Finns det någon lag som beklagar sig lika mycket som FC Rosengårds damlag?

I dag är det dags igen i en stort uppslagen Sydsvenskanartikel på de två första sportsidorna, där man antyder att de två poängtapppen efter det senaste landslagsuppehållet beror på att klubben hade elva spelare på landslagsuppdrag.

Men ...

Värvar man spelare från Sverige och i stort hela världen, alla med landslagskvalitet, så ser fotbollsvärlden ut så här. Det kommer perioder då spelare har landslagstjänst.

Man kan inte äta kakan och ha den kvar. Det tycks man tro i FC Rosengård. Det är inte första gången man hör liknande toner inifrån Malmö ips innandömen,

***

När coronapandemin slog till på senvintern hanterade klubbarna träningsupplägget på oliks sätt. FC Rosengård var en av de klubbar som hade flest och längst uppehåll. Kan formdippen bero på att spelarna saknar den grund som är en nödvändighet för att klara av ett så tufft program som nu?

Det här är en amatörfundering.

***

FC Rosengård möter i dag i en tv-sänd match Kristianstad.

Någon timme senare möter HK Malmö i Handbollsligan Ystads IF, också tv-sänd. Ligan har inletts med några smärre överraskningar. Tippade bottenlag har oroat, och till och med tagit poäng mot favoritlagen. HK Malmö har inte övertygat helt ut. Ystads IF har hittills gått bra. Även om det är långt kvar känns mötet i Baltiskan som lite av en vattendelare.

Men inte ett ord i Sydsvenskan.

***

På tal om Sydsvenskan. I sin söndagkrönika menade chefredaktören Jonas Kranje att det var viktigt att man i papperstidningen förbättrade den snabbversion som publicerats på nätet. Jag är införstådd med svårigheterna på Sporten med alla rapporter från fotbollens småklubbsvärld. I den spännande slutstriden i division 2 tappade förvisso IFK Malmö poäng mot Halmia, men när lördagen summerades hade även Ängelholm och Västra Frölunda spelat oavgjort. IFK Malmö är fortfarande i topp. Ett tillägg i texten hade höjt det journalistiska värdet. Allt enligt Jonas Kranjes intentioner.

***

När jag än är igång, som en bloggarnas gnällspik. Som FC Rosengård i fotbollsvärlden.

I veckan beslöt en av Malmös främsta friidrottare diskuskastaren Axel Härstedt att lämna Malmö AI för lokalkonkurrenten Heleneholms IF. Inte ett ord i Sydsvenskan, som blivit informerad om klubbytet.

***

Det är ingen större hemlighet att klubbar och idrotter känner sig åsidosatta i Sydsvenskans bevakning.

Stabilitet är en bra grund att bygga på.

Så givetvis även inom idrotten. Är ungdomsverksamheten bred ser framtiden ljus ut. I synnerhet om den är stabil över tid.

Jag har följt speciellt den skånska friidrotten och handbollen under en del år. Skillnaden är enorm. Till handbollens fördel. Handbollen har lyckats behålla sina ungdomar långt upp i junioråldern, vilket friidrotten totalt misslyckats med, och har en klubbredd som friidrotten bara kan avundas.

USM i handboll har startat med steg 1, som skall utmynna i ett femte finalsteg framåt vårkanten. Till spel i de sex kategorierna 14, 16 och 18 har 28 föreningar anmält 113 lag. Det är i stort samma siffror säsong efter säsong. 113 lag är för övrigt rekord.

Det är det som är stabilitet.

58 av lagen är pojklag, 55 flicklag. I fjor var det ett litet övertag för flickorna.

Jag tror på tvåkönade idrottsföreningar. När Heleneholms IF på 1960-talet tog in flickor i sin verksamhet blev det den faktor som gjorde att klubben växte både bredd- och toppmässigt.

Det finns många intressanta detaljer att plocka fram ur statistikunderlaget. Som att de skånska föreningarna i juniorklasserna, 18-åringarna, ställer upp med 15 flicklag och 12 pojklag. 15 juniorflicklag är imponerande. Att göra adekvata jämförelser är svårt. Fotbollen har ingen liknande tävling, inbjuder till seriespel för F 19 och F 17, regionalt indelade. I dessa grupper har åtta skånska klubbar anmält tio lag. Jag medger att det är större svårigheter att hålla igång ett lag i en serie med upp mot 18 matcher än vid enstaka sammandragningar. Men det skymmer inte att handbollen lyckats behålla sina tjejer upp i åren. Det är ett problem i många idrotter.

***

Föreningslistan är också stabil. Cirka 25 klubbar finns alltid med varje säsong. Några försvinner ett år, återkommer ett andra. Helt ny 2020/2021 är Ovesholms IF som har ett lag med i F 16.

Lundaklubbarna har som alltid flest anmälda lag, Lugi 13, H 43 nio och Lundagård två. Kristianstadsregion är bra representerad, IFK åtta lag, HK tre, Åhus fem, Vinslöv tre och Tollarp och Ovesholm ett vardera.

Ystads IF är numera en komplett förening, lag i alla sex klasserna, totalt åtta lag. IFK Ystad har ett P 14-lag.

OV/Helsingborg och Lödde har även de ett lag i alla grupperna, liksom Ankaret från Bjärred som har två i P 14. Imponerande av Ankaret och Lödde från två mindre orter.

I Eslöv kompletterar IK, damer, och HF, herrar, varandra. Stan finns med på alla plan.

Malmö då? Det var inte många är sedan det bara fanns fyra, fem lag från Malmö med i USM. Nu är det tolv, IFK sex, HK fem och Limhamns HF ett.

Läste i senaste Offside, fotbollsmagasinet, att missnöjes- och utbrytarföreningar, oftast med enbart ett lag, har en livstid på två, tre år.

Upp till bevis Limhamns HF.

***

En kort sammanfattning, ett stabilt Handbollsskåne mår bra.

Om några timmar är det fösta avkast i Handbollsliga, Ystads IF mot Varberg.

För att få intressant information om alla de 15 lagen hänvisas man till Aftonbladet och en massa hemsidor. Handbollen prioriteras inte massmedial i den här regionen.

I år finns det 15 lag i serien. På grund av coronapandemin slutfördes inte förra säsongens serie. Aranäs, den allsvenske ettan, tog steget upp. Det positiva är att man slipper poolspelet med dess inneboende orättvisa vad gäller hemmaplansfördelen mot lagen i egna poolen. Det blir en rak serie över 28 matcher.

Efter att bara ha läst sporadiska referat från träningsmatcherna är det svårt – näst intill omöjligt – att tippa utgången av grundserien. Jag har misslyckats förr, men här ett nytt försök.

1) IFK Skövde (4 förra säsongen). I stort intakt tupp med erfarenhet och utvecklingspotential (Jack Thurin, Victor Ljungkvist). Strålande avslutning 2019/2020-

2) IFK Kristianstad (3). Sämre målvaktspar men en bra A-uppställning med ligans bäste spelare, Olafur Gudmundsson. Har tränaren Ljubomir Vranjes hittat rätt?

3) HK Malmö (2). Kontinuitet är en fördel. Många långa skador förstörde förra säsongen för nyförvärven. Givet topplag. Daniel Ekman måste en skadefri säsong för ett varierat anfallsspel. Kassem Awad,  vilket utveckling!

4) Alingsås (1). Återigen har man tappat toppspelare, främst Claar, Tern och Kraft (mv) men landets främste ligatränare över tid, Mikael Franzén, har förmågan att hitta nya lösningar. Även nu?

5) Sävehof (7). I fjor Sunnefeldt, i år Bogojevic. Blir tappet för stort? Gzim Salihi, den store talangen är kry och med Jonathan Edvardsson viktiga kuggar. Tre nordiska nytillskott och många egna talanger ser intressant ut-

6) Ystads IF (5). Kim Andersson? Håller han? I sann Ystadsanda, från förr, många uppflyttade unga spelare. Ludvig Hallbäcks utveckling intressant. Jonathan Svensson måste ta nästa steg. Bättre målvakt i år, Kraft. Carlén jr, som tränare, vad kan han tillföra?

7)  IFK Ystad (8). Tufft om bäst i stan. De norska nyförvärven lär fylla luckorna efter spelarförlusterna. Bra förstauppställning. Men bredden? Tränare Seifert har förmågan att få ut det bästa av sina trupper.

8) Lugi (7). Tomas Axnér utvecklade de unga spelarna fantastiskt bra. Är ersättaren Marc Udh lika skicklig finns kapacitet och en intressant fortsättning mot det verkliga toppskiktet. Om än inte denna säsong.

9) Redbergslid (9). De nya Elliot Stenmalm (egen) och Oskar Joelsson (OV)  måste lyfta i sin nya omgivning om det skall bli slutspel. Många frågetecken.

10) Hallby (10). Fjorårssäsongens stora överraskning som nykomling med årets tränare Jesper Östlund. Hur skall i stort samma trupp klara andra året? Laget blev bättre allt eftersom. En av de intressantaste nykomlingarna på många år.

11) OV, Helsingborg (13). Tränaren Toni Johansson (Aranäs) det bästa nyförvärvet. Vad kan återbördade Mattias Thynell tillföra? Vågar man ge en av landets främsta talanger Alfred Månsson mycket speltid?

12) Guif (12). Kunde det Zoran Roganovic-tränade laget, starkt åderlåtet, bli tolva i fjor går det inte sämre nu med en breddad trupp med viss spets och talang. Nyckel: Eric Johansson.

13) Önnered (11). I hemmahallen är laget svårspelat och kam med sitt optimistiska spel hota även topplagen.

14) Varberg (14). Höjde sin kapacitet som nykomling allt eftersom. Men tappet av Daniel Lindgren och Tobias Bengtsson tunga. Inspirerade av stans fotbollslag? Det går att slå ur underläge.

15) Aranäs (nykomling). En av Sveriges främsta ungdomsklubbar med massor av spelare i konkurrentklubbarna. Philip Jonsson tillbaka efter begränsad speltid i AIK och Lugi. Återfår han den kvalitet han hade innan han lämnade?

Det blev ingen examen och då kan man inte sätta något slutbetyg.

Eller?

Jag tänker på den avbrutna handbollssäsongen, men något blev förstås klart, så en viss summering av det skånska spelåret är kan måhända vara på sin plats.

Vi börjar i Malmö. HK Malmös herrar fick ingen möjlighet att infria sin målsättning, ett SM-guld. Men två lite genanta håll inom Malmöhandbollen blev något mindre. HK:s damer avancerade till division 1 (nivå 3) och ett steg närmare sin målsättning, SHE, högsta damligan. På herrsidan vann IFK Malmö sin division 4-grupp och nu är glappet till HK Malmö ”bara” tre serier. (Jag bortser från HK:s U/B-lag i division 2). Ingen kan väl tycka att det är smickrande för en stad av Malmös storlek med en så klen topp och bredd på seniorhandbollen.

Så därför gäller det att hitta de ljus som finns, två avancemang, förvisso från en låg nivå. Men ändå.

***

Elitskiktet, och dit räknar jag de två högsta serierna för båda könen, i Skåne blev bredare. De sex klubbarna i Handbollsligan klarade sig kvar (OV/ Helsingborg slapp kval) och 2020/21 har Skåne även ett lag i Allsvenskan, serien under Handbollsligan i och med att Vinslövs HK tog steget upp från ”ettan”.

Kristianstads HK:s säsong i Damallsvenskan blev bara ettårig och till hösten finns åter tre Skånelag i SHE, även H 65 och Lugi.

Eslövs IK och OV med sina allsvenska positioner visar på toppbredd. Sju herrelitlag och fem på damsidan är bra. Differensen på två kan bero på att det på de två högsta herrserierna finns 30 lag, på damsidan endast 24.

Ystads IF och IFK Kristianstad, de två klassiska föreningarna, visar att man vill bli kompletta. Deras damlag är på väg mot Allsvenskan.

Bland herrarna kan det gå samma väg för Bjärredklubben Ankaret, trea i division 1. Handbollen är stark i orten, Bjärreds Hk vann en division 4-grupp.

Klubbredden i Skåne har minskat. Malmö med två klubbar är ett exempel. Det finns fler. Många större orter, där det tidigare funnits verksamhet, är nu utan, om inte helt, så i en mindre skala. Det märks inte minst i divisionerna 1 och 2, där farmalagen är många och dessutom framgångsrika. De främsta klubbarna har också generellt den bästa bredden.

***

Jag har alltid hävdat, oavsett idrott, att ju fler föreningar det finns desto lättare att hitta talanger. Den skånska friidrotten är ett ypperligt exempel, både nu och tidigare. Många svenska mästare kommer från mindre orter.

Här ligger ett framtida problem för handbollen. Det finns utrymme för fler seniorserien. I Skåne är division 4 (herrar) och 3 (damer) lägsta nivån. I de båda andra stora distrikten, Stockholm och Göteborg, finns även division 5 och till och med 6.

***

Lägsta skånska damserien vanns av Staffanstorp. Det går även för de små att hävda sig. Viktigt!

***

Återkommer med en överblick av ungdomshanbollen. Och lite till.

.

Det roliga hann aldrig börja.

Jag tänker på handbollens SM-slutspel, det man hade sett fram mot under en lång transportsträcka. Det känns lite tomt när man sett mer eller mindre av  cirka 85 matcher  från högsta herrligan.

Mitt förhandstips var för en gångs skull inte så illa, en eller två placeringar fel på åtta av lagen, fyra helt rätt är väl okej.

Den stora positiva överraskningen var nykomlingen Hallby, som med råge undvek kval, och ju längre säsongen fortskred och man hade anpassat sig till elittempot tillfördes Handbollsligan kvalitet. Den bästa nykomlingen på mången god dag. Och med Årets tränare Jesper Östlund.

Konkurrens får han naturligtvis av Lugis Tomas Axnér.  Det är imponerande att kunna forma ett konkurrenskraftigt lag med tanke på att förra säsongens tre bärande spelare försvann. Årets genombrott Casper Käll. I alla fall den mest spektakuläre och med ett offensivt register, som en bollälskare bara måste gilla.

Mikael Franzén, Alingsås, är en tredje aspirant till Årets tränare. Hans förmåga att säsong efter säsong få laget i form till den avgörande delen av spelåret är ett skicklighetsbevis. Trots årliga spelarförluster till högre rankade ligor lyckas alltid Alingsås/Franzén hitta lösningar.

Hur skall man sammanfatta Ljubomir Vranjes första hela säsong som tränare i IFK Kristianstad? Det blev ju ingen slutexamen. I sina bästa stunder var det mästarklass men med ligans bästa och bredaste material borde topparna varit fler – eller kanske bättre uttryckt: Dipparna varit färre.

Överflödets förbannelse? Ett problem som Vranjes inte behärskade.

Inte heller HK Malmö/Stian Tönnesen fick visa vad man kunde i spänt läge. Avslutningsmatcherna visade på brisen av en riktig ledare på plan i kärva lägen. De många, långvariga skadorna har hämmat utvecklingen. Speciellt Viktor Östlund hackiga säsong har satt sina spår. Hampus Olssons genombrott är mycket positivt.

IFK Skövde blev på sluttampen min favorit till SM-guldet. Tipset grundades på att truppen innehöll alla kvaliteter som behövs för ett guldlag, inte minst bredden i målfabrikationen, fallerade en, fanns ett alternativ.

Jag har en – obekräftad – känsla av att säsongens Ystads IF saknade harmoni. Och inte minst stabilitet hos de enskilda spelarna. Var det någon enskild spelare som genomgående höll den klass man kunde förvänta sig? YIF bygger om. Nog en nödvändighet om klubben vill bli en medaljaspirant i framtiden.

I IFK Ystad har tränaren Sebastian Seifert gjort ett bra jobb, försökt inplantera ett snabbt spel som man inte behärskade under 60 minuter. Klubbens plats i hierarkin har redan visat sig. Spelare är redan borta inför hösten.

Sävehof kunde inte ersätta Oskar Sunnefelt och när Gzim Sahili blev långtidsskadas och lånet iraniern Pouyn Norouzinezhad försvann, kunde inte ens en så bra talangfostrare som Sävehof hitta fullgoda ersättare. Vad händer när nu William Bogojevic, en av seriens absolut främsta spelare, försvinner?

Redbergslids förvisning från Liseberg till Scandinavium inverkade negativ på prestationen. Målvaktsspelet utan Tobias Thulin höll, sett över hela säsongen, inte den klass som fordras för slutspel. Behövs en ny röst i stället för Jasmin Zutas.  Materialet håller högre klass än som nia.

Med de hyfsat meriterade nyförvärv som   införskaffade är en trettondeplats för OV/Helsingborg en missräkning. Att lovande Oscar Joelsson försvinner (till Redbergslid) underlättar inte en förbättrad placering 2020/21. På vilken nivå det nu blir.

Önnered i sina bästa, snabba, stunder i hemmahallen var alltid sevärt. Men med sin plats i näringskedjan blir det svårt för förortsklubben (Göteborg) att komma högre en elittabell.

Zoran Roganovic, H 43-profilen (främst) fick en tuff uppgift i ett under lång tid åderlåtet Guif. Placeringen som tolva var väntad. Nästa säsong är det upp till Zoran att visa sin förmåga att utveckla unga spelare. Inte minst en av Sveriges främsta talanger Eric Johansson.

Varberg sistaplats var tippad av i stort alla. Året i Handbollsligan var utvecklande. Laget, under ledning av Hasse Karlsson, blev underhand bättre. Om inte sista omgången ställts in hade möjligheten att passera OV faktiskt funnits.

***

Synd att säsongen blev stympad. Det fanns mycket att se fram mot.

Varför sitta här och spekulera?

Det blir kanske inget SM—slutspel för herrar i handboll.

Isolerad – inte på grund av corona utan för utbredd slemsäcksinflammation i hälen, som omöjliggör längre transporter på egen hand – ligger jag och spekulerar i läspauserna av Ingrid Carlbergs oerhört intressanta biografi över Alfred Nobel.

För någon dag sedan lekte jag expert och delgav mina slutspelsfunderingar. Men av mycket positivt att säga om idrott: Det ändrar sig snabbt. Form är en färskvara.

Några matcher i senaste omgången har fått mig att fundera och fegt tänka om.

HK Malmö har varit stabilt. Ett lag som ledet en serie efter 30 av 32 omgångar är självfallet bra. Det är löjligt att påstå något annat. Handbollen, även i internationella finalsammanhang, är rik på genomklappningar som HK:s 19—29 mot Alingsås. I matchen saknade jag någon som tog tag i det, gjorde det oväntade. HK verkade sönderläst av ett skickligt Alingsås (Mikael Franzén, tränaren), som också hade den individuella kreativiteten.

Alingsås en finalpretendent. Som vanligt.

Kristianstad har blandat och gett. Men senast mot Sävehof visade man i första halvlek – den jag såg – ett spel, som kanske inget annat lag kan ens i sina bästa stunder. Nu är förstås den kvällens Sävehof med skador, sjukdomar och en avstängning inte den bästa värdemätaren.

Såg inte Skövdes överkörning av Önnered men imponeras över hur man sprider sitt målskytte. Det är ett lag med det mest varierade skyttet.

***

Det är i dag inget vågat tips att det blir HK Malmö, Alingsås, Kristianstad och Skövde som avancerar till semifinal.

Ystads IF verkar helt under isen och Sävehof är för tunt för närvarande.

Det troliga är att den nuvarande tabelltoppen, Malmö, Alingsås, Kristianstad, Skövde, blir intakt.

SHL:s etta och tvåa, vem det nu blir, kan knappast undgå att vinna över IFK Ystad, Lugi (alternativt Redbergslid) över fem matcher.

Och då lär det bli ett Skånederby i kvartsfinalerna, HK Malmö mot antingen Lugi eller IFK Ystad. Kristianstad tror jag väljer Sävehof med bakgrund av tisdagens 32—20. Då blir det Skövde—YIF i det fjärde mötet med västgötarna som storfavoriter-

Oavsett val kan semifinalerna bli tio handbollshögtider. Att få favören att få välja motståndare kan bli en väl så delikat uppgift.

Mitt förra tips kvarstår: IFK Skövde vinner SM.

***

Men redan, när den omgång som börjar i dag är klar, kan mina funderingar vara helt käpprätt åt skogen.

Och ännu har jag inte bestämt kvällens match: HK—Hallby eller YIF—Skövde. Matchförloppet får avgöra.

Sista perioden Rögle—Redhawks blir det i alla fall.

Tv-konsumenten har det bra. Med en fot i högläge.

Slutspelet i Handbollsligan, högsta herrserien, närmar sig.

Det känns skönt. Transportsträckan är för lång. Den allmänna handbollspubliken har samma uppfattning. Det har den visat genom de genomgående låga, och minskande, publiksnitten.

Inte ens HK Malmös jakt på att vinna Handbollsligan, idrottsligt en verklig merit, attraherar en kräsen Malmöpublik. Utan slutspel hade hemmamåndagsmötet mot serietvåan Alingsås varit direkt avgörande – nästan i alla fall – om var SM-guldet skulle hamna. Nu gäller det bara om vilket lag som skall få hemmafavören i slutspelet. Och möjligheten att välja slutspelsmotståndare. Kanske nog så viktigt, men inget som direkt lockar extrabesökare.

Fjorårets slutspel visade också att dessa fördelar inte var en fördel mer än ekonomiskt. Sjuan Sävehof blev mästare med fyran Alingsås som finalmotståndare.

I år tror jag inte att en sjua eller åtta, IFK Ystad, Lugi eller Redbergslid, har den kapacitet som Sävehof hade i fjor. Har svårt att se att någon ur denna trio över fem matcher skall rå på HK Malmö, Alingsås eller IFK Kristianstad, av vilka två skall välja sin kvartsfinalmotståndare. Tvåan har även möjligheten att välja sexan, Sävehof eller Ystads IF, två outsiders i slutspelet. Det gör man inte.

De senaste omgångarna har bjudit på varierad konfekt med stora variationer i prestationerna. Lagen har haft olika koncept att matcha, och träna, sina trupper inför det förhoppningsvis tuffa matchandet nu i slutet av säsongen.

I Ystads IF har storstjärnan Kim Andersson knappast spelat alls offensivt. Då har Jakob Nygren trätt in och visat att han har kapacitet på denna nivå. Dalibor Doder, tidigare mest med korta inhopp, har fått åtskilligt med mer speltid och då visat att han inte ”glömt” allt det som gjorde honom till en världsstjärna.

Den andre outsidern är Sävehof. Om – och jag upprepar om – Gzim Salihi förklaras frisk efter sin tredje hjärnskakning. Iraniern Pouya Norousis korta gästspel som ”högernia” visade att med en bra spelare i den positionen tillsammans med Jonathan Edvardsson och William Bogojevic har Sävehof kanske ligans främsta uppställning på distans.

Den senaste tidens tv-tittande på Handbollsligan har i min värld utkristalliserat en ny favorit till SM-guldet, IFK Skövde. Deras trupp är bred med hög kapacitet på alla plaster.

För HK Malmös del gäller att Viktor Östlund blir så tränad att han kan spela under längre perioder än han gjort hittills.

Och självfallet kan man – trots allt – inte bortse från IFK Kristianstad. Eller?

Ett spännande slutspel blir det under alla omständigheter.

Till skillnad från grundseriens lunk.

Publikkris.

Domarkris.

Det gäller Handbollsligan, herrhandbollens högsta serie.

Har det ena med det andra att göra?

Kanske lite långsökt. Men – och det här är förstås personligt – ibland känns det faktiskt olustigt, när dåliga, ojämna domarinsatser avgör jämna matcher. Det är som om man önskar att vissa möten var avgjorda långt före slut, så att domsluten inte blir avgörande. Och det är ju också så att en av handbollens stora plus är just ovissheten, jämnheten, vändningarna på slutet.

Jag ser två till fyra matcher per omgång och tyvärr kan jag nästan förutse när det kan bli problem. Det finns i Handbollsligan många par som inte håller den klass som behövs för att nå sportslig rättvisa. Som neutral åskådare vill man inte känna olust när bedömningarna svajat och haft alltför stor inverkan på slutsiffrorna.

Sen – och det vill jag understryka – finns det par som galant navigerar rätt bland alla handbollsreglernas blindskär. När det nu drar ihop sig, inte minst i slutspelet, hoppas jag att spelprogrammet ger toppdomarparen möjlighet att döma många matcher.

För säkerhets skull vill jag poängtera, och upprepa, att jag är medveten om att det i handbollen med sina lite diffusa gränser mellan olika bestraffningar är sällsynt svårt att hitta rätt.

Men det ursäktar och förklarar inte helt den totala domarinsatsen.

***

Några få rader om publikkrisen.

Av de elva lag som förra säsongen spelade i ligan har tio av dem hittills ett lägre snitt än 2018/19. Enda undantaget är Önnered som ökat från 601 till 685, dock seriens i särklass sämsta snitt.

Det största tappet har de båda Ystadslagen, IFK från 1 247 till 787, YIF från 1 675 till 1 135 (lär väl höjas efter kvällens derby).

HK Malmö har sett över tre säsonger det jämnaste snittet, 1 181, 1 182 och i dagsläget 1 132.

Kristianstad var för fem år sedan uppe i över 4 800 personer per match, i dag redovisar man 4 004, dock 2 500 fler än tvåorna Alingsås och Skövde.

De fyra senaste säsongerna har följande trend: 1 530. 1 469, 1 455 och i nuläget  1 345 per match. Inga imponerande siffror för en idrott som vill kalla sig stor.

***

Som handbollsvän är jag orolig över både domarstandarden och publikutvecklingen.