En av många fördelar med att vara pensionär att man inte har en massa ”måsten”.

Några finns givetvis. Men man kan skjuta upp en del till morgondagen. Som att sätta några intryck från helgens idrottsevenemang på pränt först en tisdagseftermiddag.

I min idrottsvärld var herrhandbollslandslagets kvalificering till OS det stora. VM-silvret för några månader sedan till trots: Hur stabilt var detta unga, nya lag? Jodå, svensk handboll står på en stabil grund, där det viktigaste fundamentet, en världsmålvakt i Andreas Pallicka, åter visade sig vara bäst när det som mest behövdes.

Pallicka och Jim Gottfridsson är de bärande krafterna i bygget. Jim har kvaliteter att bli en ny förbundskapten. Det är upplyftande att se hur förbundskaptenerna Solberg/Boquist överlåter de taktiska dispositionerna i en time out till honom i stället för att plocka fram en taktiktavla och dra några förvirrande streck. Jag har aldrig förstått värdet att i ett kritiskt läge skissa upp en målgivande kombination. Vem kan ta sig till instruktionerna i en stressande, kanske avgörande sekvens?

Egentligen är det ju ett erkännande av att förberedelserna inte varit tillräckliga,

***

Svensk handboll visade återigen sin bredd. När Hampus Wanne, med i All star team i VM, tvingades lämna återbud kallades unge Emil från handbollsklanen Mellegård in och visade både effektivitet och mental styrka efter några frilägesmissar,

Att Niklas Ekberg gjorde landslagscomeback med sina egenskaper både på och utanför plan är ett plus inför OS. Inte minst är hans internationella rutin värdefull. Men varför jämföra och kritisera på felaktiga grunder? En krönikör menade nämligen att Sverige nu även får mål från högerkanten. Underförstått I jämförelse med VM. VM-paret Daniel Pettersson/Valter Chrintz svarade för totalt 40 mål, kan vara någon straff på Daniels konto, och det är ett bevis på bra effektivitet. Denna blir inte nämnvärt större med Ekberg i stället för Chrintz.

***

Solberg/Boquist får en jobbig, men positiv, tid fram till de skall nominera OS-truppen. Den får bara innehålla 14 spelare, plus tre reserver. VM, EM- och OS-kval har visat att det finns mer än två alternativ på de flesta positionerna. Över 20 spelare har varit delaktiga i 2021 års strålande insatser.

***

Malmö FF:s 0—4 mot Elfsborg har satt sina spår i humör och kommentarer i MFF-leden. Visst kunde MFF fixat ett tröstmål men det kunde också ha hamnat ännu fler bollar än fyra bakom Marko Johansson.

Det har talats om saknaden av en ”nia” och ”sittande” mittfältare och allt vad det nu kallas i det moderna, kufiska fotbollsspråket. Det som fattats i MFF nu under säsongen är viljan, att ta de sista och jobbiga stegen i varje situation på plan. Det gör ont att försvara sig, det gör ont att skaffa sig en fördel på mittplan eller att plocka fram en egen målchans.

I Elfsborgsmötet la några av spelarna mer energi på att vifta på och slå ut med armarna för att visa på alla de oförrätter de tycke sig vara utsatta för än att revanschera sig före sina misstag. Hur många gånger har Anel Ahmedhodzic haft en motståndare inom tacklingsavstånd i säsongens matcher? Hans ben har varit viktigare än en bollvinst.

I attityden finns MFF:s stora problem för närvarande.

***

Sen kan man ju också fundera varifrån den stora MFF-optimismen kommer om de två nya Balkanspelarna. Som jag antytt tidigare: Varför hamnar spelare med deras tillskrivna kvaliteter i Allsvenskan för en i dessa sammanhang låg summa som tio miljoner. Någonstans ringer en klocka.

Visst är scoutingen bättre än på den tiden man talade om videojuggar. Men …

En sluttabell ljuger inte.

Det ligger väl en viss sanning i detta. Det senaste året har dock coronapandemin gjort att uppehåll av olika längd och med oregelbundna spelscheman gjort att lagen drabbats olika. Inte minst har ishockeyns SHL-lag haft ryckiga program. Om hockeyns tabell efter 52 omgångar det här spelåret ger en rättvisande bild av lagens inbördes styrka är därför tveksamt.

***

Handbollsligan, den högsta herrnivån, är slutspelad. Covid-19 har givetvis satt sina spår men kanske än mer de många långvariga, allvarliga skadorna, inte minst hjärnskakningarna, och då inte enbart på målvakterna. Hur pass mycket dessa faktorer inverkat på grundspelstabellen blir naturligtvis bara gissningar.

***

Men i en nördig värld – som min – kan man hitta intressanta detaljer i en sluttabell. Väl medveten förstås om att en vinst, som i handboll, värderas med två poäng oavsett motstånd. Men inför ett förestående slutspel kan det finnas ett visst intresse att se utfallet av de 14 inbördes mötena topplagen emellan. Delvis hade jag klart för mig att HK Malmö och Ystads IF varit stabila mot lagen från undre halvan men sämre mot toppen. Men att IFK Kristianstad var klart sämst i Topp-8-tabellen var minst sagt överraskande.

Denna kuriosatabell fick nämligen fölande utseende:

Sävehof                            14                  10                 1                   3                    21

Alingsås                            14                   9                  0                   5                   18

Skövde                             14                   7                  3                   4                   17

Lugi                                 14                   6                  1                   8                   13

HK Malmö                        14                    5                  2                   7                   12

Ystads IF                          14                   5                  2                   7                   12

Guif                                 14                   5                  1                   8                   11

Kristianstad                     14                   4                  0                   10                   8

***

Säger en sådan tabell då något? Nja, den visar i alla fall att de tre allmänt tippade topplagen Kristianstad, HK Malmö och Ystads IF inte varit så stabila som man tippat. Det gick ju till och med så ”illa” att ett av lagen Malmö och Kristianstad försvinner redan i första omgången. 

En del indikationer kan min ”nördtabell” kanske ge inför slutspelet.

Och trots sin placering både i den riktiga tabellen och i den här är IFK Kristianstad min guldfavorit.

Mitt ideologiska idrottshjärta hoppas förstås något annat.

Det var en spännande lördagseftermiddag för oss som följt Handbollsligan, högsta herrserien.

Den stora förloraren var HK Malmö och då inte enbart för storförlusten, 27—35, mot IFK Kristianstad. Oavsett hur illa det gått för Kristianstad i grundserien är jag övertygad om att alla lag vill undvika Kristianstad i en kvartsfinal. Nu blir det HK:s lott.

Det är Kristianstad som har den högsta nivån i sina bästa stunder och även den bredaste truppen. Det har laget visat i European League, förvisso nivå 2 i Europa, där man avancerat till slutspel.

Lördagsvinnare blev i motsvarande grad Ystads IF, som i sin tur utklassade Varbergm 38--25. Även om YIF vann båda grundseriematcherna mot Kristianstad och förlorade båda mot Lugi föredrar nog YIF att ta sig an Lundalaget i en serie över bäst av fem.

YIF har tillskrivits större stabilitet den här säsongen än de senaste. Så kan man tolka resultaten det här av pandemi och skador präglade spelåret.  Covid-19 har givetvis satt sina spår i sluttabellen. Men förutom de fyra poängen mot Kristianstad och de tre mot Skövde har YIF:s sju förluster och två kryss kommit mot de övriga fem topplagen.

Den nye, unge tränaren Oscar Carléns kapacitet kommer att prövas i slutspelet.

Unga Lugi har gjort det bra men Ystads IF har en topp och bredd i sin trupp som kommer att räcka för revansch i den kommande kvartsfinalen. Ärligt talat tycker jag faktiskt att YIF underpresterat i viktiga toppmöten.

Skövde, min favorit till grundserieetta, har haft en ojämn säsong men jag vidhåller att man har ett spelarmaterial som är bland de främsta i landet. Men så ställs man mot detta Alingsås, alltid, alltid som bäst när det är slutspelsdax. Och som alltid, alltid tycks kunna ersätta sina till proffsvärlden flyktade stjärnor. Skövde har skaffat sig ett psykologiskt övertag, har plus 19 på säsongens inbördes möten.

Guifs slutspelsplats är för de flesta en överraskning. Även för mig. Skånebekantingen Zoran Roganovic har som tränare gjort ett enormt arbete. Insatsen visar också på den strålande handbollskulturen i Eskilstuna. Det finns många Guif-fostrade spelare i seriekonkurrenterna och ute i Europa.

Sävehofs avslutning är minst sagt imponerande, en enda förlust, den 23 februari mot Önnered borta, sedan december. Och man har gjort med en trupp där i lördags nio spelare var födda på 2000-talet och endast en var äldre än 25 år. De två senaste åren har man tappat två av sina främsta skyttar Oskar Sunnefeldt och William Bogojevic och den tredje Gezim Salihi har varit borta hela säsongen och bara gjort korta inhopp på slutet.

Nye tränaren Michael Apelgren har redan gjort storverk med sitt lag, som i en krönika beskrivs ha en speciell spelstil och vara storvuxet. Jag har sett nästan precis 100 matcher från Handbollsligan, varav elva med Sävehof. Jag har inte sett något speciellt med Partillelagets spelstil och uppfattar lagets som ett av ligans fysiskt sett minsta. Vilket också uppgifterna på klubbens hemsida visar, ingen spelare är över 195, merparten kring 185, två under 180. Det är inget storvuxet lag i handbollssammanhang. Vem har missat? Jag eller krönikören?

***

Mina favoriter till semifinalplatserna är Sävehof, Ystads IF, Skövde och Kristianstad. Det innebär Sävehof mot Kristianstad och YIF mot Skövde. Vi får se!

***

Trots sitt på sluttampen kritiska läge fortsatte IFK Ystad, i alla fall mestadels, att hålla ett högt tempo i sitt spel. Det gav utdelning, Ystadstvåan slapp kval. Gott så.

***

Det lär finnas anledning att återkomma.

Det blir en spännande vecka för oss som följer Handbollsligan, den högsta herrserien.

Tre omgångar återstår, för några bara två. För Alingsås och Kristianstad tillkommer dessutom var sin hemmamatch i Europaspel. Det är tuffa matcher på en vecka.

Covid-19 och en massa skador, inte minst hjärnskakningar (och då inte enbart på målvakter) , har ställt till det. Lagen har drabbats olika i olika skeden av säsongen. Rytmen har saknats i spelprogrammet. Men nu står vi inför avgörandet, ett spännande sådant. Och med en tabell, där alla lagen har något att spela för. Lägg till att det också är många så kallade fyrapoängsmatcher som gör att möjligheterna till omkastningar är stora.

HK Malmö och Ystads IF, ettan och tvåan, är skademässigt hårdast drabbade. Att ersätta det ordinarie målvaktsparet i enstaka matcher går väl hjälpligt men i ett slutspelsmöte över fem matcher under kort tid är det avsevärt svårare.

Det gäller för båda lagen att en av de ordinarie målvakterna måste bli kurant till slutspelet om lagen skall nå ända fram.

Många lag har skador på tongivande spelare. Skadeläget är hemlighållet hos lagen. I slutspel och kval öppnas förmodligen möjligheten till återkomster för några viktiga spelare. Om nu inte covid-19 ställer till det än mer än vad viruset redan gjort,

I år får topplagen inte välja motståndare i slutspelet. Det hade väl sin charm. Nu är det fastställt, ettan möter åttan, tvåan sjuan och så vidare. I skrivande stund är ingen placering klar. Och med, som sagt, många inbördes matcher bland de sju slutspelsklara lagen är det lite av hybris att tippa kvartsfinalordningen. Men jag har gjort bort mig tidigare. Så här faller i alla fall mina funderingar ut.

Ystads IF—Guif

Sävehof—Lugi

HK Malmö—Kristianstad

Alingsås—Skövde

Slutspelat för året kommer Hallby och IFK Ystad ha gjort

Kvala får Önnered, Redbergslid och Aranäs göra.

Ny sats i Allsvenskan för OV Helsingborg och Varberg.

***

I kväll spelar Aranäs--IFK Ystad och Guif—OV och vid pass 20.30 kan alla mina funderingar visa sig vara helt felaktiga. Spännande är det under alla omständigheter.

Det är inneväder dessa dagar.

Och dessutom vill myndigheterna att man i görligaste mån skall isolera sig. Lydig är man och lite frusen också. Så med gott samvete och inne i stugvärmen blev det en hel del sporttittande i tv-fåtöljen.

Några korta intryck med Malmövinkel kan kanske vara på sin plats.

***

Träningsmatcherna i fotboll är i gång. Såg naturligtvis Kalmar FF mot Malmö FF, 2—2. Såg och såg, förresten. Snöyran gjorde i vissa stunder det intill omöjligt att exakt se vad som hände samtidigt som underlaget inte gav spelarna rättvisa.

Bevakarna från Malmömedia var dock snabba att jämföra och verbalt sätta betyg på MFF-spelarna i de två lagen. (MFF hade två olika lagen i matchen som spelades i 2x60 minuter.). Den individuella kvaliteten i de båda uppställningarna varierade kraftigt och det präglade givetvis de enskilda insatserna.

Det var en träningsmatch med betoning på träning. Och ingen i Malmömedia nämnde med ett ord att Kalmar med nye, intressante tränaren Henrik Rydström till och med lät pojklagsspelare pröva sin talang mot svenska mästarna. Och ingen skrev att KFF kom utan fem av sina främsta spelare av dem som är kvar från 2020 års trupp. Om vilken kvalitet det fanns i MFF-motståndet intresserade inte Malmös journalister. Men kanske deras läsare, några i alla fall? Och det är ju de som betalar deras löner.

I Kalmar FF spelade för övrigt unge Elias Olsson från Husie IF innerback under 60 minuter.

***

Såg också HK Malmös 19—13 förvandlas till 27—32 mot Guif. Kollaps kallades det. Stian Tönnesen, tränaren, och hans assistent Konrad Rasmussen kan självfallet så oändligt mycket mer handboll än jag och vet statusen för dagen på spelarna. Jag har sett de flesta av HK:s matcher under många år och med denna bakgrund vågar jag ställa frågan: Varför plockade man inte in Tim Hilding i rollen som speldirigent? Det var inte länge sedan han var den tongivande i den rollen, när HK vände en hotande förlust mot Redbergslid.

Vågar man vara så drastisk att påstå att det var dålig coachning som inte gav Malmö chansen in på slutet?

***

Jag tittade också på sista perioden Malmö Redhawks—Brynäs, 0—3. Min kunskap om hockeyns innersta finesser är obefintliga. För säkerhets skull vill jag betona att jag inte sett alla SHL:s lag och i stort endast en och annan av Malmös perioder (och Rögles) men dristar mig att fråga: Litar inte Redhawks alltför mycket på att pucken skall studsa rätt framför motståndarkassen? Och på målvakten Oscar Alsenfeldt?

Visst är det något primitivt över Redhawks?

Så är då handbollsfesten slut.

Och om pandemin tillåtet – och om Sverige klarar kvalet – väntar ett OS senare i år och i januari 2022 – och om Sverige klarar kvalet –ett EM. Den vanvettiga handbollstävlingskarusellen snurrar året runt.

Det innebär oerhörda krav, givetvis på spelarna, men även på förbundskaptensduon Glenn Sohlberg/Martin Boquist.

När skall de utan träningsmatcher hinna ge de unga talangerna den nödvändiga internationella landslagserfarenheten?

Om jag inte minns fel var under Bengt Johanssons och Sveriges storhetstid de främsta lagen från VM och EM direktkvalificerade för nästa mästerskap. Bengt Johansson utnyttjade detta och testspelarna i träningsmatcherna var många. Och inte minst hade bänkspelarna en oerhörd rutin, några med upp mot 200 landskamper.

Denna möjlighet har inte den nye förbundskaptenen och hans assistent. De hade behövt den.

***

VM-truppen bestod av 20 spelare. Hur många av de tio spelare som lämnat återbud som är aktuella inför fortsättningen, vet jag inte. De skadade bör väl vara det. Det innebär att det finns cirka 25 aktuella spelare. Om OS-reglerna i coronatider inte ändrats blir det en svår uppgift att forma en OS-trupp. En sådan får bara innehålla 14 spelare, plus två reserver på plats, Det innebär elva utespelare. En grannlaga uppgift att hitta rätt.

VM-succén med våra nya favoriter har gett laguttagarna svåra problem, i grunden angenäma. Men när skall man få tid att i hetluft pröva de riktigt unga, de som fick minimalt med VM-speltid?

***

Några korta sammanfattningsrader.

• De danska världsstjärnorna Niklas Landin (målvakten) och Mikkel Hansen var segerorganisatörerna, Men så lite det hade behövts för en verklig storsensation. Jag hävdar att i handbollsmatcher med en differens på ett eller två bollar är det marginalerna som avgör. Det fanns tillfällen då bollarna studsade försmädligt fel för Sverige. Detta sagt utan att förringa det danska guldet. Det var rättvist.
• Danmark är VM-etta i de två senaste mästerskapen. Men i den mellanliggande EM-turneringen eliminerades laget i första gruppspelet. Så tufft blåser det på toppen i den europeiska handbollen.
• Visst fanns det domslut att ställa sig frågande till, men domarstandarden var högre, inte minst i slutomgångarna, än i de senaste mästerskapen. Jag hade i alla fall turen att slippa se någon riktigt brutal match.
• Moderklubbarna för de svenska spelarna visar på den föreningsbredd som är så viktig för starka landslag. Samtidigt är den regionala spridningen smal. Skåne och Göteborgsområdet dominerar. Sävehof och H 43 Lund hade två spelare från sina ungdomsled med 20-mannatruppen, övríga  var fördelade på en klubb var. Inte oväntat var det i Alingsås de flesta fått sitt seniorgenombrott, fyra spelare

***

Nu blir det inhemsk handboll på menyn. Det gillar jag. De matcher som spelats under VM har dock inte haft någon högre klass. Gårdagsmötet HK Malmö—Alingsås, 23—28, var helt bedrövlig. Det erkände alla inblandade. Ja, inte CMores kommentator förstås. Han, vem det nu var, ansåg det vara en bra match och när han ville få medhåll av dem han intervjuade blev det näst intill pinsamt. Väluppfostrade som handbollsspelare vanligtvis är höll de med men man såg att de villa svara något helt annat. De ville inte undergräva journalistens trovärdighet.

Det var ingen bra journalistik. Med heders CMore att ni sänder!

Vad finns att tillägga om det svenska VM-laget i handboll?

Alla lovord i tv, radio, tidningar och inte minst på sociala medier har varit berättigade och överväldigande.

Den enda nackdelen i de tre senaste matcherna har varit att det inte ens varit spännande in i slutminuterna.  Det är ju det som är handbollens extrakrydda.

Nej, ingen hybris nu, Månsson!

***

Den blivande medaljen för Sverige är den försa för herrarna i ett VM sedan silvret 2001. Det har nogsamt poängterats. Men Sverige har inte varit utan pallplaceringar i 20 långa år. Silver i OS 2012, EM-guld 2002 och EM-silver 2018. I ett EM är vägen till medalj väl så tuff som i ett VM i denna europeiskt dominerande sport.

Övriga världen visar vid olika mästerskap att det finns potential i några länder från andra kontinenter för att på allvar ta upp konkurrensen mot Europa. Men ingen har lyckats att ta det sista stabila steget. Egypten är väl närmast. Argentina och Brasilien visade i VM att det finns potential. Japan, var ojämnt, men hade i några matcher, även mot hyfsat motstånd, intentioner som definitivt kan berika handbollen.

***

Glen Solberg och Martin Boquist skall givetvis ha de bästa lovorden för sitt sätt att få truppen att fungera. Tv-bilderna har förmedlat en grupp i harmoni. Det har varit äkta glädje i alla uppsträckta händer och omfamningar. En smittande glädje.

Solberg/Boquist stressades aldrig till att börja laborera med en massa olika uppställningar trots de kaotiska förberedelserna. De satsade på en grunduppställning och hade ersättarna/alternativen klara.

Semifinalen mot Frankrike visade att det var rätt väg. Sett över 60 minuter var gårdagsmötet den bästa (Hittills! Hoppas jag. Förväntningarna stiger.) insatsen. Det skedde med det jag vill kalla grunduppställningen.

Som jag sagt tidigare: Mästerskap ger oftast inte tillfälle för social coachning. Hur gärna jag än hade velat se mer av Alfred Jönsson, Jonathan Edvardsson, Oskar Sunnefeldt och Jack Thurin, en kvartett som kommer att utmana om mer speltid

***

Av de nya har Jonathan Carlsbogård fått mycket speltid och ett internationellt genombrott på landslagsnivå. Han spelar i Bundesliga och är van vid den tuffa atmosfären i världens bästa liga.

Eslövsgrabben Lukas Sandell med spel i Norge och Danmark är kanske därför den som överraskat mest. Han har fått stort förtroende i båda riktningarna och klarat det ypperligt.

Uttagningen av honom visar på förbundskaptenernas fina scouting.

Men också, paradoxalt, hur svårt det kan vara att få speltid och erfarenhet i ett svenskt elitlag. Under säsongerna i Ystad fick Lukas stå tillbaka för världsspelaren Kim Andersson. Trots att hans inhopp oftast var strålande,

En grundserie över ett 30-tal matcher, följd av ett slutspel, ger tillfällen för att låta unga talanger få bra med utvecklande speltid. Många svenska klubbar är bra på att ge sina unga spelare speltid, även i pressade lägen, andra betydligt sämre.

Jag tror det finns fler Lukas Sandell i Handbollsligan.

***

Morgondagens final då? Inför Frankrikematchen skrev jag: Det kan bara inte gå.

Men det gick.

Men Frankrike hade förstås ingen Mikkel Hansen och ingen Niklas Landin, målvakten. Och dessa är inte ensamma som storspelare.

Men vi – nu är vi vi – har ett lag med toppar och inte minst moral.

***

Och deppa inte om det blir silver.

Tacka för drygt 14 dagars storstilad idrottsunderhållning.

Mina värsta farhågor besannades lyckligtvis inte den första slutspelsdagen, kvartsfinalerna, i handbolls-VM. Den om avgörande misstag av domarna i deras oerhört svåra uppgift. I alla fall inte i de två matcher jag såg, Danmark—Egypten och Sverige—Qatar.

Domarparen var verkligt bra. Sverigematchen var lättdömd, ojämna tillställningar tenderar att vara det. Tuffare var det dock i dramat i Danmarksmatchen. Domarna pallade för trycket.

Och vad härligt att reglerna ger möjlighet till hårdaste möjliga bestraffning vid spelförstörelse och också ett direkt rött kort de sista 30 sekunderna av en match.

Ibland, eller faktiskt ganska ofta, önskar man att fotbollen hade lika tuffa regler vid alla ”maskningar” i slutskedena av matcherna.

Eller att domarna vågade använda de regler som faktiskt finns.

***

Ett straffavgörande i en match i ett internationellt mästerskap har jag aldrig upplevt. Men ack så nära. Och jag var på plats i Zagreb, EM-final 2000 mellan Sverige och Ryssland, som ledde med 15—9 i paus. En svensk upphämtning gav 24—24 vid ordinarie tid. Den första förlängningen gav 3—3, alltså 27—27. Ryssland hade 31—30 innan två svenska mål gav 32—31. Då återstod 30 sekunder. Sverige höll undan och blev Europamästare. Men ack så nära ett straffavgörande det var.

Den här finalen är ett av mina absolut starkaste idrottsminnen.

***

Sverige i semifinal!  Ja, vad skall man säga? Att utklassa så högt rankade nationer som Ryssland och Qatar visar på hög kapacitet, liksom att uddamålsvinna mot hemmanationen Egypten och kryssa mot Slovenien och Belarus.

Det är starka prestationer av ett lag, jag betonar lag, som få trodde på. Visst Palicka i målet, Jim Gottfridsson som den sammanhållande länken och den allestädes närvarande Max Darj är de viktigaste stenarna i bygget.

Måste också lägga till Jonatan Carlsbrogård. Vilken mästerskapsdebut!

När man om ett år vid Idrottsgalan skall utse Årets genombrott är han en given kandidat. Bara nu inte statuterna satt en löjlig åldersgräns. Jonathan är 25 år.

Late bloomers i idrottssammanhang giller jag. De är viktiga i den debatt om ungdomsidrott och specialisering som finns i landet. Och som alltid borde fortgå.

***

Kantspelarna har fixat många mål, varit snabba och haft hög effektivitet. De är värda sina fina betyg. Inget tvivel om den saken. Men de har fått exceptionellt fina lägen av sina lagkamrater både i kontringar och utspel. De har sällan varit trängda vid sina avslut.

***

Frankrike då? Det kan bara inte gå. Det har vi sagt och hört tidigare.

Frankrike slog Norge med fyra och det är naturligtvis bra och utklassade Portugal. Ungern är förvisso ett bra lag men fransmännen behövde två förlängningar för att vinna.

Och när man slog Island med två mål var Frankrike inte direkt missgynnat av domarparet. Om man så säger. Jag såg det mötet.

Kan detta unga Island med sin snabba handboll skärra Frankrike, så varför inte också ett Sverige med ett starkt självförtroende.

***

Ojdå, där stack visst optimismen i väg.

Det blir en späckad tv-kväll på fredag, två VM-semifinaler och i pausen mellan dem, träningsmatch i fotboll mellan IFK Malmö och Malmö FF.