Ett sista inlägg med nya namn att diskutera.

Ewy Rosqvist, rallydrottningen, förknippas kanske inte med Malmö men hon tävlade faktiskt för KAK Malmö under sin framgångsrika karriär med bland annat tre EM-guld. Hon var första kvinna att vinna ett VM-rally (Argentina 1962) och hade fyra segrar i Midnattssolsrallyt. 1961 utsågs hon till Årets idrottskvinna i Sverige och 1962 till Åtets motorsportsutövare, då hon även belönades med Rundtursmedaljen/Skåneguldet som distriktets främste idrottsutövare.

***

Michael Nilsson, sju gånger världsmästare i lag i biljardens trevallarscarambole tillsammans med Torbjörn Blomdahl.

***

Boxningens Roberto Welin, Europamästare 1991 för amatörer, och i den svåröverskådliga proffsvärlden har Maria Linberg haft tre världsmästarbälten och Sven Fornling ett. Ett proffsbälte har även Åsa Sandell som dessutom år 2000 blev Europamästare som amatör.

***

André Burakovsky, ende Malmöfostrade ishockeyspelare som vunnit Stanley cup.

***

En av pionjärerna i inom svensk dambrottning Ida Hellström med i VM ett silver och två brons samt i EM tre silver. Ida blev svensk mästarinna tio gånger.

***

De vi kanske lite slarvigt kallar de nya sporterna, de med östasiatiskt ursprung, har i mångkulturella Malmö haft utövare av hög internationell klass. Jag medger att min kännedom om dessa expanderande idrotter är bristfällig.

Ett namn sticker ut, karatens Lena Svensson-Pyree. Hon vann SM-guldet individuellt 17 guld, blev nordisk mästarinna vid tio tillfällen. 1985 blev hon Europaetta, i EM erövrade hon dessutom ett silver och två brons. Då har jag inte noterat hennes lagmedaljer i mästerskapssammanhang.

I karate finns olika stilar. De uppräknade meriterna härrör sig från den i Sverige mest utövade. I den andra stilen ”shotokan” hade Lena Svensson-Pyree meriterande segrar i världsomfattande tävlingar och blev även Europamästare i denna stil.

***

Kring 1980 var Sverige en av Europas främsta nationer i squash med Malmö som centrum. SK Triangeln vann Europacupen 1980 och 1982. Under samma period vann Sverige i lag-EM två guld, fyra silver och två brons. En av de tongivande under denna epok var Lars Kvant, femfaldig svensk mästare, och med bra placeringar i några större internationella tävlingar.

Jan-Ulf Söderberg var samtidig med Lars Kvant i och har en likvärdig meritlista. Han var med Triangelns Europacupvinster. I övrigt:

Lag-EM: Ett guld, fem silver.

Lag VM: En femte- och en sjätteplats

Individuellt: Ett VM-brons, två SM-guld plus bra placeringar i några större internationella tävlingar.

***

Så har vi då tennisen.

Torsten Johansson, en av svensk tennis stora, representerade i omgångar Malmöklubbar och uppfyller därmed de krav som finns för att diskuteras.

Catarina Lindqvist var i tio WTA-finaler, med facit fem-fem, och spelade semifinal i både i Wimbledon och i Australien Open. Som bäst var hon placerad som tia på världsrankningen.

Samma placering hade Mikael Pernfors som bäst. Han spelade fem ATP-finaler, vann tre. Finalplatsen i Franska öppna 1986 och förlusten mot Ivan Lendl var hans främsta merit.

***

Den här lilla amatörgenomgången av tänkbara kandidater till Walk of Fame visar på det besynnerliga beslutet att maximera antalet minnesplattor till 40. Det finns betydlig fler meriterande idrottsmän och kvinnor att hedra. Och vad gör man när det är fullt? Skall framtidens stjärnor inte få sin förtjänta plats på Stadiontorget?

***

Naturligtvis finns det fler namn att diskutera. Det finns både Europa- och världsmästare som jag inte nämnt.

Sen är jag av den uppfattningen att speciella egenskaper – och därmed speciella idrotter – inte skall prioriteras i sådana här sammanhang. Ingen idrott är finare än den andra.

***

Hoppas ni haft glädje av min lilla lek.

Återkommer med ett kortare inlägg.