Linus Persson gjorde en otroligt bra insats i handbollsdramat i VM-segermatchen mot Egypten.

De lovord han fick från alla möjliga, och omöjliga, håll var berättigade. Inget snack om saken.

Många talar om ett internationellt genombrott för helsingborgaren. Jag är den förste att hoppas att det bli en fortsatt utveckling på den karriär som elitmässigt tog fart i HK Malmö. Men en enda toppmatch är inget internationellt genombrott. Det behövs fler toppinsatser. Inte bara i detta mästerskap utan i flera.

Som jag försynt påpekade i ett tidigare inlägg: De senaste åren har många svenska spelare gjort alldeles utmärkta mästerskapsinsatser men utan att hålla sig kvar på denna nivå. Det är därför Sveriges VM-trupp är så orutinerad i mästerskapssammanhang som den är.

För svensk handbolls framtid betyder det mycket om Linus Persson stabiliserar sig på gårdagsnivån för att sedan ta ett nytt kliv.

Samma gäller Jonathan Carlsbrogård, ännu mera orutinerad än Linus.  Jonathan har också visat att det finns en inneboende kapacitet för en lång internationell mästerskapskarriär. Felix Claar och Lukas Sandell, två andra VM-debutanter, har också visat kvalitet.

***

Många av de ”riktigt” unga har fått lite, eller ingen, speltid. Jag tror säkert att förbundskaptenen Glenn Sohlberg önskat att han kunnat matcha dem under längre perioder. Men handboll kräver stor samspelsförståelse. Pandemin har ställt till det. Före VM blev det inga matcher och färre gemensamma träningspass. Sohlberg fick använda de två inledande matcherna till att spela ihop grunduppställningarna.

Det tuffa Egyptenmötet var heller inget lämpligt tillfälle att testa de unga.

Det finns mycket att ta hänsyn till för en nytillträdd förbundskapten.

***

Rubrikernas män, Hampus Wanne, Lucas Pellas och Linus Persson, i all ära. Outstanding efter tre matcher är Jim Gottfridsson. Han kan ju allt. Man brukar poängtera att ingen är oersättlig. Det håller inte när det gäller dagens svenska handbollslandslag. Ingen kan ersätta Jim Gottfridsson.

Och inte heller Max Darj i sin nya dubbelroll. Han är inte bara en eminent försvarsspelare. Darj är även en intelligent linjespelare. Se hur hans ”spärrar” ger luckor för attackerande anfallare. Fråga bara Linus Persson!

***

Och nu ser vi fram mot en ny spännande VM-vecka. Mot en kvartsfinal.

Jag gillar handboll.

Och det är mycket av den varan för tillfället.

Jag har också under all tid poängterat svårigheterna att döma, ibland känns det som en omöjlig uppgift. Det finns så många oskrivna  gränser. Vad skall ge ett enkelt frikast, ett gult eller rött kort, en straff? Räknade för några år sedan vid en herrelitmatch i Malmö antalet gånger som domarparet blåste för en förseelse. Siffran landade på 120. Detta under 60 minuter. Och då skall man inte glömma att det fanns händelser, då det inte blev någon signal alls. Domarna hade alltså ytterligare ett antal situationer att bedöma.

Är det inte en omöjlig uppgift för domarna – förvisso två – att hitta rätt i denna djungel?

Jo, är mitt svar.

Det är naturligt att det blir fel, många fel. Tv-repriserna avslöjar många. Inte minst försvarsarbetet på och innanför målgårdslinjen. Man kan tolka det som inkonsekvens  när det blir lite hipp som happ. Samtidigt skall de två domherrana hålla koll på tröjdragningar och fasthållningar och ojusta spärrar. Med oftast tolv spelare inom ett begränsat område. Vem sa att det var lätt?

***

Ett bra försvarsarbete i handboll är grunden destruktivt. Det måste vara ojuste. Till en viss gräns.

Det accentuerades tydligt i pauskommentarerna i VM-matchen mellan Sverige och Chile. Experterna Ola Lindgren och Martin Frändesjö var eniga: För att få stopp på chilenarnas finessrika, många gånger spektakulära, sevärda och målgivande spel, måste de svenska spelarna ”låsa” motståndarna, få stopp på deras rörelser. Med andra ord, svenskarna måste bli ojustare. Men, märk. till en viss gräns: Man måste undvika utvisningar.

Taktiken lyckades. Sverige fick stopp och förvandlade 20—16 till 41—26. Det skall förstås också poängteras att chilenarna tröttnade när differensen ökade.

Men, här kommer min lilla fundering: Hur bra är det för en idrotts utveckling att ojustheter till en viss gräns gynnas framför kreativitet och finess? Så är det ofta i handboll.

Det borde inte vara så. Handbollen balanserar på farlig gräns. Ibland känner jag mig som handbollsintresserad kluven. Spelintelligens skall belönas framför destruktivitet. Snabbare försvarsfötter är en väg mot en mer sevärd handboll.

Är det bra med kanske 150 avbrott i en handbollsmatch över 60 minuter.

***

Trots mina betänkligheter ser jag fram mot den fortsatta VM-turneringen och de inhemska serieavslutningarna/slutspelen.

VM i handboll för herrar har börjat.

Ett ovissare mästerskap är någon gång tidigare. Coronapandemin har ställt till det. Lagen har inte kunnat förbereda sig varken tränings- eller matchmässigt. Viktiga EM-kvalmatcher har ställts in, andra har spelats med B-betonade uppställningar. För eventuella tippare har det varit svårt att få en överblick. Resultatredovisningarna i papperstidningarna är bristfällig och ger dålig information.

Dessutom kan covid-19 ställa till ännu mer.

Det är inte med samma entusiasm jag ser fram mot detta VM som tidigare år.

***

32 deltagande lag verkar lite väl många. Det lär bli många matcher med utklassningssiffror. Redan med färre lag har det varit några som inte haft kvalitet för ett världsmästerskap. Ta Australien och Grönland, som exempel!

Positivt är att det utökade antalet lag ger utrymme för tre bra nordafrikanska lag och att både Sydkorea och Japan är kvalificerade. Lagen från östra Asien brukar spela en offensiv, snabb handboll där dock fysiken mot de europeiska topplagen inte räcker till. Inför ett olympiskt spel på hemmaplan brukar arrangörsnationen satsa extra och lyckas då och då, Minns 1988 i Sydkorea, guld damer, silver herrar.

Var står Japan inför sitt (eventuella) OS?

***

Men det lär bli mycket Europa som vanligt. Frankrike, Danmark, Norge är de hetaste medaljkandidaterna med Tyskland och Kroatien som outsiders. Kan också varna för Ryssland.

***

Sverige, då? Det är en ung och i dessa sammanhang nästan helt orutinerad trupp. Kan laget konkurrera om en kvartsfinalplats är det godkänt i min bok.  Under de stora medaljåren från 1990 och en bit in på 200-taler hade de bärande spelarna nästan alla över 200 A-landskamper, sex till och med över 300. Även ”komplementspelarna” hade långa landslagssäsonger, några upp mot tio år och 200 landskamper.

***

I årets VM-trupp har målvakten Andreas Palicka 105 landskamper. Jim Gottfridsson, nyckelspelaren, som man kanske tror är en inventarie i landslaget har bara 90 landskamper på sitt cv.

Det här kan bara inte gå.

Visst har av olika anledningar den svenska truppen decimerats på erfarenhet. Men det är många spelare som, även i mästerskapssammanhang, visat sig ha kapacitet att hävda sig på denna nivå men aldrig lyckats etablera sig. Jag tänker på Jesper Konradsson, Magnus Persson, Viktor Östlund, Markus Olsson, Andreas Cederholm. Philip Henningsson, Philip Stenmalm och kanske några till från de senaste åren. Några borde haft mer att ge.

Detta har gett utrymme för några unga skåningar från den breda skånska ungdomshandbollen, som jag berömt åtskilliga gånger i mina bloggar, som Valter Chrintz (Åhus), Alfred Jönsson (H 43 Lund), kanske Anton Lindskog (Näsby) och inte minst Lukas Sandell (Eslövs HF), vars talang man såg i Ystads IF men att han 2021 skulle bli VM-spelare är både intressant och glädjande.

För framtiden är det viktigt att några av dessa etablerar sig på denna nivå.

***

Nu är det snart dags för avkast för Sveriges första VM-match, Nordmakedonien. Svensk vinst!

VM-uppehåll i Handbollsligan för herrar.

Och dags för en liten uppdatering inför grundseriens avslutning. Pandemin har ställt till det på många sätt. Lagen har blivit drabbade i varierad omfattning med följd att tabellen haltar, några lag har spelat 20 matcher, några bara 17 av de 28 som skall avverkas.

För en månad sedan gjorde jag en ”halvtidssummering”. Då tycktes de åtta slutspelslagen, de tippade Topp-8, vara klara. Men differensen mellan sjuan IFK Kristianstad och åttan IFK Ystad har ökats till fem poäng. Samtidigt har Hallby gått bra och är bara två poäng efter Ystadskamraterna. Om man bortser från chauvinistiska Skånesynpunkter vore det bra för svensk handboll att få ett småländskt lag i ett SM-slutspel. Åtta lag från Skåne/Västsverige vore kanske inte optimalt.

***

I summeringen för en månad sedan var rubriken: HK Malmös stabilitet ger serieledning.

Den kan plockas fram igen. Laget har inte förlorat någon poäng mot lag från nedre halvan. Denna förmåga att undvika ”minor” är ett bra recept att vinna en grundserie. Den långa förlustfria serien har delvis gynnats av en gynnsam lottning. Det lär bli tuffare i slutomgångarna. HK har sina fem svåraste konkurrenter kvar, fyra av dem på bortagolv. HK Malmö vinner grundserien är mitt ändrade tips.

***

Ystads IF är också förlustfritt mot lag från nedre halvan. De två klara förlusterna mot Lugi förvånar, eftersom YIF i samma veva två gånger vann mot IFK Kristianstad. YIF har till synes det mesta för att vinna ett SM-guld. Det har ett lag med Kim Andersson. Frånvaron av skadade Jonathan Svensson har märkts mer än vad jag trott.

***

Sävehof har imponerat på sistone. Inte minst genom sin unga bredd. Sävehof lär vara det lag som använt flest spelare, många väldigt unga. Tränaren Michael Apelgren har gett många chansen. De har tagit den. Laget har varit skadedrabbat (Gzim Salihi!).  En klar outsider i ett slutspel. Jonathan Edwardssons plats i VM-truppen är mer än välförtjänt, Handbollsligans bäste spelare hösten 2020.

***

Den mest varierade formkurvan har Alingsås haft. Ett tufft program, spelar ju också i Europa, sjukdomar och skador har satt sina spår. Alla förlusterna av landslagsmässiga spelare de senaste åren märks naturligtvis. Truppen är tunn. I sina bästa stunder går inget lag säkert.

***

Jag tippade Skövde som etta i grundserien. Det lär västgötarna inte bli. Men väl en stark aspirant till en finalplats och också guldfavorit. I några av de 68 matcher jag helt eller delvis sett, har Skövde spelat bra handboll med hot på alla positioner. Matias Helt Jensen fick för något år sedan pris som Årets spelare i ligan. Denna klass har han stundtals visat under hösten.

***

Unga Lugi har överraskat. De är väl alla överens om. Man vinner inte två gånger över YIF, segrar över Alingsås och Skövde och kryssar mot HK Malmö utan en hög kapacitet under en längre period. Av topp 7-lagen har Lugi bara Kristianstad kvar, så laget kan redan inrikta sig på ett slutspel.

Lugi har verkligen lyckats fånga in närområdets talanger till ett slagkraftigt lag. I den trupp som presenteras på hemsidan har 5 H 43 Lund som moderklubb, 3 Lugi, 3 Kävlinge HK och 1 Lödde Vikings (Kävlinge kommun).

***

Oavsett hur stämningen varit i IFK Kristianstad under Ljubomir Vranjes är lagets insats underkänd. En trupp med så många klasspelare, med höga löner, får inte bara skylla på tränaren. Lite självrannsakan skadar aldrig. Samtidigt kan ingen räkna bort Kristianstad i ett slutspel. Definitivt inte.

***

IFK Ystad och Hallby strider om den sista slutspelsplatsen. Vem som blir tia och slipper kval är hart när omöjligt att tippa. I den nedre regionen slår man varandra hur som helst. Och i sina bästa stunder med en målvakt i zonen kan det också bli någon sensationell poäng här och var.

Vad händer med Redbergslid med en ny tränare, Magnus ”Bagaren” Johansson?

För Önnered är det viktigt att Anton Hallbäck blir kurant.

Även om Hammarby tycks avancera till högsta serien vore det bra om Guif från Eskilstuna stannar kvar. Slagsidan mot sydväst får inte bli för kraftig.

Det lär bli en spännande avslutning på den inhemska handbollssäsongen.

En förhoppning är förstås att coronan inte skall ställa till det än mer än vad pandemin redan gjort.

***

Men först är det VM.

Det var onekligen lite känslosamt, när ”Bella” Gulldén kommenterade sitt avsked från handbollslandslaget efter EM-förlusten, 25—31, mot Frankrike.

Vi som gillar spelare, de med stort L i Lirare, oavsett idrott, kommer att sakna henne. Bella har i tio år gett svensk damhandboll en ny dimension. Att ranka aktiva från olika idrotter och olika epoker är givetvis en omöjlighet,  men Isabelle Gulldén tillhör en av Sveriges främsta idrottskvinnor i ett internationellt perspektiv. Genom alla tider.

Avhoppet är naturligtvis ett stort avbräck för den nye förbundskaptenen Tomas Axnér i uppbyggnaden av ett ”nytt” landslag. Visst Bella Gulldén är inte lika bra som för några år sedan – bland annat har skottkraften avtagit – men i de stunder Sverige varit som bäst var det hon som ställde och styrde. Hon, Jamina Robers, Linn Blohm och Anna Lagerquist, i defensiven, är den kvartett som burit det svenska EM-laget.

Jag har dålig koll på de nya, unga spelarna och deras prestationer i deras klubblag. Visst finns det talang, det märktes. Strålande prestationer har dock följts av mindre bra insatser, enkla missade pass (de som på handbollsspråk kallas tekniska fel), ofta med ett baklängesmål som följd. Det är få idrotter, där en ”enkel” felpassning straffas så hårt, med ett baklängesmål direkt. Som i går, när svenskt 14—12 med chanser till både 15- och 16—12 på mindre än 30 sekunder resulterade i paussiffrorna 14—14.

Eller ta några sekvenser i början av matchen mot Montenegro, där några bortkastade bollar gav motståndarna initiativet och ett försprång som inte gick att ta in.

Det var situationer som visade vad internationell erfarenhet betyder i ett europeiskt handbollsmästerskap. Alla, nästan i alla fall, 16 slutspelslagen har kapacitet att komma på den övre halvan. Jämför med ett EM för damer i fotboll! Utan Balkan och öst är det tunt. Det är ju bara att se på resultaten i EM-kvalen för landslag och de inledande matcherna i Champions League för klubblag.

***

Sveriges insats i EM, var den godkänd? En elfteplats är naturligtvis inget att yvas över. En underkänd match (Montenegro) och en underkänd halvlek (Frankrike) men i övrigt okej utan att få med sig de viktiga marginalerna. Straffproblematiken, då? Det är psykologi. Det är inte första gången ett lag får en dålig start i en turnering och sen fortsätter det. Men med sina många utdömda straffar (speciellt i detta EM) är säkra straffläggare en viktig framgångsfaktor. Sverige hade inte detta. Givetvis ett minus.

Vad hade gemena man tippat? Mellan spel om femte/sjätteplats och tia, gissar  jag.

Så varför inte ett B?. Min skoltids betyg för godkänd med tvekan.

***

Framtiden då? Vi lär inte på lång tid få fram en spelare av Bella Gulldéns världsklass. Det gäller för Tomas Axnér att hitta ett kollektiv. Jag tycker det i EM fanns tendenser till hög kvalitetshöjning hos några av de unga mästerskapsdebutanterna. Men det behövs också att hyggliga målvakter blir stabilare på denna nivå?

Sällan har jag sett två elitmatcher i handboll med så många tekniska fel som de i går.

Jag tänker på Handbollsligans HK Malmö—Lugi, 26—24, och EM-mötet för damer, Sverige—Spanien 23—23.

Det var spänningen in i det sista som räddade timmarna framför tv-skärmen. Just det ovissa med stora scenförändringar under matcherna och slutdramatiken i jämna matcher är två faktorer som gör att jag gillar handboll. Plus finessrika kombinationer med tempo, kryddade med individuella prestationer.

***

Det som förvånade mig i går var de många tekniska felen i herrmatchen. Tempot i passningsspelet var överlag lågt. Det borde innebära ett minimerat antal felpass, Speciellt Lugi drog ner på tempot, lite underligt att det unga laget inte utnyttjade sin kvickhet mera konsekvent.

***

EM-mötet höll ett helt annat tempo, som spelarna inte fullt behärskade. Därav de många bortkastade bollarna.

Det har sagts och skrivits många gånger att internationell handboll på landslagsnivå för damer är en av bästa idrotter man kan se. Sverige—Spanien var, trots tempot, ingen spelmässig höjdare men efter att ha sett några andra EM-matcher med bra kvalitet ser jag fram mot fortsättningen.

Liksom mera tempo i revanschmötet på måndag mellan Lugi och HK Malmö.

Men först: Hur skall IFK Kristianstad hantera en ny eventuell förlust mot Ystads IF i dagens Skånederby?

***

Några fler handbollsfunderingar denna söndagsförmiddag.

Jag är införstådd med svårigheterna att döma handboll med sina många närkontakter på liten yta av många spelare. Detta plus de flytande bestraffningarna mellan frikast, straff, gult kort och passivt spel eller inte. Man kan tillägga med mera.

Det som just nu irriterar mest är att det ibland i samma match blir lite hipp som happ.

Ta tröjdragningarna och försvarsspelet innanför egna målgården!

Jag medger: Ibland fattar jag inget.

När decembermörkret sänker sig finns det varje år en idrottslig höjdpunkt, ett internationellt mästerskap i handboll för damer.

Kanske än mer välkommet i dessa isoleringstider. Lämpligheten kan förstås diskuteras.

Samtidigt spelar den svenska herrligan vidare med matcher så gott som dagligen. Vi handbollsintresserade har att välja mellan.

***

I Handbollsligan är man i stort framme i halvtid. Det har varit en inledning med osedvanligt många överraskningar. Dessa till trots intar de tippade åtta slutspelslagen just nu de åtta främsta platserna.

HK Malmö leder tack vare att man klarat sig utan någon poängförlust mot lagen från nedre halvan. Finns alltså igen rejäl plump, även om man kanske internt räknar förlusten borta mot Alingsås som en sådan. Den knappa hemmavinsten mot Ystads IF var betydelsefull för ett stabilt HK efter att tidigare kammat noll i Baltiskan mot Kristianstad och Skövde.

IFK Skövde har haft tunga skade- och skjukdomsfrånvaron, har klarat dem hyggligt även om förlusterna mot Redbergslid och Önnered svider. Hur bra är den islänning som skall ersätta norrmannen Sranden?

Ystads IF:s 30—35 mot Lugi var för mig en stor överraskning. Utan spelmässigt glänsa över 60 minuter har det sett stabilt ut. Noll poäng borta mot HK Malmö och Alingsås ligger inom kalkylerna. Kim Andersson!

Alingsås, fyra förluster, Skövde (”halva” Alingsås borta på grundf av försenade coronaprov), Varberg, Aranäs och IFK Ystad, skall inte ge en fjärdeplats. Missarna kompenseras genom full pott mot Sävehof, Kristianstad, HK Malmö och Ystads IF. Europaspelet tar på krafterna. Men vinsten över Magdeburg visar att det finns en hög potential. Man kan aldrig räkna bort Alingsås. Om nu någon gör det.

IFK Kristianstad går bra i Europa men förlusten hemma mor Guif är väl den största sensationen på många år i ligan. Några andra marginalvinster mot bottenlagen tyder att maskinen hackar. Har så här långt bara en vinst mot ett lag ovanför dem, HK Malmö. Viktigt möte i kväll mot YIF.

Unga Lugi visade mot Ystads IF kvalitet men i längden lär det bli svårt. Det har varit stora variationer i prestationerna.

Skador och sjukdomar på några av de bästa har satt sina spår i ett ungt Sävehof. Har liksom Kristianstad bara spelat elva matcher (övriga 13 eller 14) så svårt att få en klar bild av var laget står. Men med att kurant manskap kan Partillelaget oroa även topplagen.

Vem förstår sig på IFK Ystad? 20—44 mot OV/Helsingborg, vinst mot Alingsås och kryss mot Skövde. Mot övriga topplag har IFK inte riktigt räckt till.

***

Av naturliga skäl har jag sett topplagen flest gånger. Men har sett alla de övriga lagen minst två gånger. Målvaktsspelets betydelse kan inte nog understrykas. Vid merparten av de överraskningar som skett har målvakterna i det otippade laget haft sin dag och varit inne i den så kallade zonen.

Det positiva intrycket har varit att lagen från undre halvan spelar en tempofull handboll både i kontringsspel och i passningar. Det gäller i stort alla. Det känns som inget av ”storlagen” går säkra mot de ”sämre bemedlade”, speciellt i bortamötena.

Det finns mycket ung talang i svensk handboll.

Har också en känsla av att den främsta skillnaden mellan topp och botten finns just på målvaktsposten. De bästa lagen har ofta två bra alternativ, varav ett oftast riktigt bra.

***

Snart dags för IFK Kristianstad—Ystads IF och sen Sverige—Tjeckien.

Den mörka decemberkvällen är räddad,

Landslagsuppehåll i högsta handbollsserien för herrar.

I dessa pandemitider har man haft tid att se en hel del matcher via tv. Lydig som jag är, har jag följt isoleringsrekommendationerna i alla fall hyggligt. Tv:n och dess många sportsändningar har kanske mer än vanligt blivit mitt sällskap.

Vad skall man då säga om Handbollsligan efter nio, tio omgångar? Även om de åtta första lagen är de som allmänt tippades som de åtta slutspelslagen har de andra sju lagen generellt höjts sin kapacitet och gjort många matcher ovissa långt in i slutminuterna.

Att Guif skulle bortavinna över Kristianstad var det absolut ingen som såg, lika lite som att Kristianstad bara vann med ett mål mot Aranäs och OV. Högsta högstanivå har Kristianstad.

Tunga HK Malmö ligger tvåa. Många har hängt upp sig på de tre tidiga förlusterna men de kom ju faktiskt mot tre av förra säsongens fyra främsta lag. Så egentligen inget konstigt i det. HK är nog det lag jag sett mest. Jag saknar längre speltid för unge Tim Hilding. Det är många av motståndarna som låtit yngre spelare få ett stort förtroende. Men det kan ju vara så att konkurrensen är tuffare i HK. Försvaret har imponerat i Malmö.

Ystads IF känns så här långt som en väldigt stark utmanare till SM-guldet. Har en stark trupp med matchvinnare i många positioner. Dalibor Doder och Kim Andersson, veteranerna, som ännu kan avgöra matcher på hög svensk nivå.

Skövde har inte fått målvaktsspelet att klaffa helt ut. Är naturligtvis ett lag som kommer att hamna högt uppe.

Åren av tapp av landslagsmeriterade spelare har så här långt gett utslag i Alingsås. Konstigt vore det förstås annars.

Sävehof har haft skador på tongivande spelare och får svårt att nå en topplats. Samma slutsats vågar jag fastslå om Lugi, där Casper Källs spektakulära spel gläder den som gillar Lirare, de med stort L.

IFK Ystad är svårt att få grepp om. Kan oroa de flesta. Snabbfotade Filip Långh, något av en ny favorit.

Liksom Olle Ek i Hallby, som i sina bästa stunder spelar en varierad anfallshandboll som gör laget svårstoppat.

Önnereds snabba spel har också stundtals imponerat. Senast när Anton Hallbäck utgick skadad mot Guif visade det sig att man kan luta sig mer än på Hallbäcks inspel.

Tänk vad en miljö, där man trivs och får förtroende, betyder. Som nu Philip Jonsson Johnssons återkomst till Arnäs efter åren i Ricoh/AIK och Lugi. Nu visar han sin kapacitet.

Guif blandar och ger. De två poängen mot Kristianstad imponerar förstås, liksom Eric Johanssons skytte.

Vad händer med Redbergslid, mesta mästarna?  Jasmin Zuta, tränaren, får inte ihop det med de rutinerade spelarna och några av landets främsta talanger.

Hur är det med OV:s mentala styrka och den fysiska orken? De många tappade poängen i slutskedena av matcherna kan bli svåra att ta igen.

Varberg har jag faktiskt inte sett den här säsongen. De tre vinsterna har kommit mot Aranäs, OV och IFK Ystad, de två förstnämnda nog så viktiga om man vill undvika direkteliminering. (De sista åker direkt ut.)

***

Spekulera och fundera kan man göra i all oändlighet. Men så är det där med målvaktsspelet.  Bakom de överraskningar och vändningar som skett så här långt ligger främst att någon målvakt hamnat i den berömda zonen.

Finns det något lagspel där målvakten, rent allmänt, är viktigare än i handboll? Och kanske än mer betydelsefullt, att laget har två kapabla målvakter.