De senaste dagarna har fingrarna flugit lite lättare över datortangenterna för MFF-följarna i lokalpressen.

Efter de två cupförlusterna mot Västerås och Gais har det varit lite modstulet. Men så kom beskedet om att den serbiske mittfältaren Veljko Birmanecevic var klar och att kroaten, anfallaren Antonio Colak var på ingång. Det journalistiska tonläget ändrades. Det här är två klassnytillskott. Så låter det förstås alltid när MFF presenterat något nytt. Visst några av de senaste åren nyförvärv har tillfört kvalitet men det finns också många floppar.

Jag har ingen aning om Veljko Birmanecevic och Antonio Colaks kapacitet, har aldrig hört talas om dem. Men det ringer alltid en klocka: Om de är så duktiga som man nu säger, varför hamnar de i Allsvenskan och kan köpas för, som man anger, tio miljoner? Se bara vad MFF erhöll för Mattias Svanberg (45 miljoner) och vad andra svenska klubbar fått för sina spelare! På den internationella marknaden får man i dessa dagar inte alltid den bästa varan för tio miljoner.

Jag hade nog väntat att jubla tills jag sett dem på plan i spänt läge. Hos MFF:s konkurrenter finns det också åtskilliga exempel på upp- och omskrivna utländska spelare, som inte levererat på önskad nivå.

Gräset är inte alltid grönare på andra sidan. Har elittränarens roll att utveckla spelare helt försvunnit? Ibland känns det som om det i den svenska elitfotbollen finns en köp- och slängmentalitet.

Trots det vackra talet om satsningen på sina akademier.