Hej Magnus,
Dina frågeställningar är relevanta, och skulle behöva diskuteras ingående.
Just Karlskronamatchen spelades sportlovsveckan och det innebär alltid ett publikt tapp för oss, framförallt är det mycket ungdomar som är borta.

Nä, sportchef det gäller inte längre. Vi jobbar numera i en sportgrupp utan någon direkt uttalad ansvarig.

Spänning är ju viktigt, inte bara i handboll utan i alla sporter. Dock med ett litet undantag och det är när, som senast, det är hemmalaget som är överlägset, då är avsaknaden av spänning ursäktad av åtminstone de allra flesta hemmasupportrarna.

Jag fick en kommentar från min vän Tommy Thysell efter mitt senaste handbollsinlägg.

Hans roll i HK Malmö är härmed klarlagd.

Hans analys av den klena publiksiffran (834) mot Karlskrona tål dock att diskuteras. Den var faktiskt högre än vid Karlskronas höstbesök och tar du bort de fem Skånederbyna är det bara Sävehof (887) som lockat fler till Baltiskan denna handbollssäsong. HK har fem hemmamöten med över 1 000 åskådare, alla Skånederbyn.

Jag, mycket handbollsintresserad, menar att tidpunkten, lov eller ej, har mindre betydelse. Kvalitet och spänning är viktigare. Vid vinst är de flesta hemmasupporters nöjda. Visst, men de mera neutrala handbollsvännerna vill nog även ha kvalitet. Och spänning.

De generellt sett låga åskådarsiffrorna vid HK:s hemmamöten visar att det inte räcker med segrar för att nå en acceptabel publiknivå. Hur nöjda HK-anhängarna än är.

***

Jag menar att kvaliteten och ovissheten måste höjas. När facit kommer fram är det oftast samma åtta slutspelslag och därmed också samma klubbar i de lägre regionerna.

Sverige har inte 14 elitlag på herrsidan. När man införde det i sig orättvisa poolspelet var syftet bland annat att lagen i grundserien ville ha mer än 26 matcher. Nu är det 32. Det är väl få som anser att kvaliteten höjts och att publiktillströmningen ökats.

Nej, minska antalet lag till tio med fyra inbördes möten. Det ger 36 matcher per lag, bättre sportslig rättvisa och fler garanterade publikdragande derbyn. Det är ju dessa som höjer snittet.

Tycker man sen att 15 ytterligare slutspelsmatcher blir för tufft, kan man överväga att någonstans reducera antalet kvarts- eller semifinaler från fem till tre. Eller återgå till en enda finalfestdag.

***

Såg i går IFK Kristianstad—Vardar 30—32 och med den matchen på näthinnan är det omöjligt att se att något lag skall vinna över Kristianstad i bäst av fem.

Olafur Gudmundsson!

I går var jag på handboll.

HK Malmö mötte Karlskrona, 31—25, i Handbollsligan. Toppen mot botten.

Vi var något över 800 personer i stora Baltiska hallen. Fler i storstaden Malmö var inte intresserade av att se svensk elithandboll.

Det är givetvis en oroande publiksiffra. Liksom tendensen för säsongen så här långt. Tack vare sin för de flesta överraskande positiva insats är det bara IFK Skövde som redovisa ett rejält plus, en ökning med över 500 personer per match. Kristianstad, minus 300, Sävehof, minus 225 och Lugi, minus 150, är de klubbar som tappat flest åskådare i nuläget. Övriga föreningar (utom Hammarby, plus 100 och Redbergslid, plus 150) visar även de på färre antal åskådare än förra spelåret, dock under 100.

Som klubbledare hade jag varit orolig.

***

Varför ser det ut så här?

Är det kvaliteten som inte är tillräcklig? Ta gårdagsmatchen som exempel. Det var ingen högre klass på spelet. Och matchen saknade dessutom en av handbollens viktigaste ingredienser, jämnhet och spänning. För att ett lag av Karlskronas klass skall hota serietvåan HK Malmö behöver man ha bra målvakter (det hade man definitivt inte) och skottmarginalerna med sig. Inte heller det hade Blekingelaget, fyra ramträffar den första kvarten. Det fanns inte tillstymmelse till spänning.

Tommy Thysell, det är väl sportchef han är i HK Malmö, kommenterade för en tid sedan en HK-segermatch på klubbens hemsida med något likande som: Det här inte var speciellt underhållande.

Det är välgörande när en i sporten så involverad person som Tommy faktiskt inser att den idrottsliga underhållningen många gånger är undermålig, även på den högsta nivån.

Det är inte alltid publiken (den uteblivna) det är fel på.

***

De här tankarna får en osökt att fundera över upplägget av Handbollsligan. En serie med 14 lag och 32 matcher i en lång transportsträcka, med nästan alltid samma sju lag på rätt sida om åttondeplatsstrecket. 

 Visst varje placering har sin betydelse för favörer inför slutspelet och kvalet. Men känner, och bryr sig, den stora idrottsallmänheten om detta? Jag är mycket tveksam.

Det för osökt in frågan om 14 lag inte är för många lag i ligan. Med sex eller sju matcher kvar är de åtta slutspelslagen i praktiken klara. Hur inverkar det på publikintresset?

Ovissare är det kring de nedre strecken.

Sverige har inte 14 lag av elitklass. Samtidigt har de sex lagen från den undre halvan vunnit fler matcher än någon gång (?) tidigare mot Toppåtta, elva vinster och dessutom tre kryss.

Anmärkningsvärt är att av nästjumbon Hammarbys sex vinster har fyra kommit mot ett blivande slutspelslag. Det gäller att vinna rätt möten.

***

Handbollen har alltid varit de små städernas sport publikmässigt. I Kristianstads kommun med 4 200 åskådare i snitt bor 40 000 personer, i Skövde (1 900) också 40 000, i Alingsås (1 650) 30 000 och i Ystad 20 000 drar YIF 1 700 per match och IFK 1 200. Ystads andralag är attraktivare än de tre storstädernas bästa lag.

***

På tal om publik. Det är svårt att se hur gammal en person är. Tog mig en titt runt omkring mig i går på läktarna och i foajén i paus och kollade. Av de 800 personerna var säkert cirka hälften pensionärer.

Ser inte bra ut i ett framtidsperspektiv.

***

Nu förbereder jag mig för att se Sävehof—Redbergslid på CMore. Två intressanta outsiders i slutspelet. Inför över 2 000 åskådare?

Handbollen har klarat av sitt steg 3 i USM.

Nu återstår 168 lag som i nästa omgång skall bli 48 finallag, åtta i sex åldersklasser, 15, 17, 19.

En stark ungdomsbredd, med betoning på bredd, är det bästa måttet på en idrotts hälsotillstånd. I detta hänseende mår svensk och skånsk handboll utmärkt.

Värre är det generellt sett med publiktillströmningen till den svenska elithandbollen.

Skåneklubbarna har så här långt skött sig bra i USM. 24 föreningar kom till start med 111 lag. Nu återstår 49 lag, fördelade på 15 klubbar. Det är antalet klubbar som är imponerande. För att nå till steg 4 behövs det en viss form av klass. Och bredd. Enstaka, tidigt mogna, ungdomar kan förvisso dominera ett lag men generellt sett behövs det minst uppåt tio skolade spelare för att få ett konkurrensdugligt lag på den här nivån.

Se er om i den skånska idrottsvärlden och fundera om hur många andra idrotter som kan visa denna breda topp på klubbfronten. Fotbollen, förstås. Men sen?

I de individuella grenarna är det simningen som har flest föreningar som kan konkurrera på riksnivå.

Kristianstad, Lund och Mellanskåne är de starkaste handbollsregionerna. HK Malmö är på väg – mycket tack vare sammanslagningen med Dalhem – att bli en komplett förening, tvåkönad med elit och bredd.

Men vad händer i Ystad? YIF har färre lag (3) än exempelvis Åhus (5) och inte fler än Lödde. Den utvecklingen hade ingen sett.

Åhus startade med sex lag, fem återstår. För den som gillar att småklubbarna sticker upp mot de etablerade är Åhus ett föredöme.

Och på tal om småklubbar. I vilken kategori skall man placera H 43 Lund? De båda A-lagen på nivå 4 i seriepyramiden men säsong efter säsong en av landets största och mest framgångsrikaste ungdomsavdelningar.

Kan man återta sin position som en respekterad elitklubb? På sikt lär det finnas spelarunderlag som i alla fall räcker några steg uppåt. Det är många som hoppas på en elitåterkomst.

Hittills i USM är H 43 den framgångsrikaste skånska föreningen med åtta lag kvar.

I övrigt:

7 lag: Lugi

5 lag: HK Malmö, IFK Kristianstad, Åhus

3 lag: Eslövs IK, Lödde, Ystads IF

2 lag: H 65, OV/Helsingborg, Ankaret (Bjärred)

1 lag: HK Kristianstad, Vinslöv, Staffanstorp, Lågan (Hörby)

En skön blandning av stort och smått.

Sista helgen i januari är det alltid svårt att få tiden att räcka till.

Handbollen, antingen VM eller EM, är inne i slutskedet. Pallasspelen, en av landets största inomhustävlingar i friidrott arrangeras i Atleticum.

I år hann jag med vad jag ville. Med ålderns rätt inskränkte jag jobbet som friidrottsfunktionär till två förmiddagspass. En liten kugge i ett maskineri på 100 personer.

Hann alltså utan stress se VM:s avslutande matcher i en turnering som Norden dominerade och fick i stort maxutdelning. Grupputdelningen gjorde att guld, silver och en femteplats var det bästa Danmark, Norge och Sverige kunde nå.

Sen skall vi inte glömma detta fantastiska Island, elva i totalen. Ett Island med i stort lika många invånare som Malmö som VM-elva! Och Malmö har i nuläget inte en enda spelare, fostrad i en av stans klubbar, i närheten av ett landslagsuppdrag.

***

Sverige gjorde ett bra VM. Även om man inte skall dra för stora växlar på placeringsmatch var insatsen i segermatchen mot Kroatien gedigen. Trupp och ledning tog det hela på allvar. Det var ett första viktigt steg mot kommande mästerskap. Jag vidhåller att det finns ett stort urval av kompetenta spelare med internationell kapacitet. Konkurrensen är tuff. De spelare som får chansen med mer speltid än vanligt, måste ta den och det gjorde de mot Kroatien.

Konkurrens är utvecklande.

***

Det finns många OM i idrottens efterhandsdiskussioner. Egentligen är de meningslösa. Sverige skärrade de värdiga världsmästarna, obesegrade Danmark, hade tre bollar upp och en frilägeskontring. Den missades, skottet hamnade utanför. Tänk OM. Meningslöst, jag medger. Men det var nog enda gången Danmark var under press.

***

Hos världsmästarna var för övrigt Henrik Kronborg, med ett spelarförflutet i H 43 Lund och Stavsten, assisterande förbundskapten.

***

Och i kulisserna bakom Norges avbytarbänk smög som vanligt Beddingestrandsbon Kent-Harry Andersson som rådgivare till den norska ledarstaben.

***

Det var också upplyftande att se de franska spelarna äkta glädje över den vunna bronspengen. De var regerande mästare men satte värde på en tredjeplats. Det skall man göra i ett VM i en stor idrott.

***

Och tack att Tyskland blev utan medalj.  Tyskarnas försvarsspel var stundtals alltför brutalt. Det hör inte hemma i en sport som vill utvecklas.

***

Slut på VM-festen.

Serielunk eller fest i Baltiskan på torsdag? HK Malmö gästas av Lugi i Handbollsligan.

***

Om friidrotten, Pallasspelen, återkommer jag.

Det blir inget VM-guld i handboll till Sverige.

Inte ens en chans till medalj.

Där fick man för att man ville leka expert.

I en tät, lång serie blir det alltid någon mindre bra match. Sveriges kom mot Norge, ett bra Norge skall understrykas. Men det var i för många viktiga detaljer det inte fungerade. För framgång i värdshandbollen behövs ett strålande målvaktsspel. Appelgren/Palicka har agerat på denna nivå i alla matcher utom i en, den mot Norge. Då var de bara bra.

Totalinsatsen mot Danmark var också bra. De ofrånkomliga misstagen kom i fel lägen för svenskt vidkommande. Eller om man så vill, ur motsatt synvinkel, danskarna visade klass och moral när de var under rejäl press. För visst skärrade Sverige under första halvan av matchen.

Sverige har en bred trupp. Så är det. Men på en del positioner finns det en klar rangordning. Som mittnia. Linus Arnesson har kompletterat Jim Gottfridsson  alldeles ypperligt men att, efter Jim skada, som Arnesson få nyckelrollen i det svenska anfallsspelet dit är steget svårt och långt. Arnesson har skött det bra. Men givetvis har han inte samma respekt som Gottfridsson, 2017 års EM:s viktigaste spelare, framröstad av en jury. Motståndarna har kunnat koncentrera sin defensiv på en tröttkörd Lukas Nilsson, svag i de två senaste matcherna, men lagets bäste under inledningen. Uppbackad av Jim Gottfridsson.

Saknaden av Jesper Nielsen i defensiven skall inte undervärderas.

Fingertoppskänsla är viktigt för en coach. Men ack så svårt. I Norgematchen var Niclas Ekberg väldigt duktig, Mattias Zachrisson snudd på usel. Det naturliga valet var Ekberg från start. Men han inledde med tre missar och in kom Zachrisson och var lysande.

På andra kanten fann förbundskapten Andresson rätt. En effektiv Jerry Tollbring från start till mål, ingen Hampus Wanne. Som kanske hade varit det naturliga förstavalet.

Som sagt: Fingertoppskänsla är viktigt för en coach. Men ack så svårt.

En reflektion: Kim Andersson och Kim Ekdahl Du Rietz har av olika anledningar, spel i Handbollsligan och ett frivilligt uppehåll, varit borta från världshandbollen under en period. Duktiga spelare, men visst har det märkts att de inte helt var mogna för ett långt VM med viktiga roller.

Ett VM med sina många matcher under kort tid kräver breda trupper. Det har Sverige men det fattas kanske lite spetskompetens på några positioner under den främste. Jag erkänner oförbehållsamt min överoptimism.

På lördag vinner vi dock över Kroatien och blir femma.

Inte illa i ett globalt VM.

Så försvann bryskt önskescenariot om vägen till ett svenskt VM-guld i handboll.

27—30 mot Norge kan aldrig bortförklaras. Att svenskarna hyfsade till siffrorna, från som värst minus sju, ger oss fortfarande möjligheten att nå en medaljmatch. De flesta i laget måste upp ett eller ett par snäpp. Tekniska fel tillhör spelet med dess snabbhet, fysiska kontakt och intensitet. Men det finns en smärtgräns. Den överskreds i går. Utvisningar tillhör också spelet, men felaktiga byten är inte acceptabla. Och inte heller som Fredric Pettersson ta en genväg genom mittcirkeln vid ett danskt avkast med utvisning som följd.

Optimist som jag är tror jag på en medaljmatch, vill helst slippa ett möte om en femteplats på lördag. Även om en femteplats är ok i ett i ett världsmästerskap i en global idrott. Vi pratar inte ishockey.

Nåväl. Danmark i morgon i en ödesmatch. Har sett de obesegrade danskarnas två senaste matcher. De har inte övertygat. Jag insisterar – trots Norgeförlusten – att Sverige har en bättre bredd. Men ingen Mikkel Hansen. Men fler måste ”ha dagen” i jämförelse med i går.

Och så finns det något som heter revanschlust. Den lär finnas. Visst kan Sverige med en bra start skärra nerviga danskar. Och vinna med de nödvändiga tre bollarna.

Det kan faktiskt räcka med en segermarginal på ett. För vem säger att Norge besegrar Ungern?

En ny spännande handbollskväll lär det bli.

Med domare som pallar för trycket. Paret som dömde Danmark—Egypten darrade betänkligt när det var jämnt.

Då är det snart dags för de två hittills viktigaste matcherna i VM-handbollen för Sverige.

I kväll Norge, på onsdag Danmark.

Har de senaste dagarna för första gången i VM sett våra nordiska grannars vinstmatcher, Danmarks mot Ungern och Norges mot Egypten.

Lag med världsspelare som Mikkel Hansen (Danmark) och Sander Sagosen (Norge) inger självfallet respekt. Men sin individuella skicklighet, kombinerad med spelintelligens kan de avgöra alla jämna matcher.

Jag är självfallet medveten om att man inte får dra avgörande slutsatser av en enstaka match. Men jag tror att – det som sagts både före och under turneringen – den svenska bredden är större och fäller avgörandet. Speciellt mot Norge, som definitivt är missgynnat av det alltför tuffa och orättvisa programmet. Matchen mo tEgypten sent i gårkväll borde ha satt sina spår i redan trötta kroppar.

De båda gruppettorna, Danmark och Sverige, har blivit premierade med ett gynnsammare program.

Sverige har varit mer eller minde favorit i sina sex tidigare VM-framträdanden. Är så även i kväll. Men det här blir tufft. Det är Norges sista chans att fixa en semifinalplats. Sverige har en till, via vinst över Danmark. Men den händelseutvecklingen vill jag helst undvika.

Ett önskescenario: Vinst mot Norge. Sen kan vi förlora mot Danmark, som sen vinner sin semifinal liksom Sverige.

Och Sverige förlorar inte två matcher inom fem dagar mot danskarna.

Så blir Sverige världsmästare.

”Det står på vår hemsida!”

”Vi hämtar inget från arkiven i dag.”

Det var beskeden jag fick i går förmiddag, när jag på Stadsarkivet skulle hämta ut en box med resultat för min ”Heleneholmsforskning”. I lördags var det nämligen Släktforskningens dag. Det fanns gott om gäster i lokalerna och personalen hade att göra. Jag kan acceptera att en person, en sån här dag, inte kan lägga en halvtimme i arkivkällaren på att serva en privatperson. Men nu är det så, att de som är flitiga besökare och studerar ett ämne kan få sitt material förvarat på ett rullbord i en låst lokal fem meter från receptionen. Men att hämta ”mitt” bord, inte ens detta kunde man hjälpa till med. Trots att det fanns många lediga platser i de talrika rummen.

Byråkrati i sin prydnad!

Och så denna övertro på att alla har tillgång till en dator och går in och studerar en hemsida inför varje besök på en institution.

Nu var det ett strålande väder och i stället för arkivstudier blev det en lite längre motionspromenad.

För att gå bort ilskan.

***

Såg matchen Malmö FF—IFK Malmö, 2—2, i fredags.

Förstår givetvis att intresset för MFF är många, många gånger större än för IFK.

Men måste ett referat i mitt husorgan (det handlar inte om krönikörens text) vara skrivit ur det typiska supporterperspektivet: Baklängesmålen beror alltid på egna misstag, inte på något positivt från motståndaren.

IFK:s mål beskrevs som MFF-misstag. På vilket konto hamnade MFF:s båda kvitteringsmål?

Jag är trött på så undermåliga analyser.

Skribenten i fråga orkade inte ens ta reda på vem som slog in IFK:s 2—1-mål.

Det var 17-årige Mikael Marques de Pombal Vivar, en av Småklubbsmalmös främsta talanger, uppmärksammad av åldersgruppens landslagsledning.

***

Såg att MFF inlett det kollektiva träningsåret med tre pass första dagen och två de resterande veckodagarna.

Lite förvånad är jag över upplägget. Givetvis kan man tycka att professionella fotbollsspelare i allmänhet tränar för lite. Samtidigt har jag ingen uppfattning på träningsstatusen inför nystarten. Men likväl, hur är trötta kroppar mottaglig för en så extrem tung träningsdos? Och då både fysiskt och mentalt.

I kommentarerna från ledarstaben kan man också skönja en viss lättnad över att truppen vekar ha gått oskadd ur den exceptionellt tunga perioden.

I min värld är risken för en rekyl överhängande.

Trötta kroppar är skadebenägna.

Se bara debatten om det tuffa VM-programmet i handboll.

***

Att MFF—IFK spelades i mörkret på plan 9 förvånade många. Den usla belysningen gav inte spelarna rättvisa. Avståndsbedömningen blev lidande.

Det märktes inte minst vid crossbollarna. De hamnade ofta fel.

Enligt en initierad källa var det av bekvämlighetsskäl MFF föredrog plan 9 framför den mer anpassade Limhamns ip.