VM-uppehåll i Handbollsligan för herrar.

Och dags för en liten uppdatering inför grundseriens avslutning. Pandemin har ställt till det på många sätt. Lagen har blivit drabbade i varierad omfattning med följd att tabellen haltar, några lag har spelat 20 matcher, några bara 17 av de 28 som skall avverkas.

För en månad sedan gjorde jag en ”halvtidssummering”. Då tycktes de åtta slutspelslagen, de tippade Topp-8, vara klara. Men differensen mellan sjuan IFK Kristianstad och åttan IFK Ystad har ökats till fem poäng. Samtidigt har Hallby gått bra och är bara två poäng efter Ystadskamraterna. Om man bortser från chauvinistiska Skånesynpunkter vore det bra för svensk handboll att få ett småländskt lag i ett SM-slutspel. Åtta lag från Skåne/Västsverige vore kanske inte optimalt.

***

I summeringen för en månad sedan var rubriken: HK Malmös stabilitet ger serieledning.

Den kan plockas fram igen. Laget har inte förlorat någon poäng mot lag från nedre halvan. Denna förmåga att undvika ”minor” är ett bra recept att vinna en grundserie. Den långa förlustfria serien har delvis gynnats av en gynnsam lottning. Det lär bli tuffare i slutomgångarna. HK har sina fem svåraste konkurrenter kvar, fyra av dem på bortagolv. HK Malmö vinner grundserien är mitt ändrade tips.

***

Ystads IF är också förlustfritt mot lag från nedre halvan. De två klara förlusterna mot Lugi förvånar, eftersom YIF i samma veva två gånger vann mot IFK Kristianstad. YIF har till synes det mesta för att vinna ett SM-guld. Det har ett lag med Kim Andersson. Frånvaron av skadade Jonathan Svensson har märkts mer än vad jag trott.

***

Sävehof har imponerat på sistone. Inte minst genom sin unga bredd. Sävehof lär vara det lag som använt flest spelare, många väldigt unga. Tränaren Michael Apelgren har gett många chansen. De har tagit den. Laget har varit skadedrabbat (Gzim Salihi!).  En klar outsider i ett slutspel. Jonathan Edwardssons plats i VM-truppen är mer än välförtjänt, Handbollsligans bäste spelare hösten 2020.

***

Den mest varierade formkurvan har Alingsås haft. Ett tufft program, spelar ju också i Europa, sjukdomar och skador har satt sina spår. Alla förlusterna av landslagsmässiga spelare de senaste åren märks naturligtvis. Truppen är tunn. I sina bästa stunder går inget lag säkert.

***

Jag tippade Skövde som etta i grundserien. Det lär västgötarna inte bli. Men väl en stark aspirant till en finalplats och också guldfavorit. I några av de 68 matcher jag helt eller delvis sett, har Skövde spelat bra handboll med hot på alla positioner. Matias Helt Jensen fick för något år sedan pris som Årets spelare i ligan. Denna klass har han stundtals visat under hösten.

***

Unga Lugi har överraskat. De är väl alla överens om. Man vinner inte två gånger över YIF, segrar över Alingsås och Skövde och kryssar mot HK Malmö utan en hög kapacitet under en längre period. Av topp 7-lagen har Lugi bara Kristianstad kvar, så laget kan redan inrikta sig på ett slutspel.

Lugi har verkligen lyckats fånga in närområdets talanger till ett slagkraftigt lag. I den trupp som presenteras på hemsidan har 5 H 43 Lund som moderklubb, 3 Lugi, 3 Kävlinge HK och 1 Lödde Vikings (Kävlinge kommun).

***

Oavsett hur stämningen varit i IFK Kristianstad under Ljubomir Vranjes är lagets insats underkänd. En trupp med så många klasspelare, med höga löner, får inte bara skylla på tränaren. Lite självrannsakan skadar aldrig. Samtidigt kan ingen räkna bort Kristianstad i ett slutspel. Definitivt inte.

***

IFK Ystad och Hallby strider om den sista slutspelsplatsen. Vem som blir tia och slipper kval är hart när omöjligt att tippa. I den nedre regionen slår man varandra hur som helst. Och i sina bästa stunder med en målvakt i zonen kan det också bli någon sensationell poäng här och var.

Vad händer med Redbergslid med en ny tränare, Magnus ”Bagaren” Johansson?

För Önnered är det viktigt att Anton Hallbäck blir kurant.

Även om Hammarby tycks avancera till högsta serien vore det bra om Guif från Eskilstuna stannar kvar. Slagsidan mot sydväst får inte bli för kraftig.

Det lär bli en spännande avslutning på den inhemska handbollssäsongen.

En förhoppning är förstås att coronan inte skall ställa till det än mer än vad pandemin redan gjort.

***

Men först är det VM.

Det var onekligen lite känslosamt, när ”Bella” Gulldén kommenterade sitt avsked från handbollslandslaget efter EM-förlusten, 25—31, mot Frankrike.

Vi som gillar spelare, de med stort L i Lirare, oavsett idrott, kommer att sakna henne. Bella har i tio år gett svensk damhandboll en ny dimension. Att ranka aktiva från olika idrotter och olika epoker är givetvis en omöjlighet,  men Isabelle Gulldén tillhör en av Sveriges främsta idrottskvinnor i ett internationellt perspektiv. Genom alla tider.

Avhoppet är naturligtvis ett stort avbräck för den nye förbundskaptenen Tomas Axnér i uppbyggnaden av ett ”nytt” landslag. Visst Bella Gulldén är inte lika bra som för några år sedan – bland annat har skottkraften avtagit – men i de stunder Sverige varit som bäst var det hon som ställde och styrde. Hon, Jamina Robers, Linn Blohm och Anna Lagerquist, i defensiven, är den kvartett som burit det svenska EM-laget.

Jag har dålig koll på de nya, unga spelarna och deras prestationer i deras klubblag. Visst finns det talang, det märktes. Strålande prestationer har dock följts av mindre bra insatser, enkla missade pass (de som på handbollsspråk kallas tekniska fel), ofta med ett baklängesmål som följd. Det är få idrotter, där en ”enkel” felpassning straffas så hårt, med ett baklängesmål direkt. Som i går, när svenskt 14—12 med chanser till både 15- och 16—12 på mindre än 30 sekunder resulterade i paussiffrorna 14—14.

Eller ta några sekvenser i början av matchen mot Montenegro, där några bortkastade bollar gav motståndarna initiativet och ett försprång som inte gick att ta in.

Det var situationer som visade vad internationell erfarenhet betyder i ett europeiskt handbollsmästerskap. Alla, nästan i alla fall, 16 slutspelslagen har kapacitet att komma på den övre halvan. Jämför med ett EM för damer i fotboll! Utan Balkan och öst är det tunt. Det är ju bara att se på resultaten i EM-kvalen för landslag och de inledande matcherna i Champions League för klubblag.

***

Sveriges insats i EM, var den godkänd? En elfteplats är naturligtvis inget att yvas över. En underkänd match (Montenegro) och en underkänd halvlek (Frankrike) men i övrigt okej utan att få med sig de viktiga marginalerna. Straffproblematiken, då? Det är psykologi. Det är inte första gången ett lag får en dålig start i en turnering och sen fortsätter det. Men med sina många utdömda straffar (speciellt i detta EM) är säkra straffläggare en viktig framgångsfaktor. Sverige hade inte detta. Givetvis ett minus.

Vad hade gemena man tippat? Mellan spel om femte/sjätteplats och tia, gissar  jag.

Så varför inte ett B?. Min skoltids betyg för godkänd med tvekan.

***

Framtiden då? Vi lär inte på lång tid få fram en spelare av Bella Gulldéns världsklass. Det gäller för Tomas Axnér att hitta ett kollektiv. Jag tycker det i EM fanns tendenser till hög kvalitetshöjning hos några av de unga mästerskapsdebutanterna. Men det behövs också att hyggliga målvakter blir stabilare på denna nivå?

Sällan har jag sett två elitmatcher i handboll med så många tekniska fel som de i går.

Jag tänker på Handbollsligans HK Malmö—Lugi, 26—24, och EM-mötet för damer, Sverige—Spanien 23—23.

Det var spänningen in i det sista som räddade timmarna framför tv-skärmen. Just det ovissa med stora scenförändringar under matcherna och slutdramatiken i jämna matcher är två faktorer som gör att jag gillar handboll. Plus finessrika kombinationer med tempo, kryddade med individuella prestationer.

***

Det som förvånade mig i går var de många tekniska felen i herrmatchen. Tempot i passningsspelet var överlag lågt. Det borde innebära ett minimerat antal felpass, Speciellt Lugi drog ner på tempot, lite underligt att det unga laget inte utnyttjade sin kvickhet mera konsekvent.

***

EM-mötet höll ett helt annat tempo, som spelarna inte fullt behärskade. Därav de många bortkastade bollarna.

Det har sagts och skrivits många gånger att internationell handboll på landslagsnivå för damer är en av bästa idrotter man kan se. Sverige—Spanien var, trots tempot, ingen spelmässig höjdare men efter att ha sett några andra EM-matcher med bra kvalitet ser jag fram mot fortsättningen.

Liksom mera tempo i revanschmötet på måndag mellan Lugi och HK Malmö.

Men först: Hur skall IFK Kristianstad hantera en ny eventuell förlust mot Ystads IF i dagens Skånederby?

***

Några fler handbollsfunderingar denna söndagsförmiddag.

Jag är införstådd med svårigheterna att döma handboll med sina många närkontakter på liten yta av många spelare. Detta plus de flytande bestraffningarna mellan frikast, straff, gult kort och passivt spel eller inte. Man kan tillägga med mera.

Det som just nu irriterar mest är att det ibland i samma match blir lite hipp som happ.

Ta tröjdragningarna och försvarsspelet innanför egna målgården!

Jag medger: Ibland fattar jag inget.

När decembermörkret sänker sig finns det varje år en idrottslig höjdpunkt, ett internationellt mästerskap i handboll för damer.

Kanske än mer välkommet i dessa isoleringstider. Lämpligheten kan förstås diskuteras.

Samtidigt spelar den svenska herrligan vidare med matcher så gott som dagligen. Vi handbollsintresserade har att välja mellan.

***

I Handbollsligan är man i stort framme i halvtid. Det har varit en inledning med osedvanligt många överraskningar. Dessa till trots intar de tippade åtta slutspelslagen just nu de åtta främsta platserna.

HK Malmö leder tack vare att man klarat sig utan någon poängförlust mot lagen från nedre halvan. Finns alltså igen rejäl plump, även om man kanske internt räknar förlusten borta mot Alingsås som en sådan. Den knappa hemmavinsten mot Ystads IF var betydelsefull för ett stabilt HK efter att tidigare kammat noll i Baltiskan mot Kristianstad och Skövde.

IFK Skövde har haft tunga skade- och skjukdomsfrånvaron, har klarat dem hyggligt även om förlusterna mot Redbergslid och Önnered svider. Hur bra är den islänning som skall ersätta norrmannen Sranden?

Ystads IF:s 30—35 mot Lugi var för mig en stor överraskning. Utan spelmässigt glänsa över 60 minuter har det sett stabilt ut. Noll poäng borta mot HK Malmö och Alingsås ligger inom kalkylerna. Kim Andersson!

Alingsås, fyra förluster, Skövde (”halva” Alingsås borta på grundf av försenade coronaprov), Varberg, Aranäs och IFK Ystad, skall inte ge en fjärdeplats. Missarna kompenseras genom full pott mot Sävehof, Kristianstad, HK Malmö och Ystads IF. Europaspelet tar på krafterna. Men vinsten över Magdeburg visar att det finns en hög potential. Man kan aldrig räkna bort Alingsås. Om nu någon gör det.

IFK Kristianstad går bra i Europa men förlusten hemma mor Guif är väl den största sensationen på många år i ligan. Några andra marginalvinster mot bottenlagen tyder att maskinen hackar. Har så här långt bara en vinst mot ett lag ovanför dem, HK Malmö. Viktigt möte i kväll mot YIF.

Unga Lugi visade mot Ystads IF kvalitet men i längden lär det bli svårt. Det har varit stora variationer i prestationerna.

Skador och sjukdomar på några av de bästa har satt sina spår i ett ungt Sävehof. Har liksom Kristianstad bara spelat elva matcher (övriga 13 eller 14) så svårt att få en klar bild av var laget står. Men med att kurant manskap kan Partillelaget oroa även topplagen.

Vem förstår sig på IFK Ystad? 20—44 mot OV/Helsingborg, vinst mot Alingsås och kryss mot Skövde. Mot övriga topplag har IFK inte riktigt räckt till.

***

Av naturliga skäl har jag sett topplagen flest gånger. Men har sett alla de övriga lagen minst två gånger. Målvaktsspelets betydelse kan inte nog understrykas. Vid merparten av de överraskningar som skett har målvakterna i det otippade laget haft sin dag och varit inne i den så kallade zonen.

Det positiva intrycket har varit att lagen från undre halvan spelar en tempofull handboll både i kontringsspel och i passningar. Det gäller i stort alla. Det känns som inget av ”storlagen” går säkra mot de ”sämre bemedlade”, speciellt i bortamötena.

Det finns mycket ung talang i svensk handboll.

Har också en känsla av att den främsta skillnaden mellan topp och botten finns just på målvaktsposten. De bästa lagen har ofta två bra alternativ, varav ett oftast riktigt bra.

***

Snart dags för IFK Kristianstad—Ystads IF och sen Sverige—Tjeckien.

Den mörka decemberkvällen är räddad,

Landslagsuppehåll i högsta handbollsserien för herrar.

I dessa pandemitider har man haft tid att se en hel del matcher via tv. Lydig som jag är, har jag följt isoleringsrekommendationerna i alla fall hyggligt. Tv:n och dess många sportsändningar har kanske mer än vanligt blivit mitt sällskap.

Vad skall man då säga om Handbollsligan efter nio, tio omgångar? Även om de åtta första lagen är de som allmänt tippades som de åtta slutspelslagen har de andra sju lagen generellt höjts sin kapacitet och gjort många matcher ovissa långt in i slutminuterna.

Att Guif skulle bortavinna över Kristianstad var det absolut ingen som såg, lika lite som att Kristianstad bara vann med ett mål mot Aranäs och OV. Högsta högstanivå har Kristianstad.

Tunga HK Malmö ligger tvåa. Många har hängt upp sig på de tre tidiga förlusterna men de kom ju faktiskt mot tre av förra säsongens fyra främsta lag. Så egentligen inget konstigt i det. HK är nog det lag jag sett mest. Jag saknar längre speltid för unge Tim Hilding. Det är många av motståndarna som låtit yngre spelare få ett stort förtroende. Men det kan ju vara så att konkurrensen är tuffare i HK. Försvaret har imponerat i Malmö.

Ystads IF känns så här långt som en väldigt stark utmanare till SM-guldet. Har en stark trupp med matchvinnare i många positioner. Dalibor Doder och Kim Andersson, veteranerna, som ännu kan avgöra matcher på hög svensk nivå.

Skövde har inte fått målvaktsspelet att klaffa helt ut. Är naturligtvis ett lag som kommer att hamna högt uppe.

Åren av tapp av landslagsmeriterade spelare har så här långt gett utslag i Alingsås. Konstigt vore det förstås annars.

Sävehof har haft skador på tongivande spelare och får svårt att nå en topplats. Samma slutsats vågar jag fastslå om Lugi, där Casper Källs spektakulära spel gläder den som gillar Lirare, de med stort L.

IFK Ystad är svårt att få grepp om. Kan oroa de flesta. Snabbfotade Filip Långh, något av en ny favorit.

Liksom Olle Ek i Hallby, som i sina bästa stunder spelar en varierad anfallshandboll som gör laget svårstoppat.

Önnereds snabba spel har också stundtals imponerat. Senast när Anton Hallbäck utgick skadad mot Guif visade det sig att man kan luta sig mer än på Hallbäcks inspel.

Tänk vad en miljö, där man trivs och får förtroende, betyder. Som nu Philip Jonsson Johnssons återkomst till Arnäs efter åren i Ricoh/AIK och Lugi. Nu visar han sin kapacitet.

Guif blandar och ger. De två poängen mot Kristianstad imponerar förstås, liksom Eric Johanssons skytte.

Vad händer med Redbergslid, mesta mästarna?  Jasmin Zuta, tränaren, får inte ihop det med de rutinerade spelarna och några av landets främsta talanger.

Hur är det med OV:s mentala styrka och den fysiska orken? De många tappade poängen i slutskedena av matcherna kan bli svåra att ta igen.

Varberg har jag faktiskt inte sett den här säsongen. De tre vinsterna har kommit mot Aranäs, OV och IFK Ystad, de två förstnämnda nog så viktiga om man vill undvika direkteliminering. (De sista åker direkt ut.)

***

Spekulera och fundera kan man göra i all oändlighet. Men så är det där med målvaktsspelet.  Bakom de överraskningar och vändningar som skett så här långt ligger främst att någon målvakt hamnat i den berömda zonen.

Finns det något lagspel där målvakten, rent allmänt, är viktigare än i handboll? Och kanske än mer betydelsefullt, att laget har två kapabla målvakter.

Så här lite diverse tankar om diverse idrotter en kulen oktoberdag 2020.

FRIDROTT. I helgen avgjordes SM i terränglöpning i Vällingby. 413 starter i 14 klasser gjordes. Skåne, landets näst folkrikaste distrikt, deltog totalt med sju  löpare, därav en senior, Helsingborgsklubben IS Götas eritrean Samuel Russam, tvåan  på milbanan. Nästa säsong skall han för övrigt tävla för Hässelby SK.

 En skånsk seger blev det, en Götatjej vann i 16-årsklassen. I P 15 hade Ängelholm ett silver och Genarp ett brons. Ystads IF var den fjärde Skåneklubb med deltagare.

Terräng-SM ännu en bild, en dyster sådan, om det ihåliga Friidrottskåne.

***

HANDBOLL. Aldrig tidigare har det varit så många överraskande resultat i Handbollsligan sen man utökade den till 14 lag (av pandemiskäl 15 den här säsongen). Som vän av spänning gillar jag när de små sticker upp och oroar.

Vem hade sett Guif bortaslå IFK Kristianstad?’

Aranäs, Önnered och Hallby, exempelvis, har bjudit på snabb, finessrik och effektiv handboll, som höjt den allmänna standarden.

Många unga spelare har imponerat.

Ser fram mot en spännande fortsättning med fler överraskningar,

***

FOTBOLL. Efter 0—0 i bottenmötet i Allsvenskan mellan Kalmar och Falkenberg menades det allmänt att det var två förlorare. Men när söndagen var till ända hade både Helsingborg och Göteborg förlorat och såväl Kalmar som Falkenberg minskade avståndet till kvalstrecket. Två förlorare blev på några timmar två vinnare.

Att kvaliteten i 0—0-matchen visade varför de båda lagen ligger där de gör, är en annan fråga.

***

FOTBOLL. Det har varit osedvanligt mål efter hörnor, eller långa inkast, på sistone i Allsvenskan, Eller har de bara blivit mer uppmärksammade för att de kommit i matcher storlagen emellan?  Nåväl.

Reaktionerna i media skiljer sig, löjeväckande, åt. Mål för ”egna” laget är en stålande, ofta inövad, prestation. Mål åt andra hållet är brister egna defensiven.

Men det är som i ishockey, in med puck och så många spelare som möjligt framför mål, och så får vi var puck/boll hamnar. Är det svårare än så? Tv-bilderna visar åtskilliga ojustheter, åt båda hållen. Blåser domaren blir det nästan alltid till försvararens fördel. Eller inte alls som i går, när AIK:s Goitom drog ner Norrköpings Castegren i slutsekunderna.

Det var den situationen som fick Norrköpings Simon Thern att gå i taket. Han hade en anledning till. Den straff AIK fick var inte straff. Den boll Lars Krogh Gerson fick på armen nickades på den från en halv meters håll utan att handen rördes mot bollen. Rörelse och avtänd skall bedömas.

Att Jens Fjellström i tv ryade om att armen var utanför kroppen var bara ett nytt bevis för hans inkompetens, och inkonsekvens, i regeltolkning.

Sett över hela 2020 har domarinsatserna svajat. Men det får vi ta en annan gång.

Första steget i handbollens USM är avklarat.

Jag gillar upplägget, gruppspel med (oftast) tre eller fyra matcher, och att de lag som inte blir bland de två främsta får en ny möjlighet i ett steg 2. (De två främsta avancerar direkt till steg 3.)

Det ligger i ungdomsidrottens intentioner, många matcher/starter, ingen utslagning. Basketen har samma upplägg i sitt USM/JSM.

Jag gillar tävlingsformen, väl medveten om att det kostar att deltaga. Risken för en ekonomisk segregation finns, här som i hela den svenska ungdomsidrotten. Klubbarna, generellt, klarat inte av att ta alla kostnader. Föräldrarna måste träda in. Det är inte alltid lätt för flerbarnsfamiljer med många idrottande barn.

Det är inte bara resor och uppehälle som kostar. Utrustningarna är inte billiga. Skor till växande barn och ungdomar har också blivit en statussymbol. Detta är ett exempel.

***

Hur gick det då för Skåneklubbarna i steg 1? 65 av de 113 lagen tog sig direkt till steg 3. Det är där antalet brukar ligga.

Lottningen spelar självfallet in men jag har plockat fram några intressanta siffror.

Ankaret från Bjärred är den enda klubb som har lag kvalificerade till steg 3 i samtliga sex åldersgrupper. Ingen elitklubb klarade det,

Lödde, en annan ”småklubb”, missade avancemang för sina herrjuniorer. I övriga klasser gick man vidare.

Klubbar från mindre orter med bred, bra ungdomsavdelningar gillar jag. Det gäller alla idrotter. Det är starkt jobbat av Ankaret och Lödde.

Jag vet också att framgångar i yngre årsklasser inspirerar de mindre klubbarna, som nu Ljunghusen (till och med två lag), Bromölla, Ovesholm och Helsingborgsklubben Sund, som nu alla tog sig direkt till steg 3 med sina lag.

***

Som jag noterat tidigare: Ungdomshandbollen växer i Malmö numerärt. Det är det viktigaste. Men även kvaliteten. HK Malmö med fyra lag, IFK Malmö med två och Limhamn med ett klarade det första steget. Anmärkningsvärt är att IFK:s två lag båda var i flickornas 14-årsklass. Det tyder på bredd.

***

Och så då H 43 Lund. Klubben ställde upp med nio lag, med tre i vardera 16-klasserna. Alla nio klarade första hindret!

Säsong efter säsong har H 43 lag långt framme i USM, ofta två, tre, fyra i finalspelet, dit de åtta främsta/klass spelar om medaljer. Det är få år, om ens något, som det inte blir en eller flera medaljer.

Men med A-lagen på nivå 4, resultatet av konkursen för ett antal år sedan, får H 43 inte behålla sina främsta talanger. Med sju herrlag på en högre nivå än H 43 och sex damlag på ett avstånd på cirka fem mil från Lund är konkurrensen från närområdet för tuff. Spelarna – och föräldrarna -- ser ingen framtid i H 43, den klubb som gett dem grundutbildning.

En initierad källa uppskattade att det finns cirka 25 H 43-fostrade herrspelare ur de senaste generationerna som finns i lag/klubbar på en högre nivå än H 43:s.

Med över 50 ungdomslag i seriespel med ideella ledare/tränare är det svårt att ekonomiskt kompensera enskilda personer. Inom handbollen florerar tyvärr också samma ofog som inom, exempelvis, ungdomsfotbollen i Malmö: Missnöjesövergångar av hela trupper. H 43 har blivit drabbat.

Det är tufft att vara stor men samtidigt liten i ett hårt idrottsklimat.

Sex är mer än fyra.

Så är det naturligtvis. Men inte alltid och inte alltid definitivt. Som i fotbollens värld. På den tiden en seger gav två poäng var det ingen som talade om ett guldryck vid en fyrapoängsledning vid sju, åtta matcher kvar. Nu används det titt som tätt när differensen är sex poäng. Det är trots allt, precis som då, bara två segrar som är skillnaden. Okej, en seger ger nu två poäng mer än ett kryss, så en viss skillnad är det. Men det har också visat sig att om man räknar om en sluttabell med tvåpoängssystemet är det sällan några större förändringar i varken placering eller poängdifferenser.

Så här lång hade den allsvenska tabellen i år i stort varit identisk med en omräknad efter tvåpoängsmodellen. Före 1990, hade ingen med sju, åtta matcher kvar kallat en fyrapoängsledning för ett guldryck (ett ord som för övrigt min ordbehandlare inte godkänner). Det gör man nu ideligen med en ledning på sex. Sen ger trepoängssystemet förstås fler möjligheter till spekulationer.

Jag ser fram mot en spännande avslutning med ovissa matcher.

***

Som TFF-vän gladdes jag givetvis åt den viktiga 1—0-vinsten borta mot Umeå. Men mina TFF-vänner, det var torftigt igen!

Jag ställer samma fråga, som jag gjort i min kammare tidigare efter att ha sett elva av lagets matcher: Beror torftigheten på spelidén eller spelarnas kvalitet?

***

Såg också delar Guif—HK Malmö. 21—30, i Handbollsliga,

Zoran Roganovic, Guif-tränaren, vare inte snäll mot sin inte ännu 18-årige fyllde son Marko, lagets målvakt. Zoran hade beordrat ett utgrupperat försvar för sitt skadedrabbade och unga lag. Det gick som det gick. HK har många genombrottsskickliga spelare som lätt rann igenom i ett glest försvar. Luckorna till inspel var också enorma. Stackars Marko ställdes ofta ensam från sex meter.  Jag tyckte faktiskt synd om honom. I en period i andra halvlek visade han att det finns talang.

Jag stängde av kvarten före slut.

Det finns tyvärr ingen statistik tillgänglig. Det som förvånar mig är förstås att HK-målvakten Dan Beutler fick pris som bäst i sitt lag, Han var som vanligt duktig, av vad jag såg. Men att en målvakt måste vara bäst mot en sällsynt svag motståndare verkar, på håll, underligt. Utan tillgång till statistik vet jag förstås inte hur många tekniska fel Guif gjorde men det var många under den tid jag såg.

Vad Zoran Roganovic fick ut av sin taktik får tiden utvisa.

***

2010 slog sig friidrottsklubbarna IK Finish, Heleneholms IF och IK Pallas sig samman och bildade Öresund Friidrott. 2016 drog sig Heleneholm sig ur gemenskapen, IK Pallas arenafriidrott är i stor helt borta och vid årsskiftet kommer Finishs aktiva åter tävla i den gröngula dressen under namnet IK Finish.

Återigen har det visat sig att sammanslagningar inte är lösningen för idrottsföreningar med problem.