett par, tre lag på medaljplats ofta blir det något guld.

I en sund föreningsfilosofi skall talangerna kunna utvecklas inom den egna föreningen så långt som möjligt. Då är nivå 4 för lågt för H 43:s alla talangfulla unga spelare.

Seniorlagen måste nu få sin del av budgeten. Det är en framtidsinvestering.

Om några timmar börjar handbolls-VM för Sveriges del.

Med ett svenskt landslag som domineras av Skåne.

Tre spelare (Jim Gottfridsson, Niclas Ekberg och Lukas Nilsson) kommer från  de båda Ystadklubbarna IFK och YIF, Lugi har fostrat Kim Ekdahl Du Rietz och Simon Jeppsson, två Kävlingegrabbar finns i truppen (Andreas Palicka och Kim Andersson) och Andreas Nilsson har IFK Trelleborg som moderklubb.

Hade inte skadeoturen varit framme hade även den lilla Hörbyföreningen IK Lågan haft en VM-representant, Philip Henningsson, nu i IFK Kristianstad, dit han kom via IFK Ystad.

Vill man vara extra patriotisk kan man tillägga att Jerry Tollbring och Albin Lagergren tog steget från talang till välbetalt Tysklandsproffs efter några läroår i IFK Kristianstad.

Det här är en ypperlig bild av skånsk handboll. Här finns en miljö som skapar elit ur en stark bredd med många duktiga ungdomsföreningar, allt från toppklubbarna till de på en lägre nivå.

Så har det sett ut under många säsonger på herrsidan, många lag i högsta serien men få SM-guld ända tills IFK Kristianstad med sina nya ekonomiska muskler dominerat svensk herrhandboll den senaste perioden.

De tidigare uteblivna titlarna anses av många som ett misslyckande av skånsk handboll och dess elitklubbar. Givetvis har Lugi och YIF, med de över tid framgångsrikaste lagen och alltid med ungdomslag i av bästa svenska kvalitet, målsättningen att åter bli svenska mästare. Att med enbart egenproduktion och spelare från närområdet bli svenska mästare är dock en utopi under 2000-talet. Det är en balansgång.

För att fortsätta exemplen Lugi och YIF. Duon håller balansen utmärkt, ständiga topplag i Handbollsligan samtidigt som de har två av landets främsta ungdomsavdelningar. Och producerar VM-spelare.

Det är en verksamhet som gynnar svensk handboll på sikt. Det är betydligt viktigare än ett SM-guld. Även om ett sådant till någon annan förening än IFK Kristianstad skulle bli en ytterligare injektion för den skånska handbollen.

Och vi skall absolut inte förglömma att IFK Kristianstad, i och med att Näsby IF numera är en del av IFK, är en komplett förening med topp och bredd rakt genom åldersgrupperna. Och att det ingår Kristianstadsgrabbar i elittruppen.