Det är ett hektiskt liv som pensionär. Det är mycket att stå i.

Intressanta föredrag i några pensionärsföreningar om Putins Ryssland, om Baltiska utställningen och om hövdingastriderna på Island under 1200-talet, bara i denna vecka.

Och så har arbetsgivaren, favoritklubben H43 spelat tre matcher, också under de sju senaste dagarna. Samtidigt skall sista handen läggas vid Idrottsmuseets Vänners årsbok.

I lördags kunde jag inte missa Kulladals kvalmatch för att hålla sig kvar i fotbollens division 4.

I dag var det så Yddingeloppet, det 49:e i ordningen, i ett höstvackert Bokskogen. Jag har knappast missat något, har sprungit åtskilliga, varit reporter vid några på den tiden alla tidningar hade referat från denna kombinerade elit- och motionärstävling och nu på senare år varit funktionär vid loppet som år efter år utses till Skånes mest välorganiserade långlopp. Det är Heleneholms IF:s långlöparsektion som är arrangör, en sektion som föredömligt står för de värden som alltid präglat den 75-årsjubilerande föreningen, en stor bredd med kamratskapet i högsätet.

Och så har det naturligtvis blivit några handbolls- och fotbollsmatcher på tv.

Detta, bland annat, som en förklaring till att det varit sparsamt med bloggandet den senaste tiden.

Känns faktiskt lite stimulerande att några av läsarna undrat varför det varit tunt med inlägg på sistone.

***

Jag såg naturligtvis MFF:s match mot Atletico Madrid på tv. Avklädningen efter paus, 0--5, har förklarats och kommenterats på allehanda sätt. Det finns de som kallat det förnedring och att verkligheten hann ifatt MFF.

Men vem har trott att verkligheten varit något annat. Visst MFF har gjort alldeles utmärkta insatser i Europa i höst men det är skillnad på mästarna från Tjeckien, Österrike och Grekland (och för närvarande kanske även Italien -- Roma--Bayern München 1--7) gentemot Spanien.

Såg i lördags Real Madrid mot Barcelona, en fantastisk match. Och då skall man veta att Atleticio håller minst samma klass. Med El Classico som bakgrund är faktiskt 0--5 ett normalresultat -- vågar man påstå något sådant? -- mot ett skärpt spanskt mästarlag.

Och likväl har jag känslan av att Atletico inte utnyttjade sin kapacitet fullt ut. Visst var deras passningsspel snabbt men laget var stundtals bekvämt i sina löpningar. Det var långt ifrån samma intensitet som i ligamatchen.

***

I samband med Europamötena jämförs ofta klubbarnas lönekostnader och vad stjärnorna kostar i inköp. Naturligtvis är MFF och de andra svenska toppklubbarna inte i närheten. De summor som nämns är på något sätt löjliga. En Anton Tinnerholm för en (?) miljon är naturligtvis inte 200 gånger sämre än en back i ett topplag som köpts för 200 miljoner. Tack och lov står priset inte i paritet med förmågan.

***

Det ändras snabbt.

Innan MFF-försvararen Ricardinho blev svensk medborgare -- och även sen han blev det -- menade några av hans vänner i pressen att han var en spelare för det svenska landslaget.

Efter hans mindre lyckade insatser på sistone funderar samma vänner om han ens skall erbjudas ett förnyat kontrakt av mästarna.

***

IFK Malmö berör fortfarande. Det var många i Bokskogen som gladdes över IFK:s kvalavancemang till division 2 och hade förhoppningar om ytterligare steg uppåt.

För att detta skall lyckas behövs först och främst kontinuitet i spelartruppen och dessutom en seriös uppbyggnad av en stabil ungdomsavdelning. Inte bara något löst utkastat utan täckning,

Så har det hörts från gult håll alldeles för ofta de senaste åren.

Så har Malmö för andra gången på kort tid fått pris som årets idrottsstad i Sverige.

Först var det TV-Sportens pris och nu senast tidningen Sport & Affärers.

Det är för övrigt en tidning jag aldrig hört talas om.

Nåväl. Det är uppenbart att Malmös två isolerade (LB 07:s damlag är förstås också ett elitlag) topplag i fotboll vid båda tillfällena starkast bidragit till utmärkelserna. Jag har givetvis inget emot att ”min” stad uppmärksammas i positiva sammanhang. Men precis som när Malmö fick TV:s pris menar jag att Malmö rent breddmässigt varit bättre på elitplanet än den är nu, och att stan saknar elit – sett till båda könen – i alltför många idrotter för att utnämnas till Årets elitidrottskommun, Det finns ju trots allt över 300 000 innevånare och därtill en massa gästarbetare just inom elitidrotten.

Politiskt utnyttjar givetvis kommunstyrelsens ordförande Katrin Stjernfeldt Jammeh (S) detta och menar att prisen visar att stadens satsningar på föreningslivet och jämställd idrott ger resultat.

Det jag reagerar mot är jämställdhet. När LdB/FC Rosengård under tre år beviljats en miljon extra i bidrag har kommunstyrelsen hänvisat till genusperspektivet.

Men det finns en annan jämställdhet, den mellan olika idrotter.

I Malmö finns ett svenskt mästarlag, Malmö Squash Rackets Clubs herrar (för övrigt bestående av fem spelare som alla blivit svenska juniormästare för MSRC, unikt (?) inom den svenska idrottsvärlden), som i år inte hade råd att deltaga i Europamästerskapen för klubblag. Man begärde bidrag hos fritidsnämnden men fick avslag. Det fick även FC Rosengård av fritidsnämnden men gick vidare till kommunstyrelsen, där det tydligen fanns pengar. Jag menar att fritidsnämnden borde informerat squashklubben om möjligheten att gå vidare,

Om Malmö vill framstå som välvillig mot elitidrott och för jämställdhet utan genusperspektiv, tycker jag att man årligen skall budgetera en summa för deltagande i europeiska mästerskap för klubblag. En fattig förening i en liten idrott skall inte behöva avstå ett deltagande av ekonomiska skäl.

Det kallare jag jämställdhet.

För en tid sedan avtäcktes en nya Walk of Fame-platta på Stadiontorget i Malmö. Det var den 24:e i ordningen.

Den som ärades var Maria Bengtsson, en duktig och sympatisk badmintonspelerska, som dessutom ger tillbaka till sin sport som ungdomsinstruktör. På alla sätt en värdig representant för elitidrotten i Malmö.

Men jag är tveksam till att hennes meriter är tillräckligt stora för att placera henne bland Malmös 24 främsta idrottsutövare i ett över 100-årigt tidsperspektiv.

Två VM-silver, ett i dubbel och ett i mixed plus ett individuellt SM-guld är meriter som åtskilliga aktiva nått upp till.

Visst är reglerna spretiga och de har också ändrats sedan 2009 för att ge plats till Zlatan Ibrahimovic. Det gav möjlighet att senare uppmärksamma handbollsmålvakten Mats Olsson. Dessa båda världsstjärnor, idrottsskolade i MFF och Dalhem, har nått sina framgångar efter det att de lämnade Malmö. På listan finns också ”gästarbetare” med en kort tid i en Malmöklubb och med sina mest uppmärksammade prestationer från icke Malmöföreningar.

På listan fanns sedan tidigare från badminton Ewa Tvedberg. Lim Xiao Qing, singelmästare i EM och vinnare i All England, måste i framtiden vara en kandidat.

Det finns fler från många olika idrotter i Malmös breda idrottsliv. Men utan att nämna några namn – det är så lätt att glömma – finns det många idrottsmän och kvinnor värdiga att få sitt namn ingraverat på en bronsplatta och sin meritlista dokumenterad inskriven på en glasvägg invid MFF-shopen.

Det finns världs- eller Europamästare i biljard, bordtennis,bowling, boxning, brottning, budosporterna, bågskytte, friidrott, handboll, handikappidrott, kanot, squash och taekwondo som inte finns med. Det kan vara fler.

Och visst kan man diskutera några fler fotbollsspelare från exempelvis bronslaget 1994.

Det är en grannlaga uppgift att utse de 40 idrottsmän som till slut skall hedras på Walk of Fame,

Det krävs kunskap om Malmös idrottshistoria och ett tidsödande researcharbete.

Platserna på Walk of Fame skall innehas av de absolut främsta.

Sänk inte statusen!

Här har du listan:

Badminton: Ewa Tvedberg, Maria Bengtsson

Bordtennis: Jörgen Persson

Bowling; Annette Hagre/Johannesson

Brottning: Johan Richthoff, Calle Westergren, Gustav Freij, Karl-Erik Nilsson, Frithiof Mårtenson

Cykel: Sven-Åke Nilsson

Fotboll: Bosse Larsson, Erik Nilsson, Kjell Rosén, Zlatan Ibrahimovic, Lena Videkull, Therese Sjögran

Friidrott: Gunder Hägg, Lennart Strand, Lennart Strandberg, Ricky Bruch

Ishockey: Mats Näslund

Handboll: Mats Olsson

Handikappidrott: Marie-Louise Freij

Simning; Gunnar Larsson

Är listan representativ för Malmös idrottshistoria?

Ibland tar tankarna lite underliga vägar.

Ser Juventus mot Malmö FF i Champions League och funderar över Gefle IF, denna underdog i den allsvenska fotbollen, som i Gävle lever i skuggan av ett av Idrottssveriges främsta varumärken, ishockeyklubben Brynäs.

Något överdrivet är Gefles rankning i svensk fotboll densamma som MFF:s i den europeiska fotbollsvärlden. För att klara sig kvar på den här nivån behöver Gefle agera disciplinerat över hela plan. Det har laget lyckats med under nio säsonger.

Inte så lite föraktfullt -- inte minst från Malmöhåll -- har kritikerna använt det löjliga uttrycket “parkera bussen”.

Taktik är en väsentlig krydda i en angenäm fotbollsanrättning. Det visade inte minst MFF:s Åge Hareide i matchen mot Salzburg, då han “´parkerade bussen” framför Robin Olsen i målet för att förhindra baklängesmål och förlita sig på den anfallskraft som finns i laget. Med lyckad utdelning.

Samma buss tog han med sig till Turin för att minska risken för ett förmodligen större nederlag än 0--2.

Jag har inte sett att någon kritiserat Hareide för sina defensiva taktiska dispositioner -- och någon kritik skall han naturligtvis inte ha. Fotboll på den här nivån är krass, inte minst ekonomiskt.

I dessa termer resonerar givetvis också de ansvariga i Gefle IF. Och jag tror inte de tar kritiken alltför hårt när den kommer från personer/journalister som sett sitt eget lag förlora poäng mot ett lag som de alla anser vara underlägset sitt eget.

***

MFF gjorde i går en hedervärd insats. Hade den första verkligt heta målchansen -- och alla vet vad en ledning vanligtvis betyder. Men sett över hela matchen var 2--0 i underkant.

Erik Niva, Viasat och Aftonbladet och landets bäste fotbollsjournalist, nyanserad och utan kvällstidningarnas många överord, menande, att lovorden över MFF:s insats mycket grundade sig på att differensen inte blev större än två mål.

***

Markus Rosenbergs skada hindrade MFF från en bättre offensiv. Efter 1--0 kunde MFF inte förändra sitt spel. I en serie, förvisso en kort sådan, betyder ett baklängesmål mer eller mindre inte så mycket. Däremot en poäng.

Detta är naturligtvis en svaghet i en i grunden defensiv uppställning och en inte alltför stark forwardsbesättning i nuläget med tanke på skador.

Några timmar före den allsvenska fotbollsmatchen mellan Malmö FF och IFK Göteborg var jag inne i centrala Malmö.

I varje hörn av Stortorget, Lilla Torg och Gustav stod polispiketer parkerade, liksom på de angränsande gatorna. Patrullerande poliser fanns här och var, polismotorcyklar och ”vanliga” polisbilar cirkulerade runt i området.

Hade jag inte vetat vad som var på gång – en helt vanlig fotbollsmatch – hade jag trott att något allvarligt hänt eller riskerade att hända.

Kom lite senare förbi Mariedalsvägen. Över mig hovrade en helikopter. På vägen mot Swedbank lotsade tre polisbilar, sex ridande poliser, två polisbilar och två patrullerande poliser i sakta mak en grupp Göteborgsanhängare mot Stadion. Biltrafiken söderut fick snällt krypköra efter supportertåget.

Jag har full förståelse för att stora delar av allmänheten blir irriterade på detta (nödvändiga?) resursslösande på en fotbollsmatch. Inte minst då de boende på Lorensborg som under några timmar har en hovrande helikopter över sina hus, som gör alla normala samtal på en balkong omöjliga.

Som fotbollsälskare blir jag irriterad, besviken och ledsen.

Skånskan rapporterade några smärre incidenter relaterade till matchen.

Jag har svårt att tro att denna massiva maktdemonstration från Polisens sida bidrog till detta relativa lugn.

Förresten, hur många personer ledsagade Polisen på Mariedalsvägen?

Svar: 28 (!), tjugoåtta!

Malmö Årets idrottsstad.

Naturligtvis glädjande för oss som i olika positioner följer Malmöidrotten. För att nu vara lite kontroversiell menar jag dock att ”det var bättre förr”. Malmö har tappat i många sporter under de senaste åren. Jag hade ingen aning om SVT:s omröstning, när jag här på bloggen den 23 juni hade en betraktelse om tillståndet i de olika idrotterna i Malmö.

Jag känner inte till reglerna och vet inte vilka de 25 idrotterna är som har en större betydelse än andra i juryns bedömning, så det finns ingen anledning att kvälja dom.

Sen kan man ju ha synpunkter på varför Zlatans insatser skall räknas till Malmös fördel. Det var ju över tio år sedan han lämnade MFF.

Hur många extrapoäng fick Ö-vik för alla de i Modo fostrade NHL-stjärnorna?

***

Vad som är lite märkligt i Malmöidrotten är bristen på lokal konkurrens inom många idrotter. Glappet mellan Malmöettan och tvåan är stor. Är det mer än i tennis (Fair Play mot MBTK) och badminton (Aura mot MBK, och nu inte längre på högsta nivå) som kan bjuda på känslosamma derbyn?

***

En notering apropå ”bättre förr”, vid helgens SM i simning hamnade MKK på tolfte plats i föreningstävlingen, Ran på 16:e.

***

Malmös idrottsföreningar har ett bra utgångsläge att bibehålla sin plats som Sverigeetta. Malmöidrotten står stark men det finns mycket att förbättra.

***

Jag saknar Ängelholm på 40-bästalistan. Med sina knappt 40 000 invånare har kommunen en bra bredd med toppar i elitlag i bowling, fotboll, ishockey, volleyboll, duktiga skyttar, Sverigebäst i kickboxning och med Europamästarinna i bowling Sandra Andersson som den lysande individuella stjärnan.

Hur lokal får en tidning bli som i sitt namn har Sydsvenska och Skånska?

Jag begränsar mina funderingar till sportens område och exemplifierar kring två idrotter som intresserar mig, fotboll och handboll. Det är övergångstider. Många övergångar är klara. Det får man inte veta i de två morgontidningarna från Malmö. Några naturligtvis men långt ifrån alla. Jag har genom rena tillfälligheter i andra media fått kännedom om en hel del intressanta klubbyten. Jag är övertygad om läsekretsen skulle uppskatta att få läsa om detta i de tidningar de betalar för och inte tvingas ut på diverse hemsidor. Supporters till MFF och de många handbollsklubbarna i området är givetvis intresserade av vad som händer i deras seriekonkurrenter.

Jag betalar för att få information om mer än vad som händer i närområdets klubbar.

Jodå, jag får som före detta medarbetare SDS gratis, men inte helt. Jag förmåns- (nåja!) beskattas.

Tidningarnas problem har inte undgått mig med alla dessa personalindragningar (jag känner verkligen för de vänner och före detta kolleger som oroar sig för sin framtid) men att se till att bredden på bevakningen ökar är en prioriteringsfråga, att bredda synfältet hos journalisterna, att skriva kortare.

Min uppfattning är att egenintressena vad gäller klubbar, idrottsgrenar och orter (speciellt då i Skånskan) styr bevakningen både i papperstidningen, på hemsidan och på de till tidningarna

bundna bloggarna. Normalläsaren har en bredare idrottsintresse.

Jag tror att man inom tidningsledningarna måste tänka om för att förhindra ett fortsatt ras för tidningsläsandet.

”Malmö, småidrotternas storstad”.

Så skrev jag för länge sedan när jag var ansvarig för Sydsvenskans Malmösport. Men så ser det inte ut längre. Ok, jag är inte lika uppdaterad som då, speciellt som Skånes Idrottsförbund dragit in sin sammanfattning av det skånska idrottsåret, som jag ansvarade för under 25 år.

Men så här ser det ut i Malmöidrotten i mitten av nådens år 2014. Självfallet finns det brister. Minnet är inte det bästa och sport- och hemsidor ger inte alltid de önskade uppgifterna.

***

Limhamns Griffins i amerikansk fortboll har pendlar mellan de två högsta serierna, i nuläget i botten av Superserien.

I badminton drog sig toppklubben Malmö BK sig frivilligt ur Elitserien, Aura hamnade långt ner i division 1. Båda föreningarna har dock många spelare i svensk elitklass.

Malmö Bangolfklubb, tidigare en trogen toppklubb, har varit långt nere i seriepyramiden, spelar nu på nivå 2.

I basket har Malbas herrar lagt en grund för att nå Ligan. Srbija har lagt ner sin elitsatsning. Playmakers kvalade upp till division 1 men är under granskning av fritidsnämnden. Malbas damer föll ner till division 2.

I biljard är verksamheten livlig med utövare som tillhör de bästa i landet i de olika varianterna.

Bilsport: i dragracing kör några Malmöförare på hög internationell nivå. I racing finns lovande Gustav Malja.

Li Fen, Europamästarinnan i bordtennis, spelar sällan i Sverige. Hennes klubb Malmö IF finns på damsidan i högsta serien. Bästa herrlag spelar på nivå 3.

I boule hade Malmö ofta tre lag i högsta serien, nu bara Coccinelle. Tidigare mästarklubben Nobel Petangue har numera inget seriespelande lag.

Även i bowling har klubbredden minskat både i toppen och breddmässigt. Kulladals herrar och damerna i SBC är bland de främsta i landet.

Boxningen håller sin ställning i en idrott vars utövare får – enligt mig – oförtjänt mycket uppmärksamhet med tanke på den klena tävlingskonkurrensen.

I brottningens tidigare huvudstad är det bara Sparta – förvisso överlägsen Sverigeetta – som har seniorbrottare av klass. Limhamns BK:s satsning med den förre Europamästaren, och VM-tvåan, Jörgen Olsson som konsulent är dock intressant.

I de många budosporterna har de många föreningarna svenska toppnamn, som då och då får stiga upp på en internationell mästerskapsmedaljpall.

Gripen är en av Sveriges främsta klubbar i bågskytte men saknar nu ett internationellt toppnamn, vilket man ofta haft tidigare.

Det var länge sedan Malmö hade en cyklist i svensktoppen påi landsvägsväg. I BMX har Malmö BMX Racing tappat sin plats som Sverigeetta.

Damerna hävdar sig bra i dart, två lag i Elitserien.

I dövidrott är IK Scanias bowlingdamer av högsta klass nationellt.

Michael Alpfors är fortfarande en av landets bästa i fallskärmshoppning.

Malmö har de regerande mästarna i fotboll, MFF och FC Rosengård, men bakom herrmästarna är det beklämmande tunt, lite bättre på damsidan med LB 07 i Elitettan.

MAI är en toppklubb i friidrott. Heleneholm har dalar från ha varit en av landets främsta till anonymitet. Pallas är ”döende”.

I fäktning är det tunt på seniorsidan.

De främsta spelarna i golf representerar föreningar utanför Malmös kommungränser.

Motus Salto har några av Sveriges främsta i ag, artistisk gymnastik, på herrsidan och många bra lag i truppgymnastik.

HK Malmö är som elitlag isolerat på herrsidan i handboll. Även om Dalhems damer nu avancerat till nivå 3 är det tunt.

FIFH, Föreningen Idrott för Handikappade, allroundföreningen, har under en lång period varit en av de ledande i landet och har världsstjärnor i många idrotter.

Innebandyn har äntligen närmat Sverigetoppen även om man väntar på det sista steget. Damerna i Malmö FBC föll i sista kvalmatchen för att nå högsta nivån. Klubbens herrar spelar i näst högsta serien.

Malmö Redhawks jagar en plats i Elitserien i ishockey, Pantern kämpar energiskt i division 1, tredje steget i seriepyramiden. Men borde Malmö inte ha ett damlag?

I judo och karate har Malmö, precis som i budosporterna, några aktiva i den svenska eliten. Numera saknas de internationella stjärnorna.

Malmö Kanotklubb har nu inte längre de internationellt gångbara kanotisterna men har aktiva med SM-medaljer i maraton, av tradition MKK:s specialdistans.

I konståkning har Malmö KK åkare, främst på herrsidan, med kapacitet att komma på medaljplats vid SM.

Gnistorna har stabiliserar sin verksamhet i speedway. I motocross har Limhamns MK numera inget serielag.

I ridsport är det voltigelagen som svarar för elitprestationerna.

Rodden för en tynade tävlingstillvaro.

I rugby har den forna storklubben Malmö RC sedan några år inga seniorlag.

Malmö Segelsällskap har nu inga aktiva i internationella sammanhang men väl svenska toppseglare i många av de otaliga båttyperna.

Simsport. 2013 blev endast en simmare från Malmö svensk mästare och så har det sett ut de senaste åren. Bredden på toppen finns inte längre.

I simhopp däremot har MKK både topp och bredd.

Rans vattenpololag är sedan några år vilande.

I short track är SK Skrinnaren sedan en väldigt lång tid tillbaka överlägset bäst i Sverige.

När hörde vi senast talas om en skytt från Malmö?

SDK Malmö-Triton är sedan många år Sverigeledande i undervattensrugby både bland damer och herrar.

Numera finns bara en squashklubb i Malmö, Malmö SRC, som förvisso är landets främsta.

Styrkelyft och tyngdlyftning, tävlingsmässigt dött.

Malmö är den svenska huvudstaden i taekwondo med internationellt gångbara utövare.

I tennis har Fair Play, främst, och MBTK båda sina dam- och herrlag bland de bästa i landet.

Liksom i friidrott har den forna storklubben Heleneholms IF tappat rejält i triathlon.

I volleyboll finns KFUM Malmös dam- och herrlag på nivå 3. I beachvolleyboll har Malmö par bland de bästa i Sverige.

***

En titt i mina lägg bekräftar att Malmöidrotten i ett bredare perspektiv tappat mark. En iakttagelse är att det i många idrotter inte finns plats för två elitklubbar. Måste det vara så i en stad med över 300 000 invånare? Konkurrens stimulerar! Eller?

Det finns anledning att återkomma med några funderingar.