Har du hört talas om Guldskölden?

Jag hade inte gjort det förrän det dök upp en notis på Svenska Sportjournalistförbundets hemsida. Där presenterades åtta listor om fem kandidater vardera på utmärkelser inom sportjournalistiken.

Det som fick mig att reagera vad urvalet. Skrivande journalister hade fyra kategorier att tävla i, alltså 20 nomineringar. Av dessa kom 16 från Aftonbladet.

Lyckligtvis är det inte Svenska Sportjournalistförbundet som står bakom omröstningen utan hemsidan SvenskaFans.com som låtit sina besökare rösta.

Men vilket värde har en sådan utmärkelse?

Jag är förvisso ingen flitig läsare av kvällstidningar även om nätet gjort att det blir ett och annat besök. Självfallet har jag också bara begränsad koll på alla de duktiga sportjournalister som finns runt om i landet.

Men en sak vet jag. Alla Sveriges bästa sportjournalister finns definitivt inte på Aftonbladet.

Vad är det för värde i att få en Guldsköld som Årets sportjournalist, när man utser vinnaren efter att ett begränsat antal läsare på en hemsida röstat?

I min värld inget!

PS

Övriga priser: Årets sportkrönikör, Årets sportbloggare och Åres sporttwittrare.

Med sex barnbarn i åldern 1 till 13 får man inblick i idrottens åldersmässiga förskjutning nedåt.

Ja, ettåringen har förstås inte börjat med någon idrott än, men väl sexåringen sen några år. Men okej, det är mest lek i de yngre åren.

Jag är kluven till barnidrott. Jag vill se mer av idrott i de övre tonåren. Har man börjat tidigt är givetvis risken att man tröttnar stor, speciellt om man hållit sig till en idrott.

Positivt är naturligtvis att barn rör sig i tidig ålder, får en bra rörelseskolning. Idealet är man prövar på många olika grenar – men det är dyrt.

Idrotten själv gör det inte alltid lätt för barnen/ungdomarna att utöva mer än en idrott. Tävlingsprogrammen är späckade, kollisionerna blir många. Man ställer krav på att den aktive skall välja just ”den” idrotten. Det skapar ångest och olust. Det finns exempel, alltför många, på barn och ungdomar som slutat för att trycket från ledarna blivit för stort i valet av prioriteringar.

”Alla” vet betydelsen av att i unga år syssla med mer än en idrott men alltför många ledare glömmer detta, om det vid något enstaka tillfälle går ut över egna laget/klubben.

 ***

Gymnastiken får ofta kritik för att den är elitistisk. Den finns naturligtvis men i mycket ringa utsträckning och då inom ag, artistisk gymnastik (det är den man ser i OS), men gymnastik är så mycket mer.

Det fick en fullspäckad halva av Baltiska hallen se på lördagseftermiddagen, när Motus-Salto visade upp hela sin imponerande verksamhet, som innefattar 50 grupper allt från femåringar i barngympa till svensk elit i ag. Däremellan fanns grupper på alla nivåer. Det fanns plats för alla.

Visst fick en av Sveriges bästa ag-gymnaster Carl Green och fem elitflickor (jag kan tyvärr inte namnen) också i ag de längsta applåderna efter sina uppvisningar, men det var en show som visade svensk idrott när den är som bäst.

Bredd och topp, flickor och pojkar (överraskande många) i en härlig blandning.

Motus-Salto förtjänar mer uppmärksamhet än vad föreningen får.

Jag tror inte att något retar de många ideella ledarna mer än nonchalans och maktfullkomlig överlägsenhet från makthavarna.

För någon tid sedan såg jag ett uttalande av Malmös fritidsdirektör Bo Sjöström som, just nonchalant, föreslog att IFK Malmö kunde spela sina division 3-matcher i fotboll på en av de nedslitna konstgräsplanerna söder om Stadiongatan, om (jag skriver om för det lär finnas ett otal oklarheter innan de ekonomiska garantierna från stiftelsen MAI är godkända) friidrottsbanorna läggs om inför (den eventuella) Boltgalan.

IFK ville spela på den nylagda konstgräsplanen på Malmö idrottsplats. Bo Sjöström deklarerade då att fritidsnämnden bestämt att på idrottsplatsen skall det endast spelas damfotboll.

Lika självklart som att planens skall utnyttjas av MFF för träning och matcher under våren lika självklart borde det vara att idrottsplatsen skall vara reservalternativ för de herrlag som under längre eller kortare tid står utan sin ordinarie hemmaplan.

Man anlägger väl en konstgräsplan för att den skall utnyttjas optimalt? Eller?

Det borde inte vara svårt att hitta luckor i FC Rosengårds allsvenska spelschema.

För det är väl inte meningen att flickfotboll skall gå före herrfotboll?
I så fall bryter Malmö mot Skånebolls fördelningsregler.

 ***

Om nu IFK hänvisas till en annan idrottsplats (Kroksbäck är ett alternativ) kräver den sällan helt påläste ordföranden Sten Thynell att lag på division 3-nivå skall ha läktare med tak. Jag har tidigare påpekat att fritidsnämnden i Malmö nonchalerar småklubbsfotbollens åskådare. Ingen av de

nyanlagda idrottsplatserna har försetts med läktare.

Stadionanläggningarna, Idrottsplatsen, Hästhagen, Heleneholm. Limhamn. Lindängen (byggt av BK Olympic) är de enda idrottsplatser med läktare med tak. Rosengård har ett regnskydd på ståplats.

På många av de övriga har det spelats fotboll på högre nivå än 3.

Det lär inte bli någon läktare på Kroksbäck.

Kent Jönsson, min förre detta kollega och gode vän och Sydsvenskans hockeyskribent (han gillar inte ordet expert, så jag utelämnar det), gjorde i gårdagens tidning en jämförelse mellan Malmö Redhawks och Lugis och HK Malmös publiksiffror.

Ishockeylaget har imponerande 5 671 åskådare i snitt, handbollslagen 1 829 respektive 1 496.

Jag tycker förstå inte att denna jämförelse är rättvisande. MIF har ingen konkurrens. Malmös och närområdets andra ishockeyklubb Pantern har ett snitt på cirka 150 åskådare.

Åker man in till Malmö från norr, syd och ost en kväll när Redhawks spelat färdigt möts man av en strid ström av bilar ända bort mot Ystad. Malmös ishockeystolthet är södra Skånes ishockeystolthet.

Det är starkt jobbat av Malmö. Heders!

Om nu MIF är ensam herre på täppan så har Lugi och HK Malmö elitseriekonkurrens av H43 Lund och Ystads IF. Publiksnittet för denna kvartett är under årets säsong 6 398. Med andra ord ser cirka 800 fler personer handboll än hockey. Per omgång.

Och då har jag inte tagit med Lugis damlag och inte heller IFK Ystads allsvenska herrlag, båda med hyggligt publiksnitt.

Malmö Redhawks må vara det överlägset mest publikdragande laget i Sydskåne vintertid, men handbollen är den idrott som lockar flest åskådare till arenorna.

***

Hur mycket inverkar tidningarnas förhandsskrivande på publiktillströmningen? Det finns ingen rättvisande undersökning men visst ökar intresset ju mer som skrivs. Hur mycket är givetvis svårt att veta.

Sydsvenskan prioriterar ishockeyn. I dag får Djurgården—Redhawks dubbel så stort utrymme som de två Skånederbyna HK Malmö—Lugi och H43 Lund –IFK Kristianstad. (Varför konkurrerar förresten handbollen med sig själv?).

Redhawks spelar dessutom borta, förvisso tv-sänds matchen i en betalkanal.

I handboll är det nystart för de båda Lundalagen. Vad har hänt under EM-uppehållet?

Skånskan prioriterar spaltmässigt även Redhawks men har två artiklar inför derbyna med nyheter.

Om inte annat har hockeyn i Sydsvenskan ett övertag gentemot handbollen.

I söndags försvann en epok i Malmös friidrottshistoria.

Efter 33 är som tävlingsledare för Pallasspelen tackade Lennart Samuelsson för sig. Det har den gode ”Salle” förvisso gjort tidigare men nu är avskedet definitiv. Och han lämnar över med gott samvete och med ålderns rätt, även om 1939 är en sällsynt slitstark bra årgång för lokala friidrottsledare.

”Salle” har under de 33 åren Pallasspelen funnits varit den drivande kraften – men han har givetvis haft erfarna och kunniga medhjälpare på nyckelpositionerna – att utveckla tävlingen till en av de största och bäst arrangerade i Sverige. Några årgångar har tävlingen definitivt varit störst och den har skaffat sig så bra renommé att elitaktiva från Sverige och under senare år även från Danmark med glädje sökt sig till Malmö.

Pallasspelsrekorden är imponerande.

Det började 1982 i den mörka Kombihallen med sina begränsade möjligheter. När Atleticum 1992 stod klar växte tävlingen explosionsartat och 2006 noterades 2 800 starter. Sedan dess har antalet starter blivit färre, mycket beroende på ett minskat skånskt deltagande. I helgen var antal starter cirka 2 200.

”Salle” har aldrig fallit för frestelsen, som många andra, att arrangera grenar för åtta- och nioåringar för att genom startavgifter höja det ekonomiska utfallet. I stället har han reducerat antalet grenar i de yngre årsklasserna för att kunna bibehålla ett rikt grenval i de äldre grupperna.

Allt för friidrottens bästa.

De tre senaste åren har MAI varit medarrangör till Pallas. I år kom många av funktionärerna dessutom från Pallas samarbetsklubbar i Öresund FK nämligen Heleneholm och Finish. Malmöklubbarna har inte bara missat i rekryteringen av tävlande ungdomar utan även i att utbilda funktionärer. Funktionärskadern är ålderstigen.

Hur ser då framtiden ut efter ”Salles” sorti?

Pallas ”äger” tävlingen men klarar inte själv att arrangera en tävling av denna storlek och dignitet. Var hittar man en tävlingsledare med ”Salles” kapacitet och vilja att göra Pallasspelen till den perfekta tävlingen (En omöjlighet, det medger han själv)?

Det går inte.

Årets tävling visade att alla regionens fyra klubbar behövs. Men kan man enas utan en samlande kraft som ”Salle”? '

Och vad händer om Öresundklubbarna och MAI gör gemensam sak och fördelar ansvar och arbete? Risken är då att det under innesäsongen bara arrangeras decembertävlingen Sista chansen, en ren ungdomstävling, och så Pallasspelen.

Det fanns en tid då det fanns fyra större innetävlingar i Atleticum plus då och då ett svenskt mästerskap av något slag, alternativt ett Götalandsmästerskap.

Tiderna förändras.

Och det har den redan gjort, när Lennart Samuelsson lämnar Pallasspelen, hans friidrottsliga livsverk.

Handbolls-EM för Sverige är slut.

En sjundeplats är väl okej, även om jag trott på en match mot Island om plats 5.

Nu blir det några månaders landslagsuppehåll innan det är dags för det viktiga VM-kvalet. Dessa årliga mästerskap med medföljande kval ställer stora krav på spelare och landslagsledningen. När skall man hinna pröva nya spelare, nya kombinationer, när kraven på resultat alltid finns? Ingen handbollsintresserad vill väl att Sverige, som i senaste VM-turneringen, skall stå utanför mästerskapsslutspelet.

”Bengan-Boys” hade det betydligt lättare. De var genom sina placeringar nästan alltid direktkvalificerade till kommande mästerskap. När konkurrenterna kvalspelade, spelade Sverige utvecklande träningsmatcher som tillät experiment och tester av åtskilliga spelare. Bengt Johansson utnyttjade detta med fingertoppskänsla.

Ola Lindgren/Staffan Olsson har inte denna möjlighet. De träningsmatcher de kan pressa in i programmet måste användas till att finslipa detaljer till det kommande mästerskapet/kvalet, som oftast väntar några dagar efter.

Lindgren/Olsson hade behövt möjligheten att testa, hitta nya konstellationer, finna andra försvarskombinationer än Karlsson/Jernemyr, ge Magnus Persson internationell rutin att utveckla sin defensiv, ge Jesper Nielsen speltid på landslagsnivå för att kunna ersätta Mr 100 procent, Andreas Nilsson. Detta är några synpunkter, det finns naturligtvis åtskilliga andra.

Nu blir det något av ett ekorrhjul.

Några av de svenska spelarna ser slutet på sina långa landskampskarriärer. Nya talanger behöver spelas in. Dessa finns, men de behöver en lugn miljö utan mästerskapskrav att skaffa sig den nödvändiga internationella erfarenheten.

Men var finna utrymmen i ett späckat program?

-– Sensationer är tjusningen med idrott.

Det menar min förre kollega Calle Palmér.

Men Calle vore inte Calle om han inte la till:

-- Bara det inte drabba mitt eget lag.

Jag kom att tänka på dessa tankeväckande ord efter Polens utskåpning av Sverige, 25—35, handbolls-EM.

Men var det egentligen en sensation, förutom nu den genanta differensen? Jodå, jag skall inte vara efterklok, jag hade trott på svensk vinst och sen spel om plats 5.

Nu blir Sverige sjua/åtta och ungefär där står svensk herrhandboll för närvarande. Den stora bristen finns offensivt på skyttesidan. Kim Ekdahl Du Rietz och Johan Jacobsson har både en bit kvar till den absoluta världseliten, definitivt sett över 60 minuter. Det syntes klart i går. Avbytarna håller inte – som jag trodde – när det blir tal om den riktiga hetluften.

Lite märkligt och synd att Fredrik Petersen hade en off-day och att Niclas Ekberg tappat allt vad självförtroende heter.

Andreas Nilsson var den ende som höll klass matchen igenom.

Och hur många gånger har vi inte jublat över överdådiga svenska målvaktsinsatser? I går var det polackernas tur.

Genomklappningar är inte en svensk ”specialitet”.

19—35, vad är detta för siffror? Jo, finalresultatet i VM för ett år sedan, Danmark—Spanien.

Kanske bra att komma ihåg denna bistra, blåsiga ”Dagenefterdag”.

Vem blir Europamästare?

Frankrike.

Har mellan EM-matcherna i handboll läst Svennis, min historia.

Men även hunnit med annat förstås.

Det är en tragisk historia. Att ha tjänat så mycket och nu – enligt de egna orden – vara i stort sett utfattig är en tragedi. Visst lurad av en skrupelfri rådgivare men också efter att ha levt ett liv i sus och dus världen över med dyra hus och lägenheter – också världen över.

Patetiskt är också hans upprepande av alla sina mer eller mindre långvariga kärleksförhållanden.

Vad står det då om fotboll?

Några skildringar från interiörerna i maktens korridorer i förbund, klubbar och i omklädningsrummen är intressanta. Liksom den engelska pressens hänsynslösa agerande.

En fråga måste man ställa sig: Hur skickliga är de tränare i de internationella storklubbarna som byter arbetsgivare – ofta med varandra – bara efter några säsonger?

Svennis skriver att kraven från tränaren – och löftet från ägaren – är att han skall få ett visst antal nya världsklassiga spelare. Generellt sett, inga nya spelare, inget kontrakt.

Exempelvis: Benfica ville ha Svennis för en tredje gång men klubbledningen erkände att man inte hade ekonomiska muskler att utmana Porto. Då var en tredje sejour inte intressant.

Okej, den psykologiska förmågan att få idel världsstjärnor att dra åt samma håll skall inte undervärderas.

Men är det verkligen de skickligaste tränarna som leder de skickligaste lagen?

Jag menar att det inte är så. Det är de tränare som skaffat sig ett namn som får de bäst betalda uppdragen.

Därmed inte sagt att Svennis är/var en dålig tränare. Med rätt marginaler under sina sex år som förbundskapten i England hade han varit odödlig i den engelska fotbollshistorian.