Ett handbolls-VM har många ansikten.

Många fascinerande, andra inte lika attraktiva. Så finns det matcher som är ett mellanting. Som gårdagens mellan Tyskland och Frankrike, 25—25, jämnt, hårt med ett, speciell i början, alltför tufft försvarsspel med ideliga ”låsningar”. Det blev ingen rytm i spelet. Inget spel som egentligen attraherar mig. Samtidigt kryddades tillställningen av individuella idrottsprestationer av högsta karat.

Det var en fascinerande kamp och då kamp i den positiva meningen. Med ett dramatiskt slut med den franska kvitteringen på sista skottet.

***

När man såg den här giganternas kamp började man fundera över hur Sverige skall kunna rå på dessa storvuxna bjässar. Men lugn. I det vardagliga handbollslivet i sina klubbar umgås de svenska spelarna rutinmässigt med de eventuellt blivande motståndarna. Och klarar sig alldeles strålande.

Men visst ingav Frankrike och Tyskland respekt. Liksom det Kroatien jag sett.

Och ännu har det inte blivit tillfälle att se Danmark och Spanien. Norges möte med Chile gav inga indikationer om norrmännens kapacitet.

                                                                                        ***
Efter de tre inledande matcherna har de svenska förbundskaptenerna fått de besked de ville. Och som de säkert visste, en bred trupp med klass. Laget går in i de avgörande skedena med fräscha spelare. Programmet har varit gynnsamt.

Tveklöst ser det fortsatta första gruppspelet lovande ut. Skulle bli oerhört förvånad om inte det inte blir segrar mot Qatar och Ungern.

Innan det stora allvaret börjar.

***

Har inte sett många matcher med de så kallade blåbärsnationerna. Av vad jag sett är det speciellt målvaktspelet som fallerat. Men, exempelvis, Angola och Chile har med sina begränsade spelarresurser försökt sig på en snabb, sevärd och utvecklande handboll.

I Angolas match mot Sverige svarade man för mästerskapets två kanske mest spektakulära mål, ett straffkast och en kontring med en sista passning bakom ryggen.

Exempel på VM-turneringens många fascinerande ögonblick.

 

Anders Östnäs

16 januari 2019 16:14

Jag har bara sett Sveriges matcher,där matchen mot Egypten var svajig. Sen har det sett stabilt ut, där hela laget levererar. Framför allt målvaktsspelet imponerar. Vill dock se mer av Simon Jeppsson - har hittills spelat alldeles för lite. Men det är först nu allvaret börjar.

Magnus Månsson

16 januari 2019 17:35

Simon Jeppsson är nog det svagaste svenska kortet i leken. En bra "avlastare" ingen nyckelspelare. Han tid kommer, både i landslaget och i Flensburg.
Menar jag, / MM

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Sydsvenskan har den senaste tiden haft två insändare, som pläderat för att Malmö åter skall få ett idrottsmuseum. Jag håller helt med Jörgen Ekdahl, tidigare handbollsspelare och ledare (och före detta elev från Augustenborgsskolan) och förre friti...

Kvartsfinalerna i herrarnas SM-slutspel är avklarade. Damerna har precis börjat sina. Den inhemska säsongen varar ända in slutet av maj med finalerna. Hur klarar handbollen publikmatchen mot fotbollen och ishockey, som har ett VM väntande efter...

Jag har haft en minisemester, tre dagar i Stockholm. Trevligt, teaterbesök (Änglagård, värt ett besök), sightseeing (alltid nostalgiskt att åter se platser från olika epoker i ens liv) och samvaro med en häften av familjen. Men också lärorikt. Av...

Fotbollen har fått sin Leif GW Persson. Ja, ni vet den där gubben som dyker upp i all media och muttrar fram sina tankar – i Leif GW:s värld givetvis sanningar – om allt som tilldragit sig i världen. Men är man professor i kriminologi r...

Två allsvenska fotbollsomgångar och redan har domarna hamnat i fokus. Illavarslande förstås. Mina funderingar kring de omdiskuterade straffsparkarna: Finns det någon annan idrott där ett normalt rörelseschema bestraffas? Vi har fått två armar f...