I Sverige får föreningslivet ett så kallat aktivitetsstödsbidrag för verksamheter för medlemmar mellan 7 och 25 år.

Vissa kommuner kompletterar det statliga bidraget med ett kommunalt. Som Malmö, som är extra generöst och gå ner till 4 år med samma högsta ålder, 25, som Riksidrottsförbundets. Antalet medlemmar och aktiviteter genererar i sin tur ytterligare ekonomiska fördelat i form av bland annat konsulent-, utbildnings- och lokalbidrag.

Generöst kan man ju tycka. Men här finns en fara. Ta friidrotten i Malmö som ett exempel! När antalet aktiva tonåringar minskar radikalt kompenserar klubbarna bortfallet med att söka sig allt längre ner i åldersklasserna, ner till 4 och 5 år. Statistiken visar obarmhärtigt att det är ytterst få av dessa barn som är kvar i friidrottsgemenskapen i de yngre tonåren.

Men man har räddat personal och bidrag utan att dock finna kreativa lösningar för att stärka en krisande idrott.

***

Erfarenheten visar att barn och ungdomar som i ungdomsåren sysslat med ett flertal idrotter har lagt en bra grund för att utveckla sin förmåga att bättre ta tillvara på förutsättningarna att nå eliten. Men kanske än viktigare att ha kvar lusten att stanna kvar längre inom idrottsrörelsen.

Men är idrottsledaren nere på klubbnivå införstådd med dessa fakta? Många givetvis, men alltför många månar om ”sin” talang. Man låter inte ens hen pröva på en annan gren ens under ”dösäsong”. Min erfarenhet både som idrottslärrae och föreningsledare kan visa på åtskilliga exempel. En idrott – finkänslig som jag är skall jag inte avslöja vilken – sticker ut.

Samtidigt finns alltid rädslan att hen skall försvinna till den andra sidan. Och att låta alltför många från den egna klubben under en längre period syssla med något annat innebär ju färre aktiviteter/mindre inkomster och i slutändan är kanske någon del av konsulentbidraget i fara.

***

De skånska distriktförbunden i fotboll, innebandy och handboll har gemensamt förklarat att de vill underlätta för ungdomarna att kombinera olika idrotter genom att sluta respektive börja seriesäsongerna en vecka senare på hösten, så att tävlingssäsongerna inte överlappar varandra.

De skall också se över sanktionerna för sina turneringar utanför seriespelet. Här kommer det att stöta på problem. Vilken fotbollförening vill lägga ner sin inneturnering, som finansierar kanske klubbens hela ungdomsverksamhet? Och visst vill handbollen ha kvar sina populära, pr- och inkomstbringande sommarturneringar. Det arrangeras ju även innebandyturneringar utomhus.

Intentionerna är självfallet positiva. Problemen stora.

***

Det är med samma mål, att inte överdramatisera tävlingsmomentet inom ungdomsidrotten, som de stora lagbollsporterna nu vill införa seriespelet utan att publicera tabeller i de yngre årsgrupperna.

Jag tycker det är vällovligt. Alltför många slutar alltför tidigt. Både ur idrottslig som social synpunkt.

Jag spelade min första seriematch i fotboll som 15-åring och gjorde min första friidrottstävling utanför skolan i samma ålder. Lite för sent förstås men det vore bra om allvaret kom in några år senare än nu.

***

Svårigheterna ligger på det ekonomiska planet.

Ungdomsidrotten ger ekonomi.

Detta är ett hinder för ett nytänkande.

Det är intressant det där som nu diskuteras i idrottskretsar om när man skall börja notera resultat och göra tabeller inom ungdomsidrotten.

Fotbollen har nyligen bestämt att från och med 2017 inte redovisa tabeller för ungdomar 13 och yngre. I min värld något år för sent.

Det är i sig inget nytt att olika idrotter höjer den nedre åldersgränsen. Efter vad förstår har både handbollen, basketen och innebandy positiva erfarenheter. Det är förstås ännu för tidigt att dra några slutsatser. Ett av målen – ett första är att undvika stress, press, utslagning och resultatfixering – är att få ungdomarna att stanna kvar längre inom idrotten. Så här långt har den skånska handbollen dock inte märkt någon minskning av antalet seriespelande lag i grupperna 12 och äldre. Snarare tvärtom, samtidigt som antalet lag i de resultatlösa serierna också ökar.

Det är viktigt ur social och samhällelig synpunkt att ungdomarna blir kvar inom idrotten upp och över tonåren,

Jag tror att de som börjar tävla med resultatkrav redan från sju- åttaårsåldern slutar många år innan de blir 17, 18. I alla fall alltför många.

Det är därför den uppkomna diskussionen är intressant.

***

Därför tror jag att friidrotten lever farligt.

Mästerskapsprogrammet är helt okej. I Skåne får man tävla om att bli distriktsmästare först som 12-åring. Nästa steg är Götalandsmästerskapen för 13 och 14-åringar och sen gäller SM för 15 år och äldre.

Men det som oroar är att friidrotten i de nationella tävlingarna går allt längre ner i åldrarna. För några år sedan tävlade man i en 10-årsklass. Nu är man till och med nere i tävlingar för 7-åringar.

Förklaringen är enkel. Eftersom startfälten i tonårsåldrarna är mycket, mycket små söker man sig neråt för att få ekonomi i tävlingen. Det är en livsfarlig väg om man vill ha en bred senior- och juniorfriidrott. Beviset syns ödesdigert tydligt i den skånska statistiken rakt genom åldrarna.

Totalt sett har den aldrig varit så usel som 2015, inte ens i närheten.

Är det någon som borde diskutera en revidering av tävlingsprogrammet är det Skånes Friidrottsförbund.

Tyvärr verkar förbundsstyrelsen helt handlingsförlamad.

Ibland hinner man inte allt man vill. Inte bara ibland utan alltför ofta.
Har inte haft tid att skriva ner mina tankar på länge, har lagt ner det (nästan) sista på slutarbetet med den 15:e årgången av Skånsk Idrotts Historia.
Det ser ut att bli en intressant bok.
En artikel handlar om en simstjärnan, som avslutar sitt liv i misär. Läsarna får också ta del om en rallydrottnings karriär, man kan läsa om en brottare, som av många anses vara landets främste tekniker genom tiderna, om tre fotbollsprofiler från olika nivåer, om kanske världens främste domare i sin sport, om Sveriges snabbaste familj, om två handbollsklubbar vars utveckling gått åt rakt motsatt håll, om en ledare som betytt mycket för en klubb som numera är en av landets största och främsta, om två 100-årsjubilerande klubbar, om Sveriges äldsta stuteri, ytterligare porträtt av elitspelare i fotboll, om en idrott som numera inte utövas i Skåne men haft aktiva av högsta världsklass, om motionsidrottens utveckling och avslutningsvis en statistikdel där vi redogör för alla fotbollsföreningar som verkat i fyra sydliga skånska kommuner.
Om jag själv får säga det: ett intressant skånskt sportsligt smörgåsbord.

***

Det är svårt att undgå att berömma MFF för insatsen i Champions League och 1--0-vinsten mot

Sjacktar Donetsk. Den var övertygande och sett till målchanserna för liten.
Jag kan inget om ukrainsk fotboll och inget om Sjacktar. Det laget visade upp var dock bedrövligt både defensivt och offensivt.
Vid lottningen var den allmänna meningen att kampen om tredjeplatsen skulle stå mellan MFF och Sjacktar. Ju närmare Malmömötet kom desto bättre blev Sjacjktar i medias kommentarer. På vilka grunder? Årets lag (och det är väl detta som skall bedömas?) har väl av tidigare kommentarer att döma inte rakt igenom varit övertygande.
Med detta resonnemang som bakgrund har jag svårt att man i så många fall kallar vinsten en bragd, ett i min värld väldigt stark ord. Med MFF:s CL-satsning är det väl naturligt att man till och med två år i följd kan kvalificera sig till CL-slutspelet och där vinna en och annan match.
Om jag inte missminner mig betraktades även MFF:s avancemang till CL via Celtic som en bragd. Skottarna har senare inte vunnit någon match i Europaleague. Senast förlorade man med 3--1 mot norska Molde.
Underkänner man inte både satsning och lag när MFF-vinster på hemmaplan mot Sparta Prag, Salzburg, Celtic och nu Sjacjktar betecknas som bragder? MFF har ju delvis bevisat att man håller en internationell bra klass i det skikt MFF och exempelvis de fyra ovannämda klubbarna finns.
Räcker inte strålande insats eller något liknande som betyg?

Spanien har många av världens bästa klubblag i fotboll.

I La Liga finns några av världens absolut bästa spelare.

I elitidrott gäller det att vinna.

Det gör de spanska storklubbarna ofta.

Så varför klaga?

Jag har sett några matcher i Champions League. De spanska lagen får ofta matcherna dit de vill. De möter låga försvar, får ett kompakt bollinnehav, där de med sin skicklighet inte ger motståndarna många tillfällen att sticka upp. Och så blir det ett och annat mål.

Jag beundrar givetvis deras förmåga men det blir samtidigt något monotont. Det känns hela tiden som det skulle kunna bli mer, fler mål och chanser och framför allt ett högre tempo.

Det verkar som ingen motståndare vågar chansa, attackera.

I tisdags såg jag dock ett undantag. Bayer Leverkusen utmanade verkligen Barcelona med en intensiv hög press av många spelare högt upp i banan. Spanjorerna blev stressade med visade samtidigt -- givetvis självklart med den inneboende kapaciteten -- att de kan spela en rakare fotboll utan det evinnerliga bolltrillandet. Barcelona krånglade sig ur en besvärlig situation och vann med 2--1.

Ur underhållningssynpunkt var det spansktyska mötet överlägset gårdagens Malmö FF--Real Madrid. Leverkusen är förmodligen ett klart bättre lag än MFF men det var modet hos tyskarna jag uppskattade.

MFF visade några gånger att det gick att oroa nonchalanta försvarare men alltför ofta -- nästan alltid -- fick Real Madrid ostört hålla på med sin -- faktiskt trista -- possession fotboll. Så ser det ofta ut när de spanska storlagen spelar och vinner i gruppspelet i CL.

Låt Leverkusen visa vägen!

***

Såg matchen via tv. Den kommenterades av Glenn Strönberg som ideligen poängterade det höga tempot. Visst fanns det sekvenser där det gick undan men oftast var det lågt tempo på mittplan med MFF i rätt positioner.

Med högt tempo menar jag en massa snabba omställningar med spel på båda planhalvorna.

Förra helgen avgjordes Götalandsmästerskapen i friidrott för 13-14-åringar.

I distriktstävlingen kom Skåne tvåa, en bit efter Göteborg men med klar distans till trean Småland.

En trogen och kunnig följare av min blogg undrade givetvis då, varför jag kunde ha så negativ syn på skånsk friidrotts framtid. Svaret är tyvärr enkelt och än mer dystert för svensk friidrotts framtid: De övriga distrikten har tappat än mer än Skåne. Mest anmärkningsvärt är Smålands tapp. Det är inte många år sedan Småland gav Göteborg och Skåne hårda fighter och om jag inte minns alldeles fel också någon gång placerat sig mellan “de två stora”.

Vi skall inte heller glömma att Skåne befolkningsmässigt i runda tal är dubbelt så stort som Göteborg och Småland. De övriga distrikten är “lilleputtar” i befolkningshänseende.

Skånskans flitige Jonny Nilsson konstaterar i en artikel om “Göta” att det inte var så konstigt att Göteborg vann, då man gjorde 80 individuella fler starter än Skåne. Men häri ligger ju hela problemet. Det skånska laget var inte komplett. I några grenar fanns inte en enda skånsk startande. Det finns helt enkelt ingen att ställa upp med.

Självfallet finns det skånska talanger. De bästa drog ett tungt lass och bidrog med poäng i tre, fyra grenar och gjorde så att Skåne i alla fall hade en hyfsad närhet till Göteborg.

Det är inte alltför länge sedan man på allvar diskuterade att ett överläget Skåne skulle ha två lag, ett från Malmö och ett från de övriga klubbarna.

I årets lag hade Malmö (MAI) en tävlande i P13, en i P14.

Säg inget annat än att det är rekryteringskris i Friidrottsmalmö!

***

I friidrott med sina många grenar kan man alltid finna några ljuspunker. I VM fanns tre skåningar, Axel Härstedt, Tracey Andersson och Elise Malmberg. Intrssant är att de kommer från mindre skånska klubbar, IK Finish, IFK Trelleborg och Hässleholms AIS, som med upp- och nedgångar i alla fall alltid haft kontinuerlig verksamhet.

Det är nödvändigt att skånsk friidrott stimulerar att det finns aktiviteter runt om distriktet. Men finns kraft och intresse? Vill man hjälpas åt? Jag har en känsla av att den egna klubben går före friidrottens utveckling i en pressad situation.

Talangerna finns överallt. Det visade inte minst insatserna på GM. Det var ungdomar från de mindre orterna/föreningarna som fixade merparten av de skånska poängen.

Under de mer än 60 år jag följt skånsk friidrott har många skånska klubbar, som haft friidrott under mer än fem år, oftast fostrat någon landslagsman/kvinna på seniorsidan.

***

I helgens Finnkamp kastar Öresunds/Heleneholms Malin Andersson spjut. Det är debut för 22-åringen i seniorlaget. 2009 blev Malin bronsmedaljör på SM på hemmaplan. Hon har tagit guld i de yngre klasserna. Det riktiga lyftet har dock aldrig kommit. Trots detta har Malin fortsatt träna seriöst. Och tävlat. Jag vet inte hur många resultatlistor jag sett, där Malin varit den enda deltagaren, utan någon stimulerande konkurrens.

Vid årets SM kom hon femma och i en testtävling för en tid sedan kastade hon 49.73 och fick plats i landslaget.

Jag beundrar Malin, alltid glad och trevlig, för att hon orkat fortsätta i sin ensamhet som enda skånska spjutkasterska.

En hel fotbollsintresserad kontinent, den europeiska, förvånar sig och gratulerar i dag Islands herrlandslag i fotboll till slutspelsplatsen i EM.

Samtidigt vet vi att Island har ett av världens bästa landslag i handboll, bevisat under en längre tid.

I dag observerade jag att Islands herrar kvalificerat sig till och spelar i EM-slutspelet i basket.

Det verkar helt osannolikt, tre landslag av hög europeisk klass i tre stora bollsporter. Och detta med ett befolkningsunderlag på något över 300 000 personer. Alltså i samma storlek som Malmö.

Och här slår Idrottsmalmö sig för bröstet för att man två år -- med diffusa regler -- utsetts till Sveriges bästa idrottsstad.

Titta så efter hur många infödda Malmöbor det finns i de ordinarie A-trupperna i fotboll, handboll och basket i Malmö FF, HK Malmö och Malbas! I sken av detta förundras man än mer över de isländska framgångarna. Samtidigt förbleknar Malmölagens insatser.

Har jag för stora pretentioner när jag menar att andelen Malmöfostrade spelare i de tre elitlagen borde vara betydligt större?

Vad har de isländska ungdomarna som inte Malmös har?

En bättre vilja, en större drivkraft, komna ur en kärvare uppväxtmiljö?

Det har sina fördelar att bli gammal.

Man hinner exempelvis med en massa jubileer. Som ett 50 års nu i veckan.

15 ljusa timmar, uppdelade i två “pass”, i ett sommarfagert Stockholm är aldrig fel. Men det slår förstås aldrig en tur med en Waxholmsbåt ut i den underbara skärgården och två härliga dagar med trevliga människor på en av de många fridfulla öarna i ett strålande väder. Vattnet var dock kallt -- ja, enligt de som badade.

Vid tidigare träffar har de fysiska aktiviteterna varit mer krävande och längre. Den här gången var “pensionärssporten” boule kanske mest populärt. Förutom dansen under två kvällar, förstås,

Jubileum har även inslag av vemod. Några kamrater finns ej kvar, andra förhindrades att närvara på grund av sjukdomar.

Minnena är dock övervägande ljusa och samvaron uppiggande. Det planerades också för en ny återträff. Men det fanns farhågor om att skaran riskerade att decimeras än mer om det dröjer fem år. Så om ett eller två år kan det vara dags igen.

Det är inte bara fördelar med att bli gammal. Men man kan åldras med fina minnen. Och kan man dessutom dela dem med andra, som under två intensiva år haft samma upplevelser, sätter man lite extra guld på tillvaron.

Det ger också inspiration.

***

Jubileet gjorde att jag inte kunde se Celtic--Malmö FF. Lite får man offra. Jag var förstås den ende i gruppen som var riktigt intresserad av matchen.

                                                                                    ***

Efter några dagars bortovaro går det lite tid åt att ta igen läsandet av Malmötidningarna. Fastnade för två små artiklar.

1) Malmö kommunstyrelses nekande till FIFH:s (Föreningen Idrott för Handikappades) ansökan om ett bidrag på 1,4 miljoner kronor för att rädda verksamheten för sina 900 medlemmar. Samtidigt säger några höjdare att en ekonomisk lösning är på gång. Men varför inte då ge ett tillfälligt lån så att FIFH kan ges lugn och ro och framtidshopp?

2) RC Rosengårds begäran att åter få en miljon i extrabidrag för deltagandet i Champions League. Om nu det europeiska fotbollförbundet diskriminerar damfotbollen kan det knappast vara vi skattebetalare i Malmö som som skall kompensera en förening som nått sin position genom spektakulära inköp av spelare.

FC Rosengård är inte folkets lag i Malmö. Trots en mängd fribiljetter har laget på sina hemmamatcher i Allsvenskan ett publiksnitt på endast 757 personer. Till och med Mallbacken är bättre.

I min värld är det oerhört mycket viktigare att hjälpa FIFH. Jag vet givetvis att styrelser och nämnder har olika kassor och konton. Men det är trots allt ur samma sammanlagda pott pengarna skall tas.

Malmö är en fantastisk cykelstad.

Och som den växer!

Fem, sex dagar i veckan har min stabila Skeppshultare tagit mig runt i stan på en runda på cirka timmen, ibland något under men oftast något längre. På cykelstigar kan man ta sig fram till i stort alla viktiga ställen utan att behöva använda de mest trafikutsatta platserna. Det går att cykla i lugn och ro.

Men okej, lite skall man förstås kverulera. Lämnar man cykelstråket -- vilket kan vara nödvändigt då och då -- finns det ställen där höga gatsten gör det besvärligt att komma fram.

***

Parkernas stad, ja, verkligen. Det är inte bara Slotts- och Kungsparken, Pildammarna, Ribban och Sibbarp, om man nu vill kalla dessa badställen parker. Genom stora delar av stan går stora stråk som Stadionparken-Kroksbäcksparken och området som förenar Lindängen och Nydala. Söder om Lindängen, som redan är rikt på blomstrande prakt, anlägger man en naturpark norr om Yttre ringvägen. Den som kallar Rosengård för ett betonggettho har aldrig varit där. Det finns öppna stora gräsmattor inne i stadsdelen, som dessutom är omgärdat av stora grönområden.

Vad sägs om det väldiga Bulltoftafältet? Inne i de stora bostadsområdena är det nästan alltid stora gräsytor, då och då parkliknande, som på Söderkulla. Härom dagen cyklade jag till Gullvik och upptäckte då ett stort grönt område i närheten av Inre ringvägen jag aldrig sett förut.

Och så pärlan, Lernacken! Kommer man från Bunkeflostrand tvingar åldern en dock att stiga av cykeln och promenera upp. Väl uppe finns det bänkar att sitta på och njuta av utsikten över Sundet. Och hem går det fort, förbi Sibbarp, genom Hammarspark, Djupadalsparken och några mindre grönområden.

Allt på cykelstigar.

***

Och som det byggs i Malmö! Det är inte bara Malmö live och Västra hamnen, Hyllie och Mobilia.

På Holma, Augustenborg, Sofielund och kring Värnhem har man ”förtätat stan”, vid kalkbrottet växer det upp nya flerfamiljshus i Victoria park, vid Hammars park finns sedan några år en ny stadsdel, kring cementfabriken i Limhamn och den stora hamnbassängen är byggaktiviteterna febrila, Kvarnby har med alla nya hus, höga som låga, vuxit enormt i Gyllins trädgårdar, området mellan Sallerupsvägen och Bulltoftafältet bebyggs också.

Byarna i Malmö Oxie och Tygelsjö får fler och fler hus, liksom Klagshamn som snart är sammanvuxet med Bunkeflostrand.

***

Det är mycket man får veta på cykelturerna i Malmö. Och motion är aldrig fel.