I tisdags eftermiddag såg jag friidrott i sju timmar, finalerna i lag-SM.

Nördigt, jag medger.

Men för mig är just lagtävlingar något nostalgiskt. Det var så jag kom in i min favoritidrott och som var grunden för att utveckla mina två klubbar Skurups AIF och Heleneholms IF.

Åren kring 1950 anlades många idrottsplatser med friidrottsytor på den skånska landsbygden, bland annat i Skurup (1952/53). Standarden på de aktiva, mestadels då enbart män och äldre ungdomar, var inte speciellt bra. De flesta nybörjarna platsade inte på de (få) nationella tävlingar som arrangerades i närområdet. Klubbarna sökte upp andra nystartade föreningar för ett utbyte. Jag har kvar några resultatlistor. Resultatnivån var låg, men roligt var det.

Just kring 1950 var breddfriidrotten i Skåne stor. På herrsidan. Det fanns utrymme för ett seriesystem. Riksplanet fanns två eller tre ”ettor” och ett antal ”tvåor”. I Skåne tre nivåer med upp mot 60 lag.  Vid mitten av decenniet tyckte vi i SAIF att vi var mogna att ställa upp i division 3, sydvästra och tävlade bland andra mot Anderslöv, Finish, Svedala IF och Malmö Frisksportarklubb. Vi blev sist, med råge. Man möttes face to face och i varje serie fanns det mestadels fem lag, så det blev fyra matcher per säsong.

I den nordvästra trean blev IS Kullen från Höganäs lika klar jumbo. De bjöd in oss till en match för att se vem som var ”sämst” i Skåne. Det blev en heldags tågresa till Höganäs för ett 15-tal unga Skurupspågar, som reste hem med en seger: Vi var inte sämst i Skåne.

Vi växte till oss och blev bättre och bättre. Det sista friidrottsåret i Skurups AIF 1962 hade vi avancerat till division 1 och blev till och med tvåa efter IFK Lund. Sju, åtta klubbar deltog i riksserierna men att vi i lilla Skurup hade ett lag som var på cirka tionde plats i Skåne var väl inte så illa.

Jag är övertygad om att om det inte funnits ett serielag hade aldrig så många fortsatt att friidrotta. Många kände ingen inspiration att tävla i de nationella tävlingarna. I klubbmatcherna kände de sig behövda i gemenskapen.

Det var tufft att få ett komplett lag. Grenarna i division 1 var: 110 m häck, 100 m, 400 m, 1 500 m, 3 000 m, höjd, längd, stav, kula, diskus, spjut samt stafett 1 000 meter. Och vi var två man/gren och varje aktiv fick bara ställa upp i två grenar plus eventuell stafett.

Om jag nu själv får skriva det, visst var det lite imponerande att med små resurser klara av det.

***

Klubbmatcher – och stafetter – var redan från bildandet 1939 prioriterat i Heleneholms IF. I början av 1960-talet pendlade herrlaget mellan Riksettan och tvåan. Lagen var ihåliga. När jag kom till klubben 1963 deltog jag oftare på korta häcken och i stav än på specialdistansen 800 meter. Anledningarna var två: Vi hade många duktiga medeldistanslöpare, betydligt färre häcklöpare och stavhoppare.

Grenarna var färre än dagens högsta serie men i gengäld deltog två aktiva per gren.

Men med åren falnade intresset för lagserierna. I landsorten försvann klubb efter klubb och även de större klubbarna hade svårare att någorlunda hyggligt få kompletta tvåmannalag. Seriesystemet i denna form försvann.

1977 lanserades det nya upplägget med en deltagare per gren, förgrenat ner till regionnivå.

***

Under sista delen av 1950-talet införde man i Skåne ett seriesystem för ungdomar (även för flickor) liknande det för seniorer. Från början för 18- och 16-åringar, men allt eftersom idrotten i stort sökte sig längre ner i åldrarna blev det även serier för 14- och 12-åringar.

Det blev, om än inte succé, så framgångsrikt. Klubbarna, även de mindre, anammade idén och deltog. Division 1 var det prestige att vinna. Åren kring 1970 hade Skåne fyra av landets främsta ungdomsklubbar, Malmö AI, IFK Helsingborg, KFUM Kristianstad och Heleneholms IF. Samtidigt hade IFK-klubbarna i Trelleborg och Lund också bra snurr på sina ungdomsavdelningar. Det blev bra tävlingar, helt enkelt.

Men det var även viktigt att de mindre klubbarna fick stimulerande seriematcher. Under denna period hade Heleneholms IF en bred ungdomssektion som gav underlag till både tre och fyra lag i vissa grupper. Vi gav de flesta av de unga, många nybörjare, möjlighet att tävla i mindre sammanhang samtidigt som de mindre klubbarna med sina begränsade resurser även fick tävlingar med likvärdigt motstånd.

Det finns exempel att unga tjejer och killar startade i ett lag 3 för att som junior hamna i landslaget. Vikten av stimulerande tävlingar kan aldrig underskattas. Lagtävlingar i friidrott är ett recept.

Ungdomsserierna gick samma öde till mötes som seniorernas. Tyvärr.

***

Jag vet att tiderna aldrig kommer tillbaka. Och därmed inge heller den bredd som är det bestående minnet av mina år inom friidrotten sedan 1952.

Det går inte bra för det svenska herrlandslaget i fotboll.

De tre raka nederlagen i Nations League är inga engångsföreteelser. Minns play-off-förlusten mot Polen och VM- kvalförlusterna mot Georgien och Spanien. Förvisso segrar mot Grekland och för en sedan mot Slovenien. Kurvan pekade nedåt redan i höstas.

Förbundskaptenen Janne Andersson och hans medarbetare insåg vartåt det barkade. Det måste bli något nytt för att hitta en ny framtidsperiod. Han lanserade ett 4—3—3-system med många nya kuggar. Det fungerade inte. Men Janne Andersson hade ingen tur på vägen. Slitna och skadade nyckelspelare kunde inte ge stadga i bygget.

Tre raka förluster – och till och med två mot Norge, av alla – fick krönikör och andra tyckare att gå igång. Mellan många rader antyddes att det var dags för ett byte av förbundskapten.

Men hur hade det låtit i klagomuren om Janne Andersson fortsatt i de gamla inkörda – nederlags – spåren? Och resultaten blivit lika negativa.

Jag är säker på att kritikerna då menat att Janne Andersson var feg och konservativ i sitt fotbollstänk.

Han vågade testa något nytt, misslyckades, denna gång. Men fick många nyttiga erfarenheter.

Och dessutom, Janne Andersson hade ingen uppsjö av världslirare att bygga sitt lag kring. Han fick ta vad som erbjöds. Så ser landslagsverksamheten ut.

***

Norge har sin superstjärna Erling Haaland. Vi hade en gång en Zlatan med bra omgivning. Många gånger avgörande i svensk favör. Nu har Norge Haaland med bra omgivning.

Svårare behöver en analys inte vara.

***

Den senaste Europarankningen ser ut så här 16) Serbien, 22) Norge, 23) Sverige, 32) Slovenien.

Visst finns det ett mönster i rankningen och den aktuella ställningen i Sveriges grupp i Nations League.

Det här är Sveriges position i Europa.

Vems är ansvaret?

Inte är det enbart Janne Anderssons?

Om någon timme är det avspark i Nations League-matchen mellan Norge och Sverige och chans till revansch för de våra.

NL är omdiskuterad. Behövs den? Träning eller tävling? Nu finns den och då är det tävling. Men man kan som Janne Andersson, förbundskapten, lågprioritera den, experimentera och låta unga spelare få chansen. Respekt för detta ställningstagande. Samtidigt måste man inse konsekvenserna av dåliga resultat, sämre seedning i kvalen till VM och EM och i värsta fall degradering till Grupp C. Det sistnämnda skulle innebära inte speciellt utvecklade motstånd i nästkommande Nations League.

***

Skadorna i den svenska truppen har varit många. Spelarna har varit slitna. Många har haft långa, tuffa säsonger i sina klubblag med spel i både serier och cuper, både inhemska och europeiska. Till detta fyra landskamper på mindre än två veckor.

Det är en planering som inte tar hänsyn till spelarnas fysiska status.

Och ett bevis för att Nations League är en onödig tävling. Eller?

Idrottedens kommersialisering/många matcher kräver sina offer,

***

De många skadorna har gett möjlighet till rotationer, många har fått möjligheten. Det är få som fallit igenom, kanske inte en enda. Men de nykomponerade formationerna har inte gett den trygghet som behövs för att våga göra det där lilla extra. På många håll har det blivit för mycket säkerhetsspel.

En sanning i alla lagbollsporter är att om man vill ge unga, orutinerade spelare chansen skall de få den i en lugn miljö, där det finns en grundstomme av erfarenhet. I min värld har de nya inte fått den i dessa tre landskamper. Orutinen i 90 minuters landslagsspel har lyst igenom.

Med två glänsande undantag, Jens Cajuste och Hjalmar Ekdahl.

***

Dags för revansch på Norge. En förlust kan man ta. Men två …

I går mötte IFK Malmö på hemmaplan på Stadion serieledande Gais i fotbollens division 1, förlust 1—2 med segermålet på övertid.

Vi var något över 500 personer på plats, cirka hälften Gais-anhängare, av säkerhetsskäl placerade avskilt på Norra läktare. Det är självfallet positivt att den anrika Göteborgsföreningen har trogna supporters som följer sitt lag även på bortaplan och höjer ofta låga publiksiffror. Men samtidigt finns i gruppen några hetlevrade personer, så vissa av Gais bortamatcher klassas som högriskmatcher, bland andra de i Malmö.

Här spelar antagonismen mellan supportergrupperna i Gais och Malmö FF in. Så sent som i senvinterns cupmatch mellan MFF och Gais på Malmö ip var det oroligt. I går klockan 13 spelade MFF:s damer, som har ett stort stöd av himmelsblå fans, på Mariedalsplanen mot Lilla Torg. Efteråt hade man en fest på Tallriken i Pildammarna, 200 meter från Stadion. Polisen hade vetskap om detta, var på plats om något skulle hända, men ansåg att de egna resurserna inte skulle räcka till vid ett eventuellt storbråk. IFK, som arrangör, var tvunget att hyra in tio personer från ett vaktbolag.

Några MFF-anhängare sökte sig också upp till Stadion men det blev endast lite munhuggning och knytnävar i luften.

Men den extra väktarinsatsen kostade IFK Malmö 28 000 kronor. Det är mycket pengar för IFK. Det är en klen tröst att burk- och plastflaskinsamlingen gav en hundralapp mer än vanligt.

Vad polisinsatsen kostade har jag ingen aning om.

Men det finns en adekvat fråga att ställa: Är det rimligt i ett rättssamhälle att en tredje part, som nu IFK, skall stå för kostnaderna för ett befarat bråk mellan två andra klubbars rivaliserande supporterklubbar?

IFK Malmö har definitivt inga huliganer bland sina anhängare.

***

BK Olympics hemmamöte mot Gais är, enligt uppgift, just av säkerhetsskäl flyttad från Lindängen till Malmö stadion.

***

Gårdagsmatchen var IFK:s klar bästa den här säsongen. Förvisso en tröst för tigerhjärtan, men ändå.

Några funderingar om fotboll en regnig Nationaldag.

Jag har länge varit en motståndare till Var, videogranskning. Det finns för många frågetecken kring var och när. För en tid sedan började jag vackla. Den allsvenska fotbollen och några cupmatcher – det gäller såväl damer som herrar – har nämligen bjudit på flagranta misstag.

Men så kom i går den norska straffen, dessutom i tider då man allt oftare pratar om soft penelty. Och då är man tillbaka till ruta 1: Det är alltid den mänskliga faktorn som avgör.

Målkamera, ja! Var, nej.

En halv fot rätt eller fel vid offside. So what?

Och för att få den fullständiga rättvisan, den alla varivrare vill ha, är det många situationer på hela planen som måste granskas. Som vid hörnor och alla andra inlägg in i straffområdet. Där begås många regelbrott. Ta dem direkt och fega inte ut! Och ge inte – som oftast – försvarande lag fördel.

***

Jag är också trött på att ”alla” i ”alla” medier skall kontakta förre elitdomaren Jonas Eriksson och höra hans åsikt. Jonas är inte speciellt generös mot sina före detta kolleger. Hur lätt är det inte att sitta i lugn och ro och granska en tilltrasslad situation och sen – ibland – brutalt ”såga” beslutet. Han borde vara för god för att välvilligt i eget pr-syfte alltid vara tillgänglig.

På bokrean i februari köpte jag Jonas Erikssons Korthuset om hans synpunkter om spelet bakom världsfotbollen. Har ännu inte börjat läsa boken. Jag känner mig tveksam till hans objektivitet. Det är för mycket besserwisser i hans mediaframträdanden.

***

Den senaste tiden har jag sett några matcher mellan de svenska topplagen för damer.

Har också sett många herrmatcher i division 1, dels live och dels via Sydsvenskans tv-sändningar.

Jag skall svära i kyrkan: Rent underhållningsmässigt har dammatcherna, speciellt Linköping—Rosengård, gett mig mer, genomgående bättre teknik, ofta bättre spelmetodik, ja, mycket av det jag menar är god fotbollsunderhållning.

Självfallet är jag medveten om att ett herrlag utklassat ett allsvenskt damlag. Den fysiskt medfödda skillnaden avgör. Precis som i de flesta andra idrotter.

Många anser, utan att bli ifrågasatta, att damhandboll på internationell landslagsnivå är väl så sevärd som herrhandboll.

I detta hänseende finns det i fotboll internationella dammatcher som gett mig idrottsligt samma positiva upplevelse,

Svensk klubblagsfotboll på elitnivå är inte där ännu.

Men väl så god som mången herrmatch i division 1.

***

Den 3 augusti 2016 skrev jag på min blogg att den då 19-årige Häckenspelaren Joel Andersson skulle bli Sveriges näste högerback. Jag fick vänta i sex år. I mötet mot Slovenien gjorde Joel debut i en tävlingsmatch. Han har liksom tvillingbrodern Adam varit med i en januariturné.

Det är paus i den allsvenska fotbollen.

Spelprogrammet har varit intensivt, kvaliteten varierande, några genomklappningar och några överraskande resultat. Precis som det skall vara.

Jag har sett några sammanfattningar över den korta vårterminen med några mer eller underbyggda slutsatser. Men tio omgångar av 30 säger inte så mycket om hur slutfacit ser ut. Några lag har ju inte ens mött varandra. Trots allt finns det svårare och -- i alla fall några – lättare matcher. Malmö FF har till exempel redan spelat klart borta mot de tre förmodade topplagen från Stockholm. Facit blev förstås dåligt, en ynka poäng, men tre av de svåraste matcherna är avklarade.

Norrköping har också besökt huvudstaden tre gånger och det bör man kanske ta i beaktande när man kalkylerar vidare. Men i dessa dagar finns mer att ta hänsyn än utvecklingen i de nuvarande trupperna. Det öppnas transferfönster och där kan det blåsa rejält både ut och in.

Ryktena redan nu är många och mellan den 15 juli och 11 augusti lär blåsten bli som starkast. Då får de allsvenska klubbarna ta in spelare. Åt andra hållet varierar öppethållandet.

Har sett 42 allsvenska matcher, plus en hel del möten i Svenska cupen.  Det är underlaget för mina spekulationer. Vi börjar i botten.

Jag har svårt att se annat än att det blir Degerfors, Sundsvall och Helsingborg som får fajtas om att knipa kvalplatsen för att den vägen försöka rädda kontraktet.

Varberg och Värnamo kommer att hamna i ett ingenmansland. Nykomlingen Värnamo är den stora positiva överraskningen.

IFK Göteborg tror jag inte på, trubbigt åt båda hållen.

Sirius har åkt på några förluster som måste sättas på naivitetskontot. Kommer att oroa fler topplag än man redan gjort.

Norrköping har haft ett svårt inledningsprogram, kommer att avancera liksom Elfsborg. Dessas inbördes match (2—2) senast var en av de bästa jag sett under våren.

Mjällby är alltid värt uppskattning och vars kontrakt – det är väl alltid huvudmålet – inte kommer att vara i fara.

Vilken väg skall Kalmar FF ta? Kan oroa alla, men får svårt att bli topp-fyra.

Så har vi då Malmö FF. Återstarten ser lätt ut. MFF kommer att få tätkänning, men sen kommer Europaspelet och hur pass skadefritt och matchvant är laget då? Våren har visat att den nuvarande truppens toppbredd är överskattad. Det har den varit i många år.

De tre Stockholmslagen kommet att förbli i topp. AIK verkar stabilast. Hammarby är som oftast upp och ner. Djurgårdens miserabla bortafacit—endast två poäng på fem matcher – är  en för svag grund för ett guldlag.

Serieettan Häcken, då? Har haft ett gynnsamt program, det skall inte förglömmas. Hisingelaget är känt för att ha svårt mot topplagen, har nu vunnit över såväl AIK som MFF (till och med borta), och är typiskt hemmalag (är i år obesegrat borta) och den inledningen visar att säsongens trupp har bättre kvaliteter än de senaste årens. Glöm inte heller att truppen är en av Allsvenskans bredaste. Även ur ett topperspektiv.

Dags för första guldet?

Nja, men en stark aspirant.

***

Men, som sagt. Transferfönstren kan ändra alla spekulationer.

Men visst ser vi fram mot återstarten i Midsommarhelgen. 

I helgen avgjordes SM i stafettlöpning i Göteborg.

Utan någon större massmedial uppmärksamhet. Min tidning hade resultat från lördagens seniorfinaler, inga från söndagens. Stafett-SM är en tävling i skymundan. Och numerärt en väldigt liten tävling på seniorsidan. Totalt deltog 43 lag på de åtta distanserna. Endast på damernas 4x100 meter behövdes det försök.

På herrsidan var antal startande lag 5 (4x100 m), 5 (4x400 m), 5 (4x800 m) och 3 (4x 1 500 m) och på damsidan i motsvarande lopp 9, 6, 4, 6.

I min värld genant få i en idrott som vill kalla sig stor.

Stockholm och Göteborg är Sveriges friidrottscentra med 14 respektive 13 lag på startlinjen. Malmö, MAI, hade fyra. Åhus FIK, alltid på alerten, bidrog med ett lag, damseniorer 4x100 m. i hälften av loppen deltog ingen Skåneklubb. Ett tydligt bevis på den skånska bristen på bredd.

I övriga landet är det inte ljusare: Karlstadsgöta med fyra lag (alla på damsidan) lika många som Upsala IF, Hälle från Ljungskile två och Eskilstunaklubben Råby-Rekarne var de enda föreningarna utanför Stockholm, Göteborg och Skåne som var seniorrepresenterade i Göteborg.

Visst saknas stora (i alla fall tidigare) friidrottsmetropoler som Helsingborg, Karlskrona, Växjö, Borås, Västerås, Gävle, ja, med flera?

***

SM-tävlingen var mer än seniorer, det fanns mästerskap även för 22-, 19-, 17- och 15-åringar.

Det gjordes totalt starter: 81 kom från Stockholm, 63 från Göteborg, 34 från Skåne och 61 från övriga Sverige. Ökningskapaciteten finns naturligtvis i övriga Sverige och Skåne,

I dessa åldersklasser var naturligtvis fler klubbar representerade, några av dem jag saknade bland seniorerna. Men det är många tuffa år för en 17- eller 15-åring för att bli konkurrensduglig i ett seniorlag.

***

MAI är Skånedominant. Så har det varit i många år nu. De flesta talanger hamnar av olika anledningar i storklubben.

MAI vann två seniorguld 4x100 för damer och 4x400 för herrar samt silver på 4x100 för herrar.

P 19: Brons P 19, 4x100 m

P 17:  Guld 4x100 m och 1 000 m, silver 3x800 m.

K 22: Gud 4x100 m.

F 17: Silver 4x100 m.

F 15: Guld 4x100 m.

***

IFK Lund har några snabba 19-årspojkar, de vann stafetten över 1 000 meter om kom tvåa på 4x100 m.

Ystads IF har bra fart på sin verksamt, tre lag, inga medaljer men bra insatser. IFK Helsingborg, fem lag, och Åhus med tre lag var den övriga skånska representationen.

Endast fem skånska klubbar i ett stafett-SM är representativt för friidrottens status i Skåne-

Det har varit mycket nu. Inte minst har det i idrottens värld bjudits på osedvanlig dramatik.

Tyvärr bidrog domare och funktionärer till att fokus i efterhand hamnade hos dem i stället för på det sportsliga på några av evenemangen.

Fotbollens cupfinaler är diskuterade i alla dess former. Mina synpunkter är givetvis oväsentliga-

Men jag menar att Andreas Ekberg gjorde en dålig insats i herrmatchen. Han dömde i inledningen inte för klara frisparkar, höll då också det gula kortet fickan för att på slutet sänka nivån för både frisparkar och varningar. I min värld inger det inget förtroende. Bedömningarna var för svajiga.

***

Handbolldramatiken i fjärde SM-finalen mellan Ystads IF och IFK Skövde pekar på brister i regelverket.

Handbollen måste givetvis som i hockeyn ha en ”Hesa Fredrik” som hörs över hela arenan, så att alla vet exakt när det är slut.

Nu föll beslutet på tidtagare och delegat att avgöra ”inne eller ute”. En sekund, två, eller kanske till och med mindre. Samma tidtagare som ett otal gånger under halvleken stoppat och satt igång klockan vid time out från coacher och domare. I det aktuella fallet hade matchklockan på grund av något fel också stannats för att korrigera misstaget. Här kan – och förmodligen också gjorde – några sekunder hit och några dit av matchtiden försvunnit. Tid, som inte gav Skövde möjlighet att få till en femte final.

Jag har ingen lösning på problematiken, bara en känsla av att det var för många små marginaler som kan ha fällt avgörandet.

Långsökta funderingar. Jag medger. 

Men likväl något att fundera över.

PS

Innan det blev obligatoriskt med eltid i friidrott gjordes beräkningar att det tog från 0,14 till 0,24 sekunder för en tidtagare ett reagera från skott till knapptryck. Under en halvlek i handboll kan det onekligen bli några sekunder.

DS