Jag var i Norrköping i helgen.

SM i friidrott. Mitt första som enbart åskådare.

Det var tre trevliga dagar. Fast det började illa, en rejäl kalldusch. Det regnade i stan och hade gjort det länge. Vid ett övergångsställe på väg till hotellet fanns en stor vattenpöl, i min väntan på grönt passerade en bil och sällan har jag fått en så rejäl dusch. Inget klädesplagg var torrt. Det var bara att besök en klädesaffär och inhandla nya byxor. Jackan fick torka på hotellrummet tillsammans med mej och tv-kommentatorerna Jacob Hård och Aljaji Jeng. Bättre sällskap kan en friidrottsintresserad person inte få.

Övriga finalpass såg jag på plats. Vad angenämt det var att gå runt utan att ha några uppdrag,  inte känna stressen av att hitta en ingång till en artikel  och se deadline närmas sig, inte vara nervös för hur det skall gå för de aktiva i Heleneholm jag just då  var  ledare för, och inte mints inte känna nervositeten inför en egen start på den tiden det begav sig.

Nu kunde man stanna och nostalgiprata med före detta journalistolleger (pensionerade även de), ledare från den tid man själv var det och inte minst aktiva från mina egna aktiva år på löparbanorna.

***

Har själv deltagit på SM tre gånger. Skulle varit fyra. Vid den tänkta debuten 1963 hade jag på måndagen börjat på GCI (nuvarande GIH) och vi hade hela veckan lärt oss slå kullerbyttor att jag hade sådan träningsvärk att jag var oförmögen att springa. Men jag har ett ljust minne från SM på Stockholms stadion 1963. Min vän – vi träffas fortfarande en gång varje vecka – Sven-Åke Löfgren vann guldet på 100 meter.

Även 1966 arrangerade ”Stora SM” – så kallades det – på Stadion i Stockholm, det var först kring mitten av 1960-talet tävlingen utlokaliserades mera regelbundet. Nåväl, jag vann mitt försöksheat på 800 meter men försvann obönhörligen i semifinalen. Det var på den tiden det fanns rejäla startfält i löpgrenarna.

***

Två gånger har min förening Heleneholms IF varit arrangör för SM. 1979 var jag löpledare, 1999 pressansvarig.

1979, klubbens 40:e, var ett stort år för Heleneholm. Johnny Kroon vann sitt första guld på 1 500 meter, Tommy Persson blev tvåa på 10 000 meter. Även i övrigt blev det 1979 många finalplatser, inte minst i stafett.

Just 1979 var klubbens genombrott som en bred elitklubb. Epoken varade i cirka 25 år.

Den jobbigaste frågan jag fick några gånger under de tre dagarna i Norrköping: Vad har hänt med Heleneholms IF?

Jag svamlade i mina svar. Men vi är i alla fall ihågkomna av den generation jag träffade.

***

Under mina 20 år på Sydsvenskan, 1985—2004, bevakade jag tio SM. Jag antar att min kollega Richard Åkesson var utsänd till de andra tio.

I dagens tidning fanns inte en rad om MAI:s 16-årige William Trulsons vinst på 200 meter, bara en kort TT-notis om Maja Åskags längdvinst över Khaddi Sagnia.

Jag är säker på att TT sänt ut en text om en Sveriges främsta talanger, tävlande för en  Malmöförening  och boende i Södra Sandby.

Är det jag som är gnällig eller var det brist på journalistisk kompetens hos söndagen bemanning på Sydsvenskans sportredaktion?

***

Att en ung aktiv från en mindre ort visar denna talang är ett, av många, bevis på att friidrotten inte får tappa mer mark i småorterna än den redan gjort. Finns anledning att återkomma i ärendet.

***

Ett SM är mer än tävlingar. Stora Grabbar träffas liksom Friidrottens Ledarveteraner (är ny medlem) för årsmöten och gemensamma supéer.  Norrköpings kommun bjöd på en bankett med utsökt mat och glittrande underhållning.

***

Trots det våta välkomnandet blev det tre fantastiska dagar. Lite i nostalgins tecken. Inte minst för att jag under en lunch träffad min bästa vän under GCI-åren,  boende i närheten.

I morse hejade jag till, när jag läste resultaten från tredje kvalomgången till fotbollens Champions League.

Bodö/Glimt—Zalgiris 5—0.

Samma litauiska lag som nollade Malmö FF vid 1—0 i Vilnius och 0—2 i Malmö.

I våras vann det norska herrlandslaget i Nations League över Sverige med 2—1 och 3—2.

Och för någon vecka sedan utklassade norska ligaettan Molde Elfsborg med totalt 6—2 i Conference League. Jag såg första matchen, 4—1. Molde var väldigt bra.

Har Norge på herrsidan passerar Sverige i fotboll?

EM är slut.

Det hat varit en intressant månad. Jag har sett de flesta matcherna och haft behållning. Det har varit bra idrott på hög nivå, oftast.

Kvartsfinalen mellan England och Spanien, 2—1, var en de bästa match mellan damer jag sett. En av är det säkrats att skriva. Jag har sett Japan, Frankrike och Nederländerna i matcher med liknande kvalitet. Det senaste minnet är inte alltid det rätta. Kommentarerna efter årets turnering har i några fall varit för euforiska.

***

Skillnaden mellan topplagen i slutspelet har varit stora. Bristen på toppbredd gör att damfotbollen ännu inte kan räknas som internationellt riktigt stor. Siffrorna i det pågående VM-kvalet ger ingen PR för damfotbollen.

Därmed inte sagt att toppnationerna inte har hög kvalitet.

***

Jag har tidigare noterat att Östeuropa och Balkan inte var representerade med något lag i EM-slutspelet. Märkligt nog kom många (duktiga) domare från dessa områden.

***

Anhängare av VAR har haft tunga veckor. Tänk på alla dessa millimeteravblåsningar för offside, medan man släppt igenom ojustheter och ibland måhända hänvisat till soft penality.

Och den eviga olösliga handsregeln. Kan någon vettig människa (Inte Jonas Eriksson!) förklara för mig vad en onaturlig ställning är för en spelare som hoppar och rör sig i en tilltrasslad situation? Det mest onaturliga rörelsemönstret är att förflytta sig med händerna på ryggen.

***

De sista tio minuterna av EM-finalen visade på behovet av effektiv speltid. Det skall inte vara lönsamt att fördriva tiden så som engelskorna gjorde utan åtgärder. Effektiv speltid över hela matchen lär det aldrig bli. Men varför inte de sista tio minuterna i elitfotbollen?

EM-festen fick en klar, fadd eftersmak på grund av Englands uppenbara spelsabotage,

***

Åskådarantalet i turneringen imponerade. Av tv-bilderna att döma var det betydligt fler damer än vanligt på matcherna. I den svenska Damallsvenskan med sina klena publiksiffror finns det en olöst potential i att locka fler kvinnor till matcherna.’

***

Sverige då?

Delad trea är en bra utdelning med tanke på prestationerna. Sverige var 2022 inte Europas tredje bästa lag. Förhoppningarna var för stora.

Det är i Allsvenskan de blivande landslagsmännen skall skolas. Men vägarna in i topplagen är trång. Det finns många utländska hinder på vägen. I den spelarlista kvällstidningarna presenterade inför seriepremiären fanns 110 spelare med utländskt pass i de 14 föreningarna, allt från fyra till 13. De tre Skåneklubbarna: Rosengård elva, Vittsjö tio och Kristianstad nio. Det ger inte många platser till skånska talanger.

Jag är medveten om att en modern fotbollsvärld ser ut så här.

Men är det rätt väg att skapa ett framtida, slagkraftigt landslag?

Jag tror inte det i min kanske gammalmodiga idealistiska idrottsvärld.

I dag börjar andra halvan av den allsvenska serien.

Två matcher från våren är förstås avklarade, AIK och MFF samt Djurgården och Helsingborg har mötts två gånger. Det har spekulerats hit och ditt om tappade positioner och missade medaljchanser av olika valörer och om möjligheten att klara kontrakten. Spekulationer hör idrotten till men med 15 matcher kvar är det långt ifrån kört och det gäller i alla skikt av tabellen. Det nuvarande tabelläget pekar på en intressant andrahalva.

***

Samtidigt har det nu öppna transferfönstret visat på vad ekonomiska allsvenska muskler betyder. De penningstarka klubbarna har tagit de bästa spelarna från de fattiga kusinerna från landet. Nivåskillnaderna i svensk elitfotboll kommer att öka.

Transferfönstret in i Sverige stängs den 11 augusti, i de flesta andra länder kring månadsskiftet augusti/september. Det lär bli många byten åt alla håll, i alla trupper, den närmaste perioden.

***

Några iakttagelser från transferfönstret från klubbar som oftast går under radarn i storstadspressen. Från klubbar med inneboende toppkapacitet.

Häcken tappar Leo Bengtsson och en av seriens främsta mittfältare Gustav Berggren men får Simon Gustafsson och har en förmåga att från sina akademi få fram utmärkta ersättare.

Kalmar, som vid seger i dag över Degerfors borta, bara är tre poäng bakom Malmö FF, förlorar Isak Jansson.

Från Elfsborg, nu förstås i de nedre regionerna, försvinner Rasmus Alm och Simon Olsson, en av Allsvenskans främsta mittfältare under många år. På plussidan återvändarna Sebastian Holmén och Niklas Hult. Boråslaget har inte haft marginalerna med sig i årets seriespel. Har en känsla av att hösten kommer att bli Elfsborgs och ett svårt hinder för topplagen.

***

Djurgården är i ropet, min guldfavorit redan före premiären i april. När man senast vann med  2—1 i toppmötet borta mot Häcken steg aktierna några nivåer. Det var en bra match med hög kvalitet, inget snack om saken. Och att Stockholmslaget var något bättre är väl lätt att hålla med om. Samtidigt var marginalerna Djurgårdens. Segermålet kom efter flipperspel och efter att ha dömt en straff till Häcken fegade domaren Andreas Ekberg och vågade inte döma en andra när Marcus Danielson fällde Ali Youssef. Det var nog mer än tv-kommentatorn Jens Fjellström som menade att det var en andra hemmastraff.

Men i kommentarerna i tv och i delar av tidningspressen fanns inga nyanser. Djurgården var överlägset.

När nu Häcken förlorade sin blott andra match var experterna framme och menade att Hisingelaget, som vanligt, inte pallade för det tryck som ställs på ett topplag. Nonsens.

Jag ogillar ensidigheten och hade väntat mera nyanser och inte bara kittlande rubriker. En seriös journalist behöver inte överdriva rubriker för att bli läst.

Det är som legendariske krönikören i Kvällsposten, Birger Buhre (salig i åminnelse), lär ha sagt: ”Var man än placerar mina krönikor, söker läsarna upp den.”

***

Vinner Häcken omgångens intressantaste möte, men det blir svårt, Elfsborg i Borås, återtar man serieledningen.

Och på tal om Djurgården, som verkligen imponerade i sin Europamach mot kroatiska Rijeka, 2—0, totalt 4—1. Det var en match i ett tempo som exempelvis Malmö FF inte varit i närheten på sistone.

Så fick han ändå sparken. Malmö FF:s tränare Milos MIlojevic.

Trots att ordförande, sportchef och spelare det senaste dygnet understruket att Milos MIlojevic hade deras fulla förtroende. Ordförande Anders Pålssons uttalande var dock så kryptiskt formulerat att det var fullt värdigt en politiker mitt i en valrörelse.

Det ar väl självklart att Milos MIlojevic inte hade de styrande i MFF:s förtroende. I så fall hade Milos MIlojevic fått något längre tid på sig.

Och vilken sanningshalt skall man i framtiden sätta på uttalanden från de ledande i Malmö FF? Har man en gång slirat på sanningen är mycket av trovärdigheten försvunnen.

***

Nu skall Daniel Andersson och Andreas Georgsson – i alla fall tillfälligt – leda en trupp de själv satt ihop, ålderstigen och skadebenägen och dessutom bred med allt vad det innebär i en konkurrenssituation. Jag är tämligen övertygad om att i Milos MIlojevics arbetsbeskrivning ingick att han skulle matcha en trupp som skulle klara av ett tufft matchprogram. Och förutsättningarna för ett sådant är inte dugg förändrade, låt vara på en lite (lämpligare?) nivå.

***

Under alla mina bloggår har jag alltid varit minst sagt irriterad på klubbar som ersätter sparkade tränare med dem som anställt tränaren. Det stora misstaget har Andersson/Georgsson gjort.

Det har varit en intensiv period för oss allmänt idrottsintresserade. Som också har andra intressen.

Man har, som vanligt, haft brist på tid. En del har stått på vänt. Något får ligga där, tills det kommer på pränt.

Vi tar det senaste först, Malmö FF:s uttåg ur Champions League, 0—3 mot litauiska Zalgiris svider i alla himmelsblå själar. Och omdömet brister hos många professionella bedömare. Det syntes inte minst i den individuella betygsättningen. Det vimlade av ettor – och det fanns till och med en nolla – till spelare som för bara några dagar seden fått fyror och femmor i MFF:s möten med vingklippta allsvenska konkurrenter som Norrköping och Sirius.

Lite distans och måtta kan man begära för information man betalar för.

Före matchen läste jag på en sajt om fem punkter som talade för ett MFF-avancemang.

1)      Tradition

2)      Gräset

3)      Publiken

4)      Formen

5)      Bortamålsregeln är försvunnen

Hoppsan, inget om kvalitet, varken hos MFF eller Zalgiris! Det är väl trots allt spelarna på plan som är det mest avgörande. Och efter förlusten i Vilnius var MFF förhoppningsvis förvarnat.

Det där med formen var väl också att ta i. I ingen av de tre tidigare CL-kvalmatcherna har MFF imponerat och de två allsvenska matcherna mot Norrköping och Sirius – jag såg dem båda – höll inte lika översvallande kvalitet som Malmömedia gjorde gällande,

***

Tränaren Milos Milojevics situation har varit uppe till diskussion många gånger under hans korta tid i MFF. Nu är han ifrågasatt mer än tidigare. Jag har ingen uppfattning om hans kapacitet. Men jag gillar i alla fall hans ärlighet i matchkommentarerna.

Såg att någon av poeterna kritiserade Milos Milojevics för att inte ha utvecklat mer än möjligtvis Felix Beijmo. Jag vill tillägga Hugo Larsson och Patriot Sejdiu.

Men vad kan en tränare individuellt utveckla hos veteraner som Martin Olsson, Niklas Moisander, Lasse Nielsen, Sören Rieks, Jo inge Berget, Anders Christiansen och Ola Toivonen? För att nu ta några av de äldsta? Det finns många andra i samma åldershärad.

Milos Milojevic har definitivt ingen utvecklingsbar trupp.

Kritiken borde kanske i stället riktas mot dem som format den. Bristerna har varit synliga under stora delar av säsongen, skadedrabbad med svårighet att hinna med i omställningarna. Inte minst avslöjade Zalgiris det sistnämnda.

***

Fotbollen har förändrats. De gamla idealen har försvunnit. Men för den äldre MFF-generationen kändes det nog lite underlig att i gårdagens startelva bara fanns en enda skåning, den nyligen inköpte helsingborgare Moustafa Zeidan,

MFF har (dock enligt en i min värld kufisk rakning) Sveriges bästa akademi.

Fotboll, när den är som bäst.

Jag står för det efter att ha sett EM-kvartsfinalen för damer, England—Spanien 2—1 efter förlängning. Inga som helst jämförelser med en herrmatch på denna nivå. Det var fart och fantasi, teknisk briljans – spanjorskornas passningsspel på små ytor! – taktiska förändringar och detta kryddat med den dramatik och spänning som alltid ger en extra dimension till idrotten.

Den som har andra uppfattningar må ha det. Det finns en ingrodd aversion mot damfotboll. Men den fotbollsvän som inte uppskattade gårdagsmötet ser definitivt fotboll med helt andra ögon än jag.
Samtidigt vill jag poängtera att matcher med denna spetskvalitet är sällsynta. Det är få lag, både på landslags- och klubbnivå, som har denna kapacitet. I detta EM har en del matcher visat på en bristande bredd kvalitetsmässigt.

I detta perspektiv har exempelvis damhandbollen ett stort försprång.

***

Sveriges 5—0-vinst över Portugal fick optimismen i svenskmedia att höjas åtskilliga snäpp. Så blir det ofta efter en vinst. Men motståndet var inte direkt imponerande. De inledande målen kom efter fasta situationer där den överlägsna svenska fysiken var avgörande. När portugisiskorna insåg att deras avancemangsmöjligheter var borta blev de ett lätt byte för Sverige.

Detta faktum framkom inte i de svenska kommentarerna. Portugal var svagt.

***

Malmö FF:s klara 2—0-seger över IFK Norrköping väckte samma entusiasm i MFF-leden, både bland skribenter och fans. Det finns absolut inget att erinra om vart de tre poängen gick. Men Norrköping av i söndags var ett lag utan självförtroende och dessutom var en redan tunn trupp skadedrabbad. IFK Norrköping, modell juli 2022, är inget bra allsvenskt lag.

MFF:s lät tre av sina nytillskott debutera, gjorde det bra. Men som alltid får de ett ”välkommenhitbetyg” som är ett steg för högt.

Nåväl, Joseph Ceesay fick beröm för sin snabbhet, berättigat. Någon menade att denna snabbhet var just vad MFF saknat. Men det var en individuell snabbhet. I min värld är det ännu viktigare att det kollektivt blir ett snabbare MFF. I uppspelsfasen är MFF det allsvenska topplag som har långsammast tempo.

Det märkes också mot Zaligiris i CL-kvalet, 1—0 till litauerna.

Det är för mycket nu.

VM-friidrott, EM-fotboll, kvalmatcher i Champions League, Allsvenskan och Superettan är igång och av familjära skäl följer jag även U 20-EM i basket i Georgien. Till detta ett socialt liv. Man hinner helt enkelt inte med allt. Funderingar kan man ha och i väntan på tv-sammandraget från nattens VM-friidrott skriver jag ner några tankar.

***

Tiden är förbi när jag satt uppe på nätterna och följde de stora evenemangen i USA. SVT:s utmärkta förmiddagssändning får räcka. Jag tillhör den generation som inte dygnet runt är uppkopplad på nätet och dessutom har jag inte radion på speciellt ofta. Så allt i TV-sändningen är nytt.

Det är positivt att det är SVT som sänder VM. Dels är det klass på de flesta medarbetarna och dels så slipper man de evinnerliga reklamavbrotten. Men ibland hade ett reklamavbrott varit befriande, då man sluppit de oftast helt meningslösa intervjuerna med aktiva och tränare. Marie Lehmans intervju med Thobias Montlers efter hans misslyckande i längdfinalen var mer än pinsam, när hon bad honom klassificera besvikelsen. Kändes skönt att det var en väluppfostrad Thobias som fick frågan. I min fåtölj var jag nära att krevera. Vilket omdöme har Marie Lehman?

Tv har också en annan kvinnlig reporter – kan inte namnet – utrustad med mikrofon som är så exalterad i sina intervjuer att hon ”hillar” – skånskt uttryck – in sig i meningarna.

Nåväl, vi får återkomma om VM-friidrotten.

***

En sedan ett tiotal år Malmöbaserad guldmedaljör, det tredje raka (rekord!), höjdhopparen Mutaz Essa Barshim var i min tidning inte värd en enda textrad i dag. Han tillbringar halva året i Malmö och har släkt och familj här. Mutaz är en av världens mest kända friidrottare.

Men ett VM-guld för honom är inget att notera i en Malmötidning. MFF:s tillkortakommande i Litauen skall ha sina två sidor och EM-fotbollen sina tre.

Friidrotten är över huvud taget dålig på att marknadsföra sina evenemang. I helgen avgjordes de nordiska mästerskapen för U 22 och den nordiska juniorlandskampen i Malmö.

Hur många Malmöbor hade en aning om denna intressanta tävling?

***

De svenska basketungdomarna har vunnit sina fyra gruppspelsmatcher och har möjlighet att för första gången kvalificera sig till grupp A,

***

Återkommer inom kort med några fotbollsfunderingar om EM och Malmö FF.