En av många fördelar med att vara pensionär att man inte har en massa ”måsten”.

Några finns givetvis. Men man kan skjuta upp en del till morgondagen. Som att sätta några intryck från helgens idrottsevenemang på pränt först en tisdagseftermiddag.

I min idrottsvärld var herrhandbollslandslagets kvalificering till OS det stora. VM-silvret för några månader sedan till trots: Hur stabilt var detta unga, nya lag? Jodå, svensk handboll står på en stabil grund, där det viktigaste fundamentet, en världsmålvakt i Andreas Pallicka, åter visade sig vara bäst när det som mest behövdes.

Pallicka och Jim Gottfridsson är de bärande krafterna i bygget. Jim har kvaliteter att bli en ny förbundskapten. Det är upplyftande att se hur förbundskaptenerna Solberg/Boquist överlåter de taktiska dispositionerna i en time out till honom i stället för att plocka fram en taktiktavla och dra några förvirrande streck. Jag har aldrig förstått värdet att i ett kritiskt läge skissa upp en målgivande kombination. Vem kan ta sig till instruktionerna i en stressande, kanske avgörande sekvens?

Egentligen är det ju ett erkännande av att förberedelserna inte varit tillräckliga,

***

Svensk handboll visade återigen sin bredd. När Hampus Wanne, med i All star team i VM, tvingades lämna återbud kallades unge Emil från handbollsklanen Mellegård in och visade både effektivitet och mental styrka efter några frilägesmissar,

Att Niklas Ekberg gjorde landslagscomeback med sina egenskaper både på och utanför plan är ett plus inför OS. Inte minst är hans internationella rutin värdefull. Men varför jämföra och kritisera på felaktiga grunder? En krönikör menade nämligen att Sverige nu även får mål från högerkanten. Underförstått I jämförelse med VM. VM-paret Daniel Pettersson/Valter Chrintz svarade för totalt 40 mål, kan vara någon straff på Daniels konto, och det är ett bevis på bra effektivitet. Denna blir inte nämnvärt större med Ekberg i stället för Chrintz.

***

Solberg/Boquist får en jobbig, men positiv, tid fram till de skall nominera OS-truppen. Den får bara innehålla 14 spelare, plus tre reserver. VM, EM- och OS-kval har visat att det finns mer än två alternativ på de flesta positionerna. Över 20 spelare har varit delaktiga i 2021 års strålande insatser.

***

Malmö FF:s 0—4 mot Elfsborg har satt sina spår i humör och kommentarer i MFF-leden. Visst kunde MFF fixat ett tröstmål men det kunde också ha hamnat ännu fler bollar än fyra bakom Marko Johansson.

Det har talats om saknaden av en ”nia” och ”sittande” mittfältare och allt vad det nu kallas i det moderna, kufiska fotbollsspråket. Det som fattats i MFF nu under säsongen är viljan, att ta de sista och jobbiga stegen i varje situation på plan. Det gör ont att försvara sig, det gör ont att skaffa sig en fördel på mittplan eller att plocka fram en egen målchans.

I Elfsborgsmötet la några av spelarna mer energi på att vifta på och slå ut med armarna för att visa på alla de oförrätter de tycke sig vara utsatta för än att revanschera sig före sina misstag. Hur många gånger har Anel Ahmedhodzic haft en motståndare inom tacklingsavstånd i säsongens matcher? Hans ben har varit viktigare än en bollvinst.

I attityden finns MFF:s stora problem för närvarande.

***

Sen kan man ju också fundera varifrån den stora MFF-optimismen kommer om de två nya Balkanspelarna. Som jag antytt tidigare: Varför hamnar spelare med deras tillskrivna kvaliteter i Allsvenskan för en i dessa sammanhang låg summa som tio miljoner. Någonstans ringer en klocka.

Visst är scoutingen bättre än på den tiden man talade om videojuggar. Men …