Fysiologins lagar styr idrottsprestationerna.

Inte minst på toppnivå. Elitfotboll är inget undantag. Det krävs vältränade spelare för att orka 90 minuter. Tekniken försämras för trötta spelare, förmågan att fatta de rätta besluten likaså.

Utvecklingen i mötet Malmö FF—Häcken, 1—2, var därför logiskt ur fysiologisk synpunkt. Alltför många av MFF:s spelare var, efter skador och sjukdomar, inte tillräckligt tränade för topprestationer mot ett välkomponerat och skickligt Häcken. Det höll från minut 5 till cirka halvtimmen. Då var MFF det bättre laget. Samtidigt som känslan fanns att Häcken var förberett på att det var just i inledningen MFF:s offensiv skulle vara som bäst. Under resten av matchen var Häcken spelmässigt minst i klass med mästarna. Och i fråga om snabbhet betydligt vassare. Det märktes inte minst vid de två kontringsmålen. Trötta spelare blir inte kvickare, i synnerhet om de dessutom kommit upp i åren.

De tre poängen till Häcken var idrottsligt sett logiska.

***

Som vanligt vid MFF-nederlag koncentreras kommentarerna från Malmöhåll på hur dåligt MFF var. Denna gång fanns det från några håll till och med plats till berättigat beröm för motståndet.

Årets Häcken är bra med spets och en bredd som lär räcka bra för en allsvensk topplats.

Det här är en jubileumsblogg.

Den 16 september 2012 publicerade jag mitt första inlägg. Det här nummer 1 400.  De senaste åren har det funnits funderingar om att sluta. Åldern tar ut sin rätt.  Det finns ju ett slut, det vet man ju. Och det är en hel del annat jag vill hinna med. Har några skrividéer, har en del böcker jag vill läsa, ja, jag är över huvud taget fortfarande nyfiken på mycket. Vill naturligtvis inte missa det sociala livet inom familjen och det kontaktnät jag fått inom kamrat- och föreningslivet.

1 400 är ju inte heller något riktigt jubileum. 1 500 låter betydligt bättre. Det får bli nästa mål.

Men att jag fortsätter beror självfallet på att jag tycker det är skoj och inte minst på att besökarna blir fler och fler.

2013 fick bloggen 100 till 200 unika besökare per månad och som mest 2 000 sidklickar på en månad. I dag, 2022, ligger antalet unika besökare på mellan 1 200 och 1 500 och ibland finns det över 8 000 sidvisningar. Allt räknat per månad.

Så vill ni, så blir det 100 bloggar till att ta del av.

***

Det var mycket idrott i tv i går.

Koncentrerade mig på två hela matcher, dels IFK Malmös välbehövliga 2—1-seger över Vänersborg, efter två högklassiga mål, och dels den andra SM-finalen i handboll mellan Ystads IF ock IFK Skövde, 29—29 vid ordinarie tid, 29—34 efter ytterligare 10 minuter.

***

Analysen av Malmös vinst får anstå. Kommentarerna på nätet var många och positiva. I IFK- leden hoppas man att i alla fall några av de som nätarrangerar sig gör ett personlig besök på Stadion på onsdag i mötet mot Qviding. Åskådarsiffrorna i de två senaste hemmamatcherna, 80 personer, är genanta.

***

I jämna handbollsmatcher, som nu i de båda SM-finalerna, är det marginaler som avgör. Analyser är svårt. En krönikör menar att ”Raggarhandboll fällde YIF”. En mig närstående person frågade vad raggarhandboll är. Jag blev hen svaret skyldigt. Jag vet inte vad det är och blev inte ett dugg klokare efter att ha läst krönikan.

Skövdemålvakten Fabian Norstens storspel i förlängningen är den främsta anledningen till bortavinsten.

Men att det över huvud taget blev en förlängning är en coachmiss av YIF:s Oscar Carlén. Hur kan man med sju sekunder kvar ha en försvarsuppställning där det blir en jättelucka på den attraktivaste att alla offensiva positioner, den på linjen mitt för målet? Ett 6—0-försvar hade hindrar denna möjlighet.

YIF har i förhandsdiskussionerna ansetts ha den bredaste truppen. Jag är av samma uppfattning. Men i skarpt läge använde Carlén bara fyra niometerspelare, kollegan Henrik Signell sex. En detalj som kan ha varit avgörande i förlängningen.

Visst saknade man ett jokerinhopp av frånvarande Dalibor Doder?

***

Vi som gillar dramatik och handboll ser fram mot minst två ovissa finaler.

Ja, egentligen minst fyra.  Vi skall inte glömma damernas Sävehof—Skuru!

Malmö FF:s många skador är givetvis ett hett debatterat ämne, speciellt i Fotbollsmalmö.

Sydsvenskan har vid några tillfällen den senaste tiden besökt lagets träningar och berättat att den spelaren tränar si och den andre så. Någon är med under hela passet, en annan avviker efter en stund, den tredje är med lite längre. Det spekuleras att några spelare kanske kan vara med från start i söndagens hemmamöte mot BK Häcken, en annan eventuellt i cupfinalen mot Hammarby på torsdag.

Men om nu dessa spelare att skadefria och bedöms kunna spela för fullt, hur är det då med formen, inte minst matchformen? Har en elitidrottsman inte tränar ordentligt på två, tre veckor är han, eller hon, näppeligen fysiskt beredd för en prestation på hög nivå. Definitivt inte över 90 minuter.

Lekmannamässigt frågar jag – med risk att bli betraktad som fullkomligt okunnig – kan icke fulltränade och matchovana spelare verkligen tillföra ett fotbollslag kvalitet till en toppmatch i svensk elitfotboll?

Skadefri är inte lika med spelduglig.

Som pensionär har man mycket att göra. Och mycket att fundera över.

Här några tankar från de senaste dagarna.

Intervjuer direkt efter en dramatisk match bli känsliga, adrenalinet pumpar, missnöjet kan av olika anledningar vara stort. Därför steg min beundran för Sävehofs tränare Michal Apelgren efter semifinalförlusten i handboll mot Ystads IF och därmed sorti ur slutspelet. Han hade all anledning att kritisera domarparet för den straff, och utvisning, som YIF fick med 62 sekunder kvar och ledning med en boll. Utvisningen finns inget att säga om. Jag har sett tusentals handbollsmatcher men aldrig att ett lag fått en straff mot sig för tröjdragning utan att den förfördelade haft bollkontakt. Ingen, av alla jag konsulterat, förstår att det blev straff.

Och lika lite att YIF slapp utvisning i Sävehofs sista anfall efter Ystads minst sagt överaggressiva försvarsspel.

Apelgren berörde inte detta. Jag är övertygad om att de flesta andra i hans situation hade ifrågasatt domsluten.

Respekt Michael Apelgren!

Uppvuxen i Skurup med Ystads Allehanda som ett av två husorgan ligger YIF nära mitt idrottshjärta men den riktiga glädjen kunde jag inte känna efter finalavancemanget.

Segersmaken var fadd.

***

Det går illa för IFK Malmö i fotbollens division 1.

Kommentarerna på sociala medier är många. Man får en känsla av att det är fler som gör sina röster hörda där än de som besöker hemmamatcherna på Stadion. Styrelsen uppmanas att agera. Men inte ett konstruktivt råd. Tror man verkligen att styrelsen och personerna kring laget är passiva? Men utan ekonomi är möjligheterna till åtgärder och förändringar begränsade.

Vid de två senaste hemmamatcherna har cirka 80 personer löst entré. Större är inte intresset för IFK Malmös A-lag.

Det är lätt att sitta i sin kammare och tycka. Men har man nu en känsla för IFK Malmö – vilket engagemanget på sociala medier antyder – så agera själv på något sätt!

***

På tal om publik.

Två av Allsvenskans för tillfället spelmässigt mest intressanta lag Häcken och Kalmar FF möttes i går, 3—1, inför 3 067 åskådare.

Samtidigt möttes IFK Göteborg och Varberg, 13 306 såg den matchen,

På lördagen tog Gais i division 1, nivå 3, emot Lunds BK. Åskådarantal: 3 113.

Vad är det som styr publikens väg till arenorna?

Klubbkänsla och tradition, är svaren.

Häckens har en minst sagt tuff konkurrenssituation i Göteborg. Inte bara mot IFK utan även mot Örgryte och Gais.

Heders åt anhängarna till de båda sistnämnda klubbarna. De möter – i alla fall delvis – upp vid lagets matcher.

Sitter inte enbart framför dator och gratissändningar i tv och framför icke konstruktiva förslag.

AIK—Malmö FF 2—0.

Jag såg matchen tillsammans med Discoverys experterna Tommy Åström, Alexander Axén, Jens Fjellström, Irma Helin, Jonas Dahlquist och Niklas Jarelind.

Jo, så många framförde sina åsikter om matchen. Ju längre matchen fortskred desto snabbare föll mitt självförtroende. Det här med fotboll begriper jag inte alls. Ideligen fick man höra vilken toppmatch, alltså kvalitetsmässigt, vi beskådade.

Och så sitter jag i min ensamhet i min nedsuttna, men sköna, tv-fåtölj, och tycker att det är märkligt att två förväntade topplag kan göra så förvånansvärt många enkla misstag med tanke på ett sällsynt minst sagt, uselt tempo. Men har så många experter en annan uppfattning, så är det givetvis jag som har fel. Alexander Axén var så småningom, i ärlighetens namn, inne på att matchen nog höll för lågt tempo för att klassas som en toppmatch.

***

När så MFF-tränaren Milos Milojevic efteråt gav sin syn på matchen, återfick jag mitt självförtroende. Han menade nämligen att tempot överlag var alldeles för dåligt för att såra en allsvensk konkurrent.

Jag börjar gilla Milos Milojevic.  Han är ärlig i sina kommentarer.

***

MFF:s skadesituation måste också beröras. Om jag inte helt missuppfattade Milos Milojevic så har  klubben med tanke på åldersstrukturen kalkylerar med att tvingas till en större rotation än vad som är vanligt. Laget kan, om alla stjärnor står rätt, spela över 50 tävlingsmatcher i år. Det kräver resurser till stora trupper. Men också att det finns spelare med kapacitet att skadefria spela mer än varannan match. Kontinuitet och erfarenhet är bra grunder att bygga framgångar på.

Men risken är också att man litar för mycket på just kontinuitet och erfarenhet och att verkligheten också kan hinna i fatt många spelare. Inte minst skade- och rehabiliteringmässigt.

Kanske något att fundera över.

Ingen, speciellt inte de handbollsintresserade, kan ha missat att den förre förbundskaptenen Bengt Johansson är död.

Minnesorden efter honom har varit många, lovorden ha visat på en stor personlighet, på människan bakom det framgångsrika livet som tränare.

Under närmare 15 år var jag med ojämna mellanrum i kontakt med honom i mitt jobb som sportjournalist på Sydsvenskan.

Första gången var i Norge i Sandefjord, hans debut som förbundskapten i Lotto cup i november 1988. Sverige vann för övrigt turneringen.

Jag var ny på jobbet.  Mina kolleger på plats, vi var många, kände Bengt väl efter hans landslagskarriär och åren som tränare i Drott. Men han var nyfiken på vad det varför en ”gammal gubbe” (49 år) Sydsvenskan sänt till Norge. Efter den första presskonferensen stannade han kvar och ”intervjuade” mig och ville gärna veta vem han i framtiden skulle ha ett visst samarbete med. Vi hade faktiskt samma studie- och arbetsbakgrund, vi hade med två års mellanrum studerat på GCI/GIH och tjänstgjort som ”gympalärare”.

Något år senare fick vi tillfälle att under en båttur mellan Varberg och Aarhus prata om studieåren i Stockholm. Anledningen till resan var att Sverige spelat mot Danmark i Halmstad och två dagar senare mötte danskarna på deras hemmaplan. Över en öl och en macka hade vi ett nostalgiskt samtal om studieåren och inte minst våra gemensamma tillkortakommanden inom redskapsgymnastiken. Utbildningen och lärarna kom givetvis också upp till diskussion. Vi var rörande eniga om att en av hans företrädare som förbundskapten, Roland Mattsson, var den bäste lärare vi haft. Roland lärde oss att helheten/likheten idrotterna emellan. Varken Bengt eller jag – förhoppningsvis – anammade dock Rolands lite arroganta ledarstil.

Och Bengt definitivt inte Rolands nedsättande sätt att se på okunniga journalister. Bengt Johansson respekterade vårt arbete, svarade utförligt och tålmodigt på alla mer eller okunniga frågor,

Han insåg vad den skrivande pressen betydde för handbollen. Under 1990-talet fanns många journalister på plats vid alla turneringar och träningslandskamper. Även mindre tidningar som Hallandsposten och Ystads Allehanda fanns på plats.

Jag minns en turnering i Frankfurt. Det var en sen match, slutade efter halv tio, manusstopp närmade sig. ”Benga” skyndade sig till möter med oss utsända. Plötsligt kom en förbundsledare inrusande med andan i halsen:

-          Du måste komma. Radiosporten vill tala med dig.

Det var på den tiden Radiosporten hade sändning vardagar 21.50.—22.00

Förbundskaptenens svar kom snabbt

-          Dom får vänta. Dom här tidningarna har följt hela turneringen och lagt stora pengar för att följa oss. När dom är klara kommer jag.

Radiosporten fick ingen intervju.

Jag följde landslaget i fem mästerskap under Bengt Johanssons ledning. Idel angenäma minnen.
Han underlättade vårt jobb på alla sätt.

Och var inte sen att med sitt kluriga leende ge en och annan personlig pik.

Störst, bäst och nja, jag vet faktiskt inte vilka klubbfärger Lödde Vikings har, men de är nog vackrast.

Idrottssagan om handbollsklubben från lilla Löddeköpinge är i alla fall bland det vackraste man kan bevittna med min idrottsliga ideologi, byggd på en grund från en liten ort och sen påbyggd med uppfattningen att ett stabilt föreningsbygge är baserat på en stor, bredd ungdomsverksamhet. Så ser Lödde Vikings ut, i alla fall från min horisont.

Vid helgens USM-slutspel hade Lödde lag med i fem av de sex klasserna. Bara det fantastiskt. Flest av alla. Jag vet inte om det finns någon officiell föreningstävling vid slutspelet, men jag instiftar nu en sådan, där ettan i varje klass belönas med 8 poäng och åttan med 1.

Då får Lödde ihop 25 poäng, tvåan Önnered 24, sen följer Aranäs 21, Skuru 16, Sävehof 15 och som sexa Ystads IF med 13 poäng.

Förutom nu Lödde är det alltså idel elitföreningar.

Skåne i övrigt:

7) Lugi 9 p, 8) H 43 Lund 8 p, 11) H 65 Höör och IFK Kristianstad 6 p, 14) Eslövs IK och Ljunghusen 5 p, 18) Kävlinge 4 p.

29 klubbar hade finallag.

Skånska medaljer

Två guld: Lugi P 18 och Ystads IF P 14.

Två silver: Lödde F 14 och P 14

Tre brons: H 65 F 14, Lödde P 16 och IFK Kristianstad P 18.

Slutbetyg: Mycket bra, slagsida dock åt pojksidan.

***

Lite riksiakttagelser:

Önnered med elitlag både bland herrar och damer har en bra återväxt bland båda könen. På väg att bli en maktfaktor i svensk handboll?

Aranäs medaljer i alla tre pojkgrupperna visar åter att Kungsbackaklubben är en landets främsta plantskolor (vilket hemskt ord, förresten!).

Skuru har lagt en solid grund för fortsatta framgångar på damsidan.

Anmärkningsvärt är att Sävehof inte hade ett enda pojklag i slutspelet.

***

Tack vare Löddes unika prestation uppmärksammades USM både i riks- och lokalmedia. Tänk om alla liknade ungdomsmästerskap kunde få samma uppskattning! Ungdomsidrotten och dess ledare är värda det. I min optimistiska värld har tidningarna fortfarande en stor genomslagskraft.

År efter år får man veta att Malmö FF har en spelartrupp med en bredd som räcker till två allsvenska lag.

När det så är upp till ett halvt bevis, som i går mot Mjällby, prisas truppen och klubben just för bredden. Men så är det ju. Allt MFF gör vänder poeterna till något positivt. Det är ju en sanning att mästarna har den starkaste truppen, när man kommer upp till spelare över 20 i hierarkin. Att truppen klarade av att fixa en övertygande 2—0-vinst var, trots den stora frånvaron, inte speciellt överraskande. Låt vara att Blekingelaget inför mötet låg tvåa men den beundransvärda klubben lär hamna betydligt längre ner när spelåret skall summeras. Bristerna syntes tydligt i går. Målvakten Samuel Brolin var lagets särklassigt bäste. Gårdagens Mjällby skall MFF med några reserver bara vinna över hemma.

***

Frånvarolistan i MFF är lång. Men det är ju inte så att en startuppställning saknar sju, åtta spelare. Man får ju bara använda elva man plus fem avbytare och några av dem som finns på listan lär vara långt från spel i A-laget-

***

Jag skall inte slå mig för bröstet för att jag den 31 mars skrev att MFF med åldersstrukturen på truppen riskerade många skador. Något har fastnat efter utbildning och av erfarenhet. Jag har mest rört mig i friidrottsvärlden. En löpare som haft muskelskada, bristning eller sträckning (kallade det vad du vill), hade aldrig varit aktuell för en tävling på minst en månad. Vila, rehab och stegrad träningsdos tar sin tid. En sprinter har ett lopp rakt fram på ett jämnt underlag. En fotbollsspelare gör ett flertal maxlöpningar med riktningsförändringar på ett ibland ojämnt underlag och riskerar också att bli tacklad. På elitnivå krävs det kuranta, fulltränade spelare.

Det förvånar mig att MFF med sitt stora medicinska team tillåter så hård matchning av inte helt fulltränade spelare. Klubbens skadehistorik i år tyder på att något är fel. Det är inte bara otur.