Ett fiasko innebär något negativt. Men per automatik också något positivt för den andra parten.

Som nu i fallet IFK Kristianstads sensationella uttåg i herrarnas SM-slutspel i handboll. De negativa rubrikerna dominerade. Det var Kristianstads fiasko. Och naturligtvis tränaren Ljubomir Vranjes.

Visst det var en sensation, modell större, att Alingsås eliminerade storfavoriten Kristianstad. Och tänk, till och med i tre raka!

Jag har ofta i dessa sammanhang påmint: Räkna aldrig bort Alingsås! Det har ofta visat sig vara befogat. Bara en gång, i fjor, har laget missat final, sedan man 2014 vann sitt andra guld (det första 2009).

Bakom detta finns det givetvis många vinnare, inte minst tränaren Mikael Franzén, numera assisterad av Mattias Flodman. Det är extra anmärkningsvärt att under bara de senaste åren har närmare ett tiotal landslagsaktuella spelare flyttat till ett mera inkomstbringande spel utomlands. Alingsås har fyllt luckorna utifrån eller från en egen gedigen ungdomsverksamhet (AHK hade finallag i samtliga tre åldersklasser i pojkarnas i helgens USM).

Jag tror att Alingsås har lätt att rekrytera unga, lovande spelare. De vet att de får en bra utbildning och utveckling med möjligheter att ta steget utomlands. Och speltid i Handbollsligans grundserie, där Mikael Franzén vanligtvis coachar brett. Det ger utslag i ett slutspel.

Så här på avstånd är Alingsås HK en sympatisk klubb med en ideologi jag gillar.

Liksom för övrigt Sävehof och IFK Skövde, en av Alingsås blivande finalmotståndare

***

Åter till IFK Kristianstad och Vranjes.

Jag tycker inte fiaskot – om man nu vill kalla det så – är Vranjes. Det är IFK Kristianstads. Jag känner inte till turerna kring Ola Lindgrens tränaravhopp. Men i en idrott som kräver en struktur i spelet är det givetvis olyckligt med tre huvudtränare under en säsong. Tre byten ger inte den trygghet som är ett måste i elithandboll. Vranjes borde kanske fått vänta tills spelåret var slut.

Jag kan gissa att klubben litade på sin breda, välrenommerade trupp. Och att alla slutspelsomgångar skulle avgöras i bäst av fem matcher.

Man hade inte räknat med att deras i alla matcherna duktiga målvakter skulle överglänsas av Niklas Kraft eller att stortalangen, skadedrabbade William Andersson Moberg, en spelartyp Kristianstad saknar, skulle nå en toppform.

Lägg till att laget i Felix Claar har en av ligans absolut bästa spelare, väl i klass med Kristianstads främsta, meriterade spelare.

Tre toppar i ett bra kollektiv, där man absolut inte får glömma försvarsstrategen Fredrik Teern med oanade offensiva kvaliteter.

Det var att bra coachat lag Kristianstad föll mot.

***

Nu är det dags att förbereda sig för att se vem av Skövde och Sävehof som tar ett steg närmare en finalplats.

Den nya massmediavärlden – ja, ny för oss lite äldre – har gett oss en närhet och snabbhet till nyheterna som varit tidigare generationer främmande.

Tidningarnas hemsidor är oftast snabba med uppdateringar. Men hur är det med nyhetsbedömningarna?

I går hade jag inte möjlighet att se Daniel Ståhls jättekast i diskus vid galan i Doha men hörde på avstånd att han presterat något verkligt imponerande. Men vad?

Med tillgång till en dator loggade jag in på Sydsvenskans sporthemsida – har ju sedan nästan 70 år en relation till företaget. Men jag fick leta efter vad Ståhl åstadkommit.

Sidan toppades sedan länge, och långt därefter, av den verkliga nyheten: Malmö FF:s tidigare andremålvakt Mathias Nilsson, nu utlånad till division 1-laget Eskilsminne, hade blivit petad inför helgens match.

Vilken intressant nyhet!

Och artikeln finns kvar på första uppslaget även nu sent på lördagseftermiddagen.

Ridå!

***

I morse fick jag under en kort stund av hybris.

Läste Sydsvenskans förste sportkrönikör, som behandlade herrelithandbollens begränsade geografiska spridning. Han såg det som en fara för framtiden.

Och se! Precis som jag framfört den senaste tiden i denna anspråkslösa blogg.

Tänk att han läser vad jag skriver!

Men så vaknade jag till: Så kan det inte vara. Det måste vara en tillfällighet.

Det är ju inte så ofta vi har samma synpunkt.

Men det kan ju vara skönt för mig nån gång ha rätt.

Eller kanske för honom!

Jag har en vän och före detta arbetskamrat, som dessutom är en stor handbollsvän.

Han är förmodligen lite orolig det närmaste dygnet. Trots många år i Malmö har han fortfarande starka känslor för handbollen i sin ungdomsstad, Karlskrona. Sympatiskt. Låt vara att på den tiden var det IFK Karlskrona som gällde – och gör det väl ännu – men nu har en del av kärleken fallit över på HIF Karlskrona, där H:et står för Hästö.

Min vän vill att ungdomen i stan skall få uppleva elithandboll i Karlskrona liksom han. Under mer än 40 säsonger har huvudorten i Blekinge haft representation i den högsta herrserien i fyra klubbar, IFK, Flottan, BK och nu HIF.

HIF har hängt på den så kallade gärdsgården de tre senaste åren, har kvalat sig kvar. Nu är laget där igen, för fjärde gången i följd. Fyra kvalmatcher är avklarade, 2—2, mot Hallby från Jönköping, som vann första mötet hemma stort, 30—22. De tre övriga har slutat med uddamålet, några efter dramatiska vändningar. Karlskrona har hemmafavör och har vunnit båda mötena i egna hallen, 27—26 och 30—29.

Så visst dallrar ovissheten i luften och nerverna hos min vän inför söndagsdrabbningen. För hans skull – och för den sympatiske tränaren Robert ”Knirr” Anderssons – hoppas jag på ett lyckat slut.

***

Men jag vill också lägga en annan aspekt på det hela. En sport som vill vara stark i Sverige skall ha en geografisk spridning. Jönköping ligger förvisso i Småland (där ishockeyn står stark med tre lag i SHL, högsta nivån) men har knappa milen till Västergötland, där det finns två lag, Skövde och Alingsås, i högsta handbollsligan. Om Hallby avancerar skulle detta innebära ett isolerat Guif från Eskilstuna, sex Skånelag, fem från Göteborgsregionen (räknar dit Varberg och Alingsås) plus då Skövde 15 mil bort och så ytterligare 9 till Jönköping.

Det är ingen direkt större geografisk spridning. Förvisso korta, billigare resor, och många förhoppningsvis publikdragande derbyn. Men är det bra för en idrott med så få starka fästen?

De flesta av de 48 lagen i finalspelet i USM kommer även de från samma områden. I USM är förstås Stockholm hyggligt representerat. Man kan tycka vad man vill om vår huvudstad men på något sätt känns det tomt utan något herrlag på högsta nivån.

Trots att lagen hetat AIK och Hammarby har de inte lockat till några större publikmassor. Det är i de små orterna handbollen lockar.

***

Varbergs anhängare har också all anledning att hålla på Karlskrona. Missar Blekingelaget lär Varberg hamna i en pool med sex Skånelag och gå miste om en massa Göteborgsderbyn.

***

Såg båda gårdagens SM-semifinaler. Fanns intressanta detaljer, som det kan finnas anledning att återkomma till.

Tre rätt av fyra.

Så utföll mitt kvartsfinaltips i handbollens SM-slutspel. Det var Alingsås, som spräckte tipset i och med sekunddramat mot Ystads IF i det femte och avgörande mötet, 27—26.

Jag känner beundran för Alingsås och deras tränare Mikael Franzén, landets skickligaste (?). Säsong efter säsong tappar laget spetskompetens, ofta två—tre spelare, men varje år är Alingsås långt framme i slutspelet. Lagbyggare Franzén utbildar alltid nya spelare.

Den här våren lär det dock ta stopp i semifinalspelet. Över fem matcher är IFK Kristianstad för starkt med sin överlägsna bredd. Regerande mästarna är dock inte lika stabila som de senaste åren. Men en serie i bäst av fem gynnar naturligtvis IFK Kristianstad.

Redbergslid, det lag som spelmässigt överraskade mest i kvartsfinalomgången, pressade faktiskt mer eller mindre Kristianstad i fyra matcher.

Vem får då äran att spela SM-final mot Kristianstad?

Grundseriesäsongen talar för IFK Skövde, serietrean, mot sjuan Sävehof. Det skilde sex poäng i sluttabellen. Och denna poängmarginal fixade Skövde i de tre inbördes mötena, som västgötarna vann klart, två till och med borta. Statistiken talar alltså för Skövde, men den litar jag inte på. Sävehof visade mot HK Malmö moral, skicklighet, bra bredd, ung entusiasm och en taktisk förmåga.

Samtidigt har Skövde imponerat hela säsongen och de unga talangerna har rutinerade herrar att luta sig mot när, eller om, det kärvar.

Det är två av Handbollssveriges främsta fostrare av elitspelare, som man av ideologiska skäl båda gärna önskar en finalplats. Hjärtat får tala: Skövde stora stöttande publik är värt en eller två finalmatcher. Och den hjälper laget till 3—2 i matcher mot Sävehof.

***

Några funderingar kring HK Malmö. 

Många har ställt frågan: Vart är HK på väg?

Sex spelare försvinner från truppen, två av dem har fått begränsad speltid, Robert Månsson och Binai Aziz. I Jim Anderssons position som högersexa finns redan likvärdige Hampus Olsson. Adam Lönn flyttar till proffslivet i Tyskland men i min handbollsvärld är hans ersättare Viktor Östlund en mera komplett spelare än Adam Lönn. Som naturligtvis kommer att saknas i Baltiskan. Hans inställning och ärliga och sympatiska uppträdande har jag alltid gillat.

Och så det absolut viktigaste nytillskottet, Daniel Ekman som mittnia. Han är spelaren som kan öppna upp HK:s stundtals stereotypa spel och involvera kanterna och mittsexorna mera – och bättre.

Att ersätta de båda duktiga målvakterna Dan Beutler och Robin Paulsen Haug är förmodligen det svåraste. Den nye målvakten från Hammarby Anton Hellberg måste ha ett komplement.  Eller kanske behövs en förstemålvakt.

Jag ser inte den nästa säsongs trupp som mindre konkurrensmässig är den just avslutade. Med frågetecken för målvaktspositionen. Nog så betydelsefull, förstås.

Och jag skulle glädja mig om unge, egne talangen Tim Hilding får både mer speltid och ett genombrott.

***

Diskussionen sju mot sex-spelet kommer upp med jämna mellanrum. Om den regeln kan man ha olika åsikter. Men samtidigt måste man medge att den kan ge extra nerv och ge lag en möjlighet att förändra en matchbild.

Men hur mycket tränar lagen på att hantera sjumannaspelet? Det ser många gånger tafatt ut med många bollar i egna kassen.

Jag har ingen statistik men har ett intryck att facit ligger på minus, sett över hela säsongen.

Det mest inövade sju- sexspelet jag sett var Sävehofs i sista mötet mot HK Malmö i Baltiska hallen. Då dirigerade Jonas Larholm sina medspelare till fina lägen och eget avgörande.

Motsatsen var AIK:s spel i den avgörande kvalmatchen mot Varberg. AIK skänkte själv bort möjligheten att hota Varberg.

***

Apropå Jonas Larholm. Hur många spelare med hans meritlista reser land och rike runt och nöjer sig med att lägga straffar och göra kort inhopp, mestadels i övertalsspel? Och dessutom vara den store pådrivaren på bänken.

Klubbkänsla?

I alla fall heders.

Några funderingar denna underbara vårdag i april.

Förvisso blåsig -- vi är ju Skåne – det märke jag under min timmeslånga cykeltur i Malmös västra delar. Motion i lagom tempo ger plats åt, ja, funderingar.

***

Förlåt om jag är tjatig!

Jag vill åter ta upp handbollsdomarnas omöjliga uppgift. Inte för att det är säkert att ytterligare ett par ögon sett vad som hände vid handgemänget i gårdagsmatchen mellan Alingsås och Ystads IF, men en domare till, på avstånd, hade kunnat få en överblick över vad som skedde i det allmänna kaoset.

Tv-repriserna visade att det blev helt fel? Eller? Jag klandrar inte domarparet, som var inne för att sära kombattanterna.

Men vad var delegatens roll? Han måste ju ha skaffat sig en bra överblick från sin position.

Det känns fel när den verklige syndaren, som förorsakade tumultet, kom undan med två minuter, dennes lagkamrat som överreagerade inte fick något straff alls, medan två (av många) spelare som bara ville sära på de inblandade fick matchstraff.

Jag är emot videogranskning i fotboll. Har förståelse för att man använder den i kniviga fall inom ishockeyn.

Och efter gårdagshändelsen i Alingsås är jag benägen att acceptera metoden i särskilda fall även inom handbollen. Som gårdagens.

***

Vad är detta?

9—8, 8—5, 16—12, 8—7.

Jo, det är spelaromsättningen, in och ut, i Malmös fyra herrdivision 2-klubbar i fotboll, IFK Malmö, FC Rosengård, Prespa Birlik och BK Olympic.

Liknande siffror har presenterats många av de senaste säsongerna.

Är denna brist på kontinuitet den rätta vägen att täppa till den genanta luckan upp till Malmö FF?

Jag tror det inte.

Av de fyra klubbarnas nyförvärv kommer sju från i höstas degraderade Kvarnby IK, som redan innan har minst lika många före detta spelare på denna nivå. Och högre.

Kvarnby IK har verkligen varit duktig på att utbilda fotbollsspelare.

***

Några ord om den allsvenska fotbollspremiären.

Den var intressant. Alla tre nykomlingarna tog tre poäng. Inget av de sex topptippade vann. Häckens kryss borta mot seriefavoriten Malmö FF var kanske förstås något av en seger. Hisingelaget har de senaste åren haft svårt mot topplagen och även i bortaspelet.

Men självfallet är en förstaomgång inget att dra slutsatser av.

Även om en Malmölöpsedel dagen efter 1—1-mötet frågade sig om MFF kunde ta guld utan en frisk Markus Rosenberg.

Kraven är stora på honom, laget och Uwe Rösler, som i min värld har en del att bevisa även mot toppmotstånd i Sverige. Under hans tid i MFF har han på sju tävlingsmatcher mot lag från övre halvan av Allsvenskan 2018 bara vunnit två. Förvisso bara ett nederlag (IFK Norrköping).

Statistik är statistik.

Tynd det som ni vill.

Från Boden i norr till Ystad i söder.

Så ser elithandbollen i Sverige ut. Hela landet är med.

Men så år det inte. Bodens damlag är ett undantag. Liksom Karlskronas herrlag.

Svensk handboll på elitplanet är koncentrerar till några regioner, Skåne, Göteborgstraketen med två fästen österut (Alingsås och Skövde), den stora Stockholmsregionen med två inslag från Mälar- Hjälmardalen (Västerås och Eskilstuna).

Och precis likadant ser det ut på ungdomssidan. Av de 48 lag i sex grupper som kvalificerat sig till finalspel första helgen i maj kommer 16 från Göteborg med omnejd, 14 från Skåne, nio från Storstockholm och de resterande nio från Alingsås, Skövde och Eskilstuna.

I de två allsvenska serierna för seniorer finns fler områden representerade, men de flesta lagen på denna nivå 2 kommer i stort från samma handbollsfästen som elitlagen.

Det finns mycket oplöjd mark för handbollen att utöka och bredda sin verksamhet.

Ishockeyn, exempelvis, håller på ett helt annat sätt grepp över hela Sverige.

***

Åter till USM!

28 klubbar har lag till finalerna i Uppsala. Flest lag har Sävehof med fe, följt av H 43 Lund med fyra och Kungälv, Alingsås och IFK Skövde alla med tre.

Av övriga Skåneklubbar har Lugi, Eslövs IK och HK Malmö två lag kvar, Lödde, OV/Helsingborg, Kävlinge och Ystads IF ett vardera.

Att två Malmölag (HK Malmös) finns med så här långt har väl inte hänt sedan 1980-talet, då Dalhems IF och Malmö BI dominerade svensk ungdomshandboll.

Då, och några år in på 1990-talet, fanns det fler duktiga ungdomsklubbar. Nu bara HK och IFK.

***

H 43 har säsong efter säsong många lag långt framme i USM. Ser nu att klubben, efter det ekonomiska haveriet för några år sedan, åter sagt sig satsa på sina A-lag. Det borde finnas underlag inom den egna ungdomsverksamheten att inom överskådlig tid nå Allsvenskan för både herrar och damer.

Det har blivit en del tv-tittande på ishockey den senaste tiden.

Mycket positivt givetvis. Men ofta, tyvärr alltför ofta, återkommer frågan: Vilka värdegrunder står den samlade svenska ishockeyn för när det gäller tufft/hårt/ojuste/brutalt spel i herrseniorhockey? Nu i slutspelstider med generellt högre intensitet blir gränserna än mer diffusa.

Handbollen har sina gränsproblem i bedömningarna, men de är små i jämförelse med ishockeyns. Frikast eller straff, ett gult kort, en tvåminutersutvisning, eller i sällsynta fall ett rött kort, det vill säga direktutvisning? Det är små differenser, men förvisso viktiga, i straffpåföljderna. Handbollsfamiljen är i stort enig. När inte det egna klubbintresset tar överhand över förnuftet.

I ishockey verkar enigheten inte lika stor. Definitivt inte om man tar del av machokillarna på CMore, många före detta elitspelare och elittränare. De kan älta och reprisera händelser/domslut och ifrågasätta utvisningar och ha en hel annan uppfattning än domarna. Tv-herrarna verkar tillåta mer än reglerna föreskriver: ” Det är ju hockey! Och dessutom slutspel!”.

Niklas Wikegård och hans kollegor må ha sin uppfattning men något fel någonstans måste det finnas, när de anser att en tackling är korrekt och en disciplinnämnd dömer till fem matchers avstängning plus dryga böter.

Och så alla dessa diskussioner vid tacklingar mot sargen. Efter höstens många allvarliga skador var man enig (?) om att dessa tacklingar måste beivras. Nu är det slutspel och satsningarna har blivit tuffare. Med utvisningar som följd.

Och med vidhängande protester som följd från gänget från CMore. Och – tyvärr – också från många tränarhåll.

De löjliga slagsmålen orkar jag inte kommentera. Sylvegårdarna i Malmö Redhawks verkar dock bättre som slagskämpar än som hockeylirare.

Ishockeysporten har i sig så mycket positivt i sig att dessa avarter, som många kallar en krydda, i min värld bara ger negativ pr-effekt.

Men det som irriterar mest är bristen på empati.

Det finns exempel på situationer, där en spelare efter en ojust tackling skadats, men där spelarna ägnat sig åt ett allmänt raggarslagsmål i stället för att ta hand om sin skadade lagkamrat.

Och i går efter att Malmös Jens Olsson groggig fått lämna plan efter en tackling av Joel Lundqvist, som gav matchstraff men som kommentatorerna ansåg korrekt, sökte Wikegård upp Malmös tränare Peter Andersson för att höra dennes åsikt om tacklingen/utvisningen, som för övrigt vevats åtskilliga gånger på tv-skärmen.

Inte en fråga om hur det gått för Jens Olsson, hur han mådde.

Empati var ordet!

Fyra kvartsfinaler i herrarnas SM-slutspel i handboll.

Två matcher till förlängning, de två andra hemmavinst med en respektive två bollars marginal.

Just så spännande som gör handbollen med sin intensitet så dramatisk med alla sina närkontakter. Men som också sätter extra press på de två domarna.

Och dessa har tyvärr hamnat i mer eller mindre fokus efter alla fyra kvartsfinalerna. Jag har sett två matcher via tv, en på plats, HK Malmö—Sävehof. Domarna har en omöjlig uppgift. Det går inte att se alla ojustheter. Men det får inte bli: Sila mygg och svälja kameler. De som kan hålla denna (jättesvåra) linje är de bästa domarna. Men hur svårt är det inte, när alla skriker, spelare, ledare på alla nivåer och inte minst en okunnig, partisk publik?

I de matcher jag sett i slutspelet har bedömningarna svajat. I går fick Lugi sju straffar, hemmalaget Skövde noll. Ok, det kan vara korrekt. Men i min bok var differensen alldeles för stor.

I söndags dömde tvillingarna Maria och Safia Bennani mötet i Baltiskan mellan HK och Sävehof. Tyvärr kommenterades deras insats i tidningar (SDS), på hemsidor och i några sociala medier i ett genusperspektiv. Jag har sett systrarna Bennani döma herrelitmatcher tidigare. Och de har gjort det alldeles utmärkt och mötts av respekt av alla. Jag vill påstå att spelare och ledare till och med uppträtt mera gentlemannamässigt än mot många manliga domare.

I söndags var Bennanis dock inte bra. Min åsikt grundar jag inte enbart på den egna närvaron. Jag såg nämligen om matchen på CMore i går kväll med koncentration på vad som hände där bollen inte var och givetvis också på sekvenser som gav gula kort, utvisningar och frikast/straffar. Det var ingen erfarenhet som gav pr för en bollsport jag gillar. Det var en omöjlighet att se allt fuffens för fyra ögon.

Egentligen motsäger jag mig själv, när jag menar att domarna inte var bra. Uppgiften var, som sagt, vid åtskilliga tillfällen ”omöjlig”. Men denna gång saknade de den känsla som gör bra domare lite extra bra.

Som när Sävehof redan efter 14 minuter fick sin tredje utvisning, två solklara, den tredje mycket tveksam i ett läge då det tidigare funnits tillfällen att även låta en hemmaspelare vila två minuter.

Som när HK:s Anton Blickhammar fick sin tredje utvisning och därmed rött kort för en företeelse som tidigare bara renderat ett frikast. Nu blev bestraffningen på något sätt dubbel.

Som när hemmalagets Mattias Kvick vräker ner en motståndare som resulterar i en utvisning för honom men samtidigt två utvisade spelare för Sävehof efter det efterföljande tumultet. (Det kändes som en ishockeybedömning, där den som börjar ett slagsmål nästan alltid får den angripne med sig. Så vill väl handbollen inte ha det?)

Och så den efterhand mest omdiskuterade situationen, den där HK:s Magnus Persson fick lämna matchen med en befarad hjärnskakning. Från min läktarposition var det omöjligt att säkert avgöra händelseförloppet. Tydligen var det lika svårt från den andra sidan, av ”vittnesmål” att döma. Tv-repriserna gav heller inget säkert besked.

Klart är däremot att det blev fel spelare från Sävehof som blev utvisad.

***

Den irriterade stämningen har många anledningar. Domarna hade – utan något genusperspektiv – ingen av sina bättre dagar. Men samtidigt en omöjlig uppgift. Utan hjälp av övertända spelare och ledare.

Med sin täthet med många aktörer på en liten yta är handbollen den svåraste bollsporten att döma. Två personer klarar inte detta. Basketen har tre domare på en mindre plan med färre spelare.

Något att tänka på för handbollen!

Det är min slutsats efter kvartsfinalspelet.