Hur sammanfattar man ett friidrottsår?

Det finns många grenar, i några har det gått alldeles utmärkt. Dem kan man koncentrera sig på. Som att vi i Skåne hade tre olympier, Fanny Roos, Thobias Montler och Wictor Petersson.

Men man kan också se hur det ser ut bakom eliten. Hur ser bredden ut i Skåne?

Någon skånsk statistik finns ej på Skånes Friidrottsförbunds hemsida. För att få tillgång till den måste man betala. Det vägrar jag, inte av ekonomiska skäl, utan av principiella.

Svenska Friidrottsförbundet har däremot publicerat en Sverigelista över de 25 främsta 2021.

Här kan man läsa ut skånsk friidrotts hälsa ur ett nationellt perspektiv, gren för gren.

Så här ser det ut på herrsidan!

Resultatet efter grenen är det som ger plats 25 i landet. Jag har namngivet de från Skåne som finns bland de tio främsta. Om det inte finns någon på Topptio har jag namngivit den bäste som tävlar för en skånsk förening. Märk att det finns fem grenar utan skånsk representation.

Det finns grenar där bredden i Sverige är verkligen ihålig. Och tyvärr hjälper Skåne dåligt till att fylla håligheterna.

De som kan sin friidrott kan säkert själv se de stora skånska bristerna,

En motsvarande genomgång på damsidan kommer inom kort.

Och senare sett över hela spektret.

Skånsk statistik i ett Sverigeperspektiv.

100 meter (10,79)

5) Austin Hamilton, MAI 10,47

Övriga placeringar bland de 25 främsta: 20

200 meter (21,81)

6) Erik Erlandsson, IFK Lund 21,25

8) Kasper Kadestål, MAI 21,35

Övriga placeringar bland de 25 främsta: 11, 12, 17.

400 meter (49,15)

3) Nic Ekelund-Arenander, MAI 46,83

Övriga placeringar bland de 25 främsta: 13, 15, 21

800 meter (1.52,93)

6) Abubakar Abdullahi, MAI 1.48,80

8) Warsam Doley, MAI 1,50,94:

1 500 meter (3.50,45)

9) Abubakar Abdullahi 3,43,97

3 000 meter (8.25,52)

Inga skåningar bland de 25 främsta

5 000 meter (14.22,37)

Inga skåningar bland de 25 främsta

10 000 meter (30.39,64)

Inga skåningar bland de 25 främsta

Halvmaraton (1.09,35)

19) Johan Gustafsson, IS Göta 1.08,38

Maraton (2.29,30)

23) Axel Smith, Björnstorp 2.28,49

3 000 m meter hinder (10.39,44)

Inga skåningar bland de 25 främsta

110 meter häck (15.31)

1)      Max Hrelja, MAI 13,77

3)      Joel Bengtsson, IFK Helsingborg 13,91

Övriga placeringar bland de 25 främsta: 11, 21

400 meter häck (56,33

4)      Viktor Bondesson, MAI 51,20

Höjd (195)

7) Samuel Fransson, 206

10) Adam Svensson, MAI 204

Stav (460)

6)      Magnus Herstedt, MAI 500

Längd (702)

1) Thobias Montler, MAI 8,27

3) Samuel Ekelund, Eslövs AI 7,62

Övriga placeringar bland de 25 främsta: 19

Tresteg (13,67)

14) Marcus Nyberg, MAI 14,56

Övriga placeringar bland de 25 främsta: 18

Kula (14,21)

1)      Wictor Petersson, MAI 20,93

Övriga placeringar bland de 25 främsta: 16

Diskus (46,01)

5)      Wictor Petersson, MAI 55,78

Slägga (50,69)

6)      Ryan McCallough, MAI 63,73

Spjut (58,37)

14) Alexander Ottosson, Klippan 66,09

Övriga placeringar bland de 25 främsta: 22

Tiokamp, endast 16 svenskar har genomfört en tiokamp 2021, ingen skåning,

Fotnot 1: Austin Hamilton skall 2022 tävla för Upsala IF

Fotnot 2:  Thobias Montler skall 2022 tävla för Ullevi FK.

Vågorna går i olika medier höga efter det dramatiska slutet mellan Malmö FF och Zenit i fotbollens Champions League, 1—1.

Konspirationsteorierna florerar om att den litauiske domaren var ”köpt”. Jag har, i min kanske enfaldiga värld, svårt att förstå att han vid ställningen 1—0 i 86:e minuten i så fall skulle ha visat ut en rysk spelare.

I kommentarerna till 1—1-straffen heter det i de flesta fall ”billig”, få, utom de mest blåögda, kallar den felaktig. Det finns inga billiga straffar, det är antingen eller.

Jag är fullständigt övertygad om, att om situationen mellan Eric Larsson och Dzjuba skett på mittplan och det blivit frispark till Zenit hade ingen haft något att erinra.

Det som förvånar mig är, att ingen ifrågasatt MFF-tränaren Jon Dahl Tomasson defensiva taktik med förstärkning av defensiven på slutet. MFF överlät hela initiativet till motståndarna. Även med en spelare mer. Det straffade sig.

***

Såg också hur tidningsexperternas spelarbetyg varierade kraftigt. Malmömedia och riksmedia hade verkligen olika uppfattningar.

***

Som jag skrivit tidigare: Jag är ingen vän av VAR, videogransking i efterhand. Det finns så många svårbedömda och på sitt sätt kanske avgörande situationer på hela plan, som inte VAR-granskas. Det känns ibland futtigt att en en decimeter felplacerad tå kan avgöra en offsidesavblåsning medan en ”gulröd” kapning på mittplan passerar utan granskning.

Det dröjde bara några timmar efter mitt förra blogginlägg, innan Malmö FF åter kände sig förfördelat.

Man skulle fått straff i duellen mellan MFF:s Colak och Häckens Johan Hammar. Det blev några rubriker och hårda kommentar ur MFF-synvinkel. De från Häckenhåll betydligt mindre och hovsammare efter duellen mellan MFF-målvakten Johan Dahlin och Häckens stjärnskott Patrik Wålemark.

Jag är evinnerligt trött på fixeringen kring just storklubbarna och det påstådda missgynnandet. Nu friade domaren Adam Ladebäck i båda fallen. Rätt eller fel? Vill bara konstatera att han dömt mot Dahlin, hade det blivit minst gult. Det har jag expertisord på.

***

Hade tankar på att skriva ner mina funderingar redan direkt efter 2—2-mötet, men föredrog att i lugn förbereda mig för ett försenat 50-årsjubileum med god mat, gott vin i ståtliga Knutssalen i Malmö Rådhus. Det var Malmö stad och Limhamns Brottarklubb, en från 1970 sammanslagning av BK Kärnan och Fiskarenas IF, som bjöd.

LBK har blivit en förening i tiden, mycket präglad av Jörgen Olssons, konsulentens idéer och energi. Den förre Europamästaren fick berättigade, stående applåder efter sitt tal om klubbens utveckling och nuvarande status.

***

Söndagen ägnades åt nödvändig cykelmotion och två allsvenska fotbollsmatcher. I sin nedsuttna tv-fåtölj är det lätt att vara kritisk. Men också att ödmjukt konstatera att döma fotboll är svårt, även vid en granskning i slow motion. I mötena Halmstad—Elfsborg och Varberg—AIK utdelades varningar, som innebar avstängningar. Ingen av dem efter speciellt fula tacklingar. Kanske därför extra svåra att acceptera i detta skede av säsongen.

***

Det kändes därför extra skönt att höra AIK:s tränare Bartosz Grzelak konstatera att han tyckte att den svenska domarkåren håller hög klass,

Till skillnad från Fotboll Skånes MFF-följare Ole Törner, som anser att Adam Ladebäck knappast duger ens i Superettan. Törnes domarförföljelsemani och hans nedlåtande syn på dem som inte tycker som han i fotbollsfrågor, gör, att jag återigen kommer att avsäga mig prenumerationen på Fotboll Skåne. Väl medveten om att det gör varken från eller till för sajtens ekonomi.

***

Det diskuteras livligt hur många varningar en spelare skall ha, innan hen blir avstängd och om man skall ta hänsyn till intervallen mellan de gula korten. Finns väl all anledning för en sådan diskussion.

Men i min värld är det viktigare att gradera allvaret i varningarna. En brysk tackling skall inte värderas lika mycket som en bortpetad boll. I en rättsstat skall påföljden stå paritet till brottets allvar. Så fungerar inte fotbollens bestraffningsregler.

***

Åter till MFF—Häcken! Irma Zibanejad, Discoverys kommentator, som för övrigt ofta pratar så fort och oartikulerat att vi 80 + har svårt att hänga med, tjatade ideligen om hur många spelare MFF av olika anledningar saknade. Men hon glömde att Häckens frånvarolista var näst intill lika lång, Rasmus Lindgren, Tobias Heintz, Samuel Gustafsson, Leo Bengtsson, Ali Yossef och Mohamad Nasiru.

Förvisso inte lika namnkunniga som de sakande MFF-arna, men väl så behövliga i en Häckentrupp, som denna lördagseftermiddag var väl så bra som MFF:s.

Även riksmedia är storlagsfixerad.

Det är synd om Malmö FF.

”Alla” är ju ute efter oss.

Det är liknande citat som florerat i Malmömedia (inklusive de på sociala medier) den senast tiden, speciellt efter de två gula kort som gav avstängningar för Antonio Colak och Sören Rieks. Okej, jag medger, kontroversiella kort, men också korrekta enligt regelboken.

Jag har sett över 100 allsvenska matcher, de flesta av MFF:s. Men också åtskilliga av toppkonkurrenternas. Det finns hur många diskutabla domslut som helst, alla lagen har haft sina för- och nackdomslut. Om det sett över en hel säsong jämnat ut sig har jag inge aning om. Lika lite som någon annan.

Och det är klart, vissa domslut har större inverkan på en sluttabell än andra.

Sen finns ju alltid diskussionen om att storklubbarna gynnas. Samtidigt är det storklubbarna med sin massmediala maktposition får lättare gehör för sin klagan.

Så här långt in i säsongen finns det absolut inga belägg för MFF-mantrat:

”Alla” är ju ute efter oss.

Gnället är tröttsamt.

Malmöderbyn i fotboll för herrar på elitnivå är sällsynta.

2022 blir det två. I en tillspetsad seriepyramid tillhör division 1 (nivå 3) elitfotbollen enligt Svenska Fotbollförbundet normer. Och i och med att IFK Malmö klarat sitt division 1-kontrakt och att antingen BK Olympic (51 poäng) eller FC Rosengård (47) med två matcher kvar vinner sin serie blir det alltså två Malmöderbyn 2022.

I Allsvenskan har det faktiskt bara spelats 17 derbyn under åtta säsonger (Mammutserien 1957/58 möttes lagen tre gånger), alla mellan Malmö FF och IFK Malmö.

I serien under har MFF och IFK stött på varandra två säsonger (1934/35 och 1935/36). Intressant är att Malmö BI dessa spelår också spelade i samma serie. Sex derbyn på ett år, något av en dröm.

Från 1932 till och med 1941 låg MBI och IFK samma division 2-grupp (på den tiden använde man inte falsk marknadsföring) ytterligare fem gånger,

1943 ersatte Limhamns IF Malmö BI i tvåan och lagen möttes tre säsonger, den sista, 1945/46, hade MBI återkommit och det fanns åter tre Malmölag på näst högsta platån.

MBI trillade ner säsongen efter och det dröjde ända till 1963 (då spelade man vår/höst) innan det åter blev Malmömöten på elitnivå, tre år möttes MBI och IFK, det sista 1966.

Därefter blev det ett långvarigt stopp på derbyn på en högre nivå,

Superettan introducerades år 2000. 2006 spetades serieträdet. Det blev bara två division 1.pooler 2008 kom de första derbyna, IFK mot Mabi, där MBI numera var en del. Året efter blev Mabi, FC Rosengård och ställdes mot LB 07, som spelat i Superettan. Dessa båda lag möttes i Ettan till och med 2011.

Sen dess har det inte spelats något ”elitderby” Malmö.

2016 gjorde Prespa Birlik en säsong i division 1, FC Rosengård en 2017.

2022 blir på sitt sätt ett bemärkelseår Malmöfotbollen. Malmöderbyn på en högre nivå är sällsynta, sett i ett närmare 100-årigt perspektiv.

***

Under årens lopp har antalet lag i de högre serierna varierat kraftigt. 1971 fann det 96 lag i de två högsta serierna, 1971 och 1972 36. Antalet lag i varje serie har efter hand ökat. Det var fram till Superettans tillkomst 42, då blev det 32. Men med ”hjälp” av de två division 1-grupperna blir det 64 elitlag. Låt vara en generös gräns, men det var i det häradet de flesta derbyna spelades i detta historiska Malmöperspektiv.

***

Detta inlägg är publicerat dels på manssonsport.bloggplatsen.se och dels på facebooksidan MalmöSport-Ett historiskt perspektiv.         

Sensationer är idrottens krydda.

Bara det nu inte drabbar det egna laget. Då blir det svarta, dystra rubriker och ingen hejd på eländet. Bland journalister och den stora idrottsallmänheten. Läs, och lyssna på gator, krogar och torg!

Jag tänker förstås på VM-kvalmötet i fotboll mellan Georgien och Sverige, 2—0. Visst, Sverige var inte bra. Men det borde ha funnits en varningsklocka hos alla inblandade. Ingen, inte ens de riktigt stora europeiska fotbollsnationerna, reser österut och spelar hem tre säkra poäng.

Vi matas ideligen om konstaterandet att konkurrensen inom världsfotbollen, för båda könen och på såväl landslags- som klubbnivå, blir allt hårdare. Så är det och det finns högre rankade nationer än Sverige som förlorat mot icke etablerade nationer. Se bara på Islands mästerskapsinsatser!

De fotbollsintresserade svenskarna, journalister som allmänheten, var inte förberedda, inte pålästa. ”Ingen” trodde Sverige kunde förlora.

Kring 1990, då Sovjet och Jugoslavien delades i en massa nationer, kommenterade en förbundskapten de förändrade idrottsliga förutsättningarna så här:

Det är lättare att bli Europamästare nu men svåre att komma tia.

Nu pratade Rolf ”Wofflan” Nilsson om basket men visdomsorden har sitt berättigande även i de flesta andra idrotter. Bredden är numera så mycket större.

Jag medger, Sverige var inte bra, men allt är inte svart och vitt. Georgien hade många bra spelare och hade de viktiga marginalerna med sig. Som Sverige haft tidigare i det här VM-kvalet.

Spelarbetygen i media var satta i besvikelsens tecken. Zlatan var den ende spelare som (i genomsnitt) fick mer än godkänt. Jag vet inte, funderar bara: Finns det någon psykologisk faktor bakom att så många lagkamrater inte spelade på den nivå man faktisk sett dem prestera på?

Revanschens tid kommer snabbt. I morgon kväll.

Som jag skrivit några gånger, ungdomsidrottens förändringar och utveckling intresserar mig.

Under min tid i sportens värld har det mesta förändrats. Naturligtvis i både positiv och negativ riktning. Konkurrensen ha blivit så oändligt mycket större. Alternativen, antalet idrotter, har blivit fler. Kampsporterna, man kan inte räkna dem alla, innebandyn och nu senast padeln har tagit sina andelar. E-sport, som tävling och fritidssysselsättning, fångar många ungdomar efter vad jag förstår.

Samtidigt har inomhusidrotterna fått bättre utrymmen. Det byggs runt om i kommunerna allt fler hallar. Konkurrensen om halltider är hård, fler idrotter slåss om dem. Generellt sett söker sig klubbarna allt längre ner i åldrarna för att locka barnen till sin verksamhet. Det begränsar också tillgängligheten.

Ett tillskott är förstås de allt fler konstgräsplanerna för fotboll runt om i landet.

Men kommunerna lär dock aldrig kunna bygga ikapp behov och önskemål.

Det är i detta klimat idrotten lever.

***

Talanger finns på alla orter. Men förutsättningen för att de skall finna sin väg in i idrotten är att det finns en förening med engagerade och kunniga ledare.

Det är här jag ser idrottens största framtida problem. Ta friidrotten som exempel! I Skåne finns det många kommuner utan någon aktiv förening. Och utan någon modern anläggning.

Under de närmare 70 år jag följt den skånska friidrotten har de orter som haft en kontinuerlig verksamhet under cirka tio år i stort alla fostrat minst en landslagsman/kvinna.

Tyringe, Osby, Bromölla, St Olof, Skurup, Staffanstorp, Åstorp, Härlöv, ja listan kan göras längre, är orter, där friidrotten mer eller mindre är obefintlig men som varit moderklubb för elitfriidrottare.

IK Finish från Vellinge är det främsta exemplet på vikten av livaktiga friidrottsföreningar utanför de större orterna. Få klubbar har fått fram så många aktiva som tillhör och tillhört svenska eliten under de senaste tio-femton åren som just IK Finish.

***

Hur ser det ut inom handbollen, som jag följt på olika sätt i många år? Handbollen står stark i Skåne med sina många elitlag. Det finns många stora och välfungerade ungdomsklubbar, bevisat årligen i de svenska ungdomsmästerskapen. Men det finns många vita fläckar, kommuner och större orter utan handbollsklubbar. Liksom inom friidrotten. Ja, i många andra idrotter också. Förstås.

Men i många handbollsklubbar är det tunt, ett A-lag, kanske något tonårslag och sen ett par lag för barn kring tio år. Det är en smal grund att bygga en solid förening på.

Det finns stora likheter med friidrotten. Många klubbar har en betydligt större barn- än ungdomsverksamhet.

***

Handbollen har klarat av steg 1 i USM.

Nu senast var det 16-årsflickorna som spelade. Lite överraskande var att fyra stabila Skåneklubbar inte kom till start, dels Kävlinge och Åhus och dels andralagen från Lundagård och H 43 Lund.

Riksundersökningar har visat av covid-19 slagit hårt mot aktiviteterna för inomhusidrotterna just i dessa åldersgrupper. Är detta förklaringen?

I gruppspelet för F 16 fick Lugi och Ankaret två lag vardera till steg 3, HK Kristianstad, H 65, H 43, Lödde, Ystads IF och Eslövs IK var sitt.

USM är en elittävling. När man kommer till slutomgångarna är merparten av lagen från elitklubbarna. Så ser det ut även i Skåne.

I 14-årstävlingen sker numera ingen utslagning, alla lagen får spela vidare på olika nivåer.

Inget lag i 16- och 18-årsklasserna försvinner förvisso efter steg 1, de får en ny möjlighet i steg 2.

I Skåne finns det faktiskt bara två klubbar som redan nu har lag i steg 3 i alla fyra klasserna. Det är två ”småklubbar” med sina A-lag på låg nivå, 4 och 5. Det är Lödde Vikings och H 43.

Handbollens motsvarighet till friidrottens IK Finish, plantskolor till elitklubbarna.

Även om jag har svårt att klassa H 43 som en ”småklubb”.

Visst såg jag gårdagens möte mellan Malmö FF och Chelsea, 0--1.

Och visst gjorde MFF en strålande insats mot ett av världens för närvarande främsta lag, förvisso med några av de mest välkända på skadelistan.

Men mitt beröm till MFF slutar vid defensiven. Ett avslut under en hel match, och som dessutom hamnade långt utanför målramen, är inget underlag för alla positiva ord om insatsen. Har ett lag inte ett enda avslut på mål, då ”skakar man inte vilka lag som helst.”

Att det landade med ett mål bakom Johan Dahlin var i mångt och mycket hans målvaktsspels förtjänst. Och den hjälp han fick av  Anel Ahmedhodzic, som gjorde den bästa match jag sett på länge. Ingen kan på allvar mena att MFF låg närmare 1—1 än en större seger för Londonlaget.

***

Jag har sällan sett de enskilda betygen på hemmaspelarna variera som efter gårdagsmötet. Betyg är svårt att sätta. I min värld skall de sättas efter den nivå matchen spelas på. Några av granskarna hade förbisett detta, därav många glädjebetyg.

***

Vågar man i detta euforiska MFF-land ställa frågan: Varför gick MFF inte mera metodisk in för att sätta press på Chelsea? Att hålla tätt i 90 minuter mot ett världslag är förstås möjligt, men näst intill ogörligt. MFF försökte ju inte ens, eller orkade, eller kunde. Svara själv!
Det var i denna match mot ett något lite försvagat Chelsea på hemmaplan man hade chansen att ta den poäng som kan föra MFF förbi Zenit i sluttabellen. Juventus i Turin lär bli svårare.

Och att vända 0—4 mot Zenit är ännu svårare.