Åter några dagar utan en dator och åter är man utan den information man tidigare alltid fått genom tidningarna.

Som nu några intressanta svenska siffror från Bislett Games i friidrott, Johan Wissmans 20,.82 på 200 meter, unge Johan Rogestedts 1.46,68 på 800 meter och MAI:s Jonas Leanderssons 3.39,37 på 1 500 meter. Det blev att vänta tills den nyinköpta datorn var inkopplad. Nu hoppas jag det dröjer några år innan det blir ett nytt datorhaveri så att man kan få den information man önskar.

Vad fick man då läsa i mina två morgontidningar? Jo, en TT-text, koncentrerad kring Irene Eklunds Daimond leaguedebut och i båda tidningarna ofullständiga och oredigerade resultatlistor.

Resultatredovisningen har åsidosatts. När såg man senast en reporter bemöda sig om att skriva en initierad resultatlista, som hade gett så mycket mer information än långa intetsägande texter?

I hästsport är det ett måste att publicera resultat. Varför inte i andra sporter? Jag har frågat förr, ingen ansvarig har svarat. Jag räknar inte med det denna gång heller.

***

Irene Eklund är givetvis en talang. Svensk friidrott och dessa skildrare i massmedia skriker efter en stjärna. Men pallar en 17-åring för denna exponering?

***

Fotboll-VM har inletts och redan efter en match har en domare hamnat i fokus. Säger och menar man att Brasiliens straff var felaktigt dömd så är det bara att acceptera den synpunkten. Men menar man att den är “billig”, då är man ute på djupt vatten. Då antyds det faktiskt att något inte var helt enligt enligt regelboken.

För visst agerade den kroatiske försvararen lite väl vårdlöst med sina armar i en lätt omfamning av Fred? Detta såg tydligen den japanske domaren och pekade på straffpunkten. Ingen hade noterat situationen om den skett på mittplan. Mig veterligen gäller samma regler över hela planen förutom nu att straffet blir så mycket hårdare om företeelsen sker inom egna straffområdet.

Vill vi ha olika regler beroende på var det ojusta sker? Och när är en omfamning tillräckligt ojuste för att den skall bestraffas?

Sen är det ju klart att omfamningar åt båda hållen vid hörnor verkar vara godkända.

***

Handbollen lever stundtals lite farligt. Liknande situationer på linjen bestraffas ibland med ett simpelt frikast, ibland med ett straffkast.

Vill fotbollen ha samma godtycklighet­ inne i straffområdet?

Jag har kommit i beroendeställning – tyvärr.

Till möjligheten att har tillgång till en dator, till internet.

Jag, en passionerad tidningsläsare, märkte det i veckan när min dator var på översyn. ”Mina” tidningar, Sydsvenskan och Skånskan, kan inte ge mig det jag vill. Jag pratar nu om sportsidorna. Övriga avdelningar är jag inte insatt i, får nöja mig med vad som bjuds, ömsom bra, ömsom mindre bra.

Jag gillar lokalsport – fattas bara annat – men det har blivit för lokalt. Ystad finns inte för SDS, Trelleborg försvinner alltmer, vad som händer i MFF:s allsvenska konkurrenter får läsarna inte veta, några resultatlistor från stafett-SM och SM i brottning (för att ta två närliggande exempel) har inte redovisats, den kommande generationens insatser i JSM finns numera nästan aldrig med.

Listan kan göras betydligt längre …

När man så är utan tillgång till internet känner man sig nästan isolerad, lite rastlös. Det är så mycket man inte kan göra.

***

Som att skriva ner min åsikt om domarens Stefan Johannesson och hans uttalande i samband med MFF:s kvitteringsmål mot AIK.

Jag har ingen aning om Johannessons verbala förmåga, men hans tv-framträdande var pinsamt. I stället för att, med tillgång till tv-reprisen, erkänna att han gjort en felbedömning ”hillar” han in sig i en konstig förklaring. Vilken respekt han vunnit med att erkänna att han gjort fel!

Nu kvarstår bilden av en arrogant Stefan Johannesson.

Situationen har givetvis varit omdiskuterad i Fotbollssverige lång ner i leden. Johannessons tolkning – han är ju en internationell domare – ställer många frågor.

Än har jag bara sett två som godkänner hans resonemang, Johannesson själv och Sydsvenskans MFF-krönikör Max Wiman.

Nog sagt!

Det är problem kring svensk fotboll.

Dödsmisshandeln i Helsingborg, hoten mot HIF:s klubbdirektör Paul Myllenberg, minskad publiktillströmning, fortsatt bengalbrännande, bristen på kontinuitet i småklubbarnas spelartrupper, svårigheter att skaffa kompetenta styrelser.

Listan kan göras längre.

HIF/Paul Myllenberg har fått mycket skit för sina försök att finna lösningar på en del av problemen. Deras ”publikmanifest” var i vissa delar naivt. Men jag har svårt att kritisera de som försöker hitta lösningar på problem. Bättre det än att stillatigande se hur allt fortsätter i samma spår.

Bengalerna är ett problem. Nu skall klubböterna försvinna. Det skall kanske bli tillåtet att bränna under ordnade former. Jag undrar: När, var hur?

Tror någon att personer med mottot ”Er hobby, vår livsstil” (så förklarade MFF-anhängarna sitt agerande vid mötet HIF—MFF) slutar sin olagliga handlingar om den eventuellt nya lagen inte passar deras livsstil?

De som ivrigast propagerar för bengaler bland supporters och journalister menar att det höjer stämning och inspirerar spelarna till bättre prestationer.

Ingen har gjort en gedigen spelarundersökning. Jag tror att spelarna blir irriterade över avbrotten och de molnridåer som lägger sig över arenan.

Gratistidningen City hade i onsdagstidningen nästan ett helt uppslag om bengalproblematiken.

Krönikören hade inte bemödat sig om att fråga någon från den stora fotbollsallmänheten, den som inte står i klacken, om deras åsikt. Två supportergrupper kom däremot till tals.

Jag är övertygad om att den största delen av publiken ogillar bengaler – som dessutom kan orsaka allvarlig skador..

Varför skall förbund, föreningar och olika organisationer ta hänsyn till de som skriker högst?

Lyssna även till de som konverserar i en angenämare ton.

Förste maj.

Vackert väder.

En nyutslagen bokskog.

Men något saknas, Bokskogsrundan.

Visst kan jag ta mig ut till Torup, promenera för motionens skull – jogga går inte längre – njuta av naturens härliga färger, men något fattas där.

Att inte får träffa Ingvar Carlsson och hans medhjälpare i Malmö Frisksportklubb, som ihärdigt under ett 40-tal år arrangerat ett av Skånes trivsammaste långlopp, känns på något sätt tomt.

Här fanns också tillfälle för ett kort snack med gamla löparkompisar från olika generationer. Ingen drunknade i mängden. Deltagarantalet var inte högre än 200.

I dagens digra utbud av långlopp trängs den lille bort. Allt skall vara så stort och ske under en dryg månad med början i maj.

Men efter att under ett 30-tal år varit ute och på olika sätt – som deltagare, journalist och åskådare – följt Bokskogsrundan saknar jag den och personerna runtomkring.

Rotation är det nya modeordet när Malmö FF skall ta ut sin startelva.

Man kan till och med tro att det är en innovation i svensk fotboll, införd av Åge Hareide.

Jag har full förståelse till tankarna bakom sättet att resonera, dels för att hålla igång en stort trupp och dels, i samma anda, få så många spelare som möjligt att känna delaktighet i ett fotbollssamhälle där tålamod inte är den bästa egenskapen. Den trogne reservlagsspelaren är en bristvara.

Men rotation kan även innebära en fara. Speciellt om man övervärderar toppbredden i klubben. Jag tror att MFF gjort detta. Insatsen den första halvleken mot Norrköping visade det. U 21-lagets insatser under våren understryker misstanken.

Massmedia vill göra gällande att inbytet av Thern/Molins ändrade matchförloppet. Sett över hela halvleken stämmer det. Men den stora brytpunkten kom redan efter 80 sekunder vid 0—1. I det målet var ingen av inhopparna involverade men sen gav de förstås en helt annan stabilitet i MFF:s spel.

Nu kom Hareide/MFF ifrån sitt rotationssystem med tre poäng och undgick kritik. Men vad nära det var för ett ifrågasättande. Före paus var marginalerna gästernas. Ricardinhos nickräddning på mållinjen och det efterföljande skottet i ribban räddade MFF från ett underläge. Dessutom måste Robin Olsens målvaktsspel berömmas. Sett över hela matchen var han MFF:s klart bäste spelare.

Att Expressens nätupplaga gav honom två slätstrukna getingar får stå för den ”experten”.

MFF:s styrka är effektiviteten. Laget gör anmärkningsvärt många mål procentuellt på sina chanser. Självfallet är detta en styrka men samtidigt en viss svaghet. Det kommer en dag då missarna kommer och då måste chanserna bli fler.

***

Sydsvenskans sportchef Anja Gatu är för närvarande en sällsynt gäst i spalterna. Hur mycket hon följer Allsvenskan vet jag givetvis inte. Men när hon i dagens krönika skriver:

Laget spelar ut andra guldkandidater och vinner tuffa bortamatcher utan att egentligen spela bra.

Då tvivlar jag.

Det jag hänger upp mig på är orden ”andra guldkandidater”, alltså pluralis.

De lag MFF spelat mot rankade Anja Gatu i sitt förhandstips på platserna 16 ,15, 11, 9, 8 och så 3, IFK Göteborg. Det blev 3—0 mot Blåvitt men någon utspelning var det inte, snarare ett av många bevis på effektivitet.

***

Sex omgångar av Allsvenskan är spelade, alltså en femtedel. Sex poäng skiljer obesegrade MFF från sjuan Häcken. Vem sa nåt om MFF-grepp?

***

Markus Rosenberg menade i en intervju i Sydsvenskan att gårdagens varning var ”horribel”. Menade han att det i stället borde vara utvisning direkt?

***

På tal om rotation. Av vad jag sett använder de lag med stora trupper samma system som MFF. Elfsborg gör det, Kalmar likaså, Göteborg och Häcken (strålande Pekalski i sitt inhopp mot AIK), ja, de flesta jag sett på tv.

Häcken—AIK sågs av 2 813 personer.

Den låga publiksiffran får mig osökt att tänka på min funderingar i förra veckan om vad tradition och relation betyder för tillströmningen till matcherna – och det gäller mer än fotboll. Detta alltså apropå FC Rosengårds/LdB:s publiksiffror.

I Stockholmsregionen har Brommapojkarna ingen chans att intressemässigt utmana de tre stora AIK, Djurgården och Hammarby.

I Göteborg står Häcken i skuggan av inte bara IFK utan även delvis av Gais och Örgryte trots skillnad i serienivå, skicklighet och sevärdhet.

När Västra Frölunda spelade allsvensk fotboll hade man lika klena publiksiffror som nu Häcken.

Nu tror jag inte det blir aktuellt under min livstid att Malmö får ett annat lag i elitfotbollen än Malmö FF. Det finns inte längre någon klubb med tradition och relation som kan locka Malmöregionens fotbollsintresserade. Utmanarna FC Rosengård, Prespa Birlik, Kvarnby och LB07 är alla ambitiösa föreningar med i en del fall strålande ungdomslag men utan förankring i fotbollsallmänheten i stan.

IFK Malmö då?

Det är förvisso mindre än tio år sedan IFK spelade i Superettan men den fina ungdomsverksamhet som den dåvarande ordföranden Rolf-Axel Nordström byggde upp är i grunden förstörd. Och en klubb som under de tre senaste säsongerna i stort varje år haft ett nytt lag inger inget förtroende.

Den generation IFK-are, som fanns när klubben var en storklubb i både fotboll och handboll, är i stort försvunnen.

2014 har IFK Malmö ingen relation till Malmös innevånare. Och då räcker det inte med tradition.

Tyvärr finns det ingen fotbollsklubb i Malmö som kan skapa möjligheter för att  bli en stabil elitförening bakom dominanten Malmö FF.

I fjor blev Falkenbergs FF något av ett favoritlag i fotbollens Superetta. Ni vet det där, den lille mot de stora.

Alla tippade -- även jag -- att hallänningarna skulle bli något av slagpåse i Allsvenskan med tanke på att tre av lagets främsta spelare lämnade för seriekonkurrenter.

Jag har ändrat mig efter att ha sett laget tre gånger. Falkenberg har visat klass. Spelprogrammet har varit tufft. Falkenberg har under de sex första omgångarna mött fyra av de topptippade lagen, pressat tre av dem Göteborg, Elfsborg och Kalmar ända in på slutsignalen. Åtvidaberg avgjorde också i slutskedet.

När Falkenbergspelarna anpassat sig till allsvenskt spel och fått erfarenhet och kraft kommer laget att plocka många poäng.

Henke Larsson har gjort ett verkligt bra jobb.

Jag kommer att följa FFF med stort intresse och hoppas på det bästa.

Ni vet det där, den lille mot de stora.

***

Expressen har en krönikör, Alva Nilsson, som specialiserat sig på damfotboll.

I veckan fick alla idrotts- fotbollsintresserade i Skåneland sig en rejäl skrapa, vi var usla.

Varför?

Jo, för att endast 532 personer kommit för att se FC Rosengård mot Karlslund.

De låga publiksiffrorna generellt i Allsvenskan för damer visar -- hur hög klass i ett damperspektiv den än har – att den inte attraherar den stora idrottsallmänheten.

I stället för att påpeka uselheten för oss som inte var där, måste de ansvariga finna medel att locka oss, och inte minst få kvinnor av alla åldrar, att söka sig till arenorna.

***

På tal om publik. 1 075, endast, kom för att se HK Malmös kvartsfinal i SM mot Alingsås. Givetvis en besvikelse. Mitt försök till förklaring: Malmöklubbarna har under en lång period på grund av misskött ungdomsverksamhet tappat några generationer, som inte lärt sig uppskatta handbollens inneboende dramatik och -- stundtals -- finess

***

Som handbollsintresserad gläds jag åt att Dalhem till sitt nypromoverade damlag i division 1 engagerat erkänt skickliga Birthe Hansson som tränare. Det är en intressant satsning.

Samtidigt beröm till Mats Åberg, som fört laget upp två nivåer.

***

Pontus Jansson till Torino och 4.5 miljoner till Malmö FF. Hur mycket av detta till Arlövs BI, moderklubben?

***

Intagningarna till Malmö Idrottsgrundskola är klara. Till friidrottsklassen fanns åtta platser. In kom åtta tjejer. Ingen grabb klarade proven.

Tydligare kan statusen på friidrott för 13-årspojkar i Malmö -- och Skåne -- inte åskådliggöras.

Men vem bryr sig och försöker hitta en väg ur detta kompakta mörker?

683 åskådare fanns på plats i FC Rosengårds hemmapremiär i damernas allsvenska, 7—1 mot Vittsjö.

Premiär och i alla fall en viss form av derby. Två förutsättningar för en hygglig publiksiffra. Men nej. Nu fanns det några förmildrande omständigheter för den klena tillströmningen, MFF:s match mot ÖSK visades i tv, HK Malmö spelade samtidigt en viktig match i Baltiska hallen och så gick Skånederbyt också i tv.

Såg förresten en uppgift att derbyt som mest (!) sågs av 6 000 personer. Vilket tv-bolag vill i framtiden betala för en produkt med så litet intresse?

Man skall också veta att Rosengård är generöst med utdelning av fribiljetter och att Malmötidningarna villigt ställer upp med stort förhandsutrymme.

Det är nog så att FC Rosengård/LdB inte kommer att bli folkets

förening i Malmö. Ett lag med denna stora dominans av spelare med utländska pass har svår att hamna i fansens hjärta. Svensk fotbollspublik är inte moget för detta steg.

Men se hur det ser ut i England! Hur många britter finns Arsenal, City osv?

Skillnaden är enorm. Anhängarna till de engelska storklubbarna har över 100 år av tradition att falla tillbaka på. Vem har en relation till FC Rosengårds damfotboll, eller för den delen LdB FC Malmös?

Ett lag med namnet Malmö FF med denna starka trupp, en av Europas bästa, hade med bred marginal överträffat Rosengårds/LdB:s publiksnitt. Se bara på hur de tre stora Stockholmsklubbarnas olika sektioner genererar publik till varandra!