Hade tänkt skriva det här inlägget i går, men något kom i vägen.

Det är positivt med pensionärslivet, det finns få deadlines. Jag hade tänkt skriva om alla de utmärkta matcher från damernas EM i fotboll. Och så kom så den erbarmliga matchen mellan Sverige och Schweiz och jag började vackla i min åsikt om damfotbollens framsteg. Men en dålig match får inte ta bort intrycket om att utvecklingen varit positiv. I alla fall för de bästa lagen. Den fotboll Frankrike, England, Tyskland och Spanien hittills presterat kan ingen fotbollskännare klaga på. Det har varit hög underhållning med bra tempo, teknisk skicklighet och ypperlig speluppfattning.

Helt enkelt strålande idrottsunderhållning.

***

Jag vet att damfotbollens belackare kommer med invändningar att duktiga pojk- och juniorlag vinner över elitlag för damer. Men vi njuter väl alla över en tennismatch för kvinnor i Wimbledon, även om vi vet att det finns åtskilliga juniorer som vunnit ett inbördes möte mot elitdamerna. Och visst blir prestationen för en kvinna som hoppar två meter i höjd inte mindre av att det finns tonårsgrabbar som klara betydligt högre höjder.

Det finns en fysiologisk anledning till att man i de flesta idrotter tävlar könsvis. Fotbollen är en sådan. Liksom min damfavoritsport, handbollen. Som tack och lov, oftast i alla fall, slipper att jämföras med pojkhandboll.

Vidga vyerna!

***

De stora slutresultaten som 8—0 och 5—1 etablerade nationer emellan är förstås ingen PR för damfotbollen, lika lite som de ännu större differenserna i det pågående VM-kvalet. Damfotboll växer förvisso, men elitmässigt i ett internationellt perspektiv är det fortfarande en liten sport.

Balkanländerna, alltid rikt representerade i EM-slutspel i handboll, basket och volleyboll, har inget lag med nu i EM. Att Norden har fem av 16 lag är ett bevis på styrka men samtidigt visar det att damfotboll är en västeuropeisk företeelse på denna nivå.

Jag är också lite rädd att Frankrike, England, Tyskland och Spanien är på väg att bli ett eget toppskikt. Men jag har gärna fel.

***

Vid gårdagsmatchen Nederländerna—Portugal, 3—2, satt de svenska kommentatorerna och höll på Portugal för att Sverige lättare skulle kunna bli gruppetta. Vad de helt glömde bort är att portugisisk vinst hade gett Portugal en utmärkt möjlighet att vinna gruppen. Nu lär oavgjort räcka för Sverige mot Portugal för avancemang. Vid förlust kommer Portugal att vara före Sverige. Då behöver vi hjälp av Schweiz. Det blir en spännande söndag.

***

De som läst min blogg vet att jag inte gillar VAR. EM har inte gjort att jag ändrat uppfattning. Tvärtom. En tånagel fel ger underkänt mål vid offside. Eventuella ojustheter utanför straffområdet får inte granskas. Jag har sett felaktiga utdömda hörnor och frisparkar resultera i mål utan att felaktigheterna synats.

Och vad är det där med begreppet om ”soft penality”? Varför hitta på en ny flytande gräns?

Någonstans, varje dag, kan man läsa om att Malmö FF:s tränare Milos Milojevic riskerar att få sparken.

Så är det förstås alltid, när MFF inte vinner alla matcher. Och inte bara vinner, man skall göra det överlägset och dessutom med ett övertygande spel.

Det är orimliga krav. Så här långt in i säsongen har MFF inte infriat förväntningarna. Skade- och sjukdomsproblem har ställt till det för Milos Milojevic. Våren har även visat att truppen alls inte är så bred som man velat påskina. Och att åldern definitivt hunnit i fatt några av nyckelspelarna.

Halvårsfacit ser vi nu.

Malmö FF har planerat för en lång, intensiv säsong. ”Alla” pratar om en nödvändig rotation.  Inte bara för att fysiskt spara spelare utan även för att motivera dem lite längre ner i hierarkin. Kanske nog så viktigt när MFF dragit bort sitt U 21-lag från seriespel.

Jag menar att Milos Milojevic följt de intentioner som den sportsliga ledningen skissat. Men man har nu insett att man övervärdet spelartruppens kapacitet. Den räcker helt enkelt inte till för att infria klubbens höga målsättning, den att konkurrera på två fronter. Truppen måste förstärkas. Två nya är klara Mustafa Zeidan och Mahamé Siby. Och enligt media är fler på ingång. Som jag ser det en nödvändighet för att MFF skall klara av sina målsättningar. Och för att Milos Milojevic skall få möjlighet att förverkliga dem.

Vårens trupp har inte den kvaliteten.

Det påminner lite om våren 2018, då truppen förstärktes rejält under sommarfönstret. Och tränaren Magnus Pehrsson fick gå och ersättes av Uwe Rösler. Då fick Magnus Pehrsson lida för att de sportsligt ansvariga missbedömt truppens kvalitet. Nu har de gjort samma misstag. Det är de som är de högst ansvariga för denna föga övertygande säsongsinledning.

Inte Milos Milojevic.

SM i idrotter, som vi gärna vill kalla stor, kan nästan helt försvinna i papperstidningsvärlden.

Som nu simningens, som avgjordes i samband med SM-veckan i Norrköping. Vi som är allmänt intresserade fick nöja oss med en medaljresultatlista. Nåväl, även en gammal man kan lotsa sig in på nätet för att hitta intressanta detaljer. Den skånska simningen är stark. Att jämföra olika idrotter med varandra är svårt. Och inte alltid rättvist. De som läser mina blogginlägg vet att jag orolig för den minskade bredden i seniorfriidrotten. Inte minst i Skåne. Det är få friidrottsföreningar som har deltagare på ett SM för seniorer. Malmö AI har alltid stora trupper, IFK Helsingborg har sina toppar, IFK Lund sina, fast oftast färre. Någon gång en och annan från någon annan klubb.

Vid SM i simning var det 13 skånska föreningar som deltog och fixade poäng. Jönköping var bästa klubb, 2) Helsingborgs SS, 6) Malmö KK, 7) Landskrona, 14) Poseidon (Lund). En sådan toppbredd kan den skånska friidrotten bara drömma om för tillfället.

Men även simningen tappar fästen, som Ystad, Trelleborg, Kristianstad, Staffanstorp och några andra.

***

Lagkapperna i simning avgörs i samband med de individuella distanserna. Det gör att många simmare är på plats och möjlighet till många lag. Stafett-SM i friidrott sker en separat helg. Detta till trots imponerar simningen jämförelsevis. Simningen hade i sina åtta seniorlagkapper mellan 15 och 32 startande lag. Friidrottens i sina åtta mellan tre och nio.

Till friidrottens ”försvar” skall sägas att en enstaka simmare kan ställa upp i fyra lopp, en friidrottare högst två.

Fem skånska lag deltog i friidrottens stafetter från två klubbar, MAI och Åhus, i simning 42 lag från fem klubbar, därav två från konstellationen Kivik/Trelleborg.

Simningen tillåter gemensamma lag från två klubbar.

Något för en trängd friidrott?

***

På juniorsidan ligger Skånes simmare också bra till: 2) MKK, 5) Helsingborg, 13) Poseidon, 21) Kristianstad (ny storhetstid i sikte?), 27) Landskrona.

I Malmö har MKK helt tagit över. Ran är inte längre en elitklubb.

I de flesta idrotter finns det endast plats för en elitklubb i Malmö. För att fortsätta jämförelsen med friidrott. Heleneholms IF är inte längre en elitklubb.

***

Med vetskap att en simmare kan deltaga i många lopp under ett SM imponerar trots alltdeltagarantalet. På herrsidan startade 26--82 aktiva per gren, på damsidan 17 till 72. På den här nivån är det fler herrar än kvinnor som tävlingssimmar.

***

Eftersom SM kom kort efter VM avstod några av de bästa SM, vilket naturligtvis inverkade på föreningstävlingen. Men det kullkastar inte min slutsats: Bredd ger topp och därför ser det ljusare ut för svensk/skånsk simning än för friidrott.

Malmö FF imponerar inte i Allsvenska för närvarande.

Gårdagsförlusten mot Sundsvall svider. På sociala medier stiger kraven på tränaren Milos Milojevics avgång. Förklaringarna till de mediokra insatserna är många. Allsvenskan är ingen toppliga men bottenlagen kan skärra de stora. Degerfors nådde kryss senast mot AIK, Helsingborg förlorade först på övertid mot Malmö FF, som alltså i går föll mot Sundsvall. Topplagen måste vara påkopplade för att vinna även mot de små från botten.

Under hela det här spelåret har mångt och mycket handlat kring MFF och dess kommande spelprogram med Europamöten insprängda i det ordinarie schemat. Allsvenskan har varit mer som en förberedelse för Europa än för att prestera på hemmaplan. Jag har dålig koll på MFF:s kommande motstånd i cupmötena men av rapporterna att döma håller de knappast allsvensk bottenklass. Kanske hade det just nu varit bättre med koncentration på Allsvenskan än på de första kvalmatcherna till Champions League.

Att ha många spelare i matchform är ett plus samtidigt som samspelthet är ett annat plus. Milos Milojevics hattande med uppställningarna imponera inte på mg. Vet han hur han vill ha det i skarpt läge? Och är truppen så bred och stark som många vill göra gällande? Och då menar jag mot internationellt toppmotstånd. Degerfors, Helsingborg och Sundsvall, de tre sämst placerade lagen i Allsvenskan, har avslöjat brister. I mina värld har många MFF-spelare passerat sin topp. Kanske till och med för många.

Såg naturligtvis derbyt Malmö FF—Helsingborgs IF.

När laguppställningarna publicerades dök tanken genast upp: Det här blir minst 4—0 till MFF. Men ack vad fel jag hade. 2—1 till hemmalaget var logiskt – om det nu finns någon logik i fotboll – sett över 90 plus tillägg.

Jag skall inte sätta mig som domare över alla analytiker av alla de slag med mer eller mindre himmelsblå glasögon. Men visst hade jag blivit orolig över hur de snabba HIF-arna gång på gång avslöjade bristen på snabbhet hos MFF:s veteraner. Och inte bara hos dessa. Erdal Rakip, exempelvis, hade – och har -- svårt att hänga med i svängarna. Gårdagen var ingen engångsföreteelse.

Om de svenska motståndarna kan straffa MFF på detta område, hur ser det då ut internationellt?

***

MFF:s egna passningstempo imponerade inte i våras, gjorde det inte heller i går. Det går för långsamt i uppspelsfasen, menar jag.

 Kitsliga marginalanmärkningar? Tja, måhända. Men så är de i alla fall sagda.

***

Det poängteras ideligen om MFF:s kommande tuffa program med de insprängda Europamatcherna. Samtidigt skall det noteras att MFF i alla de åtta första allsvenska matcherna efter uppehållet möter lag som i nuläget är placerade på den nedre allsvenska halvan. I min värld ett överkomligt program för en klubb med den trupp man förfogar.

Med reservation för hur hård blåsten är, och vilken riktning den har, i kommande transferfönster.

***

För visst fanns det frågetecken efter gårdagsmatchen. Det var ju trots allt ett ungt, orutinerat jumbolag MFF mötte på hemma plan.

Ett HIF som vann många sympatier. Vad de nu kan vara värda.

Om några timmar är det dags för del 2 i den allsvenska fotbollen.

Uppehållet har ägnats åt att rehabilera sargade spelare och för några klubbar att genom försäljningar förstärka sina kassor. Några har förstärkt sina trupper.

Men denna del 2 varar bara tre omgångar. Den 15 juli är det dags för del 3, det svenska transferfönstret in öppnas. Ryktena är många, det lär blåsa rejält.

Styrkeförhållandena mellan lagen kommer att ändras. Med 20 omgångar kvar kommer en del att förändras men som alltid är det de välbärgade som kommer att dra åt sig de bästa spelarna och paradoxalt också får mer betalt för dem som lämnar. Som nu Hammarby som sålt Williot Swedberg enligt uppgift för 56 miljoner och Mayckel Lahdo för 7. Nu är Hammarby intresserat av Degerfors Abdelrahman Saidi men sägs bara villigt att lägga ut mellan 4 och 5 miljoner. I detta scenario förstår jag att Degerfors vill ha mer för sin bäste spelare. Inte är Lahdo en spelare som är värd nästan dubbelt så mycket som Saidi?

Det finns en viss irritation bland några av de svenska storklubbarna över att seriekonkurrenterna ogärna säljer till dem och att de också försöker trissa upp priserna. Jag tycker det är naturligt att de mindre klubbarna vill ha bra betalt. De har också mål och ambitioner, dem vill man inte realisera bort.

Klubbarna vill gärna framhäva sina duktiga akademier. Men generellt sett är det få som pratar om att plocka upp talanger därifrån inför resten av säsongen. Utlandsspåren verkar mera intressanta. Jag vet att tiderna förändrats men i min värld kretsar det alltför mycket om ekonomi. Alla vill köpa billigt och sälja dyrt. Gagnar alla dessa ensäsongssejourer på sikt den svenska fotbollen? Många svenska talanger får söka sig utomlands för att få utvecklande speltid, när de får stå tillbaka för spelare med utländskt pass. På kort sikt gynnas klubben, men hur ser det ut långsiktigt?

Likt förbannat gillar jag Allsvenskan framför alla andra ligor. Kvalitetsskillnaden till trots.

Snart är det avspark.

Veckans lag-SM i friidrott väckte mer än nostalgiska funderingar.

Hur är det allmänna hälsotillståndet? Håller svensk friidrott på att tappa landsorten? I min värld frågor att ställa. Som jag konstaterade i mitt gårdagsinlägg är den skånska seniorbredden nästan obefintlig och har varit det länge. Linkande tendenser märks över hela landet.

Sverige har stjärnor, massmedialt uppmärksammade. De skyler bristerna. På facebook följer jag förbundsordföranden Johan Storåkers och generalsekreteraren Stefan Olsson. De är flitiga på mediet och framhäver det positiva. För det är givetvis mycket som är det. Grenutvalet är stort, så det finns att ta av. Men jag ser, varken hos dem eller på friidrott.se något om alla brister som finns. Som exempelvis de minst sagt klena deltagarantalet för seniorer vid SM i stafett.

Slagsidan mot två regionala centra oroar i alla fall mig. Detta accentuerades vid lag-SM. Av 16 lag kom sex (fyra klubbar) från Stockholm, fem från Göteborg (tre klubbar). Lägger man till den nya storklubben Upsala IF med två lag (Uppsala beläget cirka fem mil från huvudstadens norra förorter) till Stockholmsregionen syns dominansen än tydligare.

Då återstår Skåne/Malmö AI med ett lag i vardera klassen och alltid stabila Karlstadsgöta med ett damlag.

På senare år har det sett liknande ut. Uppstickarna är få. Täbys damlag var det i år. Väl medveten om att det är svårt att få ett konkurrenskraftigt lag hade det varit välkommet med nya klubbar på den här nivån. Och då gärna något utan för de två stora regionerna. Och helst ett från Skåne.

Det senare lär vara utopi under min livstid.

***

Skåne har aldrig vunnit ett lag-SM sedan tävlingen fick SM-status 1977. På herrsidan har det inte blivit ens en medalj.

1977 och 1983 kom MAI:s damer på silverplats. Klart bästa Skåneklubb är Heleneholms iF med två silver och sex brons under perioden 1979—1993.

***

Glädjande var att de flesta våra stjärnor, som var kvalificerade, deltog. Det gav extra glans åt tävlingen och att de poängterade glädjen av att tävla i ett lag. Även om friidrotten i sig är individuell är det den gemensamma känslan för klubben som håller ihop världsstjärnan och den ”nödvändiga” poängräddaren i en svag gren och som ger det slutliga resultatet.

***

Personligen anser jag att 4x100 meter som avslutning skall ersättas av stafett 1 000 meter. En knapp överväxling på 4x100 meter får en alltför ödesdiger betydelse. Stafett 1 000 meter ger också fler möjligheter till dramatiska, publikvänliga omkastningar.

***

Att MAI hade båda sina lag i final var unikt. Att båda mer eller mindre misslyckades är en sak, men nog  vore MAI varit värt  något positiv i Skånes största tidning.

***

Nu skall jag fira Midsommar!

Trevlig Midsommar på er!

I tisdags eftermiddag såg jag friidrott i sju timmar, finalerna i lag-SM.

Nördigt, jag medger.

Men för mig är just lagtävlingar något nostalgiskt. Det var så jag kom in i min favoritidrott och som var grunden för att utveckla mina två klubbar Skurups AIF och Heleneholms IF.

Åren kring 1950 anlades många idrottsplatser med friidrottsytor på den skånska landsbygden, bland annat i Skurup (1952/53). Standarden på de aktiva, mestadels då enbart män och äldre ungdomar, var inte speciellt bra. De flesta nybörjarna platsade inte på de (få) nationella tävlingar som arrangerades i närområdet. Klubbarna sökte upp andra nystartade föreningar för ett utbyte. Jag har kvar några resultatlistor. Resultatnivån var låg, men roligt var det.

Just kring 1950 var breddfriidrotten i Skåne stor. På herrsidan. Det fanns utrymme för ett seriesystem. Riksplanet fanns två eller tre ”ettor” och ett antal ”tvåor”. I Skåne tre nivåer med upp mot 60 lag.  Vid mitten av decenniet tyckte vi i SAIF att vi var mogna att ställa upp i division 3, sydvästra och tävlade bland andra mot Anderslöv, Finish, Svedala IF och Malmö Frisksportarklubb. Vi blev sist, med råge. Man möttes face to face och i varje serie fanns det mestadels fem lag, så det blev fyra matcher per säsong.

I den nordvästra trean blev IS Kullen från Höganäs lika klar jumbo. De bjöd in oss till en match för att se vem som var ”sämst” i Skåne. Det blev en heldags tågresa till Höganäs för ett 15-tal unga Skurupspågar, som reste hem med en seger: Vi var inte sämst i Skåne.

Vi växte till oss och blev bättre och bättre. Det sista friidrottsåret i Skurups AIF 1962 hade vi avancerat till division 1 och blev till och med tvåa efter IFK Lund. Sju, åtta klubbar deltog i riksserierna men att vi i lilla Skurup hade ett lag som var på cirka tionde plats i Skåne var väl inte så illa.

Jag är övertygad om att om det inte funnits ett serielag hade aldrig så många fortsatt att friidrotta. Många kände ingen inspiration att tävla i de nationella tävlingarna. I klubbmatcherna kände de sig behövda i gemenskapen.

Det var tufft att få ett komplett lag. Grenarna i division 1 var: 110 m häck, 100 m, 400 m, 1 500 m, 3 000 m, höjd, längd, stav, kula, diskus, spjut samt stafett 1 000 meter. Och vi var två man/gren och varje aktiv fick bara ställa upp i två grenar plus eventuell stafett.

Om jag nu själv får skriva det, visst var det lite imponerande att med små resurser klara av det.

***

Klubbmatcher – och stafetter – var redan från bildandet 1939 prioriterat i Heleneholms IF. I början av 1960-talet pendlade herrlaget mellan Riksettan och tvåan. Lagen var ihåliga. När jag kom till klubben 1963 deltog jag oftare på korta häcken och i stav än på specialdistansen 800 meter. Anledningarna var två: Vi hade många duktiga medeldistanslöpare, betydligt färre häcklöpare och stavhoppare.

Grenarna var färre än dagens högsta serie men i gengäld deltog två aktiva per gren.

Men med åren falnade intresset för lagserierna. I landsorten försvann klubb efter klubb och även de större klubbarna hade svårare att någorlunda hyggligt få kompletta tvåmannalag. Seriesystemet i denna form försvann.

1977 lanserades det nya upplägget med en deltagare per gren, förgrenat ner till regionnivå.

***

Under sista delen av 1950-talet införde man i Skåne ett seriesystem för ungdomar (även för flickor) liknande det för seniorer. Från början för 18- och 16-åringar, men allt eftersom idrotten i stort sökte sig längre ner i åldrarna blev det även serier för 14- och 12-åringar.

Det blev, om än inte succé, så framgångsrikt. Klubbarna, även de mindre, anammade idén och deltog. Division 1 var det prestige att vinna. Åren kring 1970 hade Skåne fyra av landets främsta ungdomsklubbar, Malmö AI, IFK Helsingborg, KFUM Kristianstad och Heleneholms IF. Samtidigt hade IFK-klubbarna i Trelleborg och Lund också bra snurr på sina ungdomsavdelningar. Det blev bra tävlingar, helt enkelt.

Men det var även viktigt att de mindre klubbarna fick stimulerande seriematcher. Under denna period hade Heleneholms IF en bred ungdomssektion som gav underlag till både tre och fyra lag i vissa grupper. Vi gav de flesta av de unga, många nybörjare, möjlighet att tävla i mindre sammanhang samtidigt som de mindre klubbarna med sina begränsade resurser även fick tävlingar med likvärdigt motstånd.

Det finns exempel att unga tjejer och killar startade i ett lag 3 för att som junior hamna i landslaget. Vikten av stimulerande tävlingar kan aldrig underskattas. Lagtävlingar i friidrott är ett recept.

Ungdomsserierna gick samma öde till mötes som seniorernas. Tyvärr.

***

Jag vet att tiderna aldrig kommer tillbaka. Och därmed inge heller den bredd som är det bestående minnet av mina år inom friidrotten sedan 1952.