Mellandagarna har delvis ägnats åt att läsa ”Stolt och stark”, biografin om Eric Persson och hans fantastiska ledargärning i Malmö FF.

Det är en intressant bok om en stor personlighet, en av landets genom tiderna främsta idrottsledare. Boken ger också en inblick i fotbollens utveckling både ur snäv lokal vinkel och i ett internationellt perspektiv. ”Hövdingen” var en visionär, en föregångare.

En läsning rekommenderas!

***

Boken är skriven med himmelsblå ögon, huvudansvarig är Staffan Tapper.

Det märks. De kritiska synpunkterna är få, en person som beskrivs som en ”demokratisk diktator” lär knappast ha undgått mer eller mindre irriterande stridigheter.

Det mesta skildras från ett MFF-perspektiv. När en annan klubb värvar kallas det exempelvis ”brandskattning. Inte så när MFF förstärker.

Man påstår att Eric Persson inte var långsint. Det finns nog många med en annan klubbfärg som har en annan åsikt.

Detta bara några marginella kritiska synpunkter.

***

Lite synd är det förstås att redaktörerna inte lagt ner mer kraft på att identifiera alla personer på de många unika fotona. Det hade höjt värdet.

***

Personligen har jag några minnen av Eric Persson.

När jag kom till Malmö 1965 som gymnastiklärare var MFF:s skolturneringar tillsammans med tidningarna Sydsvenskan och Arbetet uppmärksammade arrangemang. Det var på den tiden lärarna på sin fritid oavlönade ställde upp för skolidrotten och innan fotbollsklubbarnas verksamhet utökades till att även i stor utsträckning ta sig an 13- och 14-åringar med åtföljande tidskollisioner.

Eric Persson kom ofta – han var då närmare 70 år – ner till de vårkalla, vindpinade Stadionplanerna för att se på matcherna.

***

Han lyssnade och tog sig an synpunkter. Jag kommer speciellt i håg en episod. En av ”mina” spelare – den bäste – var klart irriterad och riskerade en utvisning. Det var – tror jag – redan då i pojklagsfotboll tillåtet att byta ut en spelare men inte att sätta in honom igen.

Eric Persson stod bredvid mig. Jag påpekade, nyutexaminerad pedagog som jag var, hur bra det varit om jag kunnat ta ut spelaren, lugnat ner honom och sen låtit honom spela igen.

Eric Persson lyssnade och nickade. Nästa år var det tillåtet med fria byten i MFF:s skoltävlingar.

Den här förändringen i ungdomsfotbollen hade självfallet kommit förr eller senare men händelsen visar på Eric Perssons lyhördhet och intresse att ta sig an även ungdomsfotbollens problem.

***

Eric Persson var känd som strålande talare. Vi som var ledare för våra skollag fick som ett tack en inbjudan till en välsmakande supé på MFF-stadion (nuvarande Fair Play-stadion på Erikslustvägen), där Eric Persson förgyllde sammankomsterna med ett briljant, humoristiskt tal.

Som värd visste han också vad som ytterligare förgyllde en måltid.

Malmöfamiljen i fotboll blir mindre.

Antalet föreningar blir färre. 2012 fanns det 41 klubbar, som hade lag som fullföljde sina serier, i år 2012 var antalet 38. Under åren 1992—2004 pendlade det mellan 49 och 53.

Eftersom Oxie IF och BK BK Vången blev Oxie SK reducerades antalet naturligt med en. SK Hakoah med mer än en 80-årig fotbollsverksamhet tackade för sig liksom betydligt yngre Malmö Boys, en klubb med många sammanslagningar bakom sig. Malmö IKF, en förening som under några år med framgång fått flyktingar in i fotbollsgemenskapen, hade inget serielag 2013.

En ny bekantskap är Limhamns Fotbollsakademis IS med tre 11-årspojklag.

För några dagar sedan granskade jag damsidan. I dag är det herrsidans tur. Jag tittar inte på den sportsliga sidan – den är ur toppsynpunkt bakom Malmö FF inte värdig en så stor stad som Malmö som dessutom vill kalla sig en fotbollsstad – utan på breddsituationen.

Antalet A-lag minskade i år från 36 till 34 och orsaken är givetvis den ovannämnda med Oxieföreningarna, Hakoah och Malmö Boys. 2004 fanns 49 lag.

Intresset för reservlagsspel har minskat, 2012 hade 22 klubbar 24 B-lag, 2013 var siffrorna 16/18.

Även antalet juniorlag har blivit färre de två senaste säsongerna, i år 14 klubbar med totalt 16 lag, i fjor 17 klubbar och 18 lag.

Förändringarna i grupperna 15/16, 13/14 och 10/11/12 är marginella. I år fullföljde 182 lag sina serier i dessa sju åldersklasser, i fjor 180.

Noterbart är förstås att hälften av lagen ”försvinner” när spelarna går från 13/14-årsklassen till spel i 15/16-årsserierna, närmare 50 blir 25.

***

Vilka är då de största föreningarna på herrsidan?

LB 07 hade 21 lag, Hyllie IK, Husie IF och Kvarnby IK 16, FC Rosengård 14, Malmö FF 13, BK Olympic, IFK Klagshamn, Oxie SK, Kulladals FF och Lilla Torg FF alla 13 samt Malmö City 12.

***

Listan totalt med damlagen inräknade:

LB 07 31 lag, Husie 23, Hyllie 21, Kvarnby, Olympic 18, Klagshamn 17, Oxie 16, Rosengård 15.

Hur orkar dom?

Fotbollsledarna på de lägre nivåerna.

Dagligen ser jag rubriker – speciellt i Skånskan – som lyder:

Tio nya spelare till X, men åtta lämnar.

Det är inte en enstaka klubb som har denna omsättning, det är många, många.

Fritt översatt från en officiell hemsid a:

Inför 2013 skaffade vi tio nya spelare för att vinna division 4, nu skall vi byta ut många av dessa och få ett lag som skall vinna division 3.

Ett exempel från Skurups kommun. I år vann Skurups AIF division 6 i konkurrens med bland andra kommunkollegan Janstorps AIF. När övergångsfönstret för fria transfers för icke kontraktsbundna spelare stängdes hade åtta spelare lämnat SAIF för – Janstorps AIF.

Var finns den sportsliga ambitionen?

För pengar kan det ju inte röra sig om. Det förnekar ju alla. Och inte ljuger man, spelare och ledare.

Vad driver ledare att frivilligt ägna sig åt detta förhandlande – för något erbjuder man givetvis – med mediokra spelare?

Jag förstår inget.

Att följa ett lag, en klubb, på vilken nivå det än må vara, är att känna samhörighet, att känna igen spelarna, att se hur de utvecklas säsong efter säsong.

Ja, så vill jag, en åldrande nostalgiker, ha det. Men det är en försvunnen tid. Jag saknar den.

Det som sker varje höst i småklubbsvärlden ger i alla fall mig en smått olustig känsla.

Hur orkar dom, fotbollsledarna?

 Jag tillhör inte innebandygenerationen.

Mina kontakter med denna relativt nya idrott har varit sporadiska. Följde dock som reporter den första VM-turneringen för herrar 1996 med spel i Skellefteå och final i Goben inför 15 106 åskådare. Det blev svensk seger med 5—0 över Finland.

Det var en rätt häftig upplevelse. Det fanns mycket skrivbart om en ny idrottsföreteelse.

I går såg jag en ny VM-final, damernas, Sverige mot Finland, 5—1.

Min erfarenhet är alltså ringa av innebandy men rent idrottsligt blev jag faktiskt lite imponerad. Det var intensivt, högt tempo, många fina kombinationer som visade på spelförståelse och detta kryddat med bra individuella prestationer.

Innebandys regler är moderna. Spelarbytena måste ske snabbt, all maskning vid frislagen är förbjuden annars går bollen över till motståndaren, om en spelare ställer sig för nära vid ett frislag blir det utvisning direkt. Det blir inga longörer i en match. Det går snabbt.

De mer konservativa idrotterna har i vissa fall något att lära.

***

Självfallet känner jag till att bredden på den internationella toppen är sällsynt klen och att medaljerna är lättfångade. De många utklassningsvinsterna ger inte den bästa PR:n för innebandyn.

Men så har det sett ut i alla idrotter under pionjäråren.

Handbollen visar på samma problem när man vill få med alla kontinenter i de internationella mästerskapen som nu under VM för damer. Låt vara att handbollens europeiska konkurrens är vida överlägsen.

Konkurrenssituationen till trots. VM-finalen och den idrottsliga prestationen lockar till ett besök på en match i Malmö.

***

Innebandyn och handbollen är de stora lagbollidrotterna under vintern. Ur skånsk vinkel är det intressant att se att i de orter där det inte finns seniorhandboll, där har innebandyn en stark position, som Höllviken, Ängelholm, Staffanstorp, Svedala, Dalby/Södra Sandby, Tyringe (Röke) ja, listan kan göras mycket längre.

Det finns också orter där handbollen är detroniserad av innebandy. I tidigare starka handbollsfästet Skurup är till exempel nu innebandyn betydligt större och attraktivare.

***

Som sagt, VM-finalen lockar till ett besök på en match i Malmö. De många klubbsammanslagningarna i stan har dock gjort mig lite konfunderad. Vem är vem? Och var hör lagen hemma?

Om några dagar publiceras namnet på Skånes främste idrottsutövare 2013.

Det är Sydsvenskan som utser vinnaren, den som erhåller utmärkelsen Skånebragden.

Kandidaterna är framröstade av läsarna och listan innehåller tio namn. Det är ingen lista som är relevant för det skånska idrottsåret 2013. Den saknar både världs- och Europamästare och det finns klara bevis på kompisröstning. Det märks också att Sydsvenskans nuvarande bevakningsområde numera är starkt begränsat till Malmö- Lundregionen med den givna följden att den överväldigande största delen läsare/röstare bor i detta område. Sju av de tio kandidaterna tävlar också för föreningar från denna region, två golfspelare för närliggande Barsebäck och en från Ängelholm, fältryttaren Niklas Lindbäck.

Det finns välmeriterade aktiva även i andra delar av Skåne.

Nåväl, det har i år ingen större betydelse. De två huvudkonkurrenterna finns på juryns valsedel, världsettan i golf Henrik Stenson och Europamästarinnan i bordtennis Li Fen.

Och efter att ha läst kommentarerna till Bragdguldet av två jurymedlemmar, SDS:s båda sportkrönikörer, finns det bara en möjlig vinnare, Henrik Stenson.

Och det är rätt segrare om Skånebragden 2013.

 Nicolaj Koch-Hansen fick berättigat beröm för sitt anfallsspel i HK Malmös segermatch i handbollens elitseriematch mot Hammarby, 27—25.

Det skall man ha efter tio mål i en jämn match. Den gode dansken var briljant över hela planen. Hans defensiv var mästerlig, hans förmåga att i rätt ögonblick skära av Hammarbys passningar vid de så kallade övergångarna var bland de bäst tajmade jag sett på denna nivå. Koch-Hansen gjorde det utan frikastgivande omfamningar. HK:s försvarsspel konfunderade helt Hammarbys offensiv.

Över allt svävade tränare Magnus Anderssons noggranna kartläggning av motståndarna. Taktiken att inledningsvis punktmarkera Hammarbys speldirigent Josef Pujol gav Malmö från början ett taktiskt övertag, som man trots underläge i paus (12—15) aldrig riktigt släppte. Men som i alla jämna handbollsmatcher är marginalerna små, mycket små.

Men den här vinsten var till största delen Magnus Anderssons förtjänst.

Ibland kommer det perioder, då man inte hinner med allt man vill och måste, litet som stort. Det har varit så under en tid.

Men skrivklådan lämnar mig aldrig ifred.

Har förstås läst ett och annat, kanske värt att kommentera.

Alltså i dag en stilla bloggåterkomst.

***

”Det finns gott om andra ungdomar i MAI som stöttas genom satsningen Team Champion. Det är på nytt fart i ungdomsverksamheten”.

Detta är ett citat ur Malmöbloggen i Sydsvenskan, signerad Richard Åkesson, kanske lite elakt ibland i skånska friidrottskretsar kallad MAI-Åkesson.

Okej, MAI har de senaste åren skapat en ungdomselitgrupp med de bästa från de skånska föreningarna Trelleborg, Finish, Pallas, Heleneholm, Kronan, Höör, Eslöv och Hässleholm och kryddat det med en världsungdomsstjärna från Kil. Till denna grupp skall läggas några egna Malmötalanger.

Men som jag skrivit tidigare, det är tunt kring denna ungdomselit. Jag konfronterade citatet för en verkligt initierad, tränare i MAI och dessutom lärare vid Friidrottsgymnasiet och Malmö Idrottsgrundskola. Hans kommentar var:

– Man kan se det med olika färger på glasögonen.

Han känner till den krassa verkligheten. Det här läsåret finns det ingen årskurs 7 på Idrottsgrundskolan, risken är uppenbar att det blir samma visa kommande läsår. Orsaken är att det helt enkelt inte finns tillräckligt många intresserade och kvalificerade sökande Malmöungdomar. Gränsen är så lågt satt som sex.

Till de andra idrotterna är det betydligt fler sökande än platser.

Så ser friidrottens status ut i Malmö.

Att studera ungdomsstatistiken i de tre Malmöklubbarna är på det hela taget en beklämmande läsning. Hålen är stora och för den som anser att toppen grundas av bredden ser framtiden dyster ut.

Det är inte på nytt fart på ungdomsverksamheten i Malmös friidrottsvärld. Möjligen på barnverksamheten.

Och det är verkligen inte detsamma

***

Mår skånsk friidrott bra av att eliten samlas i en enda klubb? Jag tror inte det. Konkurrens stimulerar.

Öresund FK, ett okänt begrepp utanför de allra mest initierade, hade/har målsättningen att bli en elitklubb. I brist på en driftig sammanhållande ledare verkar denna målsättning ha havererat.

IFK Helsingborg har mer eller mindre tydligt sagt att klubben inte har resurser att åter bli en elitförening.

IFK Lund var på väg att genom en bra ungdomsavdelning skaffa duktiga seniorer. Lyftet har uteblivit.

Några föreningar har enstaka talanger.

Det är alltså tunt också på elitinriktade föreningar.

***

MAI har ett stort ansvar. Har man tagit talangerna till sig gäller det att utveckla dem. Inte bara att locka dem med bra bonus för att man blir svensk ungdomsmästare.

Klubben har en överlägsen bredd på tränarsidan och har samtidigt med övergångarna även i vissa fall anställt den aktives tränare. Men är i övriga fall MAI:s tränare skickligare än moderklubbens?

Det är upp till bevis!

***

I kölvattnet av konflikten mellan DN-galan/Bolt-galan/Svenska Friidrottsförbundet har det blivit stora sprickor i det skånska distriktsförbundet. Ordföranden Robert Nords anmälan till Konkurrensverket var inte förankrat i styrelsen, varifrån det lär bli avhopp på grund av detta. Det lär också komma krav på att Nord skall avgå. Han har gått i MAI:s ledband.

Robert Nords snart två år som ordförande har inte varit en framgång i ett distrikt med stora problem. De som föreslog honom – och valde honom – har ett stort ansvar.

Söker MFF en kvinna som efterträdare till Rikard Norling?

Naturligtvis inte. Även om man kan tro det efter Kvällsposten gårdagslöpsedel:
MFF:s krav på de nyA tränaren.

Jag vill inte agera språkpolis men:

Hur långt får språknivelleringen gå?

När en av landets största tidningar har en person att göra en löpsedel som inte vet vilken ändelse ett adjektiv vid feminina eller maskulina substantiv skall ha, då tycker jag att det gått lite väl långt.

Lite krav på språklig korrekthet måste man få lov att ställa.

Är det bara jag sin blir irriterad på alla dessa fel som ”den fantastiska Zlatan” eller ”den duktige Lotta Schelin”?

Lite språkpolis får man väl vara även om det finns värre felaktigheter att reta sig på i tidningsspråket.