Det är mycket nu.

Som alltid i december med festligheter av olika slag. Samtidigt som man kommit upp i en ålder, då begravningar blir en del av tillvaron. Fotbollssäsongen, den inhemska, som jag gillar mest, varade längre än någon gång tidigare. Den tog inte slut förrän i går.

I december avgörs alltid en av idrottsårets absoluta höjdpunkter, ett internationellt mästerskap i handboll för damer.  På handbollsmenyn finns också seriespel för herrarna.

Dam-VM:s utökande av ett slutspel till 32 lag förstår jag inte. VM skall vara kvalitet. Det kan vara sympatiskt att låta ”alla” vara med om VM-festen men alla dessa utklassningssegrar ger i ingen PR för handbollen, lika lite som innebandyns VM-siffror. De avslöjar hur dålig bredden på toppen är. Precis som resultaten i det pågående kvalet i fotboll för damer.

***

Sveriges VM-matcher mot utfyllnadslagen har jag med glädje hoppat över och i dessa tider med en fullmatad almanacka ägnat mig åt annat. Med andra ord har jag bara sett tre av de svenska matcherna, de båda kryssmatcherna mot de regerande mästarna från VM (Nederländerna) och EM (Norge) och segermötet mot en annan toppnation, Rumänien. Tre imponerande insatser med de spänningsmoment som ger handbollen det där lilla extra.

Förbundskaptenen Tomas Axnér och hans stab har fått berättigat beröm för lagets insatser så här långt. Men som en före detta lärare hävdar jag att ett betyg sätts efter ett helt läsår/en hel turnering. Förlust i kväll (Gud give att det inte blir så) mot, ytterligare en regerande mästare, de olympiska, Frankrike, och den svenska placeringen blir på samma nivå den brukar, mellan 5 och 9.

***

Av någon anledning fick Axnérs företrädare Henrik Signell kritik för sin tid som förbundskapten. Hans namn dyker ännu upp i analyser av den pågående turneringen. Signells år gav följande placeringar: OS 2016 kvartsfinal, EM 2016, åtta, VM 2017 fyra, EM 2018 sexa, VM 2019 sjua. I det lag som 2019 blev VM-sjua fanns åtta spelare, de flesta tongivande med i årets VM-trupp. Och hade inte Jenny Carlsson varit sjuk och skadad hade hon förmodligen varit med redan då.

Jag vill ha sagt, att Henrik Signells förtjänade ett betydligt högre betyg än det han fick. Och fortfarande får.

I kväll är det upp till bevis för Tomas Axnér att infria de förhoppningar inledningen gett oss, och delvis förstärkta av olika media, inklusive några bloggare.

***

Sveriges damer har två internationella medaljer, båda i EM, silver 2010 och brons 2014. Det är i detta perspektiv Sveriges insatser internationellt skall bedömas.

 ***

Några rader om kvalfotboll. Och marginaler.

En feldömd straff, det medger till och med sportchefen Andreas Granqvist, mot Västerås gav Helsingborgs IF en kvalplats. Den chansen förvaltade HIF. Tack vare – det vågar jag skriva – ett fegt Halmstads BK. Det finns många klyschor i fotbollens värld. En är: Anfall är bästa försvar, Vill man inte vinna, gör man det sällan. Halmstad verkade inte vilja vinna.

HBK kommer jag inte att sakna i Allsvenskan 2022. Däremot Andreas Johansson, en gentleman i svensk fotboll och dessutom fantastiskt skicklig.

Såg i går Allsvenskans stora pris på Discovery.

Inte hela förstås. Internationella mästerskap i handboll för damer och matcher mellan toppnationerna slår ur det mesta i idrottsväg. Det går bara inte att missa Sveriges VM-möte mot regerande världsmästarna Nederländerna, 31--31. Det var en fantastisk match med den dramatik som ger handbollen en extra dimension. Tempot imponerade. Låt vara att de tekniska felen blev många men hellre det än en taktisk ”gåhandboll”.

VM blir höjdpunkten i tv-tittandet vad gäller sport de närmaste två veckorna.

Lär finnas anledningar att återkomma.

***

Idrottsgalor är inget jag prioriterar. Men har man sett över 100 allsvenska matcher är det förstås kul att jämföra vad experterna – vad nu en expert är – tycker i jämförelse med en amatör i en nedsutten tv-fåtölj.

Spännvidden är stor. Det märks inte minst när man tittar på andra medier och deras rankningar.

***

MFF-falangen i media, och den är stor, har svårt att förstå att Jon Dahl Tomasson inte var nominerad till Årets tränare. Kritikerna har förbisett att grunden för en nominering var insatserna i Allsvenskan. Har man tillgång till ”Allsvenskans genom tiderna absolut starkaste trupp” kan man inte bara skylla på spel i Europa, avstängningar och skador, när det går snett. Att en trupp av den storlek och kapacitet tappar poäng mot Östersund, Halmstad, Mjällby och Varberg är minus i Tomassons cv. I ett allsvenskt perspektiv.

***

Malmö FF fick ett pris: Årets unge spelare, som inte tidigare spelat 15 allsvenska matcher. Det var Veljko Birmancevic, 23-årig serbisk landslagsman med ett par säsonger i Serbiens högsta liga. Precis som Jens Fjellström, tv-kommentatorn, menade är det en regel som bör ses över. Andemeningen med hedersutmärkelsen är givetvis någon helt annan än att en internationellt etablerad spelare värvas hit och får detta prestigepris.

***

I övrigt var det värdiga vinnare, Nyanser kan alltid diskuteras. Riksmedia är överrepresenterat i den 32 man stora journalistjuryn. Har en viss känsla av att det märks. Bra är att numera har alla de allsvenska lagen från de mindre orterna en lokal journalist i juryn. Så var det inte tidigare.

***

Man får ju sina speciella favoriter när man ser så många matcher som jag. Plockar ut en från varje lag och gör det med olika parametrar, skicklighet, talang eller personlighet.

AIK: Henok Goitom, ett föredöme i alla sammanhang.

Degerfors: Sebastian Ohlsson, skicklig i alla roller.

Djurgården; Magnus Eriksson, vilken utveckling både som spelare och person.

Elfsborg; Simon Olsson, skadefri under hösten och då en av seriens absolut bästa spelare

IFK Göteborg: Alhassan Yusef, så länge han spelade, en imponerande arbetskapacitet.

Halmstads BK: Andreas Johansson, en av svensk fotbolls främsta ambassadörer

Hammarby: Gustav Ludwigson, ger sig aldrig med sin positiva attityd.

BK Häcken: Gustav Berggren, genomgående bäst i ett sviktande Häcken

Kalmar FF: Henrik Rydströ tränaren, skicklig med humor och distans

Malmö FF: Oscar Lewicki, duktig och lojal utan åthävor

Mjällby: Jacob Bergström, äkta, personlighet som känns

Norrköping: Jonathan Levi, duktig spelare med åsikter

Sirius: Muhammed Saeid, vilken utveckling

Varberg: Tashreeq Mathews, speed och bollskicklighet

Örebro: Nordin Gerzic, kommer att sakna honom, en av seriens främsta under många år

Östersund: Aly Keita, duktig, trofast som varit med hela ÖFK:s väg,

Som jag skrivit några gånger, ungdomsidrottens förändringar och utveckling intresserar mig.

Under min tid i sportens värld har det mesta förändrats. Naturligtvis i både positiv och negativ riktning. Konkurrensen ha blivit så oändligt mycket större. Alternativen, antalet idrotter, har blivit fler. Kampsporterna, man kan inte räkna dem alla, innebandyn och nu senast padeln har tagit sina andelar. E-sport, som tävling och fritidssysselsättning, fångar många ungdomar efter vad jag förstår.

Samtidigt har inomhusidrotterna fått bättre utrymmen. Det byggs runt om i kommunerna allt fler hallar. Konkurrensen om halltider är hård, fler idrotter slåss om dem. Generellt sett söker sig klubbarna allt längre ner i åldrarna för att locka barnen till sin verksamhet. Det begränsar också tillgängligheten.

Ett tillskott är förstås de allt fler konstgräsplanerna för fotboll runt om i landet.

Men kommunerna lär dock aldrig kunna bygga ikapp behov och önskemål.

Det är i detta klimat idrotten lever.

***

Talanger finns på alla orter. Men förutsättningen för att de skall finna sin väg in i idrotten är att det finns en förening med engagerade och kunniga ledare.

Det är här jag ser idrottens största framtida problem. Ta friidrotten som exempel! I Skåne finns det många kommuner utan någon aktiv förening. Och utan någon modern anläggning.

Under de närmare 70 år jag följt den skånska friidrotten har de orter som haft en kontinuerlig verksamhet under cirka tio år i stort alla fostrat minst en landslagsman/kvinna.

Tyringe, Osby, Bromölla, St Olof, Skurup, Staffanstorp, Åstorp, Härlöv, ja listan kan göras längre, är orter, där friidrotten mer eller mindre är obefintlig men som varit moderklubb för elitfriidrottare.

IK Finish från Vellinge är det främsta exemplet på vikten av livaktiga friidrottsföreningar utanför de större orterna. Få klubbar har fått fram så många aktiva som tillhör och tillhört svenska eliten under de senaste tio-femton åren som just IK Finish.

***

Hur ser det ut inom handbollen, som jag följt på olika sätt i många år? Handbollen står stark i Skåne med sina många elitlag. Det finns många stora och välfungerade ungdomsklubbar, bevisat årligen i de svenska ungdomsmästerskapen. Men det finns många vita fläckar, kommuner och större orter utan handbollsklubbar. Liksom inom friidrotten. Ja, i många andra idrotter också. Förstås.

Men i många handbollsklubbar är det tunt, ett A-lag, kanske något tonårslag och sen ett par lag för barn kring tio år. Det är en smal grund att bygga en solid förening på.

Det finns stora likheter med friidrotten. Många klubbar har en betydligt större barn- än ungdomsverksamhet.

***

Handbollen har klarat av steg 1 i USM.

Nu senast var det 16-årsflickorna som spelade. Lite överraskande var att fyra stabila Skåneklubbar inte kom till start, dels Kävlinge och Åhus och dels andralagen från Lundagård och H 43 Lund.

Riksundersökningar har visat av covid-19 slagit hårt mot aktiviteterna för inomhusidrotterna just i dessa åldersgrupper. Är detta förklaringen?

I gruppspelet för F 16 fick Lugi och Ankaret två lag vardera till steg 3, HK Kristianstad, H 65, H 43, Lödde, Ystads IF och Eslövs IK var sitt.

USM är en elittävling. När man kommer till slutomgångarna är merparten av lagen från elitklubbarna. Så ser det ut även i Skåne.

I 14-årstävlingen sker numera ingen utslagning, alla lagen får spela vidare på olika nivåer.

Inget lag i 16- och 18-årsklasserna försvinner förvisso efter steg 1, de får en ny möjlighet i steg 2.

I Skåne finns det faktiskt bara två klubbar som redan nu har lag i steg 3 i alla fyra klasserna. Det är två ”småklubbar” med sina A-lag på låg nivå, 4 och 5. Det är Lödde Vikings och H 43.

Handbollens motsvarighet till friidrottens IK Finish, plantskolor till elitklubbarna.

Även om jag har svårt att klassa H 43 som en ”småklubb”.

Handbollsförbundet har ändrar konceptet för SM-spelet för 14-åringarna.

Tidigare har man haft samma upplägg som för 16- och 18-åringarna, det vill säga ett gruppspel i fyra steg före finalerna, dit åtta lag/åldersklass kvalificerat sig,. Alla deltagande lag har dock varit garanterade spel i två omgångar.

Nu ändrar man så att alla lag får minst fyra gruppspel innan de åtta finallagen är utkristalliserade. Efter varje omgång bildas nya jämbördiga grupper, regionalt indelade, så att lagen får motstånd som motsvarar egna kapaciteten.

Med andra ord, jämnare och mera utvecklande matcher.

Givetvis sympatiskt och i linje med ungdomsidrottens huvudmål att behålla ungdomarna upp i åren och undvika all slags av utslagning.

Men, alltid detta men. Allting kostar. Har klubbar, och inte minst familjerna, råd för dessa merkostnader?

Jag har under senare år på många håll, i olika idrotter, sett hur en ekonomisk segregation breder ut sig inom ungdomsidrotten. Finansieringen sker på olika sätt, klubbarna står för olika stora delar av kostnaderna men i slutändan är det familjeekonomin som belastas vid alltför flitigt tävlande utanför närområdet. Resor, mat och logi kostar. Hur mycket resurser skall idrotten lägga på ungdomar i de yngre tonåren?

***

Den första omgången är avklarad. Efter de gamla normerna hade 12 skånska flicklag och 13 på pojksidan tagit sig direkt till steg 3 av 21 i båda klasserna.

Som vanligt var det de stora ungdomsklubbarna som lyckades bäst.

Anmärkningsvärt är att IFK Malmö deltar med tre lag i F 14. Det är starkt. Från och till har IFK visat både bredd och någon gång en viss topp i sin ungdomsverksamhet men det har inte genererat framgångar på seniorsidan.

IFK deltar inte med något P 14-lag. Det gör däremot HK Malmö, som i sin tur inte har något F 14-lag.

***

Över tid har antalet ungdomslag blivit fler i Malmö. Men samtidigt finns luckor.

Av vad jag förstått finns det förflyttningar av spelare och ledare inom ungdomshandbollen i Malmö, däri inkluderas även HF Limhamn. Att utröna orsakerna är att röra sig på minerad mark. Svaren varierar kraftigt.

Men min åsikt är klar: Ungdomsövergångar i yngre årsgrupper av hela lag eller enskilda spelare/ledare gynnar inte sportens (det gäller alla idrotter) utveckling generellt.

De olika idrotternas utveckling intresserar mig.

Under de snart 70 år jag på olika nivåer, och från olika aspekter, varit involverad i sportens mångfacetterade värld har förändringarna varit stora. Den stora förändringen har skett åldersmässigt. Tävlingsidrotten har gått allt lägre ner i åldrarna. Lagbollsportrena har tänkt till. Tabellösa serie upp till 13 år har blivit en vedertagen norm. Några definitiva slutsatser är det för tidigt att dra.

För den skånska handbollen har utfallet blivit positivt. Förhoppningarna var att fler ungdomar skulle bli kvar i gemenskapen efter 14 år. Som jag skrev för en rid sedan har antalet skånska lag i handbollens J-och USM, 14- till och med 18-åringarna ökat.

När 16-årspojkarna för en tid sedan (mitt datorhaveri har senarelagt mina funderingar) inledde sitt SM-spel deltog 24 lag från 18 föreningar. Det är en siffra som inger en viss respekt. Antalet spelare är många.

Som vän av de mindre orternas framgångar gläds jag av att Ljunghusen, Åhus, Kävlinge och Lödde hade lag som kvalificerade sig direkt till steg 3, vilket de två främsta från varje grupp gör. Övriga lag får en ny möjlighet i ett steg 2.

Tio lag blev direktkvalificerade. Elitklubbarna i svensk, och skånsk handboll, har oftast gedigna ungdomsavdelningar. Ystads IF har två lag kvar, IFK Kristianstad och HK Malmö ett vardera. Eslövs HF, alltid med ett bra ungdomsarbete, och H 43 är de två andra.

Lugi då? De tre lagen klarade inte första hindret. Men deras lag 1 hade hamnat i samma grupp som de bästa lagen från Ystads IF och IK Sävehof. Att tre av Sveriges främsta ungdomsklubbars lag redan i omgång 1 hamnar i samma pool är sällsynt. En fördel med upplägget är att Lugi får en ny chans att visa sin kapacitet.

Jag gillar handbollens syn (basketbollen har ett liknande) att man ger ungdomarna många matcher. Så skall idrott bedrivas. Även om en SM-tävling i sig innebär en viss form av elit.

Bra ungdomsverksamhet är en bra grund att bygga idrottsliga framgångar på.

Men det räcker inte -- och nu talar vi lagbollsporter – om representationslagen spelar på en låg nivå i seriepyramiden.

H 43 Lund i handboll och Malbas i basket tillhör landets största klubbat i sina idrotter. Och de tillhör båda de allra främsta i junior- och ungdomssammanhang, vidimerat på J- och USM under många av de senaste säsongerna. Och det gäller båda könen.

Det är två gedigna klubbar, värda beröm.

Under somrarna spelas det en mängd landskamper på ungdomsnivå och det arrangeras talangläger för kommande ungdomslandslagsuppdrag. Till dessa har såväl H 43 som Malbas haft många deltagare. Klubbarna fostrar spelare med talang för elitspel. Och dit når många.

Men inte för moderklubben. Deras seniorlag spelar inte i tillräckligt bra serier. H 43:s lag finns på nivå 4, Malbas damer på nivå 2, herrarna på 3. Då skall man komma ihåg att basketen har ett betydligt smalare seriesystem.

Fullt naturligt är de talangfulla ungdomarna intressanta för klubbar högre upp

I pyramiden. Lika förståeligt är att spelarna vill pröva sin förmåga i en hårdare konkurrens. Så ser idrottssamhället ut på 2000-talet.

Hur många H 43-fostrade spelare det finns i de två högsta svenska ligorna för damer och herrar vet jag inte. Men det är många. Tysklandsproffset Alfred Jönsson lärde sig också spela handboll i H 43.

I basket är förhållandena liknande. De bästa spelar inte i Malbas. I basket finns också konkurrens från studentidrotten i USA. Årligen försvinner några ungdomar dit över.

Både Malbas och H 43 har ambitionen att återta sina positioner i Sverigetoppen, där de varit för såväl damer som herrar.

Vägen dit är lång. Och utan en rejäl portion pengar lär den bli än längre.

Men de båda klubbarna är viktiga grundbultar i det svenska idrottssamhället.

De har min sympati. Vad den ni kan vara värd.

Men de får också ett litet årligt ekonomiskt bidrag.

I morse lyssnade jag på Radio Malmöhus.

Vi pass halv nio sände man ett kort lokalt sportinslag. Man nämnde givetvis – och det var självklart – den fullsatta Arenan i Malmö (12 600) och Redhawks förlust mot Växjö. Att Rögle förlorat i Linköping berättade man också om.

Men inte ett ord om att både Lugi och Ystads IF spelat i Handbollsligan.

08.40 har Radiosporten ett kort inslag om sport, alla ishockeyresultaten rapporterades. Inte ett enda från handbollens tre ligamatcher.

***

I tisdags spelade HK Malmö en kvalmatch i European League i handboll mot Toulouse. I Text-TV fanns matchen inte med på tablån, lika lite som lagets – och Ystads IF:s – tidigare möten i Europatävlingarna.

***

Säsongens nyhet inom den inhemska handbollen är Svenska cupen för damer och herrar. Tävlingarna har pågått en tid, är nu inne i slutspelet. Och i stort helt utanför den massmediala världen. Svenska Handbollförbundet, huvudarrangören, har helt misslyckats med att marknadsföra cupen.

***

I dagens hårda mediakonkurrens gäller det att på alla sätt informera om sin verksamhet. Underbemannade redaktioner klarar inte av att själv hitta all information.

Förbund och föreningar hänvisar ofta till mer eller mindre lättnavigerade egna hemsidor men glömmer att det vimlar av hemsidor och en allmänidrottsintresserad person inte kan ägna hela dygn åt att scrolla runt på nätet.

***

Regionens tidningar har koncentrerat sin handbollsbevakning mera lokalt och ägnar sig mestadels åt de högre nivåerna.

För de handbollsintresserade är nättidningen Skånesport.se en ypperlig källa. Den skriver både om elit och bredd. Många av artiklarna är osignerade men jag tror mig veta vem som är skribent till de flesta. Och eftersom denna (maskulin) är kunnig och dessutom lugnat ner sitt bombastiska språk är handbollsartiklarna på Skånesport mycket läsvärda.

18-åringarna har tagit det första steget mot SM-finalerna i handboll, som avgörs i Uppsala den 6—8 maj 2022.

Skåne fick en bra start, speciellt på pojksidan. Tio av 14 lag avancerade direkt till steg 3, de resterande fyra får en ny chans i ett steg 2.

14 skånska lag deltog också på flicksidan, sju direkt till steg 3, sju får ta ny sats i steg 2.

Lugi hade två lag för båda könen till start, lag 2 ställer upp under namnet Farmen. Alla tog sig direkt till tredje omgången. Starkt!

OV/Helsingborg, HK Malmö och Lödde Viking var de tre andra klubbarna som fixade direktplatser i steg 3 för båda könen. Bra gjort, speciellt av ”lilla” Lödde. Vars kommunkollega Kävlinge HK:s herrjuniorer blev grupptvåor och alltså också är klara för steg 3. Handbollen är stark i Kävlinge kommun.

Liksom i Eslöv, där IK tar hand om tjejerna, och HF grabbarna. Båda klubbarna avancerade.

Sjunde flicklag direkt till steg 3 var H 65 Höör. 64r

Bland pojkarna var Ystads IF överlägsna i sin grupp, liksom H 43 i sin och IFK Kristianstad i sin.

I mitten av november spelas steg 2.