Förspelet är klart, grundomgången i EM-handbollen är avklarad.

Redan i eftermiddag börjar förfesten, huvudrundan, innan det är dags för finalfesten den 26 och 28 januari.

Det har redan blivit några timmar i tv-fåtöljen. Det har varit några spännande matcher med stor dramatik. Och överraskningar. Som att Spanien, av alla, inte avancerade, ett Spanien som i de sju senaste internationella mästerskapen tagit sex medaljer. Bra att ha i åtanke om nu även Sverige skulle hamna utanför prispallen. I ett handbolls-EM sitter medaljerna högt.

***

Alla idrotter har en förhoppning om en större bredd. Österrikes insats med kryss mot såväl Spanien som Kroatien var kanske ett steg mot en mera permanent plast på toppscenen.

Ungern tappade inga poäng på sin väg mot huvudrundan. Man har länge väntat att ungrarna skall ta ett ytterligare steg på rankinglistan. Dags nu?

Färöarnas insats är naturligtvis imponerande. Elias Skipagötus exceptionella förmåga har man lärt sig uppskatta under säsongerna i Sävehof, men att det fanns så många fler unga spelare på Atlantöarna att man kan oroa i ett slutspel i EM, det var det väl få som anade. Skipagötus förmåga att bestämma tempot i matcherna är imponerande. Låt vara att det stundtals går långsamt.

Island klarade sig som oftast vidare och det inger alltid respekt.

Den stora besvikelsen är Polen, ja, förutom då givetvis Spanien.

Vem har då övertygat mest? Jag har ännu inte sett Danmark, vars möten kolliderat med Sveriges. Inte heller Norge har jag sett, deras resultat har inte direkt imponerat.

Mötet Frankrike—Tyskland, 32—30, var en tuff tillställning, där båda lagen visade hög klass, speciellt fransmännen i de avgörande momenten. Men ett kryss mot Schweiz visar på sårbarhet.

***

Sverige, då? Första målet att nå huvudrundan med två på poäng infriades, om än med möda. Men glöm inte att Nederländerna, denna fantastiska idrottsnation, sedan några år tillhör skiktet precis under de absolut bästa i världen. Holländarna kommer att skärra fler lag än Sveriges.

Det som gav en viss oro ur svensk synvinkel var att ingen av de två uppställningar man konsekvent litat på i såväl genrepen eller i de två inledande EM-matcherna lyckades helt ut. Och, kanske än märkligare, de fick inte ens spela tillsammans.  Den uppskrivna, och det har varit berättigat, bredden kom så att säga aldrig upp till bevis. Det gjorde mig lite konfunderad. Behövdes det så lite av gnissel i spelet för att ändra på de uppgjorda planerna?

I kväll är det upp till bevis mot alltid besvärliga Slovenien.

Handbolls-EM tar sin tid.

Visst har det varit en del matcher, där man med fog kan fundera över bredden i den europiska handbollen för att dagen efter får uppleva det som gör idrotten så fascinerande, matcher där de små utmanar och till och med vinner över de stora och etablerade.

Det finns all anledning att återkomma efter att det första gruppspelet är avklarat.

***

Ungdomsidrotten har fullspäckat program under storhelgerna. Bollsportsturneringarna är många.

Handbollen har kommit igång med sitt USM. I helgen avgjordes Steg 3 för 14-årspokarna. Det gick bra för Skåne. I just 14-årsklassen har handbollen ett extra sympatiskt system. Inga lag skall bli utslagna. Efter varje steg får lagen en ny nivå att spela på. Systemet ger dock inte avkall på vikten av tävling. I steg 5 skall åtta lag ha utkristalliserats för att tävla om USM-titeln i maj i Uppsala.

En nackdel med utformningen är att den är dyr för klubbarna – och föräldrarna. Många matcher med resor och mat och uppehälle kostar inte så lite.

Ju mer man sätter sig in i ungdomsidrottens ekonomi desto mer ser man av den stora faran, den ekonomiska segregationen.

Fick i veckan en uppgift att 9-åringar måste betala 2 500 kronor per termin för att vara medlem i en av Malmös fotbollsklubbar.

***

Åter till steg 3, nivå A. I åtta 4-lagsgrupper kvalificerade sig de tre främsta till Steg 4. Det klarade IFK Malmö, Ystads IF, OV Helsingborg, Eslövs HF och Lugi 2 som poolettor, Dalby IF (Bravo!), Kävlinge och Ankaret (Bjärred) som tvåor och Lödde Vikings som trea.

Från nivå B tog Lugi och H 43 Lund, som vann var sin grupp, sig åter upp till nivå A. Det innebär att tio av de 32 lag som kan komma till Uppsala är skånska.

***

Steg 3 för 15- och 16-åringar i basket börjar nu i januari. 16 lag återstår per åldersgrupp. Märk att basketen har ettårsintervaller mot handbollens två.

Malbas har lag kvar i alla fyra grupperna, Eos i F 15 och F 16, Lobas i F 15 och P 15 och Helsingborg och Trelleborg ett vardera i P 16.

Med andra ord inte alls handbollens bredd.

Men liksom handbollen är basketen stark i Lund (Eos, Lugi, H 43) och Lomma (Lobas, Ankaret).

Rent generellt är Lunds ungdomsidrott stark.

***

Basketen är Stockholmsdominerad.

Av de 64 lag som skall spela i Steg 3 är 31 från Storstockholm, 10 från Skåne och 23 från övriga Sverige.

Skåne hade behövt fler satsande föreningar.

EM i handboll har börjat.

Det kommer att ta mycket av min tid. Inte final förrän den 28 januari. Här gäller det att prioritera, eller om man så vill, prioritera bort. Det blir inte lätt.

Den här bloggen skulle ha publicerats för några dagar sedan. Men så pajade  både datormus och tangentbord och då står man där –  den moderna människan – mer eller mindre handlingsförlamad. Ja, jag vet, jag vet: Man kan fixa det mesta via en modern mobiltelefon, men begär inte att jag skall skriva ett långt inlägg på en liten mobil.

***

Vem blir då Europamästare?

Storfavorit är förstås Danmark, världsmästare de tre senaste gångerna, 2023, 2021 och 2019. I sanning imponerande. Men i ett EM är konkurrensen om medaljerna lika hård. Det har inte minst Danmark fått erövra, i de tre senaste EM-turneringarna har Danmark placeringarna, trea, 13:e och fyra.

Fyra medaljer av sex i de senaste mästerskapen gör Danmark till näst bästa medaljnation. Bäst är faktisk Spanien med fem medaljer. Inte illa.

Frankrike har fyra, dock utan Danmarks guldglans, endast en förstaplats.

Sverige hävdar sig bra i detta korta tidsperspektiv, ett guld och två silver.

Kroatien med ett silver i EM och Norge med ett brons, också i EM, är de övriga medaljnationerna.

Det är bland dessa sex jag också ser årets medaljörer. Möjligen kan Tyskland med hemmastödet knipa ett brons.

Jag har inte tagit med OS. Sett i ett breddperspektiv håller ett OS inte samma klass- Men medaljtrion från Tokyo 2021 ger samma bild: Frankrike, Danmark, Spanien med Sverige utslaget i kvarten med ett mål mot Spanien.

***

Mitt eget guldtips? Sverige.

Lite patriotism, givetvis. Samtidigt har laget under hela 2020-talet visat att man tillhör Topp-6. Man glömmer förvisso lätt, men har vi – nu kom patriotismen fram – någon gång haft en bredare trupp och då tänker jag på spelare med internationell erfarenhet på hög klubbnivå? Någon årgång under Bengt Johanssons tid, måhända?

I bästa fall blir det nio matcher på 19 dagar. Det kräver kvalitet på många händer. Samtidigt är marginalerna små – och många. En målvaktsräddning, eller en ramträff, kan ju faktiskt vara skillnaden mellan ett guld och femteplats. Jag lovar att inte sätta fiaskostämpel på svensk medaljmiss. Det här är ju inte hockey.

***

Sveriges val av motståndare i de två sista träningsmatcherna, Japan, har diskuterats. Japanerna höll inte måttet. Värdet av de två utklassningsvinsterna har ifrågasatts. Jag håller med.

Men i ett större perspektiv är det betydelsefullt att den Europadominerade handbollen breddas. Länderna i Sydostasien, främst Sydkorea och Japan, i arabvärlden, Afrika och Sydamerika måste få influenser och erfarenhet genom matcher mot toppmotstånd. Som nu Japan mot Sverige.

Andra europeiska stornationer genrepade också mot lag från B-nationer. Jag tycker det är ett sympatiskt drag inom handbollen.

***

Ishockeyn visar inte samma generositet. I alla turneringar av vikt var det Ryssland, Tjeckien, Finland och Sverige. Nu när Ryssland är bojkottat är Schweiz ersättaren.

Nog hade världsishockeyn haft ett behov att breddas? I enstaka matcher i VM har de små visat att de kan utmana de stora men inte i en lång turnering. De saknar den erfarenhet som matchning mot eliten ger. De fyra stora utestänger dem från möjligheten.

***

I ett internationellt mästerskap i handboll  har jag alltid två favoriter, Sverige, förstås, och Island, också förstås.

I det pågående EM-slutspelet har jag fått en tredje, Färöarna, förstås.

Är det inte fantastiskt att två små önationer ute i Atlanten kan ha två lag bland Europas 24 främsta?

Tillsammans har de  en befolkning obetydligt större än Malmös.

I veckan börjar EM-slutspelet i handboll för herrar.

De regerande mästarna Sverige genrepade i Ängelholm inför över 5 000 åskådare. Enligt uppgift bevakades matchen mot Japan av en enda skrivande journalist, Aftonbladets Johan Flinck. Efter vad jag förstår hade inte heller Tidningarnas Telegrambyrå, TT, någon på plats. Referatet baserades på tv-sändningen. Närliggande Helsingborgs Dagblads medarbetare fokuserade helt på regionens elitlag i diverse lagbollsporter. Samarbetstidningen Sydsvenskan kunde vid annan prioritering då också få en artikel med skånsk touch. Det fanns onekligen ingångar.

Och visar inte 5 125 personer att det finns ett brett intresse för svensk landslagshandboll? Som vän av handboll, känner jag oro, och lite rädsla, över hur lågt sporten prioriteras i tidningsvärlden. En enda skrivande på sista testet inför EM är ett skrämmande bevis, dels för pappersmedias allmänna kris och dels för handbollens status i inom sportjournalistiken.

Heders för Johan Flinck, som står upp för handbollen. Det är han som gör att jag har en daglig digital prenumeration på AB.

Rent allmänt skall förstås inte det alltmera minskade skrivandet enbart läggas på media. Hur sköter förbunden (och föreningarna) på olika nivåer sin information? Det är ofattbart att TT inte regelbundet sänder ut resultaten från de europeiska klubbturneringarna. Och hur många har kunnat följa Svenska cupen, som skall avgöras i Final Four i februari/mars. De båda finalhelgerna kommer att sändas av SVT. Det tackar vi för.

***

Nu handboll på en lägre nivå, USM. Steg 3 för flickor 18 avgjordes.

Det blev en tung skånsk helg. Endast tre lag, Lugi, H 43 och HK Malmö, av elva tog sig vidare. Nu återstår totalt 20 lag, som skall bli åtta inför finalerna i maj i Uppsala.

I de olika stegen tar man vid lottning hänsyn till ekonomi och miljö, vilket innebar att några Skåneklubbar hamnade i samma pool, i två fall var tre av fyra från Skåne. Så var det i den grupp som HK Malmö blev tvåa i. I en direkt avgörande match blev det 22—22 mot trean Lödde.

Eslövs IK var också nära avancemang, föll på inbördes möten mot elitklubbarna Irsta och Skuru.

Även Ystads IF var ytterst nära avancemang. Ett sent Torslandamål gav kryss inbördes mötet och innebar att YIF åkte ut.

Så tre Skånelag var nära att bli fem.

Ungdomsidrotten får en alltmer undanskymd plats i pappersmedia, i alla fall i de regionala.

Lokalpressen är mera generös. Tja, nu skriver jag utan att ha riktigt under fötterna. Det är bara Ystads Allehanda jag har koll på.

Tidigare kunde man ta del av resultaten från de stora jul- och nyårsturneringarna i Malmö och Lund i fotboll, handboll och basket. De två sistnämnda i Lund höll, och håller, en hög klass med bra internationellt deltagande. Fotbollens Skånecupen har tenderat till att bli en ren Malmöangelägenhet. Runt om i Skåne arrangeras samtidigt en massa konkurrerande turneringar.

***

Ett junior- och ungdomsmästerskap som dock uppmärksammas rejält är det pågående JVM-et i ishockey. I vissa media och hos många journalister lite hysteriskt. Om jag får säga min mening.

Jag förstår att anhängare av andra idrotter känner sig förfördelade. Liknande prestationer, som nu Småkronornas finalplats, i globalt betydligt konkurrenskraftigare idrotter omnämnts ibland inte ens i resultatbörsen.

Men man kan naturligtvis inte bortse från hockeyns attraktionsvärde. Det är imponerande att ett juniorlag kan fylla, över 11 000 åskådare, Scandinavium vid varje match.

***

Nu lite om ungdomsidrott på en lägre nivå. USM i handboll skall nu på det nya året spela Steg 3, som skall kulminera i maj med Steg 5, Final 8.

Dessa riksmästerskap, eller om man vill kalla det SM, är, oavsett idrott, ger en indikation om hälsotillståndet och kanske viktigare om framtiden.

Min bedömning är: Skånsk handboll mår alldeles utmärkt.

Att 29 klubbar anser sig ha 100 tillräckligt bra lag i sex klasser för att deltaga i dessa sammanhang tyder på bra bredd. När den första grova gallringen är gjord har 19 klubbar 65 lag kvar. I steg 3 sker förvisso den stora elimineringen men i min värld är det betydelsefullt att ha många spelare i tonåren. Det har skånsk handboll.

Men det finns stora luckor i rekryteringen. Skånsk ungdomshandboll är koncentrerad till några få regioner, Lund med kranskommuner, Mellanskåne, och Kristianstadstrakten. Ystad med sin två klubbar är stabilt. De två största städerna, Helsingborg och Malmö, strävar på men det lyfter inte riktigt.

Lugi med 13 lag och Ystads IF med 8, har lag kvar i alla sex grupperna, liksom Lödde Vikings, vars ungdomsverksamhet år efter år är imponerande. Klubben levererar ständigt talanger till elitlagen.

***

I Lund har H 43 numera svårt att hävda sig på ungdomssidan. Konkursen 2014 sätter ännu sina spår. Nu leder herrarna division 2 och ett avancemang kan måhända vända trenden så att de talanger som bevisligen finns stannar kvar i H 43. I längden räcker det nog inte att glädja sig åt alla de före detta 43-ungdomar som spelar på hög nivå, både internationellt och nationellt.

IFK Malmö är i en liknande situation på flicksidan, fast från ett sämre utgångsläge. A-laget är ett mellanlag i division 4, nivå 6. Varje säsong har IFK flicklag långt framme i USM. Det här spelåret är två 16-lag och ett 14-års kvar i Steg 3. Talangunderlag finns men, också konkurrens från många klubbar i regionen med A-lag på en högre nivå.

IFK Ystad, som i sina led, under ett längre tidsperspektiv, fostrat väl så många internationella spelare som Ystads IF, har haft en djup svacka i sin ungdomsavdelning, har nu ett pojklag i såväl 18- som 16-årsklassen. För oss som har åsikten att lokal konkurrens stimulera, lär detta betyda att Ystadhandbollen blir än starkare.

***

Det finns fler intressanta detaljer att plocka fram inför steg 3. Men det får vi ta  när USM går vidare.

Handbollsliga för herrar gör en paus på cirka en månad, EM väntar runt hörnet.

Jag har sett 33 matcher, de flesta helt, några bara en halvlek. Det nya tv -sändningsavtalet har varit omdiskuterat. Det märks att det en lågkostnadsproduktion med färre kameror och sämre repriser. I min värld är sändningarna helt okej. Att jag sen är så oteknisk att jag inte kan casta över matcherna från min stationära dator till en större tv-skärm, det går att leva med.

Referenterna är, oftast, för mig okända. De flesta håller acceptabel kvalité, några direkt undermåliga, snackesaliga herrar. Jag saknar Patrik Westbergs sakkunniga entusiasm. Extra nöjd blir jag när Charlie Sjöstrand, alltför sällan, dyker upp som expertkommentator.

***

Skövde, serietvåan, är den positiva överraskningen, mästarna Kristianstad den negativa. Tio omgångar, elva för just Kristianstad och HK Malmö.

Malmös höst är också bättre än förväntat. Frågetecknen var många. Nye Truls Grötta blev ett av seriens främsta utropstecken och då Magnus Persson fortsätter att leverera har HK en förstauppställning av toppklass. Bänkspelarna har fått mer och mer speltid och utnyttjat den bra. Mitt tips att HK skulle missa  slutspelet tar jag tillbaka.

Liksom att Lugi, trots sitt prekära läge som näst sist, kommer att direktelmineras. Dels är Aranäs för svagt (trots stundtals bra insatser med oflyt) och dels är det unga Lugilaget under stark utveckling anfört av stortalangen Axel Månsson. Att han redan den här säsongen var mogen att ta ett så stort ansvar, och lyckas med det, det trodde jag inte. Några andra talanger i laget har också tagit stora steg i sin utveckling.

Ystads IF och IFK Kristianstad blir man inte riktigt klok på. Lagen har verkligen blandat och gett. Lag med så mycket erfarenhet, och kvalitet, borde ha presterat bättre. Kristianstad är mycket beroende av Marcus Olsson (ej med i gårdagsförlusten mot Önnered, som inte heller fått det att fungera).

Och visst är det förvånansvärt att YIF är så beroende av veteranen Kim Andersson?

***

Vilka lag har då i sina bästa stunder imponerat mest? I min värld tveklöst Sävehof och Hammarby, även om det finns några plumpar.

***

Vem går då till slutspel? Av de åtta lag, som nu finns över strecket (Sävehof, Skövde, Hammarby, HK Malmö, Alingsås, YIF, Guif och Kristianstad) kommer ojämna Guif (stundtals verkligt bra men lika ofta stundtals snudd på usla) att lämna plats åt Önnered. Guif tar plats i ingenmansland tillsammans med. Ja, vem? Det blir ovisst mellan Karlskrona, Amo, Hallby och Lugi.

Hösten har visat att alla dessa lag haft förmåga att lura topplagen på poäng.

Det lär bli en intressant fortsättning att följa via datorn. Och någon gång i Baltiskan.

***

Slutspel är förstås något annat än serielunk. Hemma/borta-tabellerna visar dock klart på betydelsen av hemmaplan. Så visst är varje placering av vikt.

Jag var på handboll i går, HK Malmö—Sävehof, 24—32.                                         

Liksom många andra kom jag till Baltiska hallen med färskt minne av helgens strålande handbollspropaganda från damernas VM. Vi blev besvikna. Det blev ingen ”damhandboll”, speciellt tempomässigt. Det var gåhandboll med ett uselt tempo både vad gäller förflyttningar av boll och spelare.

Av vad jag förstår av artiklar, både före och efter matchen, på HK:s officiella facebooksida ingick det i taktiken att dra ner på tempot för att kunna hota serieledarna. I pausen fick jag vidimerat av ett ”öra”, som var närvarande vid taktikgenomgången, att tränarteamets order var just att spela och röra sig långsamt.

Visst, taktik tillhör en del av spelet. Men samtidigt har man som hemmalag ett visst ansvar gentemot den betalande publiken. Jag menar att HK Malmö svek många av de nästan 1 500 åskådarna. När nu de taktiska dragen inte fungerade de första 30 minuterna, 13—18, hade jag förväntat mig ett annat recept efter pausvilan.

Sävehof bjöd inte heller upp till någon snabbdans, blixtrade till med några målgivande kombinationer, när man kände för det. Det var det intryck man fick från läktarplats.

Måldramatik och tempo, kombinerat med finess, givetvis, präglar en bra handbollsmatch. Uteblir det mesta av detta blir det ingen bra underhållning.

För lite av den varan har en trängd svensk klubbhandboll inte råd med. Man måste värna om den publik som söker sig till arenorna.

***

HK Malmö gör ett beundransvärt arbete för att öka handbollsintresset i stan. Höstens framgångar har gjort att hemmasnittet ökat med cirka 200 personer, till 1 072. Nu är det inte fullt rättvisande att dra någon slutsats efter halva säsongen, men HK:s ökning är den näst högsta efter Hammarbys 400.

Till dags dato är det bara fyra klubbar av dem som spelade i Ligan även förra spelåret, som förbättrat sitt publiksnitt. De övriga är Guif och Skövde.

Halvtidssnittet är i paritet med förra säsongen slutresultat. Det är nykomlingen HF Karlskrona som kompenserar de övrigas bortfall. Blekingelaget snittar med 1 604. Det är bara Kristianstad (3 096) och Guif (1 654) som är bättre.

***

Publikutvecklingen över tid är dock negativ. Före pandemin låg snittet något under 1 500, 2022/23 på 1 267 och i dag på 1 240.

Den samlade svenska klubbhandbollen måste ta vara på den PR de årliga internationella mästerskapen bjuder på.

Publiken får inte som i går lämna Baltiskan besvikna och då inte bara för HK-förlusten. Den kunde nog de flesta ta. Värre var nog att underhållningen var minst sagt medioker.

Så tände det äntligen till.

Jag tänker på den just avslutade VM-turneringen i handboll, den vanligtvis idrottsliga höjdpunkten i decembermörkret varje år. Okej, vartannat år är det EM och det är förstås snäppet bättre. Man slipper de verkliga, förnedrande resultaten.

Jag såg få matcher i grundomgången, några fler i huvudrundan och så många jag kunde i slutspelet. Och då fick jag många gånger se varför handboll för damer på internationell nivå är en av mina absoluta favoritsporter.

Snabbt, kreativt, modigt, fyndigt, kollektivt och individuellt, allt i en lyckad cocktail. Och när det då också kryddas med hög dramatik med sena avgöranden och stora skiftningar, ja, då sitter jag nöjd i tv-fåtöljen. Det fick jag göra den avslutande veckan.

***

Men ibland går det kanske för snabbt även för dessa världsartister, det blev några gånger för mycket väl många tekniska fel. Jag har en känsla av att det var fler än i tidigare års toppmöten. Men det ligger i utvecklingens linje att framtidens elitspelare kommer att behärska även detta höga tempo i löpningar och passningar. Låt nu inte bara försiktigheten vinna.

Mellan två toppmatcher i VM såg jag en matcha i herrarnas liga – ointressant vilken – och där utklassades herrarna i allt, inte minst tempomässigt. Det var ingen tillställning som lockade till ett återbesök.

Om någon timme skall jag förstås ta mig till Baltiska hallen och se HK Malmö mot Sävehof i herrarnas Handbollsliga. I en förhoppning att  få se lite ”damhandboll”. Ja, missförstå mig nu inte: Jag vill se de snabba förflyttningar av boll och spelare som kännetecknade de främsta lagen i VM.

***

Jag har alltid hävdat att handboll är den svåraste av bollsporter att döma. VM-turneringen fick mig inte att ändra uppfattning. Det var svajigt i alltför många moment matcherna emellan. Jag skall inte dra några exempel men konstatera att alltför många domslut har framkallat en viss form av frustration. Okej, jag ändra mig och exemplifierar med ”handen upp” för passivt spel. Inkonsekvensen har varit frapperande.

Sen måste handbollen bestämma sig när ”klockan skall stannas”. I VM var det hipp som happ.

***

Sverige då? Fyra, ja, det är där vi är. Klart godkänt i min bok. Men visst unnar man detta sympatiska team en och annan internationell medalj. Dessa sitter dock högt i handboll. Det är inte hockey eller en stafett på snö.

***

Bäste svensk?  Tv-kommentatorn Martin Frändesjö. Han har vuxit ur sin blyga, lite torra kostym och förmedlar sina oerhörda kunskaper om spel och spelare på ett tydligt sätt med distans till ämnet och numera ofta leende. Den många gånger lite buttra framtoningen är försvunnen

***

Jag förstår att man för en internationell tillväxt måste ge fler nationer utvecklande tävlingar. Men handbollen är inte mogen för ett slutspel med 32 lag. Det ger en negativ effekt. Att åter reducera antalet slutspelslag till 24 är ett önskemål men samtidigt en utopi.

Jag vill förstås gärna se Japan och Sydkorea och några av de afrikanska nationerna men Grönland och Chile och andra nybörjare hoppar jag gärna över. Och det gjorde även publiken i de tre skandinaviska länderna. De drog inte speciellt många åskådare.

Och förvånansvärt inte heller möten mellan respekterade nationer.

Det var endast hemmalagen som fyllde upp läktarplatserna.

***

Den 10 januari börjar herrarnas EM.