Här har du mitt tips för placeringarna 8 till och med 14 i säsongens Handbollsliga.

8) Redbergslids IK. Förlusten av Linus Arnesson, förra årets kanske bäste i ligan, kommer givetvis att märkas. Några unga spelare tog ett rejält steg i sina utvecklingar, fortsätter dessa kan RIK mycket väl komma ett par snäpp högre. Förstauppställningen är vass.

9) IFK Skövde. Det finns handbollskultur på Västgötaslätten. Det produceras talanger i massor. I våras trädde Jack Thurin fram, han kan bli säsongens verklige komet. Värvningen av Endis Abdullahi, som spelade för Rimbo i högsta serien, höjer klassen avsevärt.

10) Lugi. Var står laget utan Simon Jeppsson? Och håller målvaktsparet för toppstrid? Unge Alfred Jönsson och rutinerade Anders Hallberg får ett stort offensivt ansvar. En stark defensiv kan bli räddningen. Hur många av de unga tar ytterligare steg i karriären? Det finns många frågetecken kring Lugi.

11) Richo. Seriens mest anonyma lag med en tunn trupp. På ledarbänken två kunniga herrar med erfarenhet som förbundskaptener, Martin Boquist och Ingemar Linell. Martin Olsson, Staffans påg, sevärd nyckelspelare.

12) Karlskrona. Hade förra spelåret ligans sämsta målvaktspar. En förutsättning för att laget skall bli bättre är att de nya håller högre klass. Skyttekraft finns onekligen. Skadorna var många och långvariga 2016/17.

13) OV, Helsingborg. Av hävd har nykomlingar det svårt. OV har dock en hygglig trupp men man har känslan av att många kommer från de mera etablerad klubbarnas överskottslager. Detta kan också ge extra energi i mötena mot sina förra klubbar. Erfarne tränaren Ulf Sivertssons taktiska förmåga ett plus.

14) Aranäs. Nu kan det väl inte gå längre för en av svensk handbolls främsta ungdomsklubbar, som ideligen tappar spelare till konkurrenterna?  Men visst, osvuret är bäst. Det kan inte hjälpas, det finns en varm känsla för klubbar med Aranäs ideologi.

Så här dags brukar jag blotta min oförmåga att tippa Handbollsligan.

Förra säsongen var inte direkt lysande, placerade bara två lag rätt, HK Malmö (4) och Sävehof (6), några var nära, men många alldeles åt skogen.

Men så här slutar det 2017/18.

1)    IFK Kristianstad. Har inte så många nya som de senaste åren, är därför mer samspelt från början. Ett tufft program med spel i Europa kan ge några oväntade förluster i ligan. Vad betyder det i tuffa matcher att målvakten Nebosja Simic nu spelar i Tyskland?

2)    Ystads IF. Ny tränare, Jerry Hallbäck, många unga spelare, som mycket väl kan få ett riktigt rejält nationellt genombrott. Rutin och ännu hög klass på Kim Andersson och Anders Persson. Visade i slutspelet, när laget var nästan skadefritt, sin verkliga kapacitet.

3)    Sävehof. Nytillskottet Johan Jakobsson, bara han, gör ett redan bra lag ännu bättre. Unge talangen William Bogojevic utvecklas. Rutinerad trupp med talanger som ger konkurrens.

4)    Alingsås. Har visserligen tappat tre landslagsspelare, men som ersatts med kvalitet, Andreas Berg och Niclas Barud. Bredden har i många år varit lagets styrka, så även nu. Många unga under utveckling.

5)    HK Malmö. Nye Binai Aziz, minns honom från de imponerande åren i Lindesberg, får en verklig nyckelroll som dirigent med skyttar och kantspelare av hög klass runt sig. Starkt målvaktspar. Mittsexan Mattias Kvick var bra i IFK Ystad. HK är en outsider.

6)    Hammarby. Lyckades förra säsongen inte ersätta Josef Pujol. Nu finns Patrik Fahlgren i laget liksom skytten Andreas Berg. ”Komplementspelarna” är underskattade. I Adam Norman har man en av svensk handbolls främsta talanger.

7)    Guif. Den nya hallen och stort publikstöd gav inspiration under våravslutningen. Skador spökade i fjor. Den alltid gedigna ungdomsverksamheten får alltid fram bra elitseriespelare.

Återkommer i morgon med tips om placeringarna 8—14.

Det pratas mycket ungdomsidrott i många forum.

Det är bra och nödvändigt. Ett svenskt idrottssamhälle kan inte se ut som nu med en ålderspeak vid 11,5 år. I teorin är hela Idrottssverige överens. Praktiken ser lite annorlunda ut. Några stora bollförbund har avdramatiserat cup- och seriespelet för ungdomar under 13 år, inga vinnare i cuper och serier koras. Meningarna går starkt isär. Motståndarna är många.

Det är givetvis för tidigt att dra några slutsatser om effekten. Men med mitt optimistiska synsätt kan jag skönja en tendens inom i alla fall skånsk handboll. Nymodigheten, som exempelvis fotbollen infört i år, har funnits inom skånsk handboll under ett flertal år. Och skånsk handboll fortsätter att expandera.

U- och JSM i grupperna 14, 16 och 18 år är svensk handbolls stora ungdomsmönstring på elitsidan. Jag gillar inte ordet ”elit” i ungdomssammanhang men finner inget annat.

Säsongen 2015/16 deltog 95 skånska lag, spelåret efteråt 105 och när turneringen för 2017/18 startar i september finns i dagsläget 121 skånska lag anmälda i de sex tävlingsgrupperna. Antalet klubbar har de här tre säsongerna varierat mellan 28 och 29.

Min hypotes är att handbollsungdomarna får en ny kick när de först som 13-åringar får tävla på riktigt. Man stimuleras på nytt och fortsätter.

Handbollssiffrorna är imponerande. Tänk att det i Skåne finns 29 klubbar som kan mönstra ett upp till 15 lag för att kunna deltaga i ett riksmästerskap.

Och jämför med hur många skånska friidrottsklubbar som har tillräckligt många ungdomar för ett stafettlag med fyra deltagare i motsvarande åldrar. Två, tre, fyra föreningar med totalt tio lag? Då har jag nog räknat optimistiskt.

***

Inom friidrotten diskuteras givetvis också hur man skall bibehålla sina ungdomar längre och komma ifrån resultathysterin.

Det går givetvis att tävla utan att publicera några resultatlistor. Kunde kanske gå för sju- till och med nioåringarna, som dessutom kanske bara borde tävla på hemmabanan. Men för åldrarna 10, 11 och 12 känns det lite svårgenomförbart. Skåneförbundet för inte årsstatistik förrän i 13-årsgruppen. Det är bra. Men det noteras distriktsrekord för 12-åringar. Varför? Stryk dem! Vad är det för mening att en ung tjej eller grabb, påhejad av föräldrarna, jagar ett skånskt rekord.

Och de flesta föreningar har klubbrekord lång ner i åldrarna. Till vad framtida nytta?

Det behövs andra incitament för att stimulera till en fortsättning. Vid en konferens med Skånes Friidrottsförbund i går lanserade en ledare från Ystads IF idén att alla (vi pratar om 14-åringar och yngre) i exempelvis längd och kula skall få fyra försök vardera och inte endast de åtta främsta ytterligare tre försök. Det är kanske praktiserat någonstans men idén är i sin enkelhet ett strålande sätt att slippa den utslagning man vill undvika. Förslaget innebär inte att tävlingen tar längre tid.

30 deltagare med fyra hopp/kast ger 120 försök. Enligt gängse regler: 3x30 plus 3x8 är 114.

Man kan utveckla detta så att vid cirka 15 deltagare låta alla få fem försök. Det ger faktiskt sex försök färre än vid det traditionella sättet. Utan någon utslagning.

Och varför vid tio deltagare stryka två inför finalomgången.

En gång i tiden, före inomhushallarnas tidevarv, avgjordes ungdomarnas sprinterlopp över 2x40 meter. Varför inte avgöra tävlingarna på 60 meter genom att låta alla springa två lopp med den sammanlagda tiden som avgörande? Det är lätt att efter försöket para ihop dem som har likvärdiga tider i samma heat.

Friidrotten måste hänga på nytänkandet.

I går var det Internationella blodgivaredagen.

Det celebrerades i Malmö med Lilla Blodomloppet. Heleneholms IF stod för arrangemanget och inbjöd barn och ungdomar att springa en runda i Magistratparken. Cirka 150 kom till start. Jag frapperades över den glädje som ”ungarna” visade under de 600 meterna. De allra flesta sprang med ett leende trots att tröttheten satte sina spår. Det var ingen tidtagning, inga placeringar noterades. Löpglädjen kom fram. Barn som fanns på den angränsande lekplatsen ville spontant vara med och mormor fick snällt ta fram 60 kronor för att barnbarnet skulle få vara med i gemenskapen.

Jag tänkte spontant på den debatt som finns om tävlingshetsen som finns inom barn- och ungdomsidrotten. Nu var de flesta av deltagarna i Lilla Blodomloppet yngre än dem som debatten kretsar kring. Men jag tror att idrotten i sig själv är så rolig och stimulerande att det inte behövs resultatlistor och tabeller för att idrotta för 12-åringar.

***

Det är naturligtvis inga dumhuvuden som bestämt att man i lagbollsporterna inte skall räkna tabeller och kora segrare i nationella cupturneringar för ungdomar under 12 år. I Skåne har denna regel funnits en del år i basket, handboll och innebandy. Utvärderingarna har varit positiva. Men givetvis finns det olika meningar om besluten. Handbollen och basketen, sporter jag följt lite närmare, har numera fler 13-årslag än tidigare. I den åldern kommer in ett nytt moment, man får räkna tabeller. Det ger extra stimulans.

Debatten har ökat i intensitet i och med att den stora fotbollen på riksplanet följt efter. Sett ur en Malmösynvinkel är det självklart. 2015 fullföljde 50 11-årslag sina serier, ett år senare hade 21 lag försvunnit.

2016 seriespelade två Malmölag i flickornas 15-årsklass.

Det finns åtskilliga andra exempel på hur stort tappet är i de lägre tonåren. Mitt kära Skurups AIF hade 2016 ett A-lag på herrsidan och så ett glapp ner till två 13-årspojklag.

Det säger sig självt att fotbollen inte stillatigande kan se på en sådan utveckling,

Jag tror att senare stimulans är ett sätt för ett längre förhållande till fotbollen. Samma gäller även andra idrotter.

***

Vad är en framgång värd – och hur utvecklande – för ett lag med en försvarare som kan slå långa bollar på snabbe Bengt som är lagets ende målskytt?

Och glöm inte den fysiska och psykiska skillnaden på barn födda samma år. Och även om de är samma vid ett tillfälle kan man aldrig förutse utvecklingen.

I min idrottsvärld är det en välsignelse att de stora lagsporterna tar tag i problematiken. För ingen vill väl ha en svensk idrott som åldersmässigt är störst vid 11,5 år. För så är det.

Sen att det finns bromsklotsar bland klubbar, ledare/tränare och inte minst kanske bland föräldrar och mor- och farföräldrar är nästa problem att försöka lösa.

***

Snacket om att man inte får vinna en match i en tabellös serie eller cup är också löjligt. Det är klart man får – och skall. Men inte i ett ”toppat” 10-årslag, där klubbens övriga lag är slagpåsar eller med ”värvade” spelare från andra föreningar som i dessa låga åldrar spelar socialt, det vill säga ett par tre lag som fördelar speltiden jämnt.  

På sikt vinner den förening som har möjlighet att spela med många, jämnstarka lag upp i mellantonåren.

Det är min absoluta uppfattning.

Det är visserligen den svenska nationaldagen i dag men det kan dock vara på sin plats att hylla idrottsnationen Island.

Vi var många i fjor som satt och höll tummarna för Island i deras lyckosamma kamp mot ”De stora” i EM-slutspelet i fotboll.

Och vid hur många internationella mästerskap i handboll har vi inte sett islänningarna spela om höga placeringar?

Har nu under våren också sett isländska spelare varit framträdande i Allsvenskan i fotboll. Nördigt tittade jag i Expressens magasin inför seriestarten och fann att det finns 13 spelare från Atlantön i de 16 trupperna. Malmö och Island är befolkningsmässigt, något över 300 000 invånare, ungefär lika stora.

Hur många spelare med en Malmöklubb som moderklubb finns det då i Allsvenskan? Samma källa ger besked: 14.

Då skall vi veta att några av Malmöspelarna sitter långt ute på avbytarbänkarna medan merparten av de isländska spelarna har nyckelroller i sina lag.

Dessutom finns det åtskilligt fler från Island än Malmö i de större europeiska ligorna. Har Malmö mer än Zlatan, Filip Helander och om vi är snälla Arlövsfödde Pontus Jansson?

Nog är Island fantastiskt! Och inte minst underligt.

***

En jämförelse i handboll mellan Malmö och Island är rena utklassningen. En enda Malmöfostrad spelare medverkade några få minuter i Handbollsligan under senaste spelåret. Islänningarna var förvisso inte så många i handboll men en trio var i högsta del starkt bidragande till Kristianstads försvarade SM-guld.

Och titta ut i Europa, där islänningarna är många! Och inte minst på tränarsidan på landslagsnivån.

Det är något speciellt med Island och fotbollen och handbollen.

Det gäller att som pensionär bosätta sig strategiskt.

Som i mitt fall 3—400 meter från Stadionområdet i Malmö. Därför hinner jag nu under några lediga timmar ta mig ner och bevista succéarrangemanget  USM-finalerna i handboll.

Att inom 150 meter kunna bevista sex handbollsmatcher är unikt och att se publiken köa för att kunna se sina lag är en härlig upplevelse. Läktarna i Kombihallen, Baltiska träningshallen och Atleticum är överfulla och antalet besökare på Isstadion är större än vid en ordinarie Pantermatch i ishockeyns Allsvenska. Under finalpasset i eftermiddag i Baltiska hallen lär inte många, om ens någon, av HK Malmös matcher i Handbollsligan ha dragit fler intresserade.

Arrangörerna räknar med att cirka 4 000 personer cirkulerar runt området, ser matcher, fikar och umgås.

Med andra ord, ungdomsidrott när den är som bäst.

Och de ansvariga drar verkligen inte ekonomisk fördel av det stora intresset.

För tre dagars tittande och möjlighet att se alla de matcher du kan och vill, kostar det 60 kronor.

I all sin välvilja tycker jag handbollen i detta fall är alldeles för givmild. Jag är övertygad om att ingen hade protesterat om det kostat, låt oss säga, en hundralapp.

Lär finna anledning att återkomma och studera USM-finalerna ur ett idrottsligt perspektiv.

***

Turerna kring den allsvenska fotbollsklubben AFC Eskilstuna har den senaste tiden varit många. Bland annat uppmanas lagets motståndare bojkotta bortamatcherna i Eskilstuna.

Anmärkningsvärt är att ordföranden väljs på tio år. Kutym inom idrottsrörelsen är ett eller två år, inom de politiska partierna fyra år.

Är en medlemsavgift på 1 000 kronor 2017 så anmärkningsvärt? Det kostar 700 kronor att vara medlem i Heleneholms IF. Se på utlandet, exempelvis Danmark! I min värld är det AFC:s konkurrenter som har för låg avgift.

Är det så självklart att vem som helst skall få bli medlem i en förening? Jag känner inte till premisserna i AFC, men det finns klubbar, där det i stadgarna finns vissa restriktioner och att ett medlemskap skall godkännas av styrelsen.

Och att man skall vara medlem under det år som verksamheten skall granskas är i sig självklart. Samtidigt är det ett visst dilemma. Årsmötet skall ju samtidigt välja en ny styrelse och anta en verksamhetsplan. Så egentligen borde ett årsmöte ha två röstlängder, en för det år som granskas och godkännes och en för den som stakar ut framtiden.

Sen har jag svårt att förstå indignationen från Malmöhåll över på det sätt Eskilstuna nått högsta serien. Redan i höstas påpekade jag vissa likheter med FC Rosengård och HK Malmö, vars status på högsta nivån är skörden av föreningar med annat namn. Och där sponsorer haft en icke oväsentlig roll i sammanhanget.

HK Malmö föll alltså igen i kvartsfinalen i handbollens SM-slutspel i handboll mot Alingsås.

Ingen större sensation. Lika lite som om Ystads IF i morgon eliminerar Lugi.

I Malmö har mycket fokuserats på de många skadorna. Och det är klart att frånvaron av Anton Blickhammar och Robert Månsson i samtliga kvartsfinaler och Adam Lönn i två är kännbar. Malmöpressen har dock inte noterat att Alingsås i minst lika hög grad varit drabbat av skador på nyckelspelare. Västgötalaget har under hela säsongen matchat sin trupp helt annorlunda än Malmö. I match efter match har Alingsås haft tio till tolv målskyttar. I stort hela truppen har fått speltid, även i ”skarpt läge”. Spelarna var vana att ta ansvar, de kände sig trygga i en slutspelsmiljö.

Jag har mer eller mindre varit en trogen följare av HK Malmö under alla år. Jag är givetvis fullt medveten om att de tre senaste tränarna, Jan ”Proppen” Karlsson, Ulf Sivertsson och Stian Tönnesen har handbollskunskaper långt, långt över min nivå men har noterat att trion under sina HK-säsonger haft ovanligt många spelare långt ute på avbytarbänken. Skall spelare utvecklas måste de ha speltid i jämna, betydelsefulla matcher, inte bara när det hela är kört i den ena eller andra riktningen. Marginalspelarna i Malmö har inte fått denna möjlighet. Rent generellt.

HK Malmö har inte coachats ”brett” under många år. Under samma period har Alingsås varit sin ideologi trogen. Det har gett resultat år efter år. Inte minst 2017.

Enligt min enkla amatöranalys är detta anledningen till att Alingsås spelar semifinal och inte HK Malmö.

***

Man kan naturligtvis ställa sig frågan varför relativt många spelare i HK Malmö fått begränsad speltid.

En förklaring kan förstås vara att kapaciteten inte är tillräcklig. Må så vara.

Men för att gå långt i ett SM-slutspel efter 32 seriematcher behövs när, skador och formsvackor inträffar, breda trupper med matchtränade spelare.

Ett avancemang – eller till och med två – från handbollens lägsta nivå (5) uppmärksammas inte i dagens krassa mediavärld.

Inte ens om det är den klassiska Lundaklubben H 43.

Jo, jag skall vara ärlig, nättidningen Skånesport hade en intervju med Jonas Brandt, ordföranden, sedan både H 43:s dam- och herrlag kvalvägen avancerat från division 3 till 2.

(Skånesport är bra – bäst i Malmöregionen – på handboll. Även om jag – + 75 – ofta stör mig på handbollens huvudskribents raljanta ton.)

När H 43 Lund, efter konkursen för något år sedan, tar stegen upp från lägsta nivån i seriesystemet är det annorlunda än när någon annan klubb gör det. H 43 har nämligen en av Sveriges största och mest framgångsrika ungdomsavdelningar.

När USM-finalerna avgörs i Malmö den 12 till och med 14 maj har H 43 fyra lag med och har därmed tillsammans med Lugi och Sävehof flest finallag.

I Skåneserierna från juniorer (födda 98/99) till ungdomar födda 04 fullföljde 29 H 43-lag sina serien, elva på flicksidan och arton bland pojkarna. Tio lag vann sina serier, fyra kom på andraplats och ett blev trea.

Till detta skall läggas att i H 43 också var rikligt representerat i de tabellösa åldersgrupperna.

Det är givet att en klubb, som har 34 säsonger i högsta herrserien och tre på motsvarande platå på damsidan, har som mål att åter bli en elitförening.

Ett underlag för att bygga starka lag med en egen stomme finns verkligen.

Därför var avancemangen oerhört betydelsefulla. För att behålla alla sina talanger får det inte stanna i division 2 mer än högst två säsonger.

Det är efter vad jag förstår ledningen införstådd med.

Lund med sin enorma unika bredd, cirka 100 ungdomslag, har ett spelarunderlag som är tillräckligt för fyra, två plus två, lag i eliten. Dit räknar jag även Allsvenskan, nivå 2.

Så kör på H 43, grunden finns!

Och ett uppriktigt grattis till dem som efter konkursen styrt H 43-skeppet rätt!