Det är mycket handboll, kanske till och med för mycket. Men vädret inspirerar förstås inte till uteaktiviteter.

Vad det definitivt blivit för mycket av är Daniel Kristiansson, tv-referenten. I fotboll pratar han sönder matcherna med sina oändliga statistikuppgifter. Och nu har han hoppat in på handbollens EM-scen och älskar sin statistik även i detta sammanhang. Det må så vara, men hur mycket handboll har han sett, hur mycket handboll kan han?

Alla linjeinspel är fantastiska, lika så alla kantutspel, för att inte tala om de varierade kantavsluten, de hårda skotten i kryssen och de akrobatiska målvaktsräddningarna och allt annat som tillhör denna fascinerade idrott.

Men, hålla Daniel, det här är ett mästerskap med världens bästa spelare! Då ser det ut så här!

När han sen kommer med en fundering/åsikt vill han i sin osäkerhet ha den bekräftad av sin expert Per Johansson eller Kim Andersson (ok debut och bättre ju fler matcher han kommenterade) med ett

”Eller hur?”

Jag är trött på Daniel Kristiansson, speciellt i handbollssammanhang. Byt ut honom!

I dag ser jag fram mot att ha tv-sällskap av Perlskog/Hellgren och en svensk seger över Ryssland.

***

Vad säger Danmarks 31—28 i VM-finalreprisen mot Spanien?

Jo, att det är två presumtiva finallag även i detta mästerskap.

Det mest frapperande var procenten målvaktsräddningar. När Danmark ”körde” matchen tio minuter före slut var procentsiffrorna 50—10. Nu hänger inte allt på just räddningsprocenten, skärpan i avsluten och försvarsinsatsen har också en avgörande roll. Men siffrorna visar förstås hur lite det skall till för att förändra en trebollarsdifferens.  

Aptiten lär öka när man äter.

Så sägs det i alla fall.

De två övertygande EM-vinsterna i handboll mot Montenegro och Vitryssland gav en nästa så omåttlig aptit att uddamålsförlusten mot Kroatien fick tongångarna att direkt gå ner i djupaste moll.

Givetvis är en förlust med ett mål i handboll extra surt, det finns ju så många marginaler att peka på.

Jag vägrar dock att tro att medaljhoppet är borta, oavsett skade- och eventuella avstängningsproblem.

Visst kan Sverige fortfarande komma grupptvåa och möjligheten att komma trea är verkligen stor. Det skulle innebära spel om en femteplats.

Handbollen är en bred internationell idrott. VM-missen 2013 till trots, Sverige är en av de stora i världshandbollen. VM-fyra 2011 och OS-silver 2012 är bevis nog. En topplacering 2014 understryker storheten.

Uppdelningen av Sovjet, Jugoslavien och Tjeckoslovakien har gjort att bredden på det internationella planet har ökat.

En vis förbundskapten formulerade den nuvarande konkurrenssituationen så här:

– Det är lättare att bli Europamästare nu men svårare att komma bland åtta främsta.

Så sant som det är sagt.

Visst önskar jag en medaljmatch för Sverige, men en placering bland de åtta främsta är en i min värld godkänd insats.

I ishockey innebär en utebliven svensk medalj stora negativa krigsrubriker. Det bevisar ishockeyns konkurrensmässiga litenhet.

Återigen var det tre skåningar som angav den svenska segertonen i EM-handbollen, 30—22 mot Vitrysskand.

Mattias Andersson och Andreas Nilsson var minst lika duktiga som senast och när vitryssarna i sin respekt för Kim Ekdahl du Rietz – delvis i alla fall, fem mål visar att det inte lyckades helt – skar av passningsvägarna till honom steg teknikern Fredrik Petersen fram och visade sitt breda spektakulära register. Fredriks mål strax före pausvilan var prov på fräckhet, snabbhet och teknik som är något av hans signum.

Jag menade före EM att en bra bredd och fingertoppskänsla från förbundskaptenerna Lindgren/Olsson var en förutsättning för en framgångsrik turnering. Båda kvaliteterna kom fram i går. När hälften av den offensiva uppställningen var mindre lyckosam i matchinledningen byttes den ut och resultaten såg vi. Magnus Persson och inte minst Patrik Fahlgren var nödvändiga injektioner.

Kroatien är inte omöjligt att rubba.

***

Har det funnits en spelare med bredare register än Mikkel Hansen? Danken kan ju allt. När Danmark vann över Österrike var han – uppskattningsvis – på något sätt involverad i 75 % av de danska målen.

Mikkel är givetvis en oerhört viktig kugge för ett lyckosamt EM för hemmanationen. Minst lika betydelsefullt är det att målvakten Niklas Landin blir frisk och skadefri. Reserven Green håller inte EM-klass.

***

Hur ofta ser man – det gäller alla idrotter – en spelare går in och hjälper domaren och förmår denne att ändra ett domslut, som gått i egna lagets favör?

Okej, det var ett oskyldigt inkast i en hyggligt klar ledning, men kroaten Ivan Cupics handlade sände förhoppningsvis positiva signaler till både äldre och yngre spelare.

De senaste dagarna har de inträffat några händelser i Malmö, värda att kommenteras.

BOLT-GALAN fick en ny vändning i helgen i och med bytet av tävlingsdag. Jag hänger dock fortfarande inte med i alla turer från det första utkastet om att galan skulle alternera mellan Köpenhamn (där MAI:s samarbetspartner Sparta inte var informerad) och Malmö till gårdagens presskonferens.

Om jag inte minns fel – och det gör jag inte – skulle redan nu strax efter nyår Stadionbanorna har rivits upp och börja ersättas av nya, blå (!) sådana. Nu skall privata pengar först raggas upp för renoveringen och sen skall banorna läggas om.

Till en kommunal anläggning krävs ett reglerat anbudsförfarande, som tar tid.

Hinner man verkligen allt detta i tid tills början av augusti?

Mitt tvivel kvarstår. Men jag har bokat in den 5 augusti i almanackan. Visst vill jag se Bolt.

***

HANDBOLLSLANDSKAMPEN i Baltiska hallen mot Spanien sågs av något över 2 300 personer. Dagen före fanns cirka dubbelt så många åskådare i Kristianstad. Aftonbladet kritiserade både publiktillströmningen och stämningen i Baltiskan. Man kan givetvis ha många åsikter om Malmöhallen men akustiken är ypperlig och ingen kan klaga på stödet för Sverige.

2 300 är nog en siffra arrangören var nöjd med. Den bistra sanningen är att intresset för handboll inte är större i Malmö. Det har det inte varit sedan mitten av 1970-talet. Vid de landskamper som avgjorts i Malmö har merparten av åskådarna kommit utifrån.

Man kan vända på det mesta. Som att intresset för landslagshandboll relativt sett är större i Malmö än i Kristianstad. I Malmö drar landslaget dubbelt så många åskådare som HK Malmö, i Kristianstad är IFK större än Sverige.

***

SKÅNECUPEN i fotboll dominerades inte alls oväntat på pojksidan av Malmö FF, som har de på alla sätt överlägsna resurserna. Det finns mycket prestige – överdrivet, det är en lokal inneturnering – men insatserna i Skånecupen sätter ofta betyg på en förenings ungdomsverksamhet. Jag menar att det avgörande omdömet skall sättas efter höstens seriespel.

MFF är förstås även överlägset bäst i denna summering. Det är ju där stans och närområdets främsta talanger samlas.

Men hur bra är det för fotbollen i Malmö i ett toatalperspektiv att de främsta talangerna redan från unga år spelar i en ljusblå tröja? När konkurrensen i MFF skärps i de yngre tonåren, var hamnar då de överblivna?

Känner de att de inte räcker till och slutar med fotbollen eller fortsätter de i ett lägre sammanhang? Är det någon som följt upp denna intressanta fråga?

Jag klandrar inte MFF för ”utslagningen”. Har man börjat i den klubben är grabbarna förhoppningsvis medvetna om att risken är uppenbar att man inte platsar efter något år.

Dessa funderingar kommer sig av att gapet mellan MFF och övriga lag i stan är så enormt stort. Det stora talangsvinnet måste väl ha någon förklaring.

***

MALMÖ FF:s nya organisation i alla dess turer har jag inte haft förmågan att hänga med i. Trots alla helsidor och blogginlägg.

Lite sans på bevakningen borde man kanske kunna begära. Vad för svar hade reportrarna väntat sig på frågan till vd Per Nilsson och några spelare om de var nöjda med valet av Åge Hareide?

Säg den spelare eller vd som i detta skede säger sig vara missnöjd.

Min respekt för Hareide försvann en del när han direkt sågs kyssa MFF:s klubbmärke.

Patetiskt. Lite integritet bör man kunna fordra.

***

MALBAS. Jag kom för en stund sedan från Malbas segermatch i basketens Superetta över Alvik. Det var bra, underhållande idrott med strålande prestationer av bollbegåvade unga grabbar.

Ett besök i Heleneholmshallen rekommenderas.  

En fredagskväll i Höör. Kan det va något?

Nja, med facit i hand kunde man kanske haft trevligare, handbollsmatchen i damernas elitserie mellan H65 och Lugi, 20—27, var ingen höjdare.

Anledningen till besöket i Björkvikshallen var egentligen två:

1. Jag hade lovat min gamle löparkompis från tiden i Heleneholms IF på 1960-talet (vi var bland annat med om 1963 att vinna den på tiden prestigeladdade Parkstafetten) Karl-Gustav Holmgren, som förutom en lång ledargärning inom friidrotten även är en av dem som byggt upp H65 till en bred elitklubb, ett besök vid en elitmatch.

2. Jag ville på plats se en damelitmatch. Skam till säges har jag varit en sällsynt gäst på dammatcher.

Jag blev besviken på kvaliteten. Det var ändå Sveriges trea och fyra med landslagsspelare från olika årgångar och spelare med ambitioner att nå dit. Ok, jag är bortskämd från tv efter VM för en tid sedan och från den danska Elitserien, men att klasskillnaden skulle vara så stor hade jag inte trott.

Nu är det kanske inte rättvist att bedöma kvaliteten efter ett enda besök och efter en lång helg, där träningsintensiteten i alla fall hos H65 inte varit det man förknippar med elitidrott.

Det syntes hos hemmaspelarna. Men inte heller Lugi var genomgående bra. Trots utklassningen.

Jag skall ge lagen en chans till. Kanske till och med en fredagskväll i Höör.

Med den här matchen på näthinnan är det lätt att förstå Sävehofs fullständiga överlägsenhet i svensk damhandboll för närvarande.

 ***

Det positiva från besöket i Höör var den inblick man fick i idrottens storhet, kraft och utbredning.

Den fina ändamålsenliga Björkvikshallen har kommit till genom privata initiativ och är givetvis en viktig samlingspunkt i ett litet samhälle som Höör.

Hallen var fullsatt. 653 personer hade mött upp, några var förstås Lugianhängare, för att stötta ortens idrottsstolthet, som med cirka 20 lag dessutom har en bred ungdomsverksamhet.

Och överallt syntes ideella ledare i alla åldrar fixa service (och sälja lotter) till alla besökare.

En bild av Idrottssverige.

Som naturligtvis gläder en idealist.

Det hade förstås inte skadat med bättre, intensivare handboll.

Men man kan inte få allt en regnig fredagskväll i Höör.

På söndag inleds EM i handboll i Danmark.

Det skall bli intressant och spännande.

Svensk media ligger lågt. Det talas till och med om att risken finns att Sverige inte klarar sig vidare från första gruppspelet utan blir fyra med Kroatien, Vitryssland och Montenegro som motståndare.

Så blir det inte. Det svenska laget är alldeles för bra för att inte bli sämst tvåa. Förutom nu Kim Andersson och Dalibor Doder (förvisso två verkligt skickliga spelare) är det samma trupp som för mindre än två år sedan spelade hem ett silver i OS 2012.

VM-kvalmissen mot Montenegro var givetvis ett rejält misslyckande men visade också på hur stor, stark och bred den internationella handbollen är, inte minst i Europa. Till skillnad från den massmedialt omhuldade ishockeyn.

Vad grundar jag då min optimism på?

Jo, Sverige håller världsklass på målvaktssidan (Mattias Andersson och Johan Sjöstrand) och har två av världens bästa försvarsspelare i det samspelta paret Magnus Jernemyr och Tobias Karlsson. Defensivt är också Jonas Källman (vars uttagning jag tidigare var tveksam till efter att ha sett hans loja agerande i tre elitseriematcher under hösten) en tillgång. Det visade han i gårdagsmatchen mot Spanien.

Och det vet alla, att ett framgångsrikt lag byggs genom bra målvakter bakom ett välorganiserat försvar.

Framåt då? Någon klart lysande stjärna sett över 60 minuter finns inte. Men bredden är bra. Förutom Magnus Persson har alla spelare erfarenhet från utländska ligor, där de får mycket speltid. Spelarna har från och till i de senaste matcherna visat hög internationell kapacitet.

Jag litar på att Staffan Olsson och Ola Lindgren hittar rätt i sin svåra uppgift att finna den bästa uppställningen vid rätt ögonblick, att få fram den där viktiga fingertoppskänslan.

Då kan årets EM bli riktigt trevligt.

Albin Tingsvalls återbud till EM-truppen gav Magnus Persson chansen att visa sin kapacitet även på internationell landslagsnivå. Den tog Drottspelaren. Och utan att på något sätt förringa Tingsvalls förmåga så var bytet på sikt bra för svensk handboll. Magnus Persson har en större framtida potential.

Av många anledningar blev det, trots närheten, inga besök på någon av matcherna i JVM i hockey och bara några få matcher på tv.

Det hade varit häftigt att uppleva den stämning som tydligen fanns på de två spelplatserna. Över 11 000 åskådare på alla Sveriges matcher är siffror man inte skojar bort. Konceptet att förlägga tävlingen just i och kring de stora helgerna är sin enkelhet idealiskt, ”alla” är fria, och när dessutom biljettpriserna var humana fanns grunderna för den publiksuccé det blev.

***

Malmö är duktigt på att fixa stora evenemang av varierande slag.

Att det går skall man givetvis tacka Percy Nilsson för. Utan hans fantastiska Malmö arena hade vi idrottsintresserade inte fått se detta JVM, VM i handboll, SM-finaler i både innebandy och handboll och en hel del andra intressanta tävlingar. Och Malmö arena är ju så mycket mer än idrott så det finns all anledning att hylla Percy Nilsson.

Politiker, författare, regissörer, entreprenörer, kungar och idrottsmän/ledare har fått gator, torg och stigar uppkallade efter sig. Frans Suell. RF Berg och Eric Persson har fått statyer/en byst placerade på offentliga platser.

När det är så dags – förhoppningsvis i en avlägsen framtid – har Percy Nilsson en given plats i denna samling av stora nyskapande Malmöbor. Han skall hedras.

***

Som alltid när intresset är stort och framgångarna infinner sig kommer de stora överorden fram – speciellt i kvällspressen.

Aftonbladet ville göra gällande att Tre kronor och Juniorkronorna är Sveriges två folkkäraste landslag. Men hallå! Zlatan och fotbollslandslaget då?

Samma tidning konstaterade i en mystisk krönika efter utklassningsvinsten mot Slovakien i kvartsfinalen att insatsen var jämförbar med förra vårens svenska VM-guld för seniorer.

Men hallå, igen!

Det går inte i min värld att jämföra senior- och junioridrott.

Men det var förstås ett – förvisso omedvetet – sätt att ”dissa” de årligen förekommande VM-tävlingarna. För utan NHL-spelarna är VM en B-turnering. Men det kommer givetvis inte att märkas när det är dags för nästa VM.

OS är något annat. Och ishockeyturneringen där ser vi fram mot.

Nytt år, nya förhoppningar.

Det är mycket man hoppas på inför 2014. I mitt breda idrottshjärta finns naturligtvis speciella områden som intresserar mig mer än andra.

Här några funderingar/önskemål inför 2014 ur mitt kanske väl idealistiska perspektiv.

***

SKÅNSK FRIIDROTT. Planeringen inför 2014 är gjord. Jag hoppas att någon – eller kanske hellre några – unga personer inser hur illa det är och försöker väcka en trött skånsk friidrott och få klubbarna att arbeta mot samma mål, att fixa ett attraktivt tävlingsprogram utlagt över hela säsongen med tävlingsdagar som inte sträcker sig från tidig morgon till sen kväll.

2013 visade att många tävlingar inte lockar i den utsträckning som den ambitiöse arrangören hoppats. Resultatlistornas storlek är ett avskräckande bevis.

Jag hoppas slippa se att den arrangerande föreningen gå ner i 6- 7-årsåldern för att locka till stora startfält och därmed få ekonomi i tävlingen. Det är inte rätt väg att i framtiden förbättra en statistik i de äldre årsklasserna som är – förlåt uttrycket – direkt usel, om den ens är fulltalig, det vill säga tio resultat lång.

Huvudansvaret ligger på Skånes Friidrottsförbundet som har sanktionsmakten. En stark ordförande måste också se till att den enskilde klubbens egetintresse måste stå tillbaka för skånsk friidrotts framtid.

Det är denne person jag hoppas stiger fram 2014.

***

MALMÖS HERRFOTBOLL. För anseendet är det en nödvändighet att Malmö åter får ett lag i division 1, så det pinsamma tvåseriegapet mellan MFF och nästbästalaget blir något mindre. Ett av de tre lag jag hoppas på är FC Rosengård, LB 07 och Kvarnby IK, stans näst MFF tre bästa ungdomsklubbar med bredd och djup.

Prespa Birlik då? Ja, klubben måste först visa att den uttalade målsättningen att skapa ett brett underlag med många pojklag inte enbart är ett tomt löfte.

Intressant är att se vilken väg FC Rosengård tar med de nya ekonomiska intressenterna i bakgrunden. Kommer resurserna att läggas enbart på damlaget, de svenska mästarinnorna, eller skall något spilla över på herrarna?

I division 3 finns 2014 tre stabila ungdomsklubbar, Olympic, Hyllie och Husie. Önskvärt vore givetvis att ett eller två av dessa klubbar avancerar.

Möjligheten finns också att IFK Malmö tar ett steg ytterligare upp i seriepyramiden. I längden tror jag dock inte på en klubb som i stort byter ut en hel trupp efter varje säsong och som 2013 endast hade ett pojklag under hösten.

2013 visade att föreningar med en bra ungdomssektion, som fungerat under många säsonger, lyckas bäst.

***

MALMÖHANDBOLLEN. HK Malmös framgångsrika höst har ökat intresset i stan. Förhoppningsvis ger detta i framtiden att fler ungdomar med talang söker sig till handbollen. Standarden på pojksidan är inte bra även om IFK:s ambitiösa breddsatsning är värd beröm och också gett små framgångar här och där.

Jag önskar se Malmöfostrade spelare i HK:s elitserielag, inte bara i truppen utan även på plan. Med tanke på ekonomin tror jag att detta är en nödvändighet i framtiden.

På damsidan har Dalhem några duktiga flicklag med talanger som finns med i diskussionerna om platser i ungdomslandslagen. För att behålla dessa räcker det inte att spela i division 2, nivå 4. Dalhemslaget måste snabbt avancera annars finns talangerna i elitserieklubbarna några mil norröver.

***

MALMÖ BADMINTONKLUBB och MALMÖ SQUASH RACKETS CLUB. När man närmare granskar de skånska elitlagen i de två andra racketbollsporterna bordtennis och tennis syns ganska tydligt att många av lagen har spelare med enkom för spel i Elitserierna. MBK och MSRC är två utmärkta undantag. De har båda tätkänning i sina serier och spelar nästan undantagslöst med spelare med lokal anknytning. MSRC, som leder Elitserien, har i några matcher spelat med ett lag där alla blivit svenska juniormästare i klubben. MBK kommer inte upp på riktigt samma nivå men är bra nära.

Klubbar med denna inställning unnas all framgång 2014.

***

TILLÄGG. Jag hade inte tänkt skriva om min käpphäst, min dagliga morgontidning sedan tidigt 1950-tal, Sydsvenskans resultatredovisning. Men när jag i dag saknade resultaten från de svenska elitserierna i bandy, basket och innebandy (ok man kunde hitta några på Oddset-redovisningen) men kunde läsa resultat och tabeller för proffsligan i amerikansk fotboll plus naturligtvis en massa spalter om travresultat och om tips på allehanda banor och dessutom tv-tablåer med nästan enbart repriser – ja, då måste jag bara skriva av mig.

Förmodligen är förhoppningen inför 2014 inte realistisk: Sydsvenskan, ge mer utrymme till Sport i siffror och låt idrottskunniga personer redigera dessa sidor!

ETT GOTT NYTT ÅR!