Det är paus i Handbollsligan, högsta herrserien i Sverige.

Ett VM väntar, i Sverige och Polen.

Jag har sett färre ligamatcher än tidigare. Under EM för damer konkurrerade handbollen med sig själv, sen kom VM-slutspelet i fotboll som en övermäktig motståndare.

10 omgångar återstår före slutspel och kval.

Serien är jämnare än någonsin på den nedre halvan. Det accentuerades tydlig i årets sista omgång då HK Malmö en bit i andra halvlek låg under mot Aranäs och riskerade att gå till vila som sista lag, men lyckades vända och vinna och avancerade till en tiondeplats, som i slutändan ger en position i Ingenmansland. HK, skadedrabbat och med Magnus Persson med rött kort, visade då den bredd jag faktiskt inte trodde fanns med tanke på matchningen i tidigare omgångar.

Före seriestarten tippade jag HK Malmö som tia.

I tipset hade jag tättrion Sävehof, Kristianstad, Ystads IF. Så ser det ut vid årsskiftet, fast Kristianstad och Sävehof har skiftat plats. Hade dock trott att YIF poängmässigt skulle vara närmare toppduon. Det utmärkta Europaspelet har satt sina spår i serielunken. Tränaren Oscar Carlén har matchat brett och gett de lovande ungdomarna speltid i spänt läge, även internationellt. Det kommer att ge positiva effekter i det kommande slutspelet. Det bli en ny final för YIF. Mot

Sävehof, om nu prognoserna är de rätta angående de många skadorna på Olle Ek, William Andersson Moberg, Gzim Salihi och inte minst Elias Skipagötu.

Kan tränare Apelgren hitta en uppställning med kusinerna Skipagötu och Mittun på plan samtidigt blir det åka av – och handbollspropaganda De Lux.

Kristianstad i topp, bara fyra tappade poäng, skojar man inte bort. Lika lite som truppens bredd. Har coachen Stian Tönnesen den rätta fingertoppskänslan i sin  coachning?

Jag tippade Hammarby som fyra (är sexa), har visat kvaliteter inte minst i cupspelet, finalist mot Kristianstad senare i år. Återkommer Martin Dolk stiger styrkan och om inte annat blir Stockholmslaget en slutspelsoutsider.

Så har vi då detta Alingsås med sin tränare Mikael Franzén.  Man tappar och får nytt och plockar upp från egna leden och summan av allt blir alltid bra, fyra nu.

SM-finalisten Skövde, nu sjua, har inte klarat av förlusterna av fyra av ligans bästa spelare från förra säsongen. Skador har också ställt till det.

En av mina spelarfavoriter under hans Lugiår var Anders Hallberg. Han har tydligen förmåga att överföra sin spelintelligens till sina spelare i femman Hallby, höstens stora positiva överraskning.

Aranäs åttondeplats är naturligtvis också överraskande, har blandat och gett. Det är detaljer som avgör. Med senaste mötet, Aranäs—HK Malmö, i färskt minne: Ledning med fyra bollar efter 40 minuter, två bollinnehav med tomt HK-mål som man slarvar bort. Sex poängs differens till en blivande (?) bottenkonkurrent blev två.

Guif, nia, då? Tränaren Zoran Roganovics egen spelfilosofi präglar Eskilstunalaget. Bra, målrikt anfallsspel, betydlig sämre defensiv.

Så har vi då lagen på kvalplats Önnered, OV/Helsingborg och Redbergslid, alla på 13 poäng. Önnered verkar ha högst kapacitet, OV och RIK ojämna.

Lugi då, sist med 12 poäng. Har en svår hängmatch mot YIF kvar. När kommer Tho Übelacker tillbaka? Snarast är kanske en nödvändighet för att undvika direkteliminering. Men så illa lär det inte gå.

Vem åker ut direkt? Tre kandidater: Aranäs, OV och RIK.

Till kval: Två av dessa lag plus Guif.

Ingenmansland: Lugi och HK Malmö.

I onsdagens blogg konstaterade jag att den skånska ungdomshandbollen har både bredd och topp.

Samma betyg kan sättas på ungdomsbasketen.

Iakttagelserna gjorda efter de två första stegen i de båda sporternas SM för ungdomar.

I basket är det bara 15- och 16-åringarna som hunnit fram till steg 3. 16 lag i de fyra klasserna är kvar. Skåne är överlägset klar tvåa med elva lag kvar från fem klubbar.

Avståndet upp till Stockholm är dock enormt. 64 lag är steg 3-klara, 32 av dem kommer från Stockholmsregionens 17 klubbar. Totalt har 36 föreningar lag kvar.

***

Tre klubbar har full representation, det vill säga har fyra lag kvar, inför fortsättningen, Alvik och Blackeberg från Stockholm och Malbas. Lommaklubben Lobas har tre, Eos från Lund två och Trelleborg och Helsingborg vardera ett.

I det starka handbollsfästet Göteborg är basketen trängd, två klubbar med fyra lag.

***

Den stora ungdomsdominansen till trots har Stockholm numera svårt att hävda sig på det svenska seniorelitplanet. Samma kan sägas om Skåne.

Alvik är det enda Stockholmslaget i damligan, Fryshuset är störtsist i herrligan. I serierna under högsta nivån kryllar det av Stockholmslag.

Eos damlag är Skånes enda representant på översta platån.

Varför är det så?

Speciellt på herrsidan krävs det (minst?) tre utländska spelare för att hävda sig. Denna ekonomiska belastning klarar inte Stockholmsklubbarna. Och inte heller de skånska.

Det är dessutom tufft att få speltid för svenska talanger i herrelitlagen. För många är det mer lockande att spela en nivå under mer regelbunden till på plan.

Det är högst personliga funderingar om seniorbasketens geografiska spridning i landet på herrsidan. Två av de tre största städerna (se dock Fryshusets insats!) har inget lag i högsta serien. ”Landsorten” är dominant.

***

I handboll är Göteborg och Skåne, och till viss del Stockholm, de ledande regionerna på ungdomssidan. Det syns även på seniorplanet. För båda könen.

Trots att flykten till den utländska proffsvärlden är så mycket större i handboll än i basket.

***

Till slut en iakttagelse:

Fritidsförvaltningen i Malmö presenterade för en tid sedan en statistik över kommunens största lagbollsporter aktivitetsmässigt. Efter den givna ettan fotboll kommer faktisk basket (i huvudsak Malbas). I min värld lite anmärkningsvärt.

Basketen och handbollen har klarat av delar av de två första stegen på vägen mot finalspelet i maj för sina ungdomslag.

Handbollsbredden i Skåne imponerar. Det har jag konstaterat tidigare. 22 klubbar ställde upp med lag i 16- och 18-årsklasserna, 19 har lag kvar när det är dags för steg 3 i början av 2023.

I F 18 och F 16 eliminerades endast ett Skånelag/klass, i P 18 två och i P 16 faktiskt sex. Anmärkningsvärt i P 16 är att båda lagen från H 43 Lund är borta, lägg därtill att det lag som inte klarade att avancera i F 16 var H 43:s lag 2. Lundaklubben har trots dessa missar en väldigt stark ungdomsavdelning.

I 16- och 18-årsgruperna har Skåneklubbar följande antal lag kvar i steg 3:

6 lag: Lugi och Ystads IF

4 lag: HK Malmö, OV Helsingborg, Lödde Vikings, Åhus

3 lag: H 43 Lund, IFK Kristianstad,

2 lag: Ankaret (Lomma), H 65 (Höör), Eslövs IK, Kristianstads HK, IFK Malmö, Kävlinge, Vinslöv

1 lag: Lundagård, Stavsten (Trelleborg), Tollarp, IK Sund (Helsingborg).

Att notera:

Ystads 1F har tre lag kvar i P 16, Lugi två i samma ålder.

HK Malmö har byggt en gedigen ungdomssektion för båda könen, lag i omgång 3 i de båda äldre grupperna. Det har nästan alltid, som nu, OV.

Att Lödde och Åhus tillhör samma kategori inger onekligen respekt.

IK Sund har fått snurr på sin ungdomsverksamhet och kan förhoppningsvis ge stimulerande lokal konkurrens till OV.

IFK Malmös båda lag spelar i F 16. Klubben har för övrigt anställt förre landslagsspelaren och i handbollskretsar välkände Mikael Ekdahl som sportkonsulent.

***

I 14-årsklasserna sker ingen utslagning. Efter varje steg indelas lagen in i nya grupper beroende på resultaten. Liksom i de äldre klasserna skall det resultera i ett finalspel för åtta lag.

IFK Ystad, historiskt sett en förening som fostrat väl så många landslagsspelare som Ystads IF, har på senare år haft en svacka i sin återväxt. I ett gruppspel för P 14 vann IFK derbyt mot Ystads IF. Det uppmärksammades av lokalpressen,

Ungdomsidrott och handboll har olika villkor i massmedia beroende på var man verkar.

***

Återkommer med några iakttagelser om basketens USM inom kort.

Handbollens stora plus.

Men även dess stora minus.

Och detta på en och samma dag.

Avslutningsdagen av handbollens EM bjöd på kontrasterna.

Dramatiken i båda medaljmatcherna, de stora omsvängningarna och inte minst det strålande spelet och i det sistnämnda tänker jag mest på finalmötet. Det innehöll det mesta av vad jag vill förknippa med hög idrottsunderhållning. Tack för den Norge och Danmark!

Men så var det det där med bronsmatchen och domarinsatsen. I ett mästerskap får inte en domarinsats vara så undermålig som i den här matchen. Jag har ofta under många år på det här forumet hävdat att handboll är den svåraste lagbollsporten att döma och att video-repriserna är domarnas värsta fiende. Det står jag fast vid.

Martin Frändesjö, den kanske lite ”torre” men väldigt kunnige expertkommentatorn i tv, har ofta använt ordet ”tombola” när det varit alltför många frågetecken. I går var tombolan ordentligt igång. Mest kännbart blir det vid bedömningen av stürmerfoul (anfallsfel). Minst (jag räknade förstås inte) lika många gånger som anfallaren bestraffades bordet blivit straff för beträdande av målgården. I min värld är det en vekligt avgörande skillnad, förlorad boll i stället för straff. I EM har det varit alldeles för många fel just i denna bedömning. Samma tendens finns i den inhemska Handbollsligan. Den defensiva målgårdslinjen är inte lika minerad nu som tidigare. I min värld en farlig väg.

Det var många kvinnliga domarpar. Absolut inget fel i det. Men – nu är jag ute på farligt tunn is – var alla paren kvalificerade för denna hetluft? Jag har i herrmästerskap sett franskt, kvinnligt tvillingpar döma strålande. Varför de inte var med i EM vet jag inte. Ett ryskt par av högsta klass var bojkottat av givna skäl.

Domarstandarden är ett stort problem för handbollen, ett minus för en sport jag gillar. Men en kärlek som ställs på prov, när tombolan går på högvarv alltför ofta.

I dag avslutas EM i handboll för damer.

Drygt 14 dagars oftast bra underhållning. Kvaliteten i några av de inledande matcherna höll inte den klass man är van vid i ett EM-slutspel för damer. Intrycket är att bredden försvagats. Tillfälligt?

När det blev dags för de inbördes mötena mellan toppnationerna blev det just den underhållning som jag som handbollsvän – och allmänt idrottsintresserad – värderar som en av idrottsårets höjdpunkter.

***

Danmark mot Norge i final. Logiskt efter grupp- och slutspel. Bäst bredd och bäst topp.

Det sätter också Sveriges insats i rätt dager. Sverige hade två förluster, båda med två mål mot de båda finalisterna. Alla som regelbundet följer handboll vet att i målmässigt jämna matcher är marginalerna små och avgörande. Därmed inte sagt att våra nordiska grannars vinster på något sätt var orättvisa.

Sveriges placering som femma visar på den nivå damlandslaget finns. Jag menar att detta är bra, klart godkänt. Vem hade på allvar före EM verkligen tippat på medalj?

Att förhoppningarna infann sig under tiden berodde på att ett hemmainspirerat Slovenien i inledningen vann över Danmark.

Sverige har ett av världens bästa damlag. Herrarna är regerande Europamästare. Men för att damerna skall nå samma status behövs fler riktiga världsstjärnor. Jamina Roberts, Linn Blohm och försvarsmässigt Anna Lagerquist är för få. Det finns förbättringskapacitet hos många av de unga men steget från internationell talang till etablerad världsstjärna är enormt. Många måste ta det och dessutom ganska snabbt.

***

Det stora målet för förbundskapten Tomas Axnérs Sverige är OS i Paris 2024. OS är den svåraste turneringen att kvala in till men väl där den lättaste att ta medalj i. Det är få lag och den heliga, olympisk-geografiska spridningen ger ett ihåligt startfält.

I årets svenska VM-trupp är åtta spelare över 30 år, när det dags för OS i Paris. Hur många av dessa hänger med till dess? Och inte bara hänger med, de måste dessutom bli stabilare på internationell nivå. Som det sett ut under EM har kvaliteten varierat match för match för många av dem som skall bli de som kompletterar våra tre världsstjärnor.

EM visade – i alla fall sporadiskt – att några unga har förutsättningar att nå världstoppen. För dem är i dessa sammanhang två år dock en kort tid.

Men varför grubbla om OS 2024?

Gläds i stället åt en bra genomförd EM-turnering för det svenska landslaget, som gett både spänning och bra spel.

När Ystads IF gästar Baltiska hallen för en seriematch i handboll är jag vanligtvis en trogen gäst.

Antingen det gällt mötena mot IFK Malmö eller som nu HK Malmö.

Är man uppvuxen i Skurup med Ystads Allehanda som husorgan var det naturligt att det blev just YIF som blev det första favoritlaget i handboll. Lite av den känslan finns ännu kvar.  I kväll kommer YIF till Baltiska hallen, från dörr till dörr cirka 300 meter från min bostad. Men skall jag bryta min goda vana och denna gång avstå ett besök? Väl medveten om att idrott på plats, oftast, ger en pluseffekt.

Men samtidigt med fem matcher i Handbollsligan spelas sex avslutande mellanrundsmatcher i EM för damer. För Sveriges del tre direkt avgörande. Med den moderna tv-tekniken går det att följa allt utan att missa en enda minut.

15.30: Ungern—Slovenien

18.00: Sverige—Kroatien, och när den matchen är slut cirka 19.30, kopplar man upp tv:n och ser HK Malmö—YIF från avkast till slutsignal.

Sen kan man göra lika dant med Norge mot Danmark vid 21-tiden.

Ett I-landsproblem. Visst är det så. Men en värld som idrotten lever i. Publiken är bekväm. Med ålderns rätt (?) tillhör jag den skaran.

Men man kan också ställa frågan: Varför konkurrerar handbollen med sig själv och lägger fem elitmatcher samtidigt som EM-handbollen har några direkt avgörande matcher? Ingen kan ha varit ovetande om kollisionen.

Jag är medveten om svårigheterna att hitta tillräckligt med attraktiva speldagar i ett späckat program. YIF har sitt Europaspel och är kvar i Svenska cupen, liksom HK Malmö.

Men dagens krockar känns onödiga.

Och ge en handbollsnörd en viss vånda. Och kanske också ge ett lite dåligt samvete. Man kan inte sitta i sin insuttna tv-fåtölj och beklaga sig över alla tomma stolar i Baltiskan.’

Men det lutar åt att det blir så …

Jag är ingen man av stora ord.

Journalistiskt tråkigt förstås. Men sån är jag.

Låt mig först poängtera att Tyra Axnérs 20 minuter långa inhopp i EM-matchen i handboll mot Danmark visade på en osedvanlig stor talang. Nio mål, en assist och en fixad straff i ett slutspel i en internationell stor idrott skojar man inte bort. Jag har sett Tyra Axnér spela alldeles för lite för att ha någon uppfattning om hennes kapacitet. Men visst imponerade hon.

Sen finns det alltid detta m e n, detta lilla förargliga ord.

Tyra kom in när matchen i stort var körd, 8—14, och alla som ser handboll kontinuerligt vet att skärpan, i båda lagen, avtar ju större målavståndet är. Tyra spelade bara anfall. De luckor hon lämnade vid sina byten utnyttjade danskorna obarmhärtigt vid sina snabba avkast vid minst fyra tillfällen. I topphandbollen krävs ”tvåvägsspelare”. Som sagt, jag har sett Tyra Axnér för lite för att veta hur bra hon är defensivt.

Pappa Tomas, förbundskaptenen, får ett problem att lösa i fortsättningen om han vill matcha dottern under längre perioder. Har Sverige råd till två byten anfall/försvar varje gång Tyra spelar? Anna Lagerquist är ett måste i defensiven. I den moderna snabba handbollen duger inte två byten.

Jag dissar absolut inte Tyra Axnér och hennes insats mot Danmark. Den var jättebra. Offensivt.

Låt nu trycket på talangen, märk väl, inte stjärnan, Tyra Axén inte bli för tungt!

I min idrottsvärld tänds inga stjärnor efter 20 minuters bra spel i en match som i praktiken är avgjord.

Ursäkta, så tråkig är jag. 

***

Har sett en del matcher i EM, de flesta i Sveriges grupp. Jag har en viss känsla av att kvaliteten är sämre än i tidigare mästerskap. Men jag avvaktar tills mellanrundan är klar innan ett slutligt omdöme.

Efter de senaste granskningarna av skånsk friidrott är det angenämare att studera återväxten i skånsk ungdomshandboll.

Jag gör det med utgångspunkt från insatserna i USM, väl medveten om att det finns en stor verksamhet under SM-lagen, som visar ett handbollen vilar på en stabil grund.

För en tid sedan noterades i den här bloggen att i 18-årsklasserna nio damlag av 12 tog steget direkt till steg 3 (det vill säga kom etta eller tvåa i sin grupp) och bland herrarna åtta av 12.

***

Sen dess har även 16-åringarna klarat av sitt första steg. Damsidan var stark. 20 lag deltog, 15 avancerade direkt till steg 3. Att två av dem kom från Lugi är inget anmärkningsvärt men att även IFK Malmö fick två lag klara för tredje steget är anmärkningsvärt och positivt. Lägg till att HK Malmös lag också avancerade och den positiva bilden av flickhandbollens utveckling i stan accentueras. Det är länge sedan Malmö kunde visa en sådan stark flicksida. På 1980 hade Dalhems IF, främst, och Malmö BI både bredd och lag i Sverigetoppen.

Övriga lag som är steg 3-klara är Kristianstads HK, Ankaret, Lundagård, Eslövs IK, OV Helsingborg, H 65 Höör, H 43 Lund, Åhus, Lödde och Ystads IF, alla över år stabila ungdomsföreningar.

***

De skånska klubbarna hade det tuffare på pojksidan i sitt inledande gruppspel. Elva lag slipper steg 2, åtta måste i höst ta den vägen för att få spela USM även 2023.

Av de elva har Ystads IF alla sina tre lag vidare. I min värld imponerande även om man tävlar i tvåårsintervaller. Lugi visar att det verkligen är en tvåkönad förening, liksom bland pojkarna tog sig två lag direkt vidare.

Övriga lag: IK Sund (Helsingborg), Lödde, HK Malmö, IFK Kristianstad, Vinslöv och OV.

Anmärkningsvärt är att inget av H 43:s båda lag tog direktsteget till omgång 3. Det är för tidigt att dra några slutsatser av denna ”miss”, som givetvis kan kompenseras i steg 2.

***

14-åringarna har också spelat sina första matcher. Upplägget är annorlunda, Inga lag slås ut. Efter det första gruppspelet går alla vidare och seedas efter prestation för att i de följande omgångarna skall få likvärdigt motstånd. Till finalspelet skall åtta lag, precis som i de andra två åldersklasserna, åtta lag utkristalliseras.

Sympatiskt, 14-åringar skall inte känna sig utslagna. Men dyrt, många, långa, dyra resor med övernattning.

Det finns inom ungdomsidrotten, gäller alla sporter, en ekonomisk segregation. Alla familjer har inte råd. Och inte alla föreningar heller.

Kanske något att fundera över.