Jag är handbollintresserad, lite åt nördhållet.

Det medger jag. Såg 34 matcher från EM och har efter det sett finalen i herrarnas Svenska cup och tre möten i Handbollsligan.

Men det finns något i regelboken som skaver min idrottsliga rättvisesyn. Främst det där med passivt spel. När ”handen kommit upp” har laget sex passningar på sig innan man måste avsluta. (Skall nästa säsong reduceras till fyra.) Det kan tyckas positivt att få snabbare växlingar mellan försvar och anfall. Men samtidigt är det ju så lätt i handboll att fixa ett ”sketet” frikast som inte ger det felande laget någon som helst nackdel. Utan bara fördelen att det anfallande laget får färre passningar innan ett avslut. Brott har med andra ord blivit en fördel. Det stör mig.

Basketen vill också ha ett snabbare spel, avslut måste komma inom 24 sekunder. Med blir det en försvarsfoul bestraffas spelaren och anfallande lag får ett nytt anfallsförsök, låt vara att tiden reducerats till 14 sekunder.  Detta rimmar bättre med mitt rättvisepatos.

I modern idrott vill man höja tempot. Det är givetvis vällovligt. Handbollsdomarna har ett medel de sällan utnyttjar. När de två första faserna i kontringsspelet misslyckats byter en del lag ut två, tre spelare och det kan ta upp till tio sekunder utan att domarna markerar för passivt spel. Upp med handen! Jag är övertygad om att bytena då kommer att ske snabbare.

Ett domarpar, som var snabbt uppe med handen i sådana situationer var Malmö- Trelleborgsduon PO Björk och (salig i åminnelse) Christer Andersson. Heders!

Och förresten varför skall 30 sekunder, speciellt i första halvlek, gå åt till att spelarna skall hälsa på varandra och känna på bollen? Sympatiskt och vänligt, visst, men dessa artighetsbetygelser kan man faktiskt klara av före avkast. De flesta förstahalvlekar är bara cirka 29 och en halv minut.

***

Alla idrotter vill ha bort filmningar. I EM såg vi några som inte bestraffades. Om en spelare i handboll bedöms behöva vård inne på plan men att förseelsen mot hen inte föranlett varken gult kort eller utvisning utan endast frikast innebär detta att spelaren i fråga måste vila under tre anfall. Regeln är tillkommen för att förhindra just filmningar och ge tillfällen till avbrott. Handbollen har i sitt regelsystem väldigt många svåra gränsdragningar. Vem skall bedöma om en spelare verkligen behöver vård?

I möter Island—Norge föll islänningen, lagets främste, Omar Ingi Magnusson illa och det medicinska teamet ryckte ut. Det var i slutet av ordinarie tid, domarna fegade ut och nöjde sig med ett frikast till Island. Magnusson fick inte medverka i slutet av matchen och Island berövades chansen att använda en av turneringens bästa spelare i ett avgörande skede. Det blev förlängning och i den vann Norge.

Jag förstår intentionen bakom regeln, simulera inte. I en idrott med en så tät och tuff närkontakt blir ofta blessyrer. Ett snabbt ingripande av det medicinska teamet kan vara nödvändigt. Men många situationer ser allvarligare ut än de kanske är. Handbollen marknadsför sig – med rätta – för att vara en tuff sport, där man ger och tar med gott mod. Därför känns det fel att domarnas bedömning skall vara avgörande för nödvändigheten av hjälp. Tre anfalls bortovaro kan faktiskt vara längre än en tvåminutersutvisning.

***

Se här några nördfunderingar efter en fascinerande, lyckosam EM-underhållning.

Ibland blir det inte som man tänkt sig, bagateller i det stora, men det har inte funnits tid och tillfälle att skriva ner mina slutfunderingar kring EM-handbollen.

Det mesta är skrivet. Det är ju så att en seger, ett guld, ger extra uppmärksamhet, fast prestationen i sig kanske inte bättre än vid en annan topplacering. Speciellt i denna marginalernas sport, handbollen.

Men tro inte annat än att jag jublade när genomsympatiske (erfarenhet som presschef i Malmö vid VM 2011) Niclas Ekberg satte segerstraffen mot Spanien.

***

Nya stjärnor får naturligtvis stor och välförtjänt uppmärksamhet. Det gäller även tränare. Glenn Solberg, guldcoachen, är värd alla berömmande ord. Men jag har en känsla av att hans assistent Martin Boquist har en oerhört stor del i de senaste framgångarna. Martin är även länken tillbaka till Solbergs företrädare som förbundskapten, Kristjan Andrésson (ypperlig expertkommentator under EM). Efter de relativt magra åren i mitten av 2010-talet var det duon Andrésson/Boquist som tog Sverige några steg upp i hierarkin, silver i EM 2018 och fixad plats till Tokyo-OS. Jag tillhör inte dem som ser placeringar som 7, 6, 5 i internationella mästerskap (parets övriga mästerskapsplaceringar) som misslyckade i en så tät sport som handboll. Vi pratar inte ishockey.

Glöm inte att det inte var så värst många år sedan såväl Danmark som Frankrike åkte ut i grundomgången.

Glöm inte heller att det var Andrésson/Boquist som släppte fram några av de talanger som nu hade viktiga positioner i EM-guldbygget.

Vinsten i Budapest var ett bevis på en gedigen svensk handbollgrund, okej kryddad med norsk kunnighet.

***

Tyvärr fick Bosse Nilsson, legendarisk materialförvaltare från Ystad, inte vara med om guldfesten. I 21 år har han haft sysslan i landslaget under 462 landskamper. Bosse var med om att vinna EM 2002, har även ett silver 2018, VM silver 2001 och 2021, och OS-silver 2012.

Men tyvärr bröt han benet för en tid sedan. Bosse vore värd ett guld till.

***

Domarna höll, i mina ögon, generellt sett en högre klass än under de senaste mästerskapen. Svenskparet Mattias Wetterwik/Mirza Kutagic ypperligt.

***

Det finns dock några regler som strider mot mitt sätt att se på idrott. Regelbrott, även de lindrigaste, skall aldrig gynna syndaren, Finns anledning att återkomma.

***

Förhoppningsvis har EM-turneringen höjt intresset på alla plan. Därför känns det lite olyckligt att pandemirestriktionerna förhindrar fyllda läktare, när seriespelet kommer igång med sina avgörande möten.

Man skall inte sätta betyg förrän läsåret/turneringen är slut.

Men det må vara tillåtet att redan nu ge det svenska herrlandslaget i handboll och teamet runt det ett klart överbetyg, Detta oavsett hur det slutar i söndagens final mot Spanien. Att rätt matcha en trupp med nio matcher på 17 dagar kräver kunskap i psykologi, fysiologi och inte minst i ledarförmåga för att få en trupp att fungera under en så lång period och där några av spelarna får minimal eller ingen speltid alls. Att förbundskaptenerna Solberg/Boquist kan så mycket mer handboll än de flesta av deras kritiker i media finns ingen anledning att påpeka. Dessa små stick för att framföra något negativt känns så futtigt.

Resultaten har talat.

***

Ledarskapet har försvårats av alla pandemiavbrotten. Sjukdomsåterbuden har visat den utomordentliga svenska bredden, ersättarna har varit välskolade och fullgoda reserver. Solberg/Boquist har haft koll på spelarmaterialet.

På tal om bredd: Åren kring det förra EM-slutspelet 2020 spelade Mikael Aggefors, Lukas Nilsson, Andreas Nilsson, Jerry Tollbring. Jesper Nielsen, Philip Henningsson, Simon Jeppsson, Kim Ekdahl Rietz, Mattias Zackrisson, Linus Arnesson, Jack Thurin, Oscar Sunnefeldt. Alfred Jönsson och Anton Lindskog med flera i landslaget. Några så sent som i OS sommarn 2021. De flesta var väl mer eller mindre aktuella även nu.

Svensk handboll är bred,

***

Om Sverige inte avancerat till final hade jag hoppats att den svenska duon Mattias Wetterwik/Mirza Kutagic fått döma den matchen. Vid tre tillfällen har jag sett dem. Ypperliga.

Kan de få bronsmötet, även om Danmark finns med?

Och varför inte de franska tvillingsystrarna Bonventura i finalen.

***

Min beundran för isländsk handboll har inte minskat efter lagets EM-insats.

En ny favorit på väg in i världseliten är Holland. Deras tempo i löpningar och passningar för sporten framåt.

Sveriges handbollsherrar åter bland de sex främsta i ett globalt mästerskap.

I år sämst sexa i detta inte fullt rättvisa covid-19-EM. Det är i detta härad Sverige befinner sig, silver i VM i fjor, femma i OS lite senare 2021. Det är tufft på den europeiska toppen. Så här långt i EM är det bara de två senaste världsmästarna, Danmark, som är obesegrade.

Hur nu än slutfacit blir för det svenska laget är insatsen godkänd. Oavsett vad kommentator i press, radio och tv med skilda kunskaper predikar. Konsekvensen saknas, inte bara kritikerna emellan, utan även i de enskilda krönikörens synpunkter. Man kan inte ena dagen efterlysa en bredare matchning för att nästa dag mena att coachningen är underlig, när storstjärnan Jim Gottfridsson får välbehövlig vila för att sen komma in och avgöra.

OS, VM och EM är examensprov. Men samtidigt inskolning för spelare att bli stabil på hög nivå. Med ett mästerskap per år, OS-år till och med två, och även då och då kval för att nå ett internationellt slutspel är möjligheterna inte många att få ”vanliga” betydelselösa landskamper. Förbundskaptenerna måste – som nu med det unga svenska laget – ge de orutinerade spelarna utvecklande speltid i spänt läge. Någon måste – i alla fall hjälpligt – kunna ersätta Jim Gottfridsson.  Det är så jag ser på matchningen.

Nej, en bred coachning, byggd på spelarnas kapacitet, är vägen till långvariga framgångar. Några kortvariga svackor i enskilda matcher får inte skymma de framtida långsiktiga målen.

Glenn Solberg/Martin Boquist har mitt fulla förtroende. Vad de nu kan vara värt.

De tänker positivt och framåt. Inte på intetsägande och okunniga rubriker.

Inte går Sverige in i EM-handbollens mellanrunda som någon favorit, inte.

Den krampaktiga matchen mot Tjeckien, oavgjort, har kylt av de optimistiska tankarna. Det var inte bara målvaktsspelet som var undermåligt. Det var tempofattigt och det hör inte hemma i en modern, progressiv handboll.

Jag, vanligtvis en obotlig optimist när det gäller svensk landslagshandboll, började deppa. Nedstämdheten blev inte bättre om beskeden om covid-19:s intåg i den svenska truppen.

Men så är det ju där med det speciella med handbollen, de små marginalerna, som kan förändra allt. Det är ofta kort mellan en usel insats och en toppenmatch, ibland bara några dagar. Handbollshistorian, både den internationella och den svenska, kan visa upp många exempel.

Det är med detta som bakgrund jag om någon timme skall inta tv-fåtöljen och tro på en svensk seger över Ryssland.

***

De mediokra (vi använder detta lite mildare adjektiv) mot Spanien och Tjeckien har naturligtvis gett negativa kommentarer om den svenska coachningen. Det är inte lätt att tillfredsställa alla. Ena gången vill man att laget bäste/viktigaste spelare Jim Gottfridsson skall vila några perioder men när har gör detta och spelet inte fungerar är kritikerna snabbt framme och menar att förbundskaptenen borde bytt tillbaka tidigare. Tonerna har varit liknande när målvakterna Palicka/Johannesson alternerat.

Byten måste få tid att verka. Självförtroende får inte raseras i en tidsmässig kort turnering med förhoppningsvis nio matcher.

Och handen på hjärtat: Vem hade tippat annat än att Sverige skulle gå in i mellanrundan med just noll poäng?

***

För en allmänt handbollsintresserad har de inledande matcherna gett mycket positivt.

Vi som sett Nebosja Simic, Montenegros målvakt, i H 43, HK Malmö och IFK Kristianstad satt väl bara och väntade på han efter att knappt tagit ett enda skott mot Slovenien skulle komma in i den så kallade zonen och fixa de svåraste avsluten. Vi fick vänta länge. Men perioden kom och Montenegro vann och Ljubomir Vranjes, förbundskapten i Slovenien, fick byta jobb.

***

I mitt förra inlägg menade jag att Nederländerna saknade en bra målvakt för att avancera i detta EM. Vad fel jag hade. Bert Ravensbergen är alldeles utmärkt och tack vare hans insats mot Portugal är Nederländerna i mellanrundan och ett välkommet nytillskott i världseliten.

Kvällen är inboka, vinna- eller försvinnamatchen i handbollens EM, Sverige mot Tjeckien.

Plötsligt har det här blivit ett ödesmöte, en match som man – även jag – såg som en ren formalitet på Sveriges väg mot mellanrundan. Vinsten mot Bosnien och förlusten mot Spanien var för en neutral, och icke chauvinistisk, person de väntade. Så betydelsen av dagens match är i princip inte förändrad. Skillnaden är att Tjeckien visat sig vara ett bättre lag än vad vi trott. Med en målvakt, Tomas Mrkva, som inger respekt. Och vad det betyder vet alla som följer handboll.

***

De svenska förbundskaptenerna Solberg/Boquist fick tuff kritik för sin coachning efter förlusten mot Spanien. Med facit i hand är det alltid lätt att sätta betyg. Med fyra minuter kvar var det bara ett mål minus och egen boll, så de spelare duon satsat på hade poängvittring mot de regerande mästarna.

Några av de spelare kritikerna velat se fick speltid mot ett betydligt sämre Bosnien. Det gick faktiskt inte så bra. Den perioden i andra halvleken vann Bosnien och det var först när A-uppställningen kom in igen som den stora marginalen på tolv bollar fastställdes.

Okej, man kan tycka att det då blev för många debutanter på en och samma gång men samtidigt visade talangerna – för det är de – att steget in i ett internationellt mästerskap är långt och svårt. Jag hade ställt upp på kritiken om det rasat men känslan fanns hela tiden att det kan gå.

***

Solberg/Boquist har också kritiserats för att de låter Jim Gottfridsson i en  time out bestämma vilken kombination laget skall använda. Jag tycker det är helt i sin ordning. Det är han som är navet. Varför skall intentionerna förmedlas genom någon annan? De stora strukturella spelförändringarna skall självfallet framföras av förbundskaptenerna. Vilket också göres.

Sverige är inte det enda lag som låter sin speldirigent bestämma system i de avgörande momenten. Nederländerna gjorde det i går mot Island. Andra lag i EM har också gjort det.

***

På tal om Island! År efter år (nästa i alla fall) mönstrar denna lilla önation med sina drygt 300 000 invånare (som Malmö) konkurrensdugliga lag i de stora mästerskapen. Imponerande.

I Nederländerna har världshandbollen på herrsidan fått ett kommande lag moget att, liksom damerna, konkurrera om topplaceringarna. Laget spelar en modern, snabb, sevärd handboll. EM-laget saknar en tillräckligt bra målvakt.

***

Domarinsatserna i den här exceptionellt svårbedömda sporten hamnar ofta i ett negativ fokus. Alla beslut granskas av experterna i tv-kanalerna, orättvis hjälpta av tv-repriserna. Men tyvärr måste man konstatera att domarinsatserna varit svajiga. Bedömningarna skiljer sig alltför mycket matcherna emellan.

Den bästa domarinsatsen jag sett under EM är den de franska tvillingsystrarna Bonaventura presterade i mötet Tyskland—Belarus.

***

Kommentatorerna Robert Perlskog/Claes Hellgren håller sin gemytliga stil och klass.

I går var förre förbundskaptenen Kristjan Andrésson expert vid matchen Island—Nederländerna. Informativ och glänsande.

Men behåll Johanna Ahlm i studion! Släpp inte in henne som matchexpert! Detta eviga tjatter i 60 minuter är mins sagt enerverande.

Såg på IFK Malmös hemsida att IFK och Malmö FF inlett ett samarbete.

MFF:s lovande målvakt Melker Ellberg skall/kan under 2022 kunna alternera mellan spel i de båda klubbarna enligt den så kallade 24-timmarsregeln.

IFK:s ordförande Torbjörn Karlsson och den blivande (?) Robin Lundgren är nöjda med att klubbarna har inlett ett samarbete. Samarbete är bra, absolut. Men det skall ge pluseffekt till båda parter. I detta fall gynnas på sikt bara MFF.

MFF:s sportchef Andreas Georgsson motiverar utlåningen av Melker Ellberg, trea/fyra i klubbens målvaktshierarki, att denne behöver kontinuerlig speltid på division 1-nivå för att utvecklas. Melker är av samma uppfattning.

IFK:s marknadschef, det är Robin Lundgren, går hårdraget på MFF:s linje och säger:

”Vi lovar att ta hand om honom och hans utveckling,”

Generöst! Visst. Men som medlem i IFK Malmö undrar jag, om det inte är styrelsen i IFK Malmös uppgift att utveckla den egna klubben och dess spelare?

Det är ju MFF som bestämmer när Melker Ellberg är tillgänglig. En skada eller en sjukdom eller en avstängning på Johan Dahlin eller Ismael Diawara och vägen in i matchtruppen är inte långt borta för Melker Ellberg,

Hur rustad för den situationen är IFK då? För någon vecka sedan skrev Merlin Nuhanovic, i fjor ett lån från Trelleborgs FF, på ett ettårskontrakt med IFK. I organisationen finns också Victor Ringdahl, som i fjor förtjänstfullt delade målvaktssysslan med Merlin. I sina led har IFK två bra division 1-målvakter. Men utan något U 21-lag kommer dessa båda herrar – om de nu i den nyuppkomna situationen stannar kvar – att vid behov komma till match utan just matchvana.

Och på sikt: Vem tror att Melker Ellberg, oavsett utveckling, stannar kvar i IFK 2023? Antingen kommer han att flyttas upp i MFF-organisationen eller säljas för en summa och med en lön som inte IFK Malmö kan matcha.

IFK Malmö behöver kontinuitet i sin spelartrupp för att etablera sig i division 1. Spelarlån – förvisso ett spektakulärt sådant, som det till viss mån fortfarande är när det gäller gult och blått -- är inget framgångsrecept.

Över 60 personer på IFK Malmös hemsida har gillat samarbetet. I det här sammanhanget är jag gärna Herr Motvall.

Idrotten var snabb för att hitta lösningar så att den kan fortsätta den viktiga tävlingsverksamheten, inte minst för ungdomar.

Ytterligare en pandemivinter hade slagit hårt. Ta friidrotten i Skåne som exempel, den är breddmässigt trängd bland tonåringarna. Nya direktiv ger möjlighet att hjälpligt genomföra planerade tävlingar, lår vara i minskad skala och utan långväga gäster. Men lite är alltid bättre än inget.

***

Handbollens USM inleder sitt steg 3 i januari. Man gör det med omlottning och gör grupperna mer lokala/regionala för att få kortare resor och slippa övernattningar. Något av  charmen med det vanliga upplägget försvinner, de kamratskapande övernattningarna och stimulansen att möta andra lag än de man vanligtvis stöter på i serielunken. Med sin stora bredd i närliggande områden har handbollen det relativt lätt att få ihop regionala grupper. Problemen finns i norra Sverige.

Ur egoistisk skånsk synvinkel är det förstås en risk att bra skånska lag slår ut varandra redan i detta det tredje steget. Men som sagt: Lite är alltid bättre än inget.

***

Basketbollen har beslutat att fullfölja planerna vid sitt fortsatta USM-spel. Men givetvis med de nya restriktionerna. I detta sammanhang är basketen betydligt smalare än handbollen. Det finns i Sverige endast tillräcklig bredd i Stockholm med omnejd för att få lokala grupper när man kommit till steg 3,

Malbas med sina sjua lag får åka iväg för att avancera.

***

Skånsk handboll har i de inledande två omgångarna visat sin bredd. I F 18 finns nio av 14 lag kvar, i F 16 15 av 23, i P 18 12 av 14 (!) och i P 16 15 av 24. I 14-årsgrupperna finns ingen utslagning,

Med detta som underlag är det givetvis lätt att skapa regionala grupper.

Klubbredden är också imponerande, 17 föreningar har 51 lag kvar. Vi pratar om en ganska hög nivå i åldersspannet 15 till 18, där det stora tappet inom idrotten sker.

Breddetta är Lugi med sina nio lag i de fyra grupperna, tre lag i P 16 är ett styrkebevis så gott som något.

I övrigt;

5 lag; IFK Kristianstad

4 lag; Lödde Vikings, OV Helsingborg, H 43 Lund, Ystads IF’

3 lag; Kristianstads HK, HK Malmö, HK Ankaret

2 lag: Eslövs IK, Eslövs HF, H 65 Höör, Kävlinge HK

1 lag: IFK Malmö, KFUM Lundagård, Ljunghusens HK, Åhus HB