Semifinalspelet i handboll för Lugis herrar var pinsamt.

Enstaka genomklappningar händer i handboll, men tre mot samma lag inom en kort period är inte acceptabelt. Definitivt inte i en SM-semifinal. 77—108 är genanta siffror på tre matcher.

Nu är förvisso Sävehof för närvarande ett mycket bra lag. Och inte minst sevärt för de handbollsvänner som kan se utanför de snäva klubbgränserna.

Varje gång den unga färingen Elias Skipagötu får bollen i offensivt läge förväntar man sig en handbollsdelikatess. Och han är inte ensam om att hålla högsta klass.

***

Lugi är – och var – inte moget för en semifinalplats. Jag menar att experterna i tv och i övrig media inte analyserat kvartsfinalsviten 3—1 mot Ystads IF. Vad ett bra målvaktsspel betyder, vet alla som följer handbollen. Med sina tre bästa målvakter borta på grund av hjärnskakningar var YIF handikappat. Det syns också i statistiken. I de tre förlustmatcherna hade YIF-målvakterna en räddningsprocent på mellan 15 och 25. Då vinner man inga matcher på den nivån. I synnerhet som Lugis målvakter låg mellan 30 och över 40.

Den främsta anledningen till Lugis semifinalavancemang finns inte i den egna styrkan utan i Ystads skadesituation. Och då inte bara på målvaktssidan.

Verkligheten hann i fatt Lugi. Som detta till trots gjort en bra säsong. Det finns ingen anledning att inte framhålla detta.

***

Målvaktshjärnskakningar inverkade också på HK Malmös slutspelsmöjligheter. Man rubbar inte IFK Kristianstad i en matchserie över fem matcher utan ett bra matchtränat målvaktspar.

Därmed inte sagt att varken HK Malmös eller Ystads IF:s reserver gjort dåligt ifrån sig. Men i ett SM-slutspel krävs det en jämnare nivå över en längre period.