Jag är en passionerad tidningsläsare.

I närmare 70 år har jag dagligen haft tillgång till (minst) två morgontidningar. Från något år sedan har jag bara en. Men jag erkänner att jag ”låst upp” några tidningar och sajter för att få den information jag vill ha och inte får genom min tidning. Mina köp är mest idrottsrelaterade men det finns ju även inträde på andra intressanta avdelningar.

***

För att nu ta ett exempel från sportens värld. Friidrott, inte ens Malmös, kan man följa utan att söka sig utanför Sydsvenskan (för det är den tidning som är ”min”) och listan över idrotter som mer eller mindre helt negligeras är diger. VM-brottare, SM-vinnare i squash, simmare av hög nationell klass från stan får inte en rad. Listan kan som sagt göras oändligt mycket längre.

***

Med speciellt stort intresse följer jag den inhemska handbollen och fotbollen, för herrar. För att få en överskådlig bild av motståndet till HK Malmö och Lugi i handboll och Malmö FF i fotboll är det intressant att få information om vad som sker hos konkurrenterna. Men speciellt inom handbollen är den undermålig. Inte ens vad som händer i Ystad och Kristianstad finns det någon info om.

Läsarna tvingas ut på nätet för att få den grundinformation som ger en extra dimension till tittandet och läsandet.

Och vill man vara lite lagom elak hade reportrarna fått bättre renommé om de varit bättre pålästa på motståndarna. Jag anser – och kommer alltid att göra det – att det är en personlig skymf mot en spelare att kalla henne/honom, exempelvis, motståndarmålvakten utan nämna hens namn. Det sker allt som oftast.

***

Under helgerna har Sydsvenskan tvingat sina läsare till sin e-tidning. I 17 avsnitt har man delat upp boken Ett gott nytt år, ett brottsdama från Malmö. Men de röda dagarna utan tidning finns bara avsnitten i e-tidningen.

Boken är helt ok, lättläst, delvis spännande med igenkännande Malmömiljöer. Jag har följt den och kommer att göra det till slutet.

Men jag är irriterad. Jag har en stationär dator, ingen läsplatta och en mobiltelefon som man med åldrande ögon inte vill läsa halvtimmeslånga artiklar på, Lösningen har blivit att trycka ut avsnitten på skrivaren. I dag sex tätskrivna A 4-sidor.

Skall det vara så besvärligt att ta del av en tidningsartikel?

Jag vet personer som gav upp redan juldagen,

***

En tidning är ju så behändig. Kan läsas var som helst och när som helst. Hinner man inte på morgonen kan man ta det på eftermiddagen eller på kvällen eller till och med dagen efter. I sängen eller i den sköna läsfåtöljen.

Bara inte på en kontorsstol framför en tv-skärm.

Varför tvingar tidningsvärlden läsarna dit?

I skånsk friidrott är damerna bättre än herrarna.

Det konstaterade jag för någon månad sedan i två inlägg, när jag noterade de skånska inslagen i den svenska seniorstatistiken. Det fanns fler resultat för kvinnor än för män bland de 25 främsta i arenagrenarna, 43 mot 34. Inga imponerande siffror, totalt 77 av 950. Betänk att Skåne är det näst största distriktet med 1,3 miljoner innevånare.

Strax före nyår granskade jag den skånska herrstatistiken. Det var ingen upplyftande läsning för oss som gillar friidrott ur en viss breddsynvinkel. Samma granskning på damsidan ger en ljusare bild. Det finns grenar, som sprintdistanserna, som har både topp och bredd. Men ju längre distanserna blir desto tunnare blir det. Teknikgrenarna har en helt annan bredd och jämförelsevis håller det tionde resultatet betydligt högre klass bland damerna än bland herrarna.  Men liksom bland männen finns det grenar där man inte kan fylla Tio-i-topp med ”acceptabla” resultat.

*-+***

Att det är fler kvinnor än män i Skåne som tävlade i friidrott 2021 är ingen överraskning för dem som följt utvecklingen de tio, femton senaste åren. I ungdomstävlingarna har startfälten för tjejer varit avsevärt större än grabbarnas.  Det ger utslag bland seniorerna.

***

Hur ser det då i junior- och de äldre ungdomsårgångarna? Det är samma tendens här. De är övervikt i antal resultat för 18—19-åringar och 17-åringar till tjejernas fördel. Men, ärligt talat, övervikten beror på att det faktiskt är väldigt få grabbar som tävlar i dessa åldersgrupper.
Antalet tjejer i 18—19-årsgruppen är högt räknat totalt 20, i 17-årsgruppen kanske 25. I 17 grenar.

Det gäller att verkligen behålla intresset hos dem som nu finns i familjen om friidrotten åter vill bli en idrott med en någorlunda acceptabel bredd för seniorer.

***

Jag tror inte vägen att vända den nedåtgående trenden är att arrangera tävlingar – förvisso utan resultatlistor – för 7-åringar.

Lägg energin på stimulerade arrangemang – gärna som klubbmatcher med stafetter – för de yngre tonåringarna.

Något måste göras, förändras!

Nytt år, 2022.

Själv blir man ett år äldre, fyller visserligen år sent på året, men 80 fylls åter på med siffra. Utan att på något sätt vara pessimistisk ser man ett slut. Jag har så mycket anteckningar och halvskrivna artiklar om friidrott, om den i Skurup, om den i Sydvästra Skånes Idrottskrets (kretsverksamheten var den breda grunden i friidrotten då den fanns runt om i Skåne även på de mindre orterna) och den i Heleneholms IF, att jag känner tiden rinner i väg.

Pandemin har gjort arkivarbetet besvärligare. Det är inte bara att komma och gå till Stadsarkivet på Bergsgatan. Man måste beställa tid och material i god tid. Spontanbesök låter sig inte göras.

Oj vad jag saknar Idrottsmuseet i Baltiska hallen och få utmärkt service av främst Josef Gersner, salig i åminnelse!

Något nyårslöfte, nja, möjligen en nyårsförhoppning att jag 2022 skall komma en bra bit på vägen i dessa projekt. Där finns också en önskan om att skildra Parkstafettens historia som från starten 1952 till upphörandet 1997 ger en utmärkt bild om friidrottens utveckling under denna tidperiod. Kanske något för Skånsk Idrotts Historia 2022?

Det är stora projekt som tar sin tid. Var finns den? Tiden alltså. Den sociala biten får inte försummas, har fortfarande engagemang i några idrottsföreningar, den lilla hjälp jag bistår med vill jag fortsätta med. Jag vill känna mig behövd.

Att läsa cirka 40 böcker per år är också en nödvändighet. Mycket tid går åt att surfa på nätet. Tyvärr är det så att min tidning under 70 år inte ger mig den information inom sportens område jag önskar.

***

Därför har jag de senaste dagarna funderat på att lägga av med bloggskrivandet. Det är tionde året. Det här är inlägg 1 351.

Jag vet självfallet att besöksantalet inte är jämförbart med de stora aktörernas, långt därifrån. Men det är fler och fler som tittar in. Cirka 65 000 sidvisningar noterades 2021 med en stegrad kurva de senaste månaderna. Det tyder i alla fall på ett visst intresse.

Jag har därför beslutat att fortsätta blogga även 2022.

Jag får försöka bli effektivare och välja bort. Men vad?

GOD FORTSÄTTNING på 2022.

Nyår är önskningarnas tid.

Men även sammanfattningarnas.

Jag har sett tillbaka på det skånska friidrottsåret 2021 ur statistisk synvinkel. För en tid sedan granskade jag de skånska insatserna i jämförelse med övriga Sveriges och fann då att vårt distrikt tappat rejält med mark, främst gentemot Stockholm och Göteborg och då inte minst breddmässigt,

På en invecklad väg – kan förstås bero på min egen okunnighet – har jag hittat 2021 års kompletta Skånestatistik. Den gör mig förfärad. Och ledsen. Friidrott har varit min idrott i olika funktioner i närmare 70 år.

Arenafriidrott på senior- och äldre juniornivå är på väg att försvinna i Skåne. Det är förstås en överdrift men det kommer att bli väldigt få utövare i framtiden. Jag har länge haft på känn att leden glesnar.

Vi börjar med herrsidan. Det finns grenar där det inte finns en enda seriöst satsande skånsk aktiv och då har jag varit generös i min bedömning, Bredden är undermålig.

100 och 200 meter är okej.

På 400 meter löpte endast sju man under 50 sekunder.

12 löpare klarade sig under ”skamgränsen” två minuter på 800 meter.

Bäste skåning på 1 500 hade utmärkta – vi talar svensk nivå – 3.43, tvåan hade 4.07.9

En löpare hade under nio minuter på 3 000 m.

Årsbästa på 5 000 meter var 15.05, på 10 000 meter 33.16 och på 3 000 meter hinder över 11 minuter.

Sex man löpte någon gång 110 meter häck, fyra av den nådde nationellt gångbara tider.

Fyra löpare prövade på 400 meter häck, den bäste var bra, 51,20, de övriga hade en bit över minuten.

Två unga killar hoppade över två meter i höjd, men totalt var det bara nio herrar, inklusive juniorer och ungdomar som nådde över 180.

Stav: Ettan 5 meter, tvåan 3,90.

Längd; 8,27 (Thobias Mnontler) är glänsande, två ytterligare en bit över 7 gör grenen till den bästa i Skåne 2021. Men endast 17 hoppare över 6 meter tyder inte på toppbredd.

Tresteg är ingen populär gren i Skåne, två hoppare över 14 meter, ytterligare en över 13.

Wictor Petterssons 20,92 i kula är ypperligt, 12.60 som trea är inte lika imponerande.

Wictor är även bäst i diskus, 55,78, som han noterade i en klubbmatch, hans enda tävling. Bäst i övrigt 35 meter.

En irländare tävlande för MAI kastade 63,73 i slägga, statistiktvåan 44 meter.

I spjut noterade två kastare över 60 meter, den bäste lite över 66, trean 45,80.

***

Så ser det ut på seniorsidan.

Men det finns väl en återväxt? Men här kommer ”dråpslaget”. Totalt bland 18--19-åringarna finns det i hela Skåne högst 20 grabbar som någorlunda seriöst ägnar sig år friidrott. Då räknar jag 18 grenar, och i sju av dessa finns inte ett enda ”godkänt” resultat.

***

Det är ingen vacker bild av skånsk herrfriidrott.

Nyårsönskningar har vi alla.

Mina personliga håller jag för mig själv. Liksom mina nyårslöften. Min erfarenhet säger mig att jag inte kommer att hålla dem. Man jag skall försöka att …

Tre, fyra förhoppningar finns på listan.

Idrottsligt, däremot, har jag en hel del önskemål. Främst givetvis att pandemin skall sluta sitt förlamande grepp över samhället och därmed också över sportens värld. Den minskade ungdomsverksamheten är inte bara en fara för idrotten utan framför allt för samhället.

***

Mitt idrottshjärta är stort, är medlem i tio idrottsföreningar, av ideella och känslomässiga orsaker. Jag ogillar att ”folk”, främst på sociala medier, kritiserar och spyr galla över klubbars verksamhet utan att vara medlem, samtidigt som man säger sig vara en supporter. Det är dåliga supporters som inte ens orkar betala en medlemsavgift.

***

2022 hoppas jag speciellt att Malbas och H 43 Lund, två före detta elitklubbar för båda könen, får lyckade säsongsavslutningar för sina seniorlag, Det innebär avancemang till division 1 (nivå 3) för H 43 och att Malbas unga damlag, nykomling i Baskettan (nivå 2) klarar sig kvar och att herrlaget avancerarat till herrarnas motsvarighet.

Det ser bra ut. H 43:s båda lag leder sina serier, Malbas damer har överraskat positivt, är placerat i mitten av serien, herrarna vann överlägset sin höstserie och skall 2022 spela i en tuffare vårserie.

Den här framgångsrika hösten – allting är relativt – för båda föreningarna skall bedömas med bakgrund av att många spelare fostrade i H 43 och Malbas spelar på betydligt högre nivåer och att Malbas damer då och då stöter på före detta lagkompisar.

Så ser tillvaron ut, när ekonomin inte klarat av de idrottsliga ambitionerna.

***

Det som tilltalar mig är att Malbas och H 43 inte gett avkall på sin ambition att bibehålla sina stora, utvecklande ungdomsavdelningar. Såväl Malbas som H 43 har bland de största ungdomssektionerna i landet. Och bland de främsta.

När USM i januari går in i steg 3 av 5, har Malbas kvar sju lag i åtta klasser, det vill säga sju lag bland de 16 främsta i landet.

Handbollen är större. Det är fler lag kvar i steg 3, men i de fyra klasser man har samma system som i basker har H 43 tre lag kvar.

***

De är alltså två gedigna klubbar jag håller extra tummar för.

Två av mina klubbar.

Såg naturligtvis Karl-Bertil på julafton.

Och lyssnade på hans budskap: Ta från de rika och ge till de fattiga.

Blev lite filosofisk och funderade över idrottens ojämlika värld, hamnade i fotbollens snudd på groteska skillnader mellan storklubbarna jorden runt och på dem som på många nivåer försörjer dem med spelare.

Det är inbyggt i systemet, de klubbar som lyckats några gånger gynnas genom fördelaktig seedning år efter år, som i Europacuperna. Det kan låta sympatiskt och kanske också rättvist att framgångar skall belönas. Men samtidigt ökar de ekonomiska klyftorna. Och som en följd även de fotbollsmässiga. Det gäller inte bara Europa utan även Sverige.

I Svenska cupen seedas klubbarna efter placeringarna i Allsvenskan och i gruppspelet får de bästa lagen fördelen med två hemmamatcher. Politiskt korrekt, om man så säger. Samtidigt är det system som gynnar de redan bemedlade.

Sett över tid är det de ekonomiskt starkaste föreningarna som dominerar den inhemska fotbollen. Historiskt sett var Cupen en turnering, där de mindre bemedlade hade en möjlighet att eliminera storlagen. Som när Veberöds AIF en minnesvärd sensommarkväll på Romelevallen 1993 slog ut IFK Göteborg. Den möjligheten finns naturligtvis än, men den är minimal. I en serie, även om den bara är tre matcher lång, är det inte lätt för de små att hävda sig mot etablissemanget.

Jag tror att fotbollen totalt sett blir större och bättre i ett ekonomiskt mera jämställt perspektiv. Det nuvarande systemet cementerar en värld som i slutändan hindrar de överraskningar som alltid är den extra kryddan i menyn.

Men igen lyssnar förmodligen på Karl-Bertil. Eller på Robin Hood. För att ta en annan julklassiker med samma tema.

Det här inlägget är lite försenat.

Det har kommit lite emellan, som det ofta gör vid denna tid på året, somt bra, somt lite sämre, men inget allvarligt.

Slutspelet i VM-handbollen blev dramatiskt och bjöd på den höga idrottsunderhållning som de flesta allmänt idrottsintresserade förknippar med internationella mästerskap i damhandboll.

Och alltid – nästan i alla fall – detta Norge. Vilken moral, vilken teknik, vilken snabbhet och vilken bredd! Mot detta fantastiska lag spelade Sverige oavgjort. Det svenska laget är bra. Den officielle placeringen som femma är den nivå, där Sverige befinner sig. Fjärdeplatsen i sommarens OS vidimerar detta konstaterande.

***

Medaljerna sitter högt i de internationella mästerskapen. Under 2000-talet har det arrangerats 6 OS och vardera 11 VM och EM. Damerna har tävlat om 84 medaljer. 44 har hamnat i Norge (12—5—4), Ryssland (5—4—3) och Frankrike (4—4—3). Fyra på listan är Danmark (3—2—2) och femma Ungern (1—2—3), två nationer som i detta tidsperspektiv hade sina framgångsperiodeder i början av 2000-talet. De tre stora har med andra ord numera ett fast grepp om tätpositionen i damhandbollsvärlden. Det blir med andra ord inte så mycket över för övriga länder. Den starkaste nykomlingen är Nederländerna med fem medaljer med ett VM-guld som den finaste kryddan. Spanien har också etablerat som en toppnation, fem medaljer, dock inget guld.

Brasiliens VM-guld och Montenegros EM-guld är de stora överraskningarna.

17 länder har tagit medalj i dessa 28 mästerskap, Sverige två i EM, ett silver och ett brons. Sverige tillhör skiktet under de stora. I VM kryssade man mot Norge och Nederländerna och har i mästerskap besegrat alla de stora, så en pallplats finns, i min optimistiska värld, alltid inom räckhåll för Sveriges damer. Årets OS och VM har visat det.

***

I och med Sovjets och Jugoslaviens sammanbrott har bredden på toppen ökat. Ukraina har två medaljer under 2000-talet och fyra lag från det forna Jugoslavien har spelat hem medaljer.

Anmärkningsvärt är att en så stor idrottsnation som Tyskland har ett enda EM-brons och att Polen inte ens har någon medalj på 28 mästerskap. Kanske något att fundera över för de eventuellt besvikna svenska supportrarna.

***

Årets VM med sina 32 slutspelslag visade att handbollen saknar en internationell bredd. Brasilien har starkt lag, Sydkorea, med tre medaljer under 2000-talet och fler dessförinnan (OS guld hemma 1988 och silver 1984) tillför kvalitet liksom Japan. Det har då och då sett lovande ut för Afrika men något genombrott kommer inte. Kongo och Angola visar någon gång vad som kan komma.

Ur europeisk synvinkel vore det positivt om intresset för handboll kunde öka i bollnationerna England Italien, Och i ett vidare perspektiv USA.

***

Avslutningsvis, visst kändes det lite klent att Sverige bara spelade fyra matcher av betydelse i VM. En seger, två kryss och en förlust, fyra matcher mot ettan, tvåan, nian och det trettonde laget.

Godkänt. Med plus för spänning och god idrottsunderhållning.

VM-slutspel skall vara topp, inte social verkasamhet.,

Det är mycket nu.

Som alltid i december med festligheter av olika slag. Samtidigt som man kommit upp i en ålder, då begravningar blir en del av tillvaron. Fotbollssäsongen, den inhemska, som jag gillar mest, varade längre än någon gång tidigare. Den tog inte slut förrän i går.

I december avgörs alltid en av idrottsårets absoluta höjdpunkter, ett internationellt mästerskap i handboll för damer.  På handbollsmenyn finns också seriespel för herrarna.

Dam-VM:s utökande av ett slutspel till 32 lag förstår jag inte. VM skall vara kvalitet. Det kan vara sympatiskt att låta ”alla” vara med om VM-festen men alla dessa utklassningssegrar ger i ingen PR för handbollen, lika lite som innebandyns VM-siffror. De avslöjar hur dålig bredden på toppen är. Precis som resultaten i det pågående kvalet i fotboll för damer.

***

Sveriges VM-matcher mot utfyllnadslagen har jag med glädje hoppat över och i dessa tider med en fullmatad almanacka ägnat mig åt annat. Med andra ord har jag bara sett tre av de svenska matcherna, de båda kryssmatcherna mot de regerande mästarna från VM (Nederländerna) och EM (Norge) och segermötet mot en annan toppnation, Rumänien. Tre imponerande insatser med de spänningsmoment som ger handbollen det där lilla extra.

Förbundskaptenen Tomas Axnér och hans stab har fått berättigat beröm för lagets insatser så här långt. Men som en före detta lärare hävdar jag att ett betyg sätts efter ett helt läsår/en hel turnering. Förlust i kväll (Gud give att det inte blir så) mot, ytterligare en regerande mästare, de olympiska, Frankrike, och den svenska placeringen blir på samma nivå den brukar, mellan 5 och 9.

***

Av någon anledning fick Axnérs företrädare Henrik Signell kritik för sin tid som förbundskapten. Hans namn dyker ännu upp i analyser av den pågående turneringen. Signells år gav följande placeringar: OS 2016 kvartsfinal, EM 2016, åtta, VM 2017 fyra, EM 2018 sexa, VM 2019 sjua. I det lag som 2019 blev VM-sjua fanns åtta spelare, de flesta tongivande med i årets VM-trupp. Och hade inte Jenny Carlsson varit sjuk och skadad hade hon förmodligen varit med redan då.

Jag vill ha sagt, att Henrik Signells förtjänade ett betydligt högre betyg än det han fick. Och fortfarande får.

I kväll är det upp till bevis för Tomas Axnér att infria de förhoppningar inledningen gett oss, och delvis förstärkta av olika media, inklusive några bloggare.

***

Sveriges damer har två internationella medaljer, båda i EM, silver 2010 och brons 2014. Det är i detta perspektiv Sveriges insatser internationellt skall bedömas.

 ***

Några rader om kvalfotboll. Och marginaler.

En feldömd straff, det medger till och med sportchefen Andreas Granqvist, mot Västerås gav Helsingborgs IF en kvalplats. Den chansen förvaltade HIF. Tack vare – det vågar jag skriva – ett fegt Halmstads BK. Det finns många klyschor i fotbollens värld. En är: Anfall är bästa försvar, Vill man inte vinna, gör man det sällan. Halmstad verkade inte vilja vinna.

HBK kommer jag inte att sakna i Allsvenskan 2022. Däremot Andreas Johansson, en gentleman i svensk fotboll och dessutom fantastiskt skicklig.