De flesta är väl överens om att övergångssummorna i den internationella herrfotbollen är groteska.

Läser ständigt och jämnt att Malmö FF:s lovande – detta epitet står jag för – innerback Anel Ahmedhodciz värderas till 80 miljoner och jag har till och med sett uppgifter på 100. Detta bara i övergångssumma till MFF. Sen tillkommer en inte oäven sign-on-bonus till Anel själv och en väl tilltagen personlig årslön.

Jag upprepar: Anel Ahmedhodciz är lovande men med så uppenbara brister att jag har svårt att se att han är konkurrensduglig på en hög internationell nivå. Har storklubbarna ute i Europa det så gott ställt att man investerar över 100 miljoner på en internationellt oprövad spelare?

Jag tycker att Anel Ahmedhodciz under 2020 fick oförtjänt bra slutbetyg för sina insatser. Det fanns många individuella misstag som gav mål, eller i alla fall farligheter, för motståndarna. Det kändes som om han skulle hyllas för att fotbollsjournalisterna från början bestämt sig för att Anel Ahmedhodciz var bra.

I mina ögon var han vid gårdagsförlusten, 0—1 mot Gais, verkligen dålig. Han uppträdde vid ett flertal tillfällen som en vilsen höna och hans passivitet vid baklängesmålet måste ha upprört även de mest inbitna MFF-anhängarna.

Risken är uppenbar att verkligheten hinner i fatt Anel Ahmedhodciz. Det är ett stort steg från en bra debutsäsong i Allsvenskan till spel i någon av toppligorna i Europa. En idrottsutövares utveckling sker oftast platåvis. Jag har aldrig träffat Anel Ahmedhodciz men några av hans uttalanden och hans attityd på plan tyder på att han inte i år är mentalt mogen att ta nästa steg i karriären, inte det stora han och hans omgivning hoppas på.

Men money talks. Samtidigt som det uppenbart finns medel att investera i osäkra spelarköp i storklubbarna.