Första omgången i dam-EM i fotboll är avklarad.

Jag har sett alla tolv lagen, förvisso bara en halvlek mellan Norge och Island och en mellan Tyskland och Holland. Live-fotboll mellan Malmö FF och Drogheda lockade mer.

Med den matchen på näthinnan vågar jag påstå att damfotboll på elitnivå – och då menar jag inte mellanmatcher i Allsvenskan – också kan vara bra fotbollsunderhållning. Damerna har tagit stora steg i sin utveckling.

Den naturliga fysiska skillnaden, tempo och styrka, måste man givetvis ta hänsyn till men många av damerna visar upp en teknik som man önskat att fler herrar haft. Taktiskt har damfotbollen också blivit bättre även om naiviteten ibland tar överhand.

Målvaktsspelet är det som utvecklats mest. Jag tänker då inte på spektakulära räddningar utan mer på sättet att arbeta inom sitt område. Ryskan Todua och finländskan Korpela har visat hög klass.

Det där om bra målvaktsspel gäller förstås inte England. Det var bedrövligt mot Spanien i går liksom mot Sverige i genrepet, 4—1. Glöm inte detta vid bedömningen av den svenska vinsten!

Vilka lag har då imponerat?

Inget rakt igenom. Frankrike var stundtals verkligt bra mot ett förvisso svagt Ryssland men var sårbart och hade en ganska lång period i andra halvlek med oväntat svagt spel.

Danmark var också bra i kryssmatchen mot Sverige, den som i massmedia kallas ”fiasko” ur svensk synvinkel.

Med tanke på att Frankrike är det enda lag av förhandsfavoriterna som hittills vunnit har det med denna måttstock varit många fiaskon redan i EM.

Kan det inte vara så att många nationer tagit ett rejält steg framåt, gjort att bredden på toppen stegrats? Till gagn för fotbollens utveckling.

Det enda lag som rakt igenom var dåligt i omgång 1 var Finland, trots 0—0 mot Italien. Bra att komma ihåg inför kvällens drabbning.

 Äntligen är det bara några timmar tills fotbollsfesten börjar, dam-EM eller EM för damer.

Kalla det vad du vill. Huvudsaken är väl att man vet vad det gäller.

Jag är trött på förhandssnacket, där man i vissa tidningar (inte bara min ena morgontidning) kan förledas tro att det är ett genuskrig. Bara för att några män vräker ur sig otidigheter om damfotboll i diverse media och till olika mailadresser. Hur många dessa mail är har jag aldrig fått någon uppfattning om. I massmediavärlden har orden ”storm”, bombardemang” inte alltid samma värde som i övriga samhället.

Det är väl bara att ignorera dessa små olyckliga människor.

Sanningen är den att att utan männen hade den svenska damfotbollen varit väldigt, väldigt tunn.

Det är män som ser fotboll för damer -- mina små egna undersökningar visar på procentsatsen 70—30.

Det är män som är ordförande i de flesta klubbar, de flesta styrelseledamöterna är män, det övervägande antalet tränare på alla nivåer är män.

I Allsvenskan har en klubb en dam som tränare (Kristianstads DFF), två föreningar (Karlslund och Sunnanå) en kvinna som ordförande. Ungefär så ser det ur i hela Fotbollssverige.

Jag tror inte för en sekund att männen hindrar kvinnorna för att ta hand om de ledande positionerna. Orsaken är helt enkelt att det finns för få kvinnor – av olika anledningar – som är villiga att ta på sig ansvaret.

Det är den svenske mannen som tar sitt ansvar för svensk damfotboll från grunden.

Notera detta i stället för att lägga krut och irritation på en minoritet, som i många fall är ute för att provocera.

Och tydligen lyckas.

 På onsdag börjar slutspelet i EM i fotboll för damer.

Det skall bli intressant. Om inte något speciellt inträffar kommer jag att via tv se alla de svenska matcherna. Synd bara att det är TV4 som har sändningsrätten. Inte för att det just är Fyran – man har många ypperliga medarbetare. Men risken är nu, att varje match kommer att refereras av Daniel Kristiansson. Man borde givetvis inte gnälla på någon som är påläst och med en kunskap om varje spelare som är imponerande. Men varför i Herrans namn skall han berätta allt och inte vara tyst en endaste sekund?

Finns det inte någon som kan säga till honom? Nu går all svada rakt igenom öronen och man – i alla fall jag – orkar inte lyssna, när han berättar något väsentligt.

***

Hur går det då för Sverige?

Har ingen aning, har sett det svenska laget för få gånger och har ingen bra koll på motståndarna.

Men efter att i en tidning ha läst om den svenska truppens, plus förbundskaptenens, strålande kunskaper och kapacitet förstår jag inte hur detta lag skall kunna förlora.

Och inte blev förväntningarna mindre efter kommentarerna efter 4—1 i genrepet mot England. Engelskorna rankas som ett av de bättre i Europa. Av insatsen mot Sverige att döma måste laget ha underpresterat rejält. Det var inte mycket till toppfotboll England visade upp.

Eller var det så enkelt att Sverige gjorde England dåligt?

Jag vet inte men, nog fanns det brister i det svenska spelet, som oroade mig, när man skall möta ett topplag.

***

Det är viktigt att det går bra för Sverige. En bra insats kan höja intresset.

Inte minst för Allsvenskan. Förhoppningsvis kan en bra blågul turnering locka fler till de allsvenska arenorna så att biljettintäkterna kan hjälpa till att delvis fylla de på många sätt överdimensionerade kostymerna.

Men kanske än viktigare är, att rekryteringen av flickor tar ny fart. Och då inte minst i Malmö.

Våren 2013 fanns det i åldersspannet 15 till och med 9, det vill säga sju åldersgrupper, bara totalt 30 Malmölag. Det är inte mycket att bygga en ljus framtid på.

***

Den europeiska konkurrensen kommer att skärpas. Balkanstaterna, så bra i andra lagbollsporter, har exempelvis inget slutspelslag. De andra forna öststaterna bara Ryssland. Det kommer att bli fler toppnationer från detta håll inom kort.

Det lär i framtiden bli svårt för Norden att få fem av tolv lag kvalificerade till ett EM-slutspel.

Det är kanske nu det gäller!

I kommande vecka börjar EM i fotboll i Sverige. För damer.

Det är viktigt att poängtera de två sista orden. Jag tror nämligen inte alla vet att att det är ett mästerskap för damer.

En gång lärde jag mig att man vid varje tillfälle man publicerade en artikel skall man hoppas på att få en ny läsare. Denne skall genast förstå vad det gäller och inte vara oförstående.

Nåväl.

Det här inlägget bygger på en krönika i en av Malmös morgontidningar. Detta är ett angrepp, med försök till humor, på Svenska Fotbollförbundet för att man kallar sitt arrangemang för Dam-EM. I stället för EM för damer.

Men lugn!

Sätt inte allt i ett genusperspektiv!

Vem tar illa vid sig utom några feministiska rättshaverister?

Krönikören kastar dessutom sten i glashus.

På ”Ettan” hänvisar redigeraren till en annan artikel om damer och fotboll och skriver då ”damfotbollslag”. På Sportens hemsida står det dessutom i en rubrik ”herrfotboll”.

Sopa rent i det egna huset innan angreppen på andra parter!

***

De aktiva tjejerna då?

En spelare uttalar sig i samma tidning. Hon kallar det hon sysslar med för just damfotboll. När jag senast var på Malmö idrottsplats hälsades publiken av en kvinna med orden:

– Välkomna till matchen i damfotboll mellan LdB Malmö och Tyresö.

Där fanns inga omskrivningar där inte.

Nog sagt i detta ämne! I i alla fall för denna gång.

Veckans tveklöst mest intressanta (icke-) idrottshändelse ha varit Daniel Majstorovics vägran att komma till AIK:s samling inför mötet mot Mjällby.

I alla fall om man får tro (vilket inte jag gör) de lokala kvällstidningarna från Stockholm. På nätet har inläggen varit långa och många. Det finns igen anledning att ytterligare kommentera det inträffade. Min kännedom om orsaken är obefintlig.

Men beror strejken på att Majstorovic blivit petad, måste man börja fundera på svenska herrlags möjlighet att hävda sig i de internationella cupturneringarna.

Alla storklubbarna säger sig ”sikta på Europa”.

För att sen lyckas måste man ha stora, konkurrensdugliga trupper. Fyra innerbackar behövs. AIK hade rustat för Europaspel men misslyckats nå dit, och så stod man där med den trupp man hade.

Det måste vara varje tränares/ledares uppgift att matcha sin trupp långsiktigt, att motivera alla.

Om jag inte misstolkat notiserna helt fel var Majstorovic inte den förste innerback i laget som protesterat i år.

AIK är inte ensam i båten. Liknande tendenser har hörts från andra håll. Jag förstår att alla vill lira i A-laget – eller bli utlånade för att få speltid och därmed (kanske) utvecklas den vägen.

Men utan en stor, bra trupp med matchtränade spelare går det inte, speciellt inte när matcherna i cup och serie kommer tätt och trupperna drabbas av skador och avstängningar.

Finns det någon svensk klubb som har denna bredd med internationellt gångbara spelare? Jag tvivlar.

Och så kommer de ekonomiska aspekterna in.

Klubbarna måste sälja några av de bästa för att siffrorna i bokslutet inte skall bli alltför röda. Fynd finns naturligtvis, men jag har svårt att tro att dessa redan från början helt kan ersätta dem som blivit proffs utomlands.

'Ekvationen går inte ihop.

Svenska klubblag får på grund av för tunna elittrupper, svag ekonomi och spelare som inte är lojala mot långsiktíga mål oerhört svårt avancera lång i de europeiska cuperna.

Men jag har gärna fel.

Av olika anledningar kom jag i går i kontakt med många kommentarer om den allsvenska fotbollsmatchen mellan Malmö FF och BK Häcken. Även GP:s åsikt – har nämligen en Göteborgssläkting på besök.

Det mest frapperande är att i stort alla sydsvenska kommentatorer menade att MFF-förlusten, 1—3, berodde på att MFF var dåligt, underpresterade. Lite så där på nåder gav man ett erkännande att gästerna hade en viss kapacitet.

Det är ju inte så att varje gång MFF tappar poäng så beror det på att laget underpresterar.

En ordrik journalist menade till och med att den här matchen var MFF:s sämsta för året.

Men hallå!

Förlusten mot ett decimerat Djurgården i kris, de två vinsterna (de sex poängen till trots) på nya favoritunderlaget (!) konstgräs mot BP och Syrianska var fotbollsmässigt tre klart sämre insatser.

Var får man sina pretentioner från?

I maj och juni har MFF spelat åtta matcher, vunnit tre, kryssat i tre, förlorat två.

I vilka matcher har MFF totalt sett varit bra, visat den klass som behövs för att bli ett topplag?

1—1-matchen HIF och 2—1-vinsten mot Elfsborg var två bra allsvenska matcher. I övrigt har det sett över 90 minuter varit si så där.

Man kan se allt från två håll. Jag tycker att Häcken var bra, spelade klokt och utnyttjade sina spelares förtjänster. Det var inte – som en krönikör skrev – långa bollar på ”Bengt” / El Kabir.

Anfallen som gav mål och ytterligare målchanser kom efter lugnt uppbyggda anfall, signerade Martin Ericsson och Simon Gustafsson (vilken 18-åring!), och smart löpande El Kabir, René Makondele, Mika Ojala och Björn Anklev (Häckens allroundsvar på Halsti), som öppnade MFF-försvaret och gav de enorma ytorna.

Det var smart.

Den av anhängare – bland supporters och hovpoeter – anammade filosofin att MFF i alla fall på hemmaplan skall vara spelförande har givetvis sina brister. Häcken avslöjade dem.

Häcken har förvisso poängmässigt hittills varit en besvikelse. På presskonferensen kom en förklaring: från fjorårets succélag är det av olika anledningar endast fyra spelare som i år kontinuerligt spelat i samma position som 2012. Hisingelaget kommer att besegra fler av de nuvarande topplagen.

***

Vad tyckte då GP (Göteborgs Posten)?

Jo, att Häcken gjorde sin hittills bästa match den här säsongen, både spelmässigt och taktiskt. Och att man mötte ett bra MFF.

För att se om mina intryck från läktarplats överensstämde med det som skedde på plan, såg jag i dag om matchen på tv. Vad jag upplevde på plats bekräftades.

MFF gjorde definitivt inte säsongens sämsta match. Ett lag kan faktiskt vara bra även även vid en förlust.

***

Det finns givetvis inga absoluta sanningar i bedömandet av en match eller ett lag. Det känns dock tryggt att se, att en före detta, också pensionerad, kollega med lång erfarenhet av att skriva om och se mycket fotboll också haft svårt att hittills se den kapacitet som många tillskriver vårens Malmö FF.

Fotbollsstaden Malmö!

Glöm det!

Har över huvudtaget Malmös ungdomar talang för elitfotboll?

Ok, jag provocerar – kanske.

Malmö FF är ju ett topplag i herrallsvenskan, LdB i damallsvenskan.

Men se på laguppställningarna!

När Filip Helander är skadad är faktiskt inte enda Malmöfödd spelare ordinarie i MFF. Malmögrabbarna finns på avbytarbänken.

Och i LdB är steget än längre för en Malmötjej att ta en plats i startelvan.

Oscar Lewici i Häcken, Robin Simovic i HIF samt Kristian Haynes och Jasmin Sudic i Mjällby är de fyra Malmöfostrade spelare som kan räkna sig som ordinarie i ett allsvenskt lag.

Ingen statistisk jämförelse är gjord med andra städer, men visst tycks det vara ett väl litet antal från en stad som vill kalla sig just Fotbollsstaden.

Några Malmöspelare finns i Superettan, ett par tre utlånade av MFF för att få speltid på elitnivå och för att utvecklas på den nivån. Men handen på hjärtat, hur många spelare har återkommit och visat allsvensk kapacitet? Är det någon sen Markus Rosenberg kom tillbaka från Halmstad för cirka tio år sedan?

Med så få Malmöspelare på elitnivå borde det finnas utrymme för åtminstone ett lag i Superettan.

Men, nej. Stans näst bästa herrlag, LB 07, kämpar förtvivlat för att hålla sig kvar i division 1 och i nuläget har Prespa Birlik, FC Rosengård och Kvarnby, de tre Malmölagen i division 2, en bra bit till avancemang.

De ekonomiska villkoren i Fotbollsmalmö är minst sagt tuffa. Det ser omöjligt ut att täppa till den gigantiska luckan till MFF. Ingen annan förening kan skapa ekonomiska muskler för att ens få ett lag för Superettan. Med så pass få Malmöspelare i MFF:s A-trupp finns det givetvis lokala talanger över för ett lag med kvalitet för den näst högsta nivån. Men utan pengar – och publikstöd – är det en omöjlighet. Pengar talar.

Klubbar utanför stan lockar med bättre villkor.

På damsidan är gapet till LdB inte lika stort. LB 07 spelar i Elitettan. Sen är det rejält tomt. Malmö har inte ett enda lag i division 1.

LB 07 är den klubb på hygglig nivå som har flest Malmöspelare i sina A-trupper, damlaget sju och herrlaget åtta. Samtidigt som bredden på toppen är usel, är också antalet klubbar och lag färre än för bara några år sedan. På den tiden Malmö, i alla fall delvis, gjorde skäl för namnet Fotbollsstaden.

***

Och lika illa ser det elitmässigt ut i handboll. Förra säsongen gjorde några juniorer korta inhopp i HK Malmö i Elitserien. Två av dem har inför 2013/2014 flyttats upp i A-truppen. Skall bli intressant att se hur mycket speltid de får.

Hörde just i radio att kommunstyrelsen i Malmö beviljat damfotbollsklubben LdB FC Malmö 950 000 kronor för föreningens deltagande i Champions League.

Man gör det i ett jämställdhetsperspektiv, alltså gör en jämförelse med herrarna. Beslutet är alltså tagit ur ett genusperspektiv.

Jag berörde ämnet i en blogg den 13 juni. Min åsikt är densamma.

LdB har en alldeles för stor kostym i förhållande till intresset med bland annat tio spelare med utländskt pass. I fjor erhöll man 1,4 miljoner kronor av kommunen för att överleva.

Malmö har extra kommunala bidrag till arrangemang som gynnar besöksnäringen och som intresserar stora delar av invånarna. LdB gör tyvärr – och jag menar verkligen tyvärr – inte det.

Se bara på genomsnittet vid de allsvenska matcherna! Seriefinalen med många världsstjärnor på plats i ett strålande sommarväder mellan LdB och Tyresö drog 1 300 personer.

Och än värre, kvartsfinalen i fjor just i Champions League mot Frankfurt lockade 1 169 personer. I den pågående turneringen har LdB spelat två matcher hemma. Det kom 650 respektive 331 åskådare till Idrottsplatsen!

CL för damer är inte något som intresserar Malmös idrottspublik och några större intäkter till besöksnäringen blir det inte heller vid hemmamatcherna.

Det kan inte ligga i de skattebetalande Malmöbornas intresse att bekosta LdB:s medverkan i Champions League. Den uppgiften skall läggas på förbunden i Sverige och Europa.

***

Genusperspektivet irriterar också.

Förvisso är det i nuläget lite orealistiskt, men herrarna i HK Malmö kan kanske om några år kvalificera sig till någon av de europeiska handbollsturneringarna. Det ställer stora krav på ekonomin och HK lär lika lite som LdB hitta sponsorer till dessa extrautgifter.

Ställer kommunstyrelsen då upp igen med en extratilldelning? Man kan ju då inte hänvisa till något genusperspektiv. Idrotten är ojämlik mer än mellan könen.

Även mellan olika idrotter är det en stor spännvidd mellan möjligheten att skaffa sponsorer och attrahera åskådarna. Katrin Stjernfeldt Jammeh (S) borde i sitt uttalande inte hänvisat till just könsaspekten.

***

MFF och Redhawks har ett stabilt järngrepp över det mesta i Malmös idrottsvärld.