Råkade av en slump se ett samtal i tv mellan Skånes Fotbollförbunds ordförande Claes Ohlsson och ishockeyns Mikael Renbergs och Marie Lehmann från Sporten på SVT.

Det gällde ungdomsidrott och hur och när det skall elitsatsas. Skånebolls nya intentioner var upplyftande att höra. Senare specialisering, inga förbundsresurser skall lägga på unga talanger (”Den delen får elitklubbarnas akademier sköta.”), samarbete mellan förbunden så att ungdomarna kan ägna sig åt flera idrotter, ingen resultathysteri i unga år.

I och för sig inget helt nytt men att en ordförande från det största förbundet med sådan inlevelse agerar för detta var mycket glädjande att ta del av.

Det stora problemet är att få klubbarna med sig. De är rädda att förlora sina aktiva till andra idrotter.

Och här är det lokala aktivitetsstödet den stora boven. Kommunernas stöd bygger på antalet aktiviteter. Kvantitet är viktigare än kvalitet.

Att få stat och kommuner att se över bidragsystemet vore ett första steg.

Samtalet skedde i en paus mellan två matcher i TV-pucken.

Jag kan förstå de 15-åriga grabbarnas målinriktade satsning för att få spela den Tv-sända turneringen.

Men jag har också, som lärare och idrottsledare, sett avarterna. Många av dem som inte klara att komma med i distriktslaget slutar redan innan de fyllt 15. Jag har ganska många exempel och har också förgäves fått de ”ratade” unga killarna att prova något nytt. Trots att deras hårda ishockeyträning gett dem förutsättningar i många andra sammanhang.

TV-pucken harmonierar definitivt inte med Claes Ohlssons intentioner.

Visst är det skoj att ett Malmölag i nuläget, klockan 12 torsdagen den 29 september 2016, leder den högsta serien för herrar i fotboll, handboll och ishockey.

En kuriosagrej.

Men så hoppar Björn Ranelid, alltid denne pr-galne Ranelid, in på scenen och utropar: Fullständigt unikt i svensk idrottshistoria.

Och en aningslösa journalist citerar honom utan att ifrågasätta. Självfallet har jag inte forskat om det hänt tidigare. Men jag skulle vara väldigt förvånad om inte Göteborg exempelvis 1996 någon gång ledde alla dessa tre serier.

1996 vann IFK Göteborg Allsvenskan i fotboll, Redbergslid motsvarande serie i handboll och Västra Frölunda kom tvåa i Elitserien i ishockey på samma poäng som Luleå.

Vi pratar alltså sluttabeller, inte noteringar efter 3 av 52 omgångar i hockey, 3 av 32 i handboll och 24 av 30 i fotboll.

Man kan också tillägga att New Wave Sharks från Göteborg blev svenska herrmästare i basket.

Kom igen Malmö! Det är ett mål att sikta in sig på att överträffa i alla fall Göteborg av år 1996.  

Jag skall gå på match i dag, Malmö FF-Kalmar FF.

Sydsvenskan hade som vanligt nästan ett uppslag som förhands, Skånskan knappt en sida. Det fann med andra ord utrymme. Men i Malmö gället bara MFF. Precis som jag skrev i mitt förra blogginlägg. Inte ett ord om KFF. Och denna gång fanns det verkligen anledning. I sin förra match, 4-2-förlusten mot Gefle, fick Kalmar spela de sista 20 minuterna med tio man sedan två av lagets främsta spelare, Viktor Agardius och Viktor Elm, burits ut, till synes allvarligt skadade. Inte ett ord i Malmös morgontidningar om dessa båda spelare är disponibla till eftermiddagens möte.

Jag upprepar vad jag skrev i mitt förra inlägg: Det finns läsare som är allmänt intresserade av alla de allsvenska lagen. Och till och med i Malmö vill man kanske läsa några få rader om den kommande motståndaren. Men som sagt inte ett endaste ord. Det är ju så lätt att dagens mediavärld få information via klubbarnas hemsidor. Viktor Agardius har en allvarlig knäskada, är troligen borta resten av säsongen. Viktor Elm finns med i en 19-mannatrupp. Det tog en knapp minut att få fram denna information.

***

Dagens artikel i Sydsvenskan handlade om MFF-backen Pa Konates situation i MFF i och med att hans deltagande i Sveriges OS-lag. Jag tyckte mig känna igen resonemang och vinkling till över 50 procent. Visst det var från en artikel i

- ja, det är sant - Sydsvenskan för cirka en vecka sedan. Att tidningens läsare blir färre är ingen nyhet. Men jag inbillade mig att i alla fall redaktionens egna medarbetare (låt vare en vikarie, men erfaren och vanligtvis kunnig sådan) läser vad som publiceras. Men så sprack ytterligare en illusion.

***

Det skall bli intressant se matchen, inte minst för att live se Rasmus Elm, en personlig favorit och en av Allsvenskans bästa spelare. Hans teknik och förmåga att i trängda lägen kontrollera boll och attackerande motståndare är en fröjd för en fotbollsintresserad.

Tänk så fel man kan ha!

Jag har varit idrottsledare från början av 1950-talet. Ja, faktiskt, men det tar vi en annan gång.

Givetvis har jag gjort det för att det varit stimulerande. Men också för att ge mina kompisar under ungdomsåren i Skurup en trevlig fritidssysselsättning. Några har tacksamt uppskattat vad vi tillsammans upplevde under en knapp tioårsperiod,

Senare var drivkraften att ge så många Malmöungdomar möjlighet att komma med i en uppfostrande idrottsmiljö samtidigt som önskan var att de skulle ta vara på sin talang att nå en bit mot eliten, nationellt, internationellt eller bara – och det är inte så bara – på distriktsnivå.

Detta har varit den stora drivkraften. Plus, och det skall jag inte sticka under stol med, de uppskattande beröm man fått från diverse omgivningar.

Nu har jag gjort come back i mitt hjärtas klubb, Heleneholms IF. Förvisso ”bara” som sekreterare i huvudstyrelsen. Ledarbristen i Idrottssverige är generellt så stor att en gammelpensionär förhoppningsvis fortfarande kan göra nytta.

I min nya position har jag försökt dra nytta av mina kontakter för att få dem att hjälpa till med nödvändiga smågrejer som att vara funktionär eller att betala in en medlemsavgift till stödföreningen.

Några svar har gjort mig speciellt ledsen, de som kommer från aktiva som tränat och tävlar under många år. Och uppenbarligen trivts. Annars håller man inte på så länge.

Men när svaret på förfrågan då blir:

 -- Jag har gjort så mycket FÖR Heleneholm att det får räcka med det.

Jag som i min enfald trott att det var Heleneholm som gjort något positivt FÖR henne eller honom.

Ja, tänk så fel man kan ha!

Men det är ju egentligen inte jag som ha fel. Det är ju föreningarna, av alla de slag, som gör så mycket FÖR sina medlemmar.

Men föreningarna och dess ledare belönas dåligt av sina före detta aktiva.

Tänk bara om hälften av de 1 000-tals ungdomar som haft några underbara år i klubben hade betalat in 200 kronor/år, så mycket det underlättat för de nya ledarna att kunna låta en ny generation uppleva det  samma som ”di gamle”!

Otacksamhet är i många fall ledarens lön.

I helgen avgörs stafett-SM i friidrott i Stockholm.

Den krassa verkligheten, det vill säga den under många år dåliga rekryteringen, har nått i fatt Skåne. Endast 24 lag från de skånska klubbarna är anmälda. Detta skall sättas i relation till Stockholms (förvisso gynnade av hemmaplan) 161, Göteborgs 81 och övriga Sveriges 57. Den sistnämnda siffran är också anmärkningsvärt låg och extra förbluffande är att det i de åtta seniorstafetterna endast är fem lag från föreningar utanför Stockholm, Göteborg och Skåne. Med andra ord är det mer än Skånes klubbar som har problem.

I fem av de 30 loppen är det bara lag från de två stora distrikten anmälda, Alltså en ren distriktsmatch mellan Stockholm och Göteborg.

I tio av de 30 SM-grenarna finns inte Skåne representerat. I M 22-klassen är det på de tre distanserna alldeles tomt. Än värre är att det i P 17 och P 15 (fem lopp totalt) endast är två Skånelag anmälda.

MAI är naturligtvis störst med 16 lag, men i min värld förvånansvärt få med tanke på hur rekryteringen sett ut under ganska många år.

I övrigt: IFK Helsingborg 4, Öresund FK 3 och Heleneholms IF 1, som med ett herrseniorlag på 4x800 meter gör come back i SM-sammanhang.

Om inte andra så gläder det mig. Klubben profilerade sig redan vid starten på 1940-talet som en stark stafettförening.

På söndag är det SM-finaler i handboll i Malmö Arena.

Skuru mot Sävehof på damsidan, Kristianstad mot Alingsås i herrfinalen.

De skånka förhoppningarna var förstås att Skåne skulle vara representerat med mer än ett lag. Och som en följd uppstår alltid samma frågor: Har Skåne för många elitklubbar? Borde man inte koncentrera de bästa spelarna till några få föreningar?

Mitt svar: Nonsens!

Distriktets klubbar är fantastiska på att utbilda sina talanger. Självfallet skall dessa inte behöva flytta långt bort för att spela på elitnivå. Alternativen finns i närheten, av bostaden, arbetsplatsen, studieorten. Det är inte många spelare som är helprofessionella, närheten gör Skåne attraktivt. Glöm inte heller att Skåne med sina 1,3 miljoner innevånare näst Storstockholm har det största befolkningsunderlaget.

Det är naturligt att Skåne har så många elitlag. Okej, att vinna SM är stort, men är det inte så att den stora handbollsintresserade allmänheten på sex skånska orter hellre ser handboll på den högsta nivån under en hel säsong än att denna festmeny bara serveras på två, tre platser?

Mitt svar är givet: Hellre en fantastisk bredd med, som kommande säsong, nio skånska lag i högsta serierna, dam och herr, än exempelvis fyra.

Det kan ju faktiskt bli ett skånskt guld. Ändå!

***

Såg för en tid sedan att en krönikör/bloggare menade att skånsk herrhandboll saknar ”vinnarkultur”. Detta apropå att sedan Ystads IF vann SM-guldet 1992 så är det endast IFK Kristianstad i fjor som fixat ett SM-guld till Skåne.

Krönikören menar också att just Kristianstad nu skaffat sig en vinnarkultur. Det återstår förstås att se på söndag.

Men hur har då Kristianstad fixat sin så kallade vinnarkultur? Den finns ju inte inbyggd i klubbnamnet. Den här upplagan är skapad av duktiga ledare, en ny arena med en fanatisk storpublik, som gett ekonomiska muskler att skaffa spelare av landslagsklass från Sverige och utlandet (sex). I min bok har detta inget med vinnarkultur att göra.

Den krassa verkligheten är det regerande mästarlaget är mera en frukt av annat än just vinnarkultur.

Sen kan man ju fundera hur bra Ystad, under tid, varit, om alla de världsspelare som fostrats i YIF och IFK blivit kvar i hemstaden och samlats i ett lag. Då hade det nog inte varit så glest mellan de skånska SM-gulden,

Det är pengar som avgör inte vinnarkultur.

rdrottsgillet i Lund är ett illustert sällskap, som med ojämna mellanrum inbjuder till intressanta möten.

I måndags var Fotbollskanalens Olof Lundh, för övrigt uppvuxen i Lund, gäst och intervjuades skickligt och påläst av Lasse Holmström, sekreterare i Gillet. Okej, jag är lite jävig i frågan om Lasse, han var nämligen under några år min duktige administrative chef på Sydsvenskans sportredaktion och strukturerade upp organisationen.

Nåväl, nu var Olof Lundh inte svårintervjuad, gav utförliga svar på de allra flesta mer eller mindre svåra frågorna. Van vid intervjumiljön som han är.
Det finns ingen anledning att referera den timmeslånga intervjun. Det hade fört för långt.

Olof var, som sagt, tydlig i sina synpunkter. Men, i en blogg skall (?) man ju ha någon avvikande mening eller åsikt, varför var han liksom så många andra fotbollskommentatorer så diffus i pyroteknikfrågan.

– Jag är för pyroteknik i ordnade och säkra former. Och jag förstår inte varför man inte kan skaffa fläktar på Friends för att snabbt få ut röken.

Men Olof, och ingen annan heller, har någon gång kunnat presentera vad de menar med säkra former. Om jag förstått det rätt, vill brännarna skapa det de tror vara stämning just före avspark. Var och när skall man göra det om inte just precis där man gör det nu, inne i publikhavet på ståplats. Det är ingen säker miljö.

Jag, och den övervägande majoriteten av publiken, förstår inte att alla med fungerande hjärnor inte tar avstånd för denna, dessutom på många sätt skadliga, användning av pyroteknik.

***

Och i går var det dags igen vid cupderbyt mellan AIK och Hammarby.

Kortsidornas två stilfulla tifon doldes snabbt av full, illaluktande (förmodar jag) rök och matchen blev en halvtimme försenad. Till allmän förtret. Inte minst min egen, jag missade trivsamma tv-serien Badhotellet. Men det hade jag förstått gjort ändå eftersom det blev förlängning.

Den stora frågan är förstås hur tv-bolagen, som betalar stora summor för sändningsrätten, reagera när de ser värdefull sändningstid försvinna och dessutom tvingas göra oplanerade ändringar i efterföljande program.

Till förtret för ytterligare en kategori, de icke fotbollsintresserade.

Jag har svårt att förstå anhängarna av pyroteknik.

Och rädslan från många opinionsbildarna att verkligen ta avstånd,

Vem gillar egentligen pyroteknik?

Hemkommen från ett dygn på sjukhuset.

Som alltid väl omhändertagen av vänliga människor och den kvinna som satte en spruta med Voltaren i ena skinkan har en evig plats i mitt tacksamma hjärta.

Inte ens min värsta ovän önskar jag en njurstensattack.

***

Håller just på att läsa Svetlana Aleksijevitjs Kriget har inget kvinnligt ansikte. Osökt hamnar tankarna på det omänskliga lidandet hos människorna som på något sätt var involverade i andra världskriget. Och i alla krig både före och efter. Förstås.

Voltaren, denna välsignade smärtstillare, fanns i alla fall inte.

Jag rekommenderar Svetlana Aleksijevitjs Kriget har inget kvinnligt ansikte och även hennes bok om Tjernobyl. Skall även senare läsa några av hennes övriga böcker. Hon är en Nobelpristagare lätt att förstå och ta till sig. Det är en hemsk verklighet hon skildrar med ett lättläst språk.

***

Som en ivrig konsument av främst tidningar har en stor del av tiden efter hemkomsten ägnats åt att ta igen det jag missat i massmedia, där jag inkluderar några hemsidor och ett fåtal bloggar.

Mellan de båda EM-matcherna i handboll i går gick jag in på Sydsvenskans sporthemsida för att se något nytt om just den fascinerande EM-turneringen. Men inget.

Däremot fanns det klockan 20.20 inte mindre än 23 MFF-relaterade artiklar, både nya och gamla.

Alltså TJUGOTRE.

Någon måtta måste det väl finnas i alla överdrifter? Tror de ansvariga att det minskade antalet läsare bara är intresserade av MFF?

***

På fredag kommer det första numret av veckotidningen Skånesport ut. Jag hoppas verkligen att den gör skäl för sitt namn, en tidning för hela Skåne och alla dess idrotter.

***

Åter till handbolls-EM. Har det i någon idrott på internationell nivå spelats så många jämna, dramatiska matcher som i den här turneringen? Jag tror det inte.

Hur skall man då se på uddamålsförlusten mot Tyskland? Allt har två sidor. Jag tror säkert att man i tyske press menade att tyskarnas första halvlek var en kollaps, precis som vi i Sverige menade att inledningen av den andra halvleken var en svensk sådan. Klart är att Sverige just nu saknar den eller de spelare som individuellt kan utmanövrera ett utgrupperat internationellt försvar. Andreas Cederholm vägde i går alldeles för lätt.

Jag har alltid hävdat att i handbollsmatcher med en till två måls marginaler är det tillfälligheter som avgör. Så var det även i går. ”Tillfälligheten” hette denna gång Markus Wolff och han var tysk målvakt. Han gjorde som svenska målvakter ”alltid” gjort, avgjorde matchen med sitt storspel. Kan vi tillskriva Mattias Andersson och hans kolleger många ärofulla vinster måste vi naturligtvis ge samma erkännande till en motståndarmålvakt.

Så ser jag på förlusten och ser fram mot en dramatisk onsdag.

***

Min vakne, kunnige före detta kollega Stefan Eckerström observerade att förra vårens HK Malmöspelare Bozo Andjelic är med i Montenegros EM-lag. Underliga äro vägarna och tankegångarna. I HK Malmö fick Bozo Andjelic sparsamt med speltid, i vissa perioder ingen alls. Nu EM-spelare. Som sagt värderingarna är underliga.

Så kanske får vi i framtiden se HK:s kantspelare Lev Snaer Petrusson i det isländska landslaget. I HK har jag knappt sett honom.

***

Såg just att Ystads IF:s 19-årige världstalang Lukas Nilsson till hösten skall spela för Kiel. Jag förstår den tyska storklubben och att pengarna lockar Lukas.

Men spåren förskräcker lite. I unga år har två andra Ystadsspelare, Oscar Carlén och Jim Gottfridsson, gett sig av till Tyskland och visat att de fysiskt inte varit beredda för den tuffare tillvaron i Bundesliga. Deras proffskarriärer kantades och har kantas av otaliga skador.

Lukas Nilsson verkar dock vara byggt av ett sällsynt gott virke.