Jag var på plats i helgden och såg Finnkampen i friidrott i Helsingfors.

Det är – fortfarande – en härlig idrottslig upplevelse. Även om Finland är inne i en svacka är intresset stort och kunskapen stor. Olympiastadion från 1952 är nyrenoverad och efter några års utlokalisering till Tammerfors var Sverigekampen tillbaka i huvudstaden. Över 23 000 såg lördagstävlingen, över 19 000 fanns på plats under söndagen. Varje dag var vi cirka 1 000 svenska fans.

***

Det är drygt att ta sig till Helsingfors. ”Det går som tåget” har ju numera en dålig klang. Man vill inte gärna missa ”Finnkampsbåtens” avgång sen fredagseftermiddag, så avfärden från Malmö skedde redan på torsdag och hemkomsten var först måndag kväll. Så nu på tisdagen känns det i en gammal kropp.

Finnkampsbåten är ett arrangemang mellan Svenska Friidrottsförbundet och Silja Line. Servicen var bra, underhållning trevlig och informationen ypperlig. Inte minst var supportermarschen från centrala Helsingfors ut till Olympiastadion festlig, 700 gulklädda, tröjor och hattar, svenskar viftande med den gulblå flaggan skanderande positiva ramsor.

Inget hat och ingen huliganism. I stället positiva tillrop från mötande finländska anhängare.

De svenska supportrarna kom från hela landet, många hade som tradition att varje år uppleva landskampen på plats, andra ville en gång i livet se en Finnkamp på plats just i Finland. Den här traditionella landskampen – 100 år 2025 – har en speciell plats i det svenska idrottshjärtat, inte bara i friidrottshjärtat.

Men hur ser framtiden ut? Vi resenärer, många par, var nästan alla pensionärer, några med råge. Det är i och för sig inte underligt, minst två arbetsdagar går åt. Men hur stort är intresset för kommande generationer av pensionärer?

Tv-exponeringen av friidrott är ypperlig från de stora mästerskapen och galorna. Att tv sänder alla passen i SM och lag-SM är i sig fantastiskt och ökar intresset. Papperstidningarnas problem har dock gjort att friidrotten på många håll helt kommer i skymundan, inte minst den lokala. Det är få tidningar som sänder journalister till SM och som nu Finnkampen. TT:s utsända gör ett bra jobb men det som ger den speciella lokala touchen försvinner av naturliga skäl.

Sen menar jag – och det har jag påpekat många gånger – att det är futtigt att Svenska Friidrottsförbundet tar betalt för att komma in på deras välskötta statistik- och resultatbörs. Speciellt i en tid när tidningarna är njugga med utrymmen på sina resultatsidor.

***

De svenska segerlandslagen var unga, rekordunga. Det är på sitt sätt givetvis positivt i ett framtidsperspektiv. Samtidigt visar det att det är många av de talanger som finns och fått sin chans slutar tidigt och inte får ut hela sin kapacitet. Föryngringen av landslagen är inget nytt för året. Det är en tendens som funnits länge.

Ihåligheterna i lagen är ett bevis på en minskad bredd.

I Skåne, som jag har hyfsad koll på, är det alldeles för få som gör en allvarlig elitsatsning som senior.

***

Tyvärr blev det inte spännande. Den riktiga, höjande stämningen infann sig sällan. Finland var för svagt, verkligen ihåligt. När finnarna saknade sin bäste i någon gren märktes det, rent generellt, betydligt mer än vid en svensk vakans.

 Var har den stolta finska långlöparkuluren tagit vägen? Hinder och 5 000 och 10 000 meter blev för båda könen trista lopp.

Och endast en gång fick den finländska publiken jubla – och ”hjälpa” – över ett manligt spjutkast över 80 meter. Är det något som kan ge den extra närvarokänslan i en Finnkamp så är det öronbedövande finska jubel som ackompanjerar ett spjuts väg över de 80.

Finland får inte tappa för mycket. Ovissa landskamper är ett måste för båda länderna.

***

Efter att ha upplevt några Finnkamper på plats i Sverige som åskådare, ett antal som journalist både hemma och borta, samt, kanske de som engagerade mig mest, radiosändningarna på 1950-talet, följda av tv:s sändningar, känns loppet fullbordat.

En Finnkamp som åskådare på Olympiastadion i Helsingfors.

Det blev någon timme över före avresan till Finnkampen i friidrott, min ungdoms häftigaste idrottsupplevelse via radio och all information före och efter landskampen genom Idrottsbladet.

Nåväl. De två senaste dagarna har mitt småklubbshjärta glatts. Tv har förmedlat två matcher i fotbollens Svenska cup, division 3-laget Älmhults IF mot BK Häcken, 1---2, och division 1-klubben Torn mot IFK Göteborg, 0—3. Det var inte matcherna som sådana som fascinerade. Det var inramningen. I Älmhult en lummig idrottsplats i ett villakvarter, i Stångby en plan mitt på Lundaslätten. Och så givetvis publikinramningen, över 4 000 i Älmhult, nära 2 000 på Tornvallen. Svenska cupen när den är som bäst.

Med en viss insikt i småklubbarnas ekonomi gläds man självfallet över inkomsterna för Älmhult och Torn. Entrén från 4 000 personer ger ju bara det ett rejält kassatillskott. Såg också på ljustavlan att Ikea skänkte fem kronor per åskådare, några andra fyra och så vidare.

De båda klubbarna fyllde många hål i en stram budget.

Liksom Brålanda IF som hade närmare 2 000 åskådare i mötet mot Malmö FF, 0—9.

Vägen i till omgång 2 i cupen är trång. De 32 lagen från Allsvenskan och Superettan har en garanterad plats, 32 platser återstår till det som är omgång 2 och det är den som pågar nu.

Kvalet till omgång 1 sker distriktsvis, i Skåne genom DM. I går vann IFK Malmö med 2—1 över Kristianstad i åttondedelsfinalen i DM och är därmed klart för omgång 1 våren 2023. Vinst i den och chans till en lukrativ match öppnar sig. Den ekonomiska drömlottningen är givetvis Malmö FF.

Men det gäller att ha tur med lotten, som Älmhult, Torn och Brålanda. Och inte som Lunds BK med match samtidigt som Torn, knappa milen bort. LBK mötte Norrby, 0—1, helt i skymundan. Jag har inte hittat någon publiksiffra. Några 100?

Svenska cupen, fest för några, grå vardag för andra.

Men med hopp att kvalificera sig till festen.

Det har varit långt mellan gångerna. Tid och ork har inte räckt till.

Har nämligen för några timmar sedan sänt iväg en artikel om Parkstafetten till Skånks Idrotts Historia 2022. För att ge en någorlunda rättvis bild av denna populära tävling har det blivit en massa besök på Stadsarkivet. Ännu har man inte fått ordning på allt material som förflyttats dit efter nedläggningen av museum och arkiv, som fanns på Baltiska hallen. Men med hjälp av duktig och vänlig personal fick jag de uppgifter jag behövde.

Parkstafetten, 1952—1992, väcker nostalgiska, angenäma minnen hoa en gammal löpare och friidrottsvän. Men även vemod över en försvunnen epok.

Boken kommer ut närmare jul.

***

En tredjedel återstår av herrfotbollens allsvenska. I Malmö deppar man. I alla fall i MFF-leden. I en arrogant miljö, där ”Guld vinner man, andra medaljer får man” (eller något liknande) är Malmö FF:s placering som femma, tio poäng efter ledande BK Häcken, något som svider.

Efter 0—1-förlusten mot Kalmar FF ägnade experterna Alexander Axén och Pär Hansson många minuter åt att förklara lagets många tillkortakommanden. De hade många förklaringar. Jag betvivlar inte för en sekund att båda dessa herrar kan så mycket mer fotboll än jag men blev inte så lite överraskad över att de inte nämnde MFF:s faktiskt usla passningstempo i uppspelen. Detta ofta långsamma duttande i backlinjen utan konstruktivitet gör att man för det mesta möter en samlad defensiv. Denna åsikt – rätt eller fel – har jag framfört tidigare.

Det som faktiskt förvånande mig i söndags var att Kalmar icke utnyttjade MFF:s många bolltapp till egna snabba motattacker. KFF väntade gärna in fler spelare för att säkra det offensiva bollinnehavet i stället för att utnyttja det numerära övertaget.

Henrik Rydströms, tränarens, tänk i detta hänseende imponerade inte. Det fanns många tillfällen att såra MFF.

***

När något går illa under en längre tid gäller det att analysera felen och erkänna dem. Det går inte att -- som den nye tränaren Andreas Georgsson efter krysset mot Mjällby – hävda att det mesta var bra och att MFF var överlägset bäst. Alltså på sedvanligt MFF-manér. Milos Milojevis, den sparkade tränarens, uppriktighet saknas.

MFF:s värsta fiende är den egna självbilden. Och man får hjälp av många lokala mediapoeter. Det visade dessa efter vinsten över turkiska Sivasspor och kvalificeringen till Europa League. Visst, det var en bra, gedigen insats, en perfekt genomförd bortamatch i Europa med ingångsläget 3--1. Men man glömde helt bort att Sivasspor var, och är, ett bottenlag i turkiska ligan.

De euforistiska överbetygen spelarna fick i en låst MFF- och HIF-site gjorde att jag återigen sa upp min prenumeration. Jag betalar inte för supporterjournalistik.

***

Djurgården firade glatt och uppriktigt sitt avancermang till Conference Leagie. Det var något stort och viktigt ekonomiskt för Stockholmsklubben. Men en Malmökrönikör kunde inte låta bli att ironisera: Så firar minssann inte MFF ett ”futtigt” evenemamg till en klass 3—turnering.

Ibland blir man bara trött.

***

Allsvenskan då?

Ja, att Häcken och Djurgården ligger i topp är i sin ordning. De har i sina bästa stunder visat högst kvalitet. Men med tio matcher kvar är det fortfarande många om budet. Och  glöm inte alla de inbördes mötena! Det återstår en massa så kallade sexpoängsmatcher som kommer att ge omkastningar. Var så säkra!

Det sägs ofta – och det ligger en viss sanning i det – att de berömda marginalerna i en lång serie jämnar ut sig. Så de lag som har Elfsborg kvar bör se upp. Boråslaget har hittills haft en säsong, där man fått ut alltför för få poäng i förhållande till sina prestationer.

***

Det blit ett nytt uppehåll i mitt bloggskrivande. En resa till Finnkampen i friidrott väntar.

I helgen avgjords J- och USM i  friidrott. Jag har inte hunnit granska siffrorna därifrån. Kan bli några funderingar i nästa vecka.

EM i friidrott är slut, en fantastisk vecka för en älskare av speciellt denna idrott.

I en slutsummering kretsar mycket kring medaljerna. Så ser elitidrotten ut. Jag förstår besvikelsen över en fjärdeplats för den enskilde aktive. Men i ett vidare perspektiv mår svensk friidrott bättre av fem fjärdeplatser än om dessa skulle bytas ut mot ett brons.

Det finns en poängberäkning, där guld ger 8 åtta poäng, silver sju och så vidare. På denna lista kom Sverige tia med 12 topp 8-placeringar, inkluderat gångaren Perseus Karlströms sju silverpoäng. Av de befolkningsmässiga likvärdiga nationerna, de kring tio miljoner, är det bara Schweiz, som är bättre, 69 mot 60.

Det nordiska hjärtat gläds åt Norges 57 poäng och Finlands 43 och deras sex respektive fyra medaljer. Våra grannar bättre när man summer medaljer, Sverige bättre på djupet. Men befolkningsmässigt har vi en klar fördel gentemot våra nordiska konkurrenter. Det skall inte förtigas.

Men München-EM 2022 var ett bra mästerskap för Norden. Glöm inte ett danskt brons på 200 meter för damer!

***

Före varje mästerskap irriteras jag över att Aftonbladets friidrottsskribent haussar upp de svenska medaljförhoppningarna till det nästan orimliga. När orealistiska, okunniga tipsen inte infrias kommer fiaskostämpeln fram. Inte på hans tips, inte. Utan på den svenska insatsen.

Trovärdigt? Inte i min värld.

Sverige var några decimeter där och där och någon tiondel där inte långt från att utöka medaljskörden. Bredd är inget som attraherar AB:s friidrottsbevakare. Men om det blir förluster i kommande Finnkamper kommer den bristande svenska bredden att kritiseras. Var så säkra!

***

Som älskare av Finnkampen gladdes jag över de att Finland gjorde sitt bästa mästerskap på mången god dag. Båda länderna behöver ovissa landskamper. Jag minns de många dystra åren när Finland varje år utklassade Sverige. 2000-talet är annorlunda. Sen 2012, under de senaste tio åren, har Finland bara vunnit en herrmatch och två dammatcher. Det har märkts på det finländska intresset, publiken har svikit rejält. Både ekonomiskt och idrottsligt behövs ovissa Finnkamper. Att komma med i lager är en sporre för dem som har en lång väg till de internationella mästerskapen. Det gynnar den viktiga bredden.

Jag skall åka till Helsingfors första helgen i september, första gången som enbart åskådare. Jag kan kanske till och med acceptera svenska förluster. Finland behöver fler injektioner (missförstå nu inte!) för att åter bli den stornation inom friidrotten man varit.

***

Friidrott är svårt att tv-mässigt överblicka. Producenterna har det inte lätt. Men alla repriser och bilder på coacher som pratar med sina aktiva gör mig minst sagt förbannad.

Och de svenska intervjuarna Marie Lehmann och Lotta Fahlberg misslyckades lika kapitalt som vid VM för en månad senast. Intetsägande frågor med givna svar. Faktiskt många gånger pinsamt.

Dramatiken finns i tävlandet. Det måste komma före intervjuer. Hur många var det inte som ville se Storbritanniens damers överväxling på 4x100 meter i stället för en samtida intervju med förbundskapten Kajsa Bergqvist med upprepade svar på upprepade frågor?

I övrigt skötte sig tv-teamet bra, även om det stundtals blev för mycket tekniksnack från Alhaji Jengs sida.

.

Det får bli lite fotbollsfunderingar så här i väntan på kvällens finalpass i friidrotts-EM.

Jag kan inte låta bli att förundras över alla dessa sparkade tränare. Det gäller inte bara på de högsta nivåerna utan långt ner i systemet. Vad vill de bestämmande uppnå? Mer än bevisa sin makt. Men samtidigt underkänna sina tidigare beslut. Olustigt.

Såg inte AIK:s debacle i kvalet till Conference League, som enligt uppgift var det som fällde tränaren Bartoz Grzalak. Alla påpekar svårigheterna att kombinera allsvenskt spel med det täta matchandet i Europa. Av vad jag sett, håller AIK:s trupp varken kvalitet eller kvantitet för toppspel på två fronter. Och det kan knappast Bartoz Grzalak lastas för.

Det finns många förlorare redan nu i den allsvenska tränartombolan.

***

Såg Malmö FF:s klara 3—1-seger i kvalet till Europa League mot turkiska Sivasspor. Det var MFF:s bästa insats i Europaspel den här säsongen. Nu är förstås konkurrensen inte speciellt hård. Bör kanske påpekas.

Jag följde matchen via MFF-play. Och då blev det förstås mycket vi och smeknamn på spelarna och diskutabla situationer analyserade ur hemmavinkel. Det får man ta när sändningen är MFF:s.

Olof Persson, den förre spelarprofilen, som expert och Björn Nilsson (för mig en okänd herre) som referent skötte sig alldeles utmärkt.

Stämningen på arena lär ha varit hög. När jag läste om matchen i olika media och såg betygsättningen fick jag ett intryck av att journalisterna tog med den euforistiska känslan till datorerna. Visst fick många spelare väl höga betyg?

3—1 är givetvis ett bra utgångsläge för avancemang och visst hade MFF fler möjligheter att göra mål. Samtidigt var turkarna inte ofarliga och MFF:s defensiv var inte så solid som Malmömedias betygsättare gjorde gällande.

***

Har just sett Varberg—Djurgården. 2—2-

Några iakttagelser:

1)      Med 12 omgångar kvar kommer topplagen att förlora poäng mot lagen från botten- och mellanskiktet utan att tappen kommer att bli ödesdigra. Även om något liknande kommer att antydas någonstans efter Djurgårdens miss.

2)      Domarna måste redan från början ta tag i maskningarna. Som nu Mjällbys mot Häcken senast och i dag Varbergs mot Djurgården. Domarna måste visa mod.

3)      På plan i dag fanns två spelare med min hjärtas klubb Skurups AIF som moderklubb på plan, Pjotr Johansson i Djurgården och Filip Bohman i Varberg.

Det är mycket nu.

För mycket. Sport på tv, hela dygnet. Om man vill.

Och till detta värmen, som gör att just viljan sviktar. Eller om man så vill orken.

Jag har också i ett svagt ögonblick lovat att skriva en artikel om Parkstafettens historia till Skånsk Idrotts Historia med deadline den 1 september. Det är rätt snart det. Ju mer man forskar desto fler infallsvinklar blir det. Samtidigt är tävlingen en del av Malmös idrottshistoria och visar också på friidrottens utveckling i Skåne från debuten 1952 till avsomnandet 1992. 41 år arrangerades Parkstafetten i Beijers park, numera mest känd från det populära tv-programmet Sommarlov.

***

Tv-tablåerna har varit fyllda av högklassisk idrott. En sovring har varit ett måste. Har givetvis sett EM-finalerna i friidrott, de flesta försökspassen har jag hoppat. Får återkomma till några funderingar när tävlingarna är slut.

Men en fråga måste jag ställa: Vart är friidrotten på väg?

Jag tänker på den nya övertrampsregeln i längd och tresteg. Det är ju omöjligt för ett mänskligt öga att kunna avgöra om en del av foten överskridit linjen innan foten lämnat plankan. Det behövs många tekniska hjälpmedel för att genomföra tävlingar som godkänns av statistikerna. De kostar pengar och fördyrar redan kostsamma tävlingar och kräver specialutbildade funktionärer, en kategori som stadigt minskar. Initialkostnaderna för ett evenemang i Malmös innearena Atleticum är redan höga. Nu lär de höjas för lån av en ”övertrampskamera”. Och är alla kommuner runt om landet villiga att investera i något som bara används en gång per år?

Det börjat bli för komplicerat att arrangera friidrottstävlingar. Orkar klubbarna med ytterligare uppgifter?

***

Framgångar för EM-silvermedaljören Thobias Montler gläder mig extra. På äldre dar har jag ofta varit prisutdelare vid inomhustävlingarna i Malmö. Redan i 10-årsåldern var allroundkunnige Thobias, då tävlande för Landskronaklubben Kronan, en flitig besökare på prispallen. Alltid uppmärksam och tid och denna fina egenskap har följt honom upp i elitåren.  När det gäller seniorer får man alltför ofta uppmana dem att komma till prisutdelningen. Men när det gäller Thobias Montler är det aldrig några problem. Alltid på plats och alltid i tid och tillsynes ärligt tacksam för ett presentkort på några hundra.

Förvisso en liten detalj men en som visar på Thobias Montlers storhet även som människa.

***

I det stora idrottsutbudet pågår även ett UVM för 18-åringar i ishockey. Matcher sänds i tv på de bästa av tider. Det finns utförliga rapporter före och efter Sveriges matcher. Vad gör ungdomsishockey så speciell i den svenska massmediavärlden? Andra idrotter får inte samma uppmärksamhet.

Under sommaren har exempelvis handbollen haft VM och EM för sina 18- och 20-åringar.

På flicksidan var det VM, där Sveriges 20-årslag kom fyra, 18-åringarna sexa.

På pojksidan var det EM, svenskt silver i U 18 och en fjärdeplats i U 20.

Svensk ungdomshandboll står stark. Men utan den uppmärksamhet den förtjänar.

Ishockeyn har en lättare väg.

Varför?

Det behövs inga storartade fotbollsprestationer för att inkassera stora pengar i de europeiska turneringarna.

Inte om man är seedad och dessutom regerande inhemsk mästare. Som nu Malmö FF.

Sex matcher mot lag från Island, Litauen och Luxemburg med facit två vinster, två kryss och två förluster kommer att ge MFF en grundsumma på minst 45 miljoner kronor (källa Lennart Hedstigen, expert på rankning och pengaflödet i de europeiska turneringarna). Om man vill vara elak, men sanningsenlig, kan man tillägga att de båda segrarna kom i möten med lag som fick en spelare utvisad, när ställningen var oavgjord.

MFF är garanterat 88 miljoner (samma källa) om laget vinner play-off till Europa League mot ett turkiskt lag. Vid förlust är MFF klart för gruppspel i Conference League, nivå 3.

Även Djurgården och AIK spelar play-off och det gör de båda Stockholmslagen till Conference Leagues gruppspel, dit MFF (minst!) är klart. Om stockholmarna når dit erhåller de 37 miljoner vardera. Jämför med MFF:s 45!

De seedade lagen har i alla steg i de tre turneringarna både lott- och pengamässigt fördelar. Systemet cementerar rangordningen i fotboll. Både den europeiska och den nationella. Om – jag poängterar om – exempelvis Djurgården klarar sig vidare till gruppspelet i Conference League och även Malmö FF så erhåller MFF åtta miljoner mer. Idrottsligt är i min värld Djurgårdens prestation hittills betydligt större.

Jag har sett deras matcher. I sina bästa stunder är Djurgården verkligen bra, som i går mot rumänska Sepsi.

Skadedrabbade AIK:s insats på mot nordmakedonska Shkendija var lika bedrövlig som planen (såg andra halvlek, plus förlängning och straffar. Tack Aftonbladet!).

Denna gång skippade jag MFF.

Jag är gammalmodig idealist, vill se de ekonomiskt mindre bemedlade utmana de ekonomiska jättarna. År efter år minskar möjligheterna.

Det blev stora rubriker efter den senaste allsvenska omgången i fotboll.

Djurgården tappade två poäng, AIK och Malmö FF alla tre. Det antyddes till och med om missade guldmöjligheter för trion. Statistiknissarna hittade alla möjliga och omöjliga vinklar och konstaterade att med de poängsnitten kan det inte bli guld och för att ta medalj måste man nå minst den och den poängsumman. För så har det varit de flesta säsonger med 16 lag.

Och här har jag gått och inbillat mig att varje säsong lever sitt eget liv. Så här långt in programmet efter 17 omgångar, 13 återstår, har de sex topplagen, 35, 34, 33, 31, 30 och 30 poäng med två lag på 27 poäng. Jag har inte forskar men har det så långt in i spelåret varit så många lag involverade i en medaljstrid?

Visst har varje poängmiss sin betydelse i slutändan men att redan nu dra ödesdigra konsekvenser av tappen är min för mycket effektsökeri.

Och glöm inte alla de inbördes mötena som återstår i de så kallade sexpoängsmatcherna!

Djurgården, AIK och MFF hade för övrigt Europaspel före i veckan. ”Alla” pratar ju om svårigheterna att prestera på två fronter. De här resultaten var måhända ett exempel på att det finns en viss sanning i påståendet. Men att förlora med 1—0, som AIK borta mot Kalmar, kan knappast kategoriseras som en överraskning. Det är snarare en övertro på AIK:s kapacitet. Eller om man så vill en underskattning av Kalmars.

***

Det kommer att bli fler överraskande resultat framöver, var så säkra. Och därmed fler möjligheter till drastiska rubriker.

Jag säger som min förre kollega Calle Palmér: Jag älskar sensationer. Bara det inte drabbar mitt lag.

Det blir en spännande allsvensk höst.

Så kategorisk är jag.

***

Det är bråda dagar för sportcheferna, den nya fotbollsvärldens viktigaste person. Allt från högsta elit långt ner i seriesystemet-.

Några skall hitta en ny tränare till en man själv anställde för bara något halvår sedan, samtidigt skall han hitta ersättare för en eller annan egen misslyckad rekrytering,

Och tillhör man de mindre bemedlade klubbarna måste sportchefen ge sig ut på jakt för att fylla de luckor som de bemedlade föreningarna åstadkommit.

Det är ett tufft jobb att vara sportchef. Men i alla fall tryggare än att vara tränare.

Omsättningen är i alla fall mindre på sportchefer.

Över detta faktum kan man givetvis fundera.

.