Mitt första inlägg om Malmös Walk of Fame tände ett visst intresse och på olika sätt har jag fått ta del av olika uppfattningar.

Ju mer man sätter sig in i ämnet desto svårare blir det få fram en rättvisande lista över de 40 namn som skall föräras hederplattan på Stadiontorget. Det är ju också lätt att med facit i hand konstatera att statuterna från 2013 inte var helt genomtänkta.

De hittills 31 namnen representerar elva olika idrotter, där parasporten är en. Att värdera insatserna i parasport (det som tidigare kallades handikappidrott) är svårt med tanke på alla de klasser som finns beroende på handikappets art. Jag avstår att ha några synpunkter, nöjer mig med att konstatera att elitutövare av parasport är värda den uppskattning de får.

Att endast elva idrotter har aktiva med på WoF visar inte på den bredd som finns, och har funnits, i Malmö. I en tredje del återkommer jag med funderingar kring de (hittills) glömda idrotterna.

Givetvis har några av ”De elva” fler kandidater värda att diskuteras. Fotbollen har totalt åtta plattor, fem herrar och tre damer. Med sina meriter är Caroline Seger givetvis en spelare som kommer att diskuteras. Och hur hanterar juryn Marta, utsedd till världens bästa damspelare, med fyra säsonger i FC Rosengård? Och dessutom är hon svensk medborgare.

FC Rosengård har mer än någon annan Malmöklubb byggt sina framgångar på utländska spelare med förutom Marta även Anja Mittag och Ramona Bachmann som några av de främsta (enligt min enkla uppfattning). Om icke svenska medborgare kan föräras en plats på Stadiontorget vet jag inte. Men om det nu blir fyra eller fem kvinnliga spelare på WoF kan man ifrågasätta om en så pass ung sport med endast cirka 35 års riktig seriös verksamhet kan bli berättigad till en åttondedel av platserna.

Och i så fall ha lika många utmärkelser som den äldre och mera omfattande herrfotbollen. Kandidater för att fylla på herrlistan finns det gott om. Mitt förslag är Stefan Schwartz, kulladalaren, med VM-brons, 69 landskamper och även internationella framgångar på klubbnivå i storklubbar.

Brottningen har sex aktiva med, de flesta från första hälften av 1900-talet. Under 1970-talet var Lars-Erik Skiöld en av de stora, i EM guld och brons, VM-silver, OS-brons och ytterligare fem placeringar bland de sex främsta i dessa tre stora mästerskap. Lasse blev nordisk mästare sex gånger och svensk vid nio tillfällen,

I bordtennisfinns Jörgen Persson med. Tage Flisberg, en av 1950-talets främsta i världen, bland annat VM-tvåa 1954. Under två säsonger kring 1950 tävlade han för BK Olympic och vann just 1950 ett av sina 13 SM-guld.

2013 blev Li Fen Europamästarinna och spelade under många år för Malmö IF och är den bästa kvinnliga bordtennisspelare som hittills spelat i Sverige. Hon är svensk medborgare.

Två VM-guld, ett silver och ett brons och 124 landskamper i handboll finns på Kjell Jönssons meritlista. Han rankades vid ett tillfälle som världens bäste handbollsspelare och representerade IFK Malmö under fyra säsonger.

Åke Reimer, aktiv i Malmö BI och IFK Malmö, var med i VM-guldlaget 1958 och i bronslaget 1961.

2000-talets främste Malmöspelare är Dalibor Doder, OS-silvermedaljör med 146 landskamper.

***

Återkommer med nya funderingar om Malmöidrottens Walk of Fame. Samtidigt som jag inte avundas den jury som skall hitta rätt för att utse de sista nio resterande namnen. Kandidaterna är många.