”Assist” var helgens ord i Fotbollssverige.

Låt mig bli lite filosofisk.

Men först: Zlatan Ibrahimovic har varit, och är delvis fortfarande, en fantastisk fotbollsspelare med ett brett register. Att påstå något annat vore löjligt.

Sen är det det där med ”assist”. Ordet har inget värde i idrottssammanhang om den mer eller mindre geniala passningen inte resulterar i mål.

Hade Viktor Claesson med sin speluppfattning, bollskicklighet och vilja inte dykt upp i en lucka i Georgiens förvar och forcerat in 1—0 hade det inte blivit någon assist för Z.

Sak samma med bollen till Alexander Isak, när denne mitt inne i ett kompakt Kosovoförsvar med sitt lugn och sin fina bollkontroll kollrade bort målvakt och tre andra bevakare.

Och visst skall Ludwig Augustinsson ha kredit för att han i ett vidöppet försvar hittade den lucka dit Zlatan kunde förpassa bollen med 0—2 som resultat.

Men allt – lite överdrivet – ljus på Zlatan. Och i min värld alltför lite fotbollsanalys.

Men visst känner vi igen mönstret. Och många gånger också tvärtom. Hur många gånger har Kim Källström, främst, fått beröm för sina öppnande målgivande passningar till Zlatan?

Och hur skall man värdera passningen till assistenten, många gånger lika värdefull den som den som noteras i statistiken?

De två VM-kvalmatcherna visade också på flera svensk passningar, som kanske borde blivit just assists, det vill säga målgivande. Både till  och från Zlatan.

Att analysera fotboll är inte lätt. Det är lättare och mera populistiskt att ”vinkla” på Zlatan. Och då vet man att man får läsare och också ”klick”, nog så viktigt i den moderna massmediavärlden.

För att inte hamna i kategorin Zlatanhatare upprepar jag: Zlatan Ibrahimovic har varit, och är delvis fortfarande, en fantastisk fotbollsspelare med ett brett register. Att påstå något annat vore löjligt.